zombies

serendipity, när zombier möter Star Trek

Plötsligt händer det. Jag upptäcker av en slump att TV6 förgyller min snuviga fredagskväll i november genom att skicka på Star Trek-filmen från 1979 och jag går ännu en gång i spinn över Uhura. Professor Balthazar i all ära, men när jag växte upp i två-kanaler-på-tv:n-och-Nygammalt-regerade-Sverige på 70-talet så var lyckan fullständig när mamma och pappa var hos nån kompis och jag glömdes bort ensam framför TV:n så att jag kunde kolla på Månbas Alpha och Star Trek. Jag satt så nära rutan att näshåren sprakade. Uhura var coolast av alla och Mr Spock var min drömman (jag skojar inte, mamma och pappa undrade vad som var fel med, pja, Björn Skifs? Björn Ulveaus? Stenmark? Donny Osmond?). Det är inte direkt en slump att min storörade katt också heter Spock.

nostalgijaglycklig nybliven Uhuraägare vid ett köksbord hos faster och farbror på Widells väg i Malmö – dockan ville emellertid inte vara med på bild. wooohoooo, radion, kolla radion!

När det skulle till att köpas bonusjulklapp på Caroli City (avd. ”stunder jag aldrig glömmer”) svek jag ändå drömmannen – Spock-dockan var så ful att jag bad om Uhura. Numera är hon också tyvärr ganska ful eftersom jag någon gång under 197x bestämde mig för att frisera henne själv och sådant är ju sällan en bra idé.

mydolls

När jag tömde mitt föräldrahem för två år sedan så var det två dockor som fann nåd, som fick överleva och som numera bor i mitt penselställ (!). En Barbie så gammal att hon var HELT ute när jag var barn för hon kunde inte böja en enda kroppsdel (pappa hade fått den hängd på ytterdörren av en försmådd kvinna någon gång i mitten av 60-talet, innan jag ens var född) och min Uhura. Frisyren var inte RIKTIGT så illa som jag mindes den. Vi kanske kan kalla det sidecut?

Vad vill jag med allt detta då, förutom att vädra en medelålders puff av nostalgi? JO. Det är nu de enorma och spretiga högarna med olästa böcker kommer in, för vad fann jag väl inte där? Night of the Living Trekkies. Zombier OCH Star Trek. Natten var räddad. Insert cliffhanger. Jag berättar mer om boken i morgon.

zombietrekkies

Annonser

ett annorlunda reseminne

Jag tänker alltid ”Renita Regina” – för hon är som en drottning (på det bra sättet, jag är inte direkt att betrakta som rojalist i övrigt) – men egentligen heter hon något annat aaaaasgarv, det visar sig att hon HETER så, på riktigt: hon är iallafall en av Suzanns partners in crime i föreläsningsvärlden. Renita har dessutom den goda smaken att gärna idka zombiekultur (vi planerar en döhippa [as opposed to möhippa] för att mata Suzann med odöd kultur och slaskig föda) och hon tipsade om Nanna Árnadóttirs Zombie Iceland när vi träffades på Suzanns bröllop (ja, pratar inte alla om böcker på bröllop? vad ska en annars prata om?).

ZombieIceland

Following an accident at the construction of a new Icelandic power plant, there is a short but intense burst of sulfur gone sour. Reports of a mysterious illness amongst the plant workers begin to spread as they infect friends and family through cannibalism. Even worse, the sick rise from the dead and can only be killed once their brains have been damaged. Now the gritty undead wander the streets of Reykjavík and a group of misfits struggle to survive in “Zombie Iceland”.

Överlevarnas skrifter blir nästan till en turistguide – massor av fotnötter om isländsk kultur, mat, historia mm. Renita köpte boken som en souvenir här hon besökte ön och ett bättre reseminne än så är svårt att hitta, det slår plastiga vikingahorn med (islands-)hästlängder.

Jag har ännu aldrig varit på Island, men det står definitivt på listan över länder jag vill besöka.

PS det finns NATURLIGTVIS ett soundtrack också!


Fredagsmys

image

Min postit-blurb på Gatsby (ni gissade rätt! bra jobbat. berätta gärna om filmen är något att ha sen…!) gjorde succé, boken var borta i ett nafs. Någon hade ställt dit en annan bok som jag tycker mycket om, så jag blurbade på den också. Gissa?

Ja, min handstil är knasig numera. Jag vet.

image

”When it rains, it pours” är ett uttryck som jag gärna strösslar omkring mig. Jag vräkte mig ur bokinköpsstopp-fållan med råge när jag beställde elva pocketböcker för några dagar sedan. Idag råkade jag gå in på Akademibokhandeln. Inte kunde jag motstå en bok om zombiekossor? Jag läste färdigt This Dark Earth (omdöme avges snart i en blogg nära dig) inatt och måste genast fylla på med mer zombieana. Tag 4 betala 3. Damn. Jag åker dit på det varje gång. Jo, tre böcker till gick ganska snabbt att plocka ihop.

Så gick det med det införselförbudet. Jag lämnade nio böcker i byteshyllan igår och skickade ner en till svärmor idag, men veckans inköp – och boken från Sofia igår – bygger en nätt liten hög på femton böcker. Fem stycken in alltså. Ojoj.

image

Inte nog med det. Jag fick med mig en snygg anteckningsbok (resedagbok) och ett limstift till densamma (reseCOLLAGEdagbok) också. Vojne. Den invigs i Berlin nästa vecka. Det är bara ännu en jobbresa, men NÅGON stund på trevligt hak borde jag hinna med efter jobbet.

image

Det var en ren slump att kvällens drink matchade anteckningsboken. Faktiskt. Jag lovar! Jag fick en riktigt fin stund i kvällsolen. Zombiekossorna och jag. En skvätt Aperol. Gottgottigottgott.


när litteraturen färgar vardagen?

