Lunchlycka: Berlin är PÅ igen, utan tvekan denna gång. Åååååh, dags att börja googla och bokbloggsrejsa efter lämpliga tyska böcker att köpa.
*) det är kärlek det. Kom inte och säg att Rammstein är oromantiska.
…endast hotat av “Ein Blitzkrieg mit mein Fleischgewehr”
Berlinresan nästa vecka är on off on off så snabbt att jag blir alldeles yr i skallen. Trots att kursen är utmanande på gränsen till läskig så VILL jag gå den, och jag har Berlinlängt fulla kroppen!
Hotellet där jag skulle bo ligger dessutom granne med den underbara bokhandeln Hugendubel. Jag skulle ju leta lämplig läsning.Sedan i går – jag hade utvecklingssamtal, eller PMP som det kallas hos oss – är det nämligen officiellt inskrivet i min plan för 2012 att jag ska få ägna mig åt tyskastudier. Tjoho! Vi får se vad det blir av det! Min brittiske chef blev överlycklig över att jag ville göra det utan att nån utsätter mig för pistolhot. De brittiska kollegerna har nämligen ingen lust alls och behovet av en tysktalande i gänget är skriande.
I natt (sömnlös igen) avslutade jag Justin Case, och jag har en till ungdomsbok at skriva om. Och en rolig bok om boknörderi. Och. Och. Och.
Fredag i dag, frihetskänslor i kväll. DÅ ska jag skriva. Hela helgen ska det formligen smattra av bokskriverier.
Skriv upp det.
JUBEL! Akademibokhandeln i Sigma förstör INTE den fantastiska outletbutiken med bokrea!
Yes, yes, yes!
Dagens fix: tre inbundna böcker för 30:-.
Sammanlagt.
767:- i rabatt.
Say no more.
Jag hade ett fröjdefullt ögonblick ute vid byteshyllan i går (åtminstone om man bortser från att klockan bara var strax efter sju på morgonen). Jag plockade in nio nya böcker, kollegan – en av de oväntade, som jag inte tänkte på som boktok – hasade in, lika trött som jag, men halade upp fyra böcker han också. Ännu en stund senare kom min f d chefs chef och han skrattade så han grät när jag nämnde förra veckans Nördfälla innan han påpekade att vi borde skaffa en ÄNNU större byteshylla ty den existerande är snart full.
Böcker och skratt. Inget fikarum borde få existera utan dessa tillsatser. Synd bara att kaffet smakar röv, men man kan ju som bekant inte få allt här i livet 
(Våra tyska kolleger är avis för att kaffet är GRATIS hos oss. Jag skulle hellre betala för gott kaffe än dricka äckligt kaffe gratis.)
—
Hur är det med bokbalansen då? Tio (jag skickade iväg Tropperbocken med posten också, till halvsyrran) böcker ut, fyra in. Två smååååå paket från amazon, och ett paket med en recensionsbok. Smarr!
Började läsa på en YA-dystopi i en framtid där många böcker är faaaaaarliga och förbjudna, men somnade alldeles för snabbt. Jag är inte gjord för tidiga mornar.
Men det var väl bara självklart att jag behövde Till Lindemanns diktsamling? Johoooodå.
Jag var träningsnarkoman en gång i tiden. Det är svårt att tro nu. Jag var på gymmet så ofta att killen i kassan frågade om jag inte skulle ta och styra om prenumerationen av morgontidningen dit också. För ungefär tio år sen träffades vi ute på krogen. Han petade mig i magen och sa helt iskallt “fan vad fet du har blivit, nu får du faktiskt ta och börja träna igen”. Jo, man tackar. Det är kundvård det.
Hur mycket jag än har knarkat endorfiner och mjölksyra i mina dagar så har jag aldrig aldrig ALDRIG tyckt om att springa. Det där flytet som en del pratar om, när det känns som om man kan springa och springa och aldrig mer behöva stanna – tja, det har jag kanske upplevt tre-fyra gånger totalt i hela mitt liv.
Med detta i åtanke så var det kanske inte helt självklart att jag skulle älska Kenneth Gysings nya bok Ett år av magiskt löpande lika mycket som min träningstokige sambo gjorde, men nu råkade jag göra det ändå. Många nätter denna vecka har förstörts av en envis och smärtsam nackspärr, men Gysings krönikor om löpning fick mig att skratta rakt ut vid flera tillfällen när jag legat vaken.
Karl’n har nämligen både litterär allmänbildning (känner du igen namnet? om du inte läser hans krönikor i Runners World så kan det vara från Femina, han är bokredaktör på denna min älsklingstidning) och vääääldigt mycket humor, ofta av det sjuka slag som jag älskar. Lägg därtill att han reser världen runt och springer olika stundtals rätt udda långlopp. Resor och litterära referenser ihop med humor – då kan man stå ut med löpning också.
För nu ÄR det så här att Kenneth är en äkta nörd på det sätt som man bara måste älska och faktiskt också respektera, oavsett vad personen ifråga nördar om. Kenneth är löpnörd. Han går all in. Han står för sin galenskap hela vägen in i kaklet, och har självdistans nog att ironisera kring den (åtminstone så länge du inte frågar honom om han JOGGAR).
Yes, jag gillar det här. Släpper han en krönikebok till om nästan vad som helst… jag köper den.
Blev jag sugen på att SPRINGA, nu då? Nej, men på att nörda. Att låta mig förtjusas så till den milda grad av något. Jag ska klura på saken.
Kristoffer bokbloggar. Han läser alltid, men skriver sällan om böckerna. Vänta ni bara, snart trillar han ner i bokbloggarträsket på riktigt!
