zombies

Sadie Walker is Stranded

Det var Feuerzeug som sa det först. C-ORDET. Chick-lit. Boken var ”Allison Hewitt is Trapped” och jag hade inte ens tänkt på den så innan hon öppnade mina ögon. Nu behöver ju inte det vara FEL, det lite snällt chicklittiga angreppssättet var snarast vägen in i några mig närstående zombiemotsträviga själars hjärtan, och alla sätt att få folk att läsa zombieböcker är ju bra. Kanske.

Jag kan säga det med en gång: om vi ska kalla Allison chick-lit så är uppföljaren Sadie Walker is Stranded tooooook-chick-lit. Grundidén är möjligen god (jag är inte den som är den när det gäller hårt liv på öde ö, speciellt inte med zombie-twist, men Sadie ältar blå blå ögon in absurdum. jag vill ha bloooooood! inte snutteputt!). Allison nämns faktiskt i boken – Allison är Sadies idol och förebild. Tyvärr är det alldeles för lite WWAD (What Would Allison Do) över Sadies agerande.

MONTHS AGO THE WORLD ENDED…

…when an unknown virus spread throughout North America and then the world, killing millions of people. However, that is where the horror only started. The dead began to rise and when they rose they had an insatiable appetite for the living. A new hell had been unleashed on earth and the fight for survival had just begun.

Sadie Walker is one of the survivors in this new world. Living in north Seattle behind barrier that keep the living in and the dead out, she trying to get back to a normal life, while raising her eight-year-old nephew, if anyone even knows what ”normal” is anymore. Then everything goes sideways when Shane is kidnapped by a group of black market thieves and they bring down a crucial barrier in the city while trying to escape, and flood the city with the walking dead.

After rescuing her nephew, Sadie and Shane escape Seattle on the last remaining boat, along with other survivors. However, now they must face the complete chaos of a world filled with flesh eating zombies and humans who are playing with a whole new rule book when it comes to survival in their journey to find a new place that they can call home.

Jag är grymt besviken, och inte bara över bristen på blod. Det som är bokens lilla ”clou”, det lilla mysteriet, är trist! Knappt godkänt. Men OK: om Madeleine Roux skriver en bok till så köper jag den. Jag kan inte hitta information om att hon har någon på gång, men jo – en chans till får hon om det blir aktuellt.

PS Läs Feuerzeug. Alltid, men speciellt detta.


vass tunga, vassa tänder

Jag blev nästan rädd till slut.

Jag började på Muriel Sparks Miss Jean Brodies bästa år, och (snudd på) det enda jag hörde från andra boktokar var ”iiiiih, jag får ångest bara av att se den där, den var ett måste när jag pluggade engelska för några år sedan”.

Det vandrar lite buzzwords i sociala medier, det är inget nytt. Jag gillar’t! Ett av orden som snurrat under sommaren – åtminstone i min facebook-feed – är ordet ”klassikerskräck”. Jag tyckte att det var ganska befriande. Det var riktiga bokproffs som medgav att de tvekar och lägger bort många av ”måste-böckerna” som en riktigt litterärt bevandrad person(* annars ska kunna stänka ur sig omfattande och intrikata omdömen om om man så väcker dem klockan tre på natten. Själv är jag bara en simpel ingenjör, en teknokrat, som fuskat mig fram i den litterära djungeln med enstaka littvet-kurser i bagaget. Om inte ens DE orkar, då kan jag andas ut…

Ni vet. Fast nu är det ju ingen tävling, detta med att älska böcker. Tycker man att det OCKSÅ är en tävling, där man ska tycka rätt och läsa rätt, då är det synd.

Miss Jean Brodie då. Hon som är i i sina bästa år. Det är ju jag också, så vi har ju något gemensamt! Bara DET bereder ju vägen för succé!

Miss Jean Brodie undervisar på en flickskola. Vi skriver Edinburgh (on a different note: den här boken får mig att lägga till några poäng till Edinburghs score på listan över städer jag vill besöka – stan låg relativt högt upp redan sen förut), mellankrigstid. Både nazister och fascister vädrar morgonluft i fastlands-Europa. Miss Brodie har för vana att välja ut ett antal flickor, de blir HENNES gäng, hon formar dem till sina flickor som får veta allt enligt HENNES filosofi.

Hon håller konsten högt. Kärleken. Hon är ogift men vet att berätta om romantiska utomäktenskapliga kärleksaffärer, både med skolans manliga lärare och med män hon träffar på sina resor (hon tycker om Rom. I Rom har dessutom Mussolini gjort ett bra jobb, han och hans svartskjortor: gatorna är numera prydligt rena och arbetslösheten är låg!).

”Håll upp era böcker”, sa Miss Brodie ofta den här hösten, ”håll upp dem ordentligt ifall det skulle komma någon inkräktare.” Om det kommer någon inkräktare har vi historielektion… läser poesi… engelsk grammatik.