130513

PA-prepp på Jula med smultronfrön, Dregen-Polly, marsipan och en yxa. Välkomna, alla zombies. Så kan det gå när det är måndag och man har mens.

PS …bara det att den heter Hard Head. Bara det!


Samtidigt i Surahammar

130509

Långledigt = tokförkyld. Det borde jag ha insett med tanke på hur risig K har varit den senaste veckan, men jag trodde verkligen att jag hade smittat ner honom och att jag för en gångs skull kom lindrigast undan med min tredagarshängighet efter Berlin.

Jag mår – och ser ut – som en genomsnittlig zombie (nu vet jag ju inte säkert hur de mår, men ska man gå efter hur de brukar låta [”grrr”, ”brööööl”, ”hnnnnnnnng”] så borde det vara något åt det här hållet). Jag har slitit lite rötter bara för att jag inte kan låta bli, men inser att det är lika bra att försöka ta det rätt lugnt. Solen tittade just fram en halvtimme. Snabbt som attan nappade jag åt mig en riktig feelgood-pärla signerad John Hornor Jacobs. En halvtimme i solen är alldeles bestämt bättre än att bara ligga inne och tryna hela dagen.


I’m coming out

Jag kände att det var dags nu, kollegerna behövde få veta. Min officiella titel är ”Specialist Processes & Tools” (nej, normalt inte tools som i hammare och såg, mer som i skräddarsydda excelblad och databaser) och äntligen äntligen är det officiellt att det är mig de ska vända sig till in case of zombie apocalypse. Också.

imcomingout

K har vetat detta länge. Han har slutat undra ända sedan den gången då vi som nyblivna husägare åkte till Bauhaus och han fick en fullständig genomgång av vad man EGENTLIGEN skulle använda yxor och hötjugor till. Ändå kom vi bara ut med en gräsklippare.

Behöver du också lite zombieprylar? Kolla in Slackjaw.se.


Doktor Joseph går en rond

drjosephAndreas Romans Doktor Joseph är nu ingen läkare. Joseph jobbar på Försäkringskassan. Han är en av de varma och trevliga, som får skäll för att han gör av med budget. Han kallas till samtal med chefen, tror att han ska bli befordrad, men får sparken. Hemma väntar familjen och vill fira, men det tar en stund innan Joseph förmår kläcka ur sig vad som egentligen har hänt. Den där tvekan, dröjsmålet, är droppen. Hans fru lämnar honom. Grannen polisnmäler honom.

Bra dag? Kunde bli bättre kanske? Dags att ta till lite magi? Lite vodou?

(jag vet. jag vill också skriva ”voodoo”, men nu är det ”vodou” författaren använder och då får det vara så då)

Joseph har lovat sin fru. Han ska inte. Han lämnade Haiti, han lämnade kulten. Han. Ska. Inte. INTE.

Men nu är ju inte Bea där? Hon har ju lämnat honom? Joseph går ner i källaren. Han ska bara… bara… bara LITE. Nu är det tyvärr så att ”lite” räcker. Starka mörka krafter längtar efter Joseph. Gamla stan är fylld av människor som flugit in från hela världen, människor som väntar på att rätt tidpunkt ska infalla. Månförmörkelsen som optimerar ondskans kraft. Och mitt i allt: Joseph. Han gjorde saker för många år sedan som gör att många vill se honom dö en våldsam död nu. Baron Samedi skojar man inte med ostraffat. Det räcker att glänta på vodou-locket litegrand för att ondskan ska få korn på Joseph.

Oavsett det förflutna: Joseph är en hyvens kille och man vill verkligen att det ska gå bra för honom. Man vill att frugan ska ta förnuftet tillfånga och återvända med barnen. Hon sniffade minsann lite på magin hon också, när de möttes på Haiti. Och barnen…

Ja, i den här historien är det många som har hemligheter. Det blir strid, och vilken strid sedan. Blodet sprutar, slöa men snudd på ostoppbara zombies tuggar på varandra i ren frustration, familjemedlemmar kämpar som djur för att rädda de sina. Halva Gamla stan – eller åtminstone katakomberna under ytan – flyger i luften.

Extraplus: voodoo-zombies! Älskansvärda bröder i huvudrollen. En spännande genre som känns kul och ny (i svensk nutidsfantastik, vill säga. första gången jag mötte Baron Samedi var annars när jag såg Live and let die sittande på golvet på Holken i Karlstad 1981). Skönt berättarperspektiv med en miljö där vodoun framstår som snudd på svennebananig, där man kan hitta prylar som behövs lite varstans om man bara vet vad man ska fråga efter.

På minussidan: en del spret. En del stickspår som jag gärna hade varit utan (kockarna?). Lite väl mycket humor (!) ibland. Jag älskar det absurda i ”kontorsgrå arbetsterapeut på dagen, spännande vodoupräst på natten”, jag myser åt en och annan rolig hämnd, men en del av figurerna gränsar till bonnabuskis. ANINGENS för långa stridsscener.

Detta gnäll till trots: en mycket stark trea till den första boken i en serie som jag ser mycket fram emot att följa. Andreas Roman är en pärla.

PS Drick ditt kaffe med försiktighet. Stor försiktighet.