Frågan är alldeles ärlig och ickeironisk. Den har slagit mig många många gånger. Har den relevans? Jo, det beror på vem du frågar. Många skyr allt chicklittande som pesten, så en boks framgång kan sannerligen avgöras ganska snabbt beroende på vilken genre-stämpel den behäftas med. I rättvisans namn så är det garanterat så att termen chicklit drar TILL sig läsare också, men sällan av den creddiga typen. Nå, det är en annan diskussion.
Författarens kön, spelar det roll? Det tror jag. Vad tror du?
“Doug har träffat sitt livs kärlek, och förlorat henne. Knappt trettio år gammal är han en deprimerad, alkoholiserad änkling. Han vill helst vara ifred men motarbetas av sin tvillingsyster, sin tonåriga styvson och stans alla singelkvinnor.”
Jonathan Troppers bok tangerar i mitt tycke det som ofta kallas chick lit. Känslor, humor, tragik, misslyckade dejter, ett galet bröllop, oväntade nya vänner/familjemedlemmar… ja, Konsten att tala med en änkling hade garanterat hetat chick lit om Jenny Colgan eller Jane Fallon hade skrivit den.
Doug skriver krönikor, främst om saknaden efter hustrun, och alla dååååånar. Kvinnorna vill slita kläderna av honom (och lyckas ibland) och männen hummar och dunkar honom i ryggen. Addera märklig men naturligtvis intressant familj inklusive sjuk kirurgpappa och alkad mamma. Katjing! Bestseller!
Den ÄR fin. Jag vare sig gråter eller skrattar högt när jag läser (det kunde man annars förvänta sig att göra om man ska tro en del av de mer översvallande recensionerna) men den är alldeles alldeles tillräckligt bra för att jag inte ska sura över sömnlöshet.
Den har ett ganska trevligt språk, översättningen är helt OK även om jag misstänker att det är en bok som jag ÄNNU hellre hade läst på engelska. Den har legat i vill-ha-korgen på amazon MÅNGA gånger, men jag hann aldrig beställa den (man kanske inte kan tro det när man läser om mitt bokmissbruk, men många böcker ligger i önskelistan i MÅNADER innan jag kommer mig för att beställa dem) innan jag slutligen fick den i gåva på svenska. Gillade du Nick Hornby back in the days så är detta absolut något för dig. Cirka tre boktoksflin av fem möjliga.
Gilla Böcker förlag kände jag inte till sen tidigare. Ännu en svensk uppstickare – I like!
Jag skulle nog behöva en sele för att förhindra fler inköp, men det här mailet kastar jag OLÄST. Två toppsäljare för 7 pund. Don’t even go there.
(jag är inte rädd. jag kan stå emot. jag är inte rädd. jag kan…)
“Order dispatched” kom i natt. Jag har FYRA amazonpaket som ligger på fyra olika ställen i Europa, just nu på väg hem till mig.
Jag är inte rädd. Jag KAN kasta mailet oläst…
Done.
“Jag glömde ta med en boooook” kved jag och K tittade på mig. BOK? Vi sitter i bilen på E18. Vi ska på konsert. RAMMSTEIN.
“Ja, men om det blir trist innan det drar igång?”
Vi hade sugkassa – men ändå OK (vi HADE platser, de tog slut snabbtsnabbtsnabbt när de släpptes i juli) – platser ända uppe vid taket, så det där med människospaning var inte lika lätt som vanligt. Den människospaning som erbjöds uppe hos oss indikerade Bingolotto snarare än industrimetall och jag hann bli väldigt orolig en stund. Jag var åtminstone inte äldst, ELLER mest halt och lytt. Prova att gå på hårdrockskonsert med väldigt grav nackspärr så förstår ni vad DET innebär.
Nu hann jag inte ha tråkigt (trots att jag amatörmässigt nog fick slut på batterier i både surfmobil och kamera, skäms på mig) men ändå. Jag minns inte ens när jag INTE hade en bok i väskan senast. Ur led är tiden. Men Rammstein var kul. Humor. Happening. Love them. (bästa låten i går, om än inte visuellt snyggast. tyvärr burkigt ljud, men vilken LÅT, vilket nummer!) …. och det ROLIGASTE numret hittar du här, den lilla rara låten handlar om Armin och Bernd Jürgen)
Ibland funderar man på lämpliga soundtrack till en viss bok. Många författare fixar spotifylistor som sällskap till sina alster. Om vi vänder på det, vilken BOK skulle vara sound… eh, TEXT-track till en Rammsteinkonsert?
Jag tänker lite Burgess, eller lite… tja, nåt depraverat om Berlin. Många av gruppens medlemmar bor där, på Knaackstrasse i älskade Prenzlauer Berg. En eller två av dem är födda i stadsdelen och är kvar, så det är inte enbart ett utslag av “det är coolt att bo där”.
Jag vill bo där. Nån gång. K och jag skulle alltid sitta på nån bar och läsa, helg som kväll, och Spocken skulle vara coolast i kvarteret på sin spanarplats på balkongen. Han skulle vara ett landmärke kul nog att nämnas i guideböckerna. Oh yes.
Man ska aldrig sluta drömma. När jag fick chansen/erbjudande om att flytta dit för 3,5 år sen var tiden helt helt fel eftersom mamma nyss hade fått sin andra cancerdiagnos (K hade också fått jobb plättlätt, jag hade redan nämnt hans namn och fått intresserade motfrågor), men någon gång. DÅ ska jag komma på den perfekta litterära Rammstein-prylen.
Senaste kommentarer