Rektorn vet ju vad som pågår även om det är svårt att riktigt få bevis. Den förfärliga Jean Brodie förstör unga flickor och förför manliga lärare, det kan inte få fortgå. Till slut blir det ändå så att en av Brodies flickor förråder henne och Miss Brodie åker ut i kylan. Ett antal år senare sitter hon fortfarande och undrar vem av flickorna det var. Vem var det som inte uppskattade bildningen, äventyren och den ganska påtagliga puffen in i vuxenlivet (läs ”det köttsliga vuxenlivet” ;))?

I våra nutidsöron så skaver det inte så LITE när Miss Brodie säger ”Tryggheten är inte det viktigaste. Godhet, Sanning och Skönhet är det viktigaste. Följ mig.” samtidigt som hon hyllar diktatoriska män med bruna och svarta skjortor, men tidsandan var sådan att fler än vi vill tro (här i Sverige också) duperades av de förfärliga männen. Miss Brodie är ingen klockren mentor, hon framstår som ganska narcissistisk, som en ensam människa med behov av att spegla sig i en bunt beundrande flickors ögon. Det är det som räddar boken från att bli så händelselös som den ibland har anklagats för att vara. Historier om rättrådiga och osjälviskt renhjärtade (ouppnåeliga…) förebilder finns det redan så gott om. Miss Brodie är rent ut elak ibland och man undrar hur hon egentligen väljer ut sina flickor om en del av dem nu är så förfärliga att de förtjänar spott och spe.

Behöver man vara rädd för Miss Brodie? Ger hon ett stort och fläskigt utslag på klassikerskräck-skalan? Nope. Boken är tunn och lättläst, språket är smidigt. Så länge man slipper skriva en uttömmande analys som ska betygssättas av en lärare så är den alldeles alldeles OK. Kudos till Modernista som ger ut böcker som annars kan vara relativt svåra att få tag i.

*) min gymnasielärare i svenska och engelska – Dr Pihlström – hade en lista med hundra böcker som han tyckte att man skulle läsa. De ingick inte som obligatorium, men hade man läst dem kunde man med gott samvete kallas sig BILDAD, ansåg han. Ååååååh, om jag ändå kunde hitta den listan nu, jag är så nyfiken! Dr Pihlström var sannerligen fast i det förflutna så det skulle vara vääääldigt intressant att se listan med mina vuxenögon 2012. Han om någon kunde skrämma bort en från böcker som egentligen är läsvärda. Stackars Sven. Det var nog inte så han hade tänkt, egentligen.

—————————

Från Miss Brodies vassa tunga till Carrie Ryans vassa tänder: vi såg Hungerspelen för några dagar sedan, och den fick mig att längta efter mer ”ung kvinnlig hjältinna som utstår elände i en fattig by” – 😉 – så jag trollade fram ”The Forest of Hands and Teeth” ur Ljuvliga Högen Vid Sängen.

I går slog vi till med Battle Royal, den japanska filmen som Suzanne Collins ofta ofta anklagas för att ha plagierat. Unga människor förs bort och tvingas kriga mot varandra tills en vinnare återstår. Check. Ung kärlek. Check. En förfärlig vuxenvärld som faciliterar dödandet. Check. Men sen? Nej. Collins böcker är inte bara själva spelen, själva dödandet. Det finns mycket mer omkring. Om det är plagiat så kan nog de flesta populärkulturentusiaster rapa upp många många MÅNGA fler exempel som borde beslås med samma dom.

Jag tror inte att någon som faktiskt har LÄST böckerna pratar lika mycket plagiat – jag har nästan bara hört det från folk som sett (och dyrkat) Battle Royal och som sen har bara hört talas om Hungerspelen [filmen]. Vad tycker du?


ÄNTLIGEN!

Det tog tid, men NU har nån lagt beslag på Drop Dead Gorgeous – en inte alltigenom usel zombieskröna – som har stått alldeles övergiven och glänst förgäves i byteshyllan på jobbet. Jag vill NATURLIGTVIS dra ner kollegerna i zombieträsket så att vi kan plaska där tillsammans i en stor glad hög. Om inte annat så för att jag helt egoistiskt vill att de också ska börja köpa och sen ställa dit zombieböcker *host*

Den enkla och lätta vägen ner i träsket är ju annars Max Brooks, men när det gäller World War Z är jag snålare. Den ger jag INTE bort. Inte en chans.


får det lov att vara en skvätt zombiebok? ja tack, hjärna

VÄLDIGT många zombie-böcker och -filmer innehåller en hel del humor. Ovanligt mycket. Vampyrer skämtar man liksom inte bort, men zombies verkar vara fair game för dåliga skämt. Bra eller dåligt?

Jag tycker att det är kul till en viss gräns. Shaun of the Dead är underbar, humorn i att drottningen är zombie i samlingen Zombie Apocalypse var också oväntat skön, men just nu läser jag en bok som för mig tangerar gränsen. Robin Beckers Brains: A Zombie Memoir är så in-i-varje-bokstav putslustig att det nästan blir för mycket. Jag har en tredjedel – ungefär – av boken kvar, så mitt omdöme kan komma att ändras, men jag kunde inte låta bli att stanna upp och fundera: hur höhöhÖÖÖHÖÖÖÖHÖÖÖÖÖ får en zombiebok bli? Vad tycker du?

(ja, jag vet, de flesta av er läser inte zombieböcker, men för de av er som gör det?)


det går vilt till på jobbet

Amerikansk kollega ska ta över och revidera ett gigantiskt dokument som jag skrev för två år sen. Han ville stämma träff med mig på måndag eftermiddag ”to pick my brain”. Rätt normalt idiomatiskt uttryck, men extra kul för en zombiefanatiker som jag.

Jag drog iväg en ”accept with comments” och lade till ett ”good luck, not so sure how much is left to pick being the zombie lover that I am”

Tio minuter förflöt, sen kom en begäran om att redigera mötestitel.

Det är såna små små saker som får en att fortsätta flina en vecka som den som just gick. Stress stress stress och en hel massa skrivbordsluncher, men allt gick bra till slut och jag känner mig jäkligt nöjd och faktiskt ganska stolt. Jag kan och orkar så mycket mer än jag inser innan allt är på plats.

————————-

På måndag kväll åker jag till Berlin igen. Sörjer min bortflyttade Hugendubelfilial, men ser VÄLDIGT mycket fram emot två hotellfrukostar.


säsongsrelaterad läsplanering

Det skulle bli en så trevlig midsommarafton. Fyra män och tre kvinnor som gick i samma gymnasieklass anordnar en återträff tjugofem år efter studenten.

En snabb båt bär dem till den avlägsna fyrön Tjärven där de ska grilla och dricka öl, prata minnen. Men deras båt tas ifrån dem tillsammans med alla deras mobiltelefoner. Strandsatta på den lilla ön vid gränsen till Ålands hav försöker de göra det bästa av situationen. Alkoholen har de kvar, och blandbandet med Modern Talking.

Men det är den speciella dag på året då solen står som högst på himlen. Den dag då de som för evigt fryser kan söka sig till ljuset och värmen.

De drunknade stiger upp ur havet. Och de är hungriga.

Det allra otäckaste de första 73 sidorna ÄR faktiskt Modern Talking (illa nog, beroende på vem du frågar) samt ångesten i att förväntas vara vänner igen, seamless, efter många år borta från klasskompisar som man kanske inte ens hade så mycket gemensamt med från allra första början, men sen jäklar…! Det är Tomas Ledins allra värsta mardröm (Pripps-Blå-reklam gone baaaaaaaad) och det enda som egentligen FATTAS mig är att Kalle skulle ha fått plinka fram ”Sommaren är kort” innan döden tar strypgrepp om aftonen. Att välja en relativt avlägsen skärgårdsö som skådeplats är smart, och det har gjorts oväntat sällan förut. En stuga i skogen KAN man ändå springa från – om man orkar. Men långt ute i skärgården kan ingen höra dig skrika (TM)

Underbart! Vi ska fira Brukshålemidsommar hemma i huset med Kristoffers kusse (det ska bli så skööööönt att få vara hemma på midsommar i år, trevliga familjemedlemmar på annan ort i all ära men vi älskar Hemma. Vårt Hem Är Vår Borg.). Vi lovar att INTE spela Modern Talking. Sen får vi se… 😉

Tjärven av John Ajvide Lindqvist. ÄNTLIGEN finns den att e-låna! Bättre sent än aldrig. Och ja. Jag måste motvilligt erkänna att konceptet e-böcker känns bättre och bättre…!

PS men grillpartyt i Karlstad den 30/6, det där det ska pratas teknisminnen och grillas hamburgare i Kontas trädgård – det hoppar jag nog över. Det är – var, den 8/6 – dessutom bara 24 år sen jag sprang ut efter fyra plågsamma år på Älvkullegymnasiet i Karlstad 😉


tjena alla monsterdiggare

…ni missar väl inte Eskapix? Det gjorde nämligen jag, alldeles för länge.

Jag är nästan glad att jag lackade ur på tidningen-vars-namn-jag-inte-ska-nämna (jag vill inte ha en sån där besökstopp till) så att jag äntligen fick tummen ur och beställde den.

Tidskriften har blivit till en liten snygg bok i perfekt format – eller ja, den skulle gärna få vara ÄNNU tjockare – och med ett sparsmakat och/men vilt blandat innehåll. Essäer och noveller i en skön blandning. Allt håller hög klass, men mina favoriter blev Malin Rydéns skräcknovell om Djupet (jag som älskar vatten fruktar ändå djup och tanken… eh, mardrömmen om vad som händer nedanför kontinentalsockeln är fascinerande) och Lova Lovéns underbara Dead Woman. Stewe Sundins novell är den som har fått allra mest beröm, och den är en gediget fin skräckis med många bottnar, men det var tjejerna som fick mig att skrika ”katjing!” när jag plöjde det här numret. CJ Håkansson var faktiskt den enda författaren som jag kände till förut och han levererar också.

ALLA levererar, det är det som är så skönt, och som faktiskt också skiljer Eskapix från tidningen-vars-namn-jag-inte-ska-nämna där nivån alltid var betydligt mer ojämn (fast i rättvisans namn kan man inte dra fulla slutsatser av ett nummer vs flera års konsumtion).

Nu hamnar inte Eskapix och tidningens-vars-… ja, äh, ni vet – de simmar inte i samma ankdamm för hur mycket tidningen-vars förmodligen än vill vara en spännande outsider så räknas de nog mer till etablissemanget än de vill tro (;)) medan Eskapix ännu kan stoltsera med epitetet ”alternativ”.

Eskapix lämpar sig för den som tål det groteska och lite grisiga blandat med klassisk gotik och en och annan zombie. Många starka skildringar med barnet i centrum. Not for the fainthearted, men för den med ett hjärta. Faktiskt.

I want more. Much more.

Psssst – passa på, den här fina boken kostar bara 79 spänn under maj månad. Köp köp medan den ännu finns kvar.


vinn vinn IGEN!

Swedish Zombie är på hugget –

(bwaaaaaaaaaahahahahaha)

…nu lottar de ut böcker – OCH signerade bokmärken – igen. Det är bra.

Ännu bättre är tävlingsuppgiften. Det ÄR ju faktiskt mycket roligare med nåt annat än ”bara” utlottning (jag ska försöka bli bättre på det jag också) så, here goes:

TÄVLING: NÄR ZOMBIEAPOKALYPSEN KOMMER ÄR DET GIVETVIS KÖRT OCH FÖRR ELLER SENARE BLIR DU SMITTAD! SKRIV EN VÄLFORMULERAD FÖRKLARING OM VEM SOM SKULLE VARA DEN FÖRSTA PERSON DU ÄTER UPP OCH VARFÖR.

Underbart! Nu ska jag börja fila på en formulering om varför jag NATURLIGTVIS skulle välja

…xxx (klart jag inte berättar det NU)

Skynda dit! …eller berätta för mig. Vem skulle du äta först? (extrafråga hos mig: vilken ände börjar du i?)


är det så man får mig i löp?

Att min sambo älskar att springa vet redan många. Att jag INTE älskar att springa vet ännu fler, tror jag. Är det nu jag ÄNTLIGEN ska hitta appen som motiverar mig? 😉


Man är mogen. Man vet när man ska sluta kludda. Not.

image

Anteckningsböckerna på jobbet är svarta. Alla har en. Men ingen ska råka få med sig min av misstag. INGEN.


vinn en bra bok!

En av mina absoluta favoritböcker förra året var Isaac Marions Warm Bodies – en underbar och välskriven bok som kombinerar filosofi, kärlek och… zombies. Jo, men på sitt vis så är det så. Zombies, 100%, kärlek, ja utan tvekan, filosofi – ja, det beror väl på vem man frågar men jag tycker att den har en och annan twist som man kan klura på.

Min älsklingsoutlet i Sigmahuset stänger snart (mindre än två veckor kvar nu – uuuuhuhu, hur ska jag sen få tag på billiga snabbfixar under dystra luncher de där dagarna när det är SYND om mig?) men man kan fortfarande fynda. Det gjorde jag i dag. Jag hittade TVÅ exemplar av just Warm Bodies, för tio spänn styck. Helt galet!

Ett av dem är redan skickat till en bokälskande vän med öppet sinne, men det andra exet tänkte jag lotta ut bland eventuella hugade spekulanter. Vill du vara med, kommentera med ett ”jag vill vara med” och så berättar du vilken som var DIN bästa bok under 2011. Jag viktar inte dina åsikter (du hamnar inte längst ner i lotthögen om du svarar, tja, med nån gräslig bok ;)), jag tänkte bara få mig en bonus i form av en simpel gallupundersökning.

Jag skriver alla namn på en lapp på onsdag (25/4), sen får Mr Spock sniffa upp en vinnare.


han är större och snällare nu, en fena på att nosa upp vinnare

——–

Om man hellre vill läsa den på svenska så kan man spana in den HÄR.

Mix Förlag (pigg Bonnier-imprint!) ger ut ännu en otroligt fin zombiebok i höst, då de ger sig i kast med Alden Bell.

Jag läser helst oöversatt, men ska man gå efter det jag har hört hittills så var åtminstone översättningen av Warm Bodies alldeles alldeles OK.


mjaaaaha? Max? berätta mera!


När jag slökollade böcker på amazon för ett tag sedan så höll jag på att svälja tungan när jag insåg att det skulle komma ut en ny bok av Max Brooks inom kort. Closure Limited. Billig som stryk var den också (om än inte så billig som den är NU, gruff).

What? För bra för att vara sant? *lalalala* …äsch då! Inte negga!
Jag förbokade. Katjiiiiing!

Paket i låddan. Hann tänka ”…men jag har väl inte beställt nån skiva?” innan jag slet upp paketet och insåg att det där i CD-tjocklek, det var själva BOKEN. Jassåjahaja. Ujujuj.

Men vi vet ju att ljuvligheter kan komma i alla möjliga storlekar, eller hur? Nu ska vi inte ge upp på förhand!

Många läsare har blivit irriterande över att Brooks plötsligt väljer att blanda in vampyrer i en av sina nya zombiestories. Jo, det kanske inte var helt smart. Jag menar VAMPYRER, alla VET ju att de är bluff och båg, finns inte, har aldrig funnits, kommer aldrig finnas.

(faktum är att vi faktiskt sa nåt liknande, på fullt ALLVAR, innan vi kom på oss själva *harkel* en gång när vi såg en zombierulle. ”Men det DÄR var väl ändå lite overkligt?” morrade vi innan vi… ja. Nu slutar vi prata om det.)

Så, vad fick vi? Några (fyra) korta små historier lite åt World War Z-hållet. Jag har svårt att minnas vad de ens handlade om (förutom en fin en om Kina), för det jag mest av allt funderade på när jag läste var ”VARFÖR?”. Varför följa upp en toksuccé med detta yttepyttelilla? Storhetsvansinne? Akut penningbrist? Skrivkramp?

Älskar du Max Brooks så jaaa, köp den, men håll i minnet att det är lite som att få fem (förlåt, FYRA) gamla torra hallonbåtar där du hade trott att du skulle få en stor fet godispåse som räcker hela kvällen.


rätt fokus

Kristoffer hittar ännu en anledning till varför vi trivs ihop. Gotta get myself one of those…! Fast alla som kan nåt VET ju att motorsågar inte är så bra. De jammar och behöver tankas. Nej, yxa och machete, det är da shit.


tjena alla monsterdiggare

Snart är det dags att pyssla med trädgården igen. Jag önskar bara att jag visste var man kan köpa den här. Tack Jens för inspirationen, vi kanske kan virka en egen 😉


mysteriet tätnar…

Zombiebok nummer två ivägskickad till en intet ont anande, tror jag, bokstorasyster. Hon kan tänkas vara aningens mer skeptisk till hela genren än Bokmoster är, men man ska aldrig säga aldrig. Jag gjorde ett riktigt riktigt rosa paket av den. Mottagaren är inte direkt nån ceriserosa kvinna, men det tuttenuttiga omslagspappret kanske kan få henne att acceptera det stundtals blodiga innehållet (men det är så mycket MER än blod, det är kul och smart också :)) trots allt. Och gör hon inte det så kan den alltid få vandra vidare till NÄSTA boktok. Vandringsböcker ftw!

PS på tal om bokhandel…


Vad får man för 260 spänn nuförtiden?

Jo, detta (om man shoppar på rätt ställe):

En del vilda chansningar, en del som jag varit sugen på (bl a Netherland, Shakespeare Undead, Anathem) ganska länge, en del säkra kort som jag köper för att ge bort (mina två främsta bokstorasystrar behöver lära sig nåt nytt).

2-6-0 kronor.


Drop Dead Gorgeous

Ännu ett spontanköp på amazon (jag borde eventuellt skapa en alldeles egen bloggkategori för alla dessa värnlöst accepterade köp *host*). Den fick toppbetyg där, men jag känner mig några grader svalare. Simmons får en klar trea, men inte mer än så. Allt jag har att tycka till om i fallet Drop Dead Gorgeous har Swedish Zombie redan skrivit, så det känns störtlöjligt att rapa allt igen.

”As tattoo artist Star begins to ink her first client on a spring Sunday morning, something goes horribly wrong with the world…Belfast’s hungover lapse into a deeper sleep than normal, their sudden deaths causing an unholy mess of crashing cars, smoldering televisions and falling aircraft.

In the chaotic aftermath a group of post-apocalyptic survivors search for purpose in a devastated city. Ageing DJ Sean Magee and shifty-eyed Barry Rogan find drunken solace in a hotel bar. Ex-IRA operative Mairead Burns and RIR soldier Roy Beggs form an uneasy alliance to rebuild community life. Elsewhere, a mysterious Preacher Man lures shivering survivors out of the shadows with a promise of redemption.

Choked by the smell of death, Ireland’s remaining few begin the journey toward a new life, fear and desperation giving rise to new tensions and dark old habits.

But a new threat creeps slowly out of life’s wreckage… ”

Det är det där med att älska vissa karaktärer och tokgäspa åt andra. Star är kul. Belfast som skådeplats är kul. En del nya infallsvinklar är kul. Roy och Mairead och deras lilla kollektiv – inte så kul. Sean och Barry? Gäsp.

Nä, jag vet – dessa snabbomdömen ger inte värst mycket om du inte har last boken själv, men det är mitt lätt lakoniska sätt att sammanfatta min kkluvna inställning till helheten. OOOOH vad jag hade velat skära i den här boken. De flesta böcker innehåller moment att utveckla eller skippa helt, men för mig var denna story något i hästväg. Close but no cigar, Simmons! Kommer jag läsa fler böcker av honom? Jo, med ganska stor sannolikhet, men det kommer att dröja. Jag har måååånga fler spontanköpta zombieböcker att avverka (och eventuellt såga ;)) innan jag tar nästa Simmons.

Vad säger ni, alla zombiediggare? Har han skrivit någon mycket bättre som jag borde läsa istället?


restrospektivt collage, det är väl passande i dag?

(extrabonus till den som minns referensen, trots att den inte är så jäkla het numera)

Postapokalyps, ja tack – det är ingen hemlighet. Annorlunda sätt att beskriva skeendet – också ja tack! En av favoritvarianterna är collagen från det förflutna, böcker sammansatta av fiktiva (nähäääeeee?) brev, bloggar, band, filmer – vad som helst – är oftast mums (och egentligen är det ganska ”enkel idé”, om än skenbart?)

‘My name is Kyle Straker. And I don’t exist anymore.’

So begins the story of Kyle Straker, recorded on to old audio tapes. You might think these tapes are a hoax. But perhaps they contain the history of a past world…

Kyle Straker volunteered to be hypnotized at the annual community talent show, expecting the same old lame amateur acts. But when he wakes up, his world will never be the same. Televisions and computers no longer work, but a strange language streams across their screens. Everyone’s behaving oddly. It’s as if Kyle doesn’t exit.

Is this nightmare a result of the hypnosis? Will Kyle wake up with a snap of fingers to roars of laughter? Or is this something much more sinister?”

Mike Lancasters 0.4 var ännu ett av de där spontanköpen från amazon, ni vet ”people who bought this also bought…” som så ofta har belastat min bokbudget på sistone. Um. Den var långt från fantastisk, men spännande, paranoian ligger tät, en mardröm av det slag som de flesta av oss har drömt tror jag (vad är detta för värld? är detta verkligen min familj? är det bara jag som fattar i hela världen?).

Den känns inte så LITE inspirerad av Världsrymden anfaller (eller för den delen den lilla sedelärande hiostorien om de läskigt perfekta Stepfordfruarna), men OK då, det är en VARIANT. Den är fullt godkänd.

Nästa collagestory köpte jag ungefär trettio sekunder efter att jag hade läst Swedish zombies lovebombing av densamma.

Boken består av en samling brev, de är utvalda bland alla de avskedsbrev som man återfann när livet började lugna sig efter zombiepokalypsen. Brev till mamma, pappa, barnen, människan man hatar eller vem som än kommer förbi och råkar läsa de sista tankarna man vill dela med någon i den eventuella eftervärlden.

Den tog ett tag att ta sig igenom, inte för att den var svårläst men för att jag faktiskt tröttnade lite på den (!) efter ett tag. Jag hade aningens för höga förväntningar, jag tyckte att för många av breven var för lika varandra och att det blev lite väl många omtugg på temat (ja, vad trodde jag? samtliga brev SKULLE vara skrivna av den som väntar på döden med zombies som bokstavligen nosar i hasorna).

När jag läser ”Letters from the Dead” tänker jag om och om igen att något likt detta skulle vi också kunna göra, jag och några till. Vi skulle kunna göra det minst lika bra (ja, visst är jag dryg?).

Jaha, men då är det bara att börja skriva och sen casha in nu då? Ska jag säga upp mig nu eller med en gång?

(nä, OK då, jag fortsätter med min processutveckling ett tag till, men jag står fast vid orden ;))


Queen Victoria, Demon Hunter

(Victoria vs demoner… det hade man aldrig anat ;))

”There were many staff at Kensington Palace, fulfilling many roles; a man who was employed to catch rats, another whose job it was to sweep the chimneys. That there was someone expected to hunt demons did not shock the new Queen; that it was to be her was something of a surprise.

London, 1838. Queen Victoria is crowned; she receives the orb, the scepter, and an arsenal of bloodstained weaponry. If Britain is about to become the greatest power of the age, there’s the small matter of the undead to take care of first. Demons stalk the crown, and political ambitions have unleashed ravening hordes of zombies even within the nobility itself.

But rather than dreams of demon hunting, Queen Victoria’s thoughts are occupied by Prince Albert. Can she dedicate her life to saving her country when her heart belongs elsewhere?

With lashings of glistening entrails, decapitations, zombies, and foul demons, this masterly new portrait will give a fresh understanding of a remarkable woman, a legendary monarch, and quite possibly the best demon hunter the world has ever seen.”

Få se nu. Jag gillar:

  • brittisk (allra helst engelsk) historia – check
  • zombiefajter – check
  • pun intended-skämt – check

We have a homerun!

A E Moorats (egentligen heter han Andrew Holmes och skriver ”vanliga thrillers också) böcker nämns ofta i samma sammanhang som t ex Pride and Prejudice and Zombies, men det tycker jag är väldigt orättvist – Moorat/Holmes har gjort mer jobb själv. Han har inte bara tagit en existerande bok och bytt ut vissa attribut – ”et voilà!”, ni vet. Han har utgått från delar av Victorias liv, använt många historiska personer men också skapat ett antal egna, viktiga (och flippade…) karaktärer. I like it! Förutom alla blodiga slagsmål så är det väldigt gott om humor i den här boken.

OK. Den victorianska eran har inte intresserat mig så mycket förut (det hände för… tja, det var för NYSS helt enkelt), men i samband med besöket på Highgate förra hösten insåg jag att det hände ganska mycket spännande då, trots allt.

Victoria? Tja, jag visste att hon var kär i Albert, att hon lät resa ett ganska tacky monument till hans ära och så förknippade jag det hela med snipig (a-)sexualitet och höljda pianoben. Not so true tycks det om man tittar runt.

Min historiska tokfavorit är ju Henrik VIII, och – tadaaaa! – Moorat har en historia om honom också. (och jaaa, det är en av de böcker jag läser nu). Eftersom jag kan mer om salig herr Tudor så är det lättare att se vilka friheter författaren tar sig där (tiden tänjs och trycks ihop i omgångar etc).

Om man nu inte brinner för your friendely neighbourhood zombie så kan jag meddela att Victoria möter många många fler mörksens varelser i den här boken. Det är gott om varulvar och demoner. Och vem veeeeet egentligen varför rara Victoria visar sig ha en sån otroligt fallenhet för just… slakt? I boken finner man också några roliga referenser till ännu ett av mina obskyra (ännu ganska outforskade) Londonintressen: Bedlam. Tack vare käre Ks födelsedagspresent till mig (presentkort hos Amazon) så råkar det väl, öööööh, vara en bok om Bedlam, en bok om Victoria OCH en bok Londons horhus back in the days på väg hem till mig nu. Tralalaaaaa.

”Queen Victoria, Demon Hunter” får fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga av mig.


fredagsmys zombiestyle


”Brrrrrainssss…”

Tack kära Dr Ljungberg som vet exakt vad en zombiedyrkande kvinna vill ha! Kan iofs bero på att Dr Ljungberg OCKSÅ är kvinna, och – tjohoooo – snart på väg till Sverige. Många av mina bästa böcker har jag fått av henne.

F-i-n-g-e-r-t-o-p-p-s-k-ä-n-s-l-a.


oh, the disappointment


Min kära sambo hade den goda smaken att ge mig ett presentkort giltigt på amazon i födelsedagspresent, men jag shoppade faktiskt INTE upp hela på en gång.

En av måste-prylarna som jag beställde var en bordsalmenacka för 2012 med zombietema. Den kom i dag, men jag blev ganska besviken över att den är KLINISKT befriad från bilder 😦 Jag tog bara för givet att det skulle vara en såndär dag-för-dag-almenacka med både små bilder och kul text. *sniff, snörvel*

…och så landade sista delen i The Strain-trilogin av Del Toro/Hogan (samma presentkort, tack K!). Tja. Mja. Den är lite tjatig hittills, men jag hoppas att den tar sig! Den har i ärlighetens namn fått rätt dåliga recensioner, men jag ville ändå envist knyta ihop säcken när den nu fanns till bra pris.


vem vill du vara på Halloween?

Du som ännu tvivlar på zombieana, läs detta: I am a zombie filled with love. Denna lilla pärla till novell är det frö som sedan växte och blev till en stor romansuccé – snart på en biograf nära dig.

Nu är Isaac Marions ”Warm Bodies” långt från ”zombiestory 1 A”, men ju fler zombiestories jag läser, desto mer inser jag att det jag trodde var zombiestory 1 A när jag blev kär i genren (inte så coolt: jag föll för Shaun of the Dead), det EXISTERAR inte. Det är därför jag kan mata på med zombies zombies zombies utan att tröttna.

En del historier får enstaka zombiepurister att morra, jag hade kanske trott att en alltmer filosofisk och KÄRLEKSFULL döing vid namn ”R” skulle reta de mest strikta, men jag har nästan uteslutande läst lovord om den här boken. De riktigt konservativa kanske inte ens tar i boken med tång?

Den innehåller det klassiska, postapokalyptiska, livet efter katastrofen. Hur överlever människorna (en av mina favoritfrågeställningar, jag älskar att läsa om överlevnad och byggande av en ny civilisation, oavsett vilken sorts katastrof som orsakat behovet)? Den här boken tar avstamp lite längre fram än vanligt – här har människorna hittat vägar, de överlevande har vallat in sig och startat nya liv. De tror att de vet spelreglerna och det gör väl – i den mån zombies ”vet” någonting (du kommer bli förvånad) – våra älskade olevande också. Den innehåller sin del av slask och våld, men det är INTE en av de böcker som fokuserar speciellt mycket på det. Alls.

”In a cluster of broken down apartment buildings we find some people, and we eat them. Some of them have weapons, and as usual we lose some of our number, but we don’t care. Why would we care? What’s death, now?

Eating is not a pleasant business. I chew off a man’s arm, and I hate this, it’s disgusting. I hate his screams, because I don’t like pain, I don’t like to hurt things, but this is the world now, this is what we do. Of course, if I don’t eat all of him, if I leave enough, he’ll rise up and follow me back to our dusty field outside the city, and that might make me feel better. I’ll introduce him to everyone, and maybe we’ll stand around and groan for a while. It’s hard to say what ”friends” are anymore, but maybe that’s close. If I don’t eat all of him, if I leave enough…

But of course I don’t leave enough. I eat his brain, because that’s the good part. That’s the part that, when I swallow it, makes my head light up with feelings. Clear memories. For about three to ten seconds, depending on the person, I get to feel alive. I get traces of delicious meals, beautiful music, perfume, sunsets, orgasms, life. Then it fades, and I get up and stumble out of the city, still dead, but feeling a little less so. Feeling ok.”

Det är bara en väldigt väldigt välskriven bok om en zombie och hans, eh, nya liv. ”A zombie coming of age”? (sorry, sarkasmen finns där, jag måste bara jämföra Rs utveckling med vilken intelecktäll utvecklingsroman som helst *harkel*).

Den kunde gärna ha fått vara tjockare (det tycker jag om alla böcker jag älskar), men jag inser också att det är det relativt lilla formatet som är dess styrka. Det är så snyggt så snyggt och författaren behövde inte dra på med detaljer av King/Koontzianska mått för att få till det. Hellre 50 gram UNDERBAR choklad än 200 gram grå och smaklös fettbobba med max 15 kakaoprocent (i alla fall tycker jag så 98% av tiden. PMS räknas inte.). Därmed INTE sagt att King/Koontz producerar (enbart) smaklösa fettbobbor – men let’s face it, en del av deras produktion hade vunnit på att strykas ner (haha, säger jag som har läst den oavkortade versionen av Pestens tid minst tio gånger *host*).

PS min inre nörd blev alldeles lycklig av att finna en vacker Willis’ Circle på omslaget. Det är åtta år sedan jag tentade av anatomin, men jag minns fortfarande de fyra vanligaste varianterna som de avbildas i Sobottan, eller öööööh, var det i Gottes kompendium? Never mind. Jag minns DEM, om än inte källan. That’s ”brains” (pun doubly intended) for you! Ungefär.

PPS vem vill JAG vara på Halloween?
Den enda gången jag har varit utklädd så var jag en slampig Frau Teufel i rosa plastkorsett och glitterluddig (!) svans (se bilden, men den är tyvärr tagen innan hornen kom på vilken är jäääääkligt synd för de blev ascoola, jag slaktade en Darth Maul-mask i gummi och limmade fast hornen i pannan). Då – 2005? – ville jag primärt se snygg ut, tänk cat woman, sexhäxa, toksminkad djävulinna etc, men nu har jag släppt alla såna pretentioner och är sugen på nåt HELT annat.

Vi har pratat LITE om att ha nån sorts Halloweenfest (jaaaa, OK då, bara en ursäkt för att laga knäppt utformad mat, spela M Manson, glitterpynta alla mina döskallar och klä ut mig ihop med trevliga vänner) och jag tänker ”skugga mig till ett kranieutseende” ELLER, såklart, ”zoooooombie”. Faran med det senare alternativet är att de som har träffat mig vilken måndagsmorgon som helst inte ser skillnaden.


tycka vad man vill…

…om vissa programidéer, men nog vore det kul att vara zombie för en dag eller två. Synd att det passar så s*tans illa med jobbet just nu.


WTF?

Är det inte första SEPTEMBER i dag? Man kan tro att det är första APRIL…