YA

How to build a superstar

image

Caitlin Morans första roman fångade min blick. Det gröna. Kängorna såklart. Jag var (är) ingen övertygad dyrkare av denna skribent (jo, live gillar jag henne. eller TJUSAS. hon lyser.) men många av mina vänner är det på ett sätt som jag så gärna vill förstå.  Jag vill vara MED! Med i GÄNGET.

Fast jag kommer inte med i det gänget nu heller. Hon får till stycken som är så roliga att jag skrattar rakt ut ibland, men det räcker inte. Att hon skulle vara nån slags feministikon håller jag inte heller med om. Jag är helt enkelt fortsatt oförstående, och det är alldeles alldeles OK.

”My name’s Johanna Morrigan. I am fourteen, and I’ve just decided to kill myself.”

Nej. Tösen tänker inte begå självmord. Hon vill bara omskapa sig själv. Hon bestämmer sig för att bli Dolly Wilde. Johanna/Dolly är uppvuxen i en fattig fembarnsfamilj i Wolverhampton. Hon snattar kajal, lånar cd-skivor på bibblan och skaffar hatt. Hon skriver bra. Hon är smart. Hon är rapp och har humor. Som Dolly blir hon snabbt en profil i en av de unga coola blaskorna, hennes sågningar är cyniska och legendariska.  Hon är hungrig och tar för sig av ALLT. Gör hon det för sig själv, eller för nån annan? Bygger hon verkligen ”rätt” flicka, en flicka för SIG?

Spänningen är förmodligen oliiiiiidlig. Ni kan inte ALLS räkna ut sensmoralen va?

I förordet skriver Caitlin ”detta är INTE jag. VAR inte jag.” – ändå är det så de flesta, inklusive Linda Skugge, tycks tolka det. Som att det är memoarer. Apropå Skugge så rynkade jag pannan lite när jag läste hennes text om boken. Proffsens vanligaste kritik mot oss bokbloggare är ju den att våra texter om böcker handlar mer om oss själva än om böckerna och… ‘nuff said. No further comments 😉

Igenkänning då? Klasskrockar såklart. Oh, några scener där Johanna/Dolly möter den burgne KK:ns snobbiga vänner… AJ, det gjorde ont i mig att läsa. Insikten om hur jag också FORTFARANDE går in i nån slags clownroll för att liksom visa att jag inte bryr mig. Min s k klassresa är i vissa människors ögon helgjuten, men en del ränder går aldrig ur. Det gäller bara att bestämma sig för vad en gör med de där ränderna. Jag väljer att bejaka dem, betrakta dem (inte utan en viss ömhet) men sedan förmana dem och mig själv att släppa sargen. Nääää jag gick aldrig på Chalmers.  Eller ens KTH. Det har gått bra ändå. Jag blev omsorgsfullt uppfostrad (hårt), men jag kan fortfarande inte de ”dolda” koderna – vilka regler ”ska” en strunta i etc.

Det skiter jag i.

Det går inte att omskapa barndom eller tonår i efterhand, men det går att göra sitt (förlåt: mitt) bästa, varje dag (med omtag ibland) för att inte fortfarande lägga hinder för mig själv genom att älta vad jag kan och inte kan, fick och inte fick. Här och nu, men med medvetenhet.  That’s my shit.

Annonser

seriesöndag – nu testar jag Ransom Riggs, eller snarare Cassandra Jean

graphicransom

Den här boken är så vacker att jag helt sonika drar in omslaget i lite större storlek än vanligt.

Jag började läsa Hollow City för ett tag sedan, men det var besvärligt, jag hade glömt så mycket av den första boken om Miss Peregrine och hennes besynnerliga barn. Jag trillade ändå ner i total Ransom Riggs-fascination, så när jag såg att Yen Press hade gett ut en tecknad version av Miss Peregrine slog jag till. Cassandra Jean, minsann. Först blev jag lite fundersam – så liten boken är? Som en vanlig bok?

Vi är lätt bortskämda med att serier kommer i lite större format. Men boken är tung, vilar fint i handen. När jag slår upp den ler jag. Så in i minsta detalj välgjord.

Alla de fantastiska fotografierna är där, de är inlemmade i berättelsen på ett collage-vis som är svåremotståndligt. Somliga uppslag är i färg, andra är svartvita. Jeans stil är ren, snygg och effektiv. Historien är väldigt avskalad men jag saknar egentigen inte någonting, för mig är detta den perfekta preppen för att ännu en gång ge mig i kast med Hollow City.

(jag kände mig aningens tankspridd som hade glömt så mycket på så kort tid, men jag ser nu att det är mer än 1,5 år sedan jag låste den första boken – det är lååååååång tid i min bokvärld ;))

mipgr

———

Seriesöndag och Malin Rydén-söndag (del 3 av Stilla kött ligger ute nu!) – apropå samarbeten jag är MYCKET nyfiken på: Breaks.

Men först, del tre av Stilla kött:

”Någonting knäppte till i väggen, och han mindes vad hans farmor hade berättat om dödsuret som kröp närmare när någon låg för döden och räknade ner de sista andetagen med sitt taktfasta knäppande. Numera hade dödsurets taktfasta knäppande i väggarna förvandlats till klick från maskiner och surrande elektriska apparater. De anhörigas snyftande och suckande och prästens mumlade välsignelser hade bytt skepnad och moderniserats precis som allting annat. Där det tidigare hade krävts en hel ensemble av människor och insekter för att ledsaga en döende mot sitt oundvikliga öde krävdes nu bara en enda. Åtminstone om man skulle följa landstingets kvalitetsnormer om att ingen borde dö ensam även när inga anhöriga fanns tillgängliga. Som i det här fallet.

Istället för prästens böner för själens frälsning fanns nu bara ett morfindropp, den enda lindring som återstod nu när kroppen hade gett upp. Det tysta vinandet från luftkonditioneringen blandades med avlägset trafikbuller till en stilla storm i det lilla rummet. Men trots att ljuden förstorades upp av tystnaden, trots att han kunde höra radion ända borta från dagrummet, trots att prasslet när han vände sida var nästan öronbedövande, så hörde han inte hennes andetag.”

Malin alltså. Hennes sätt att betrakta och beskriva. Damn.


Flyttar lite. Lite.

image

Eftermiddag betyder poolen eftersom havet – yes, ända in till strandkanten – kokar av kitesurfare. Det är lugnare och skuggigare här uppe och jag som är gammalt kakelvrak uppskattar lite turkost mot ögonen.

Trots löften till mig själv om att inte köpa fler böcker på ett tag så smyger jag runt bland nätbokhandlarna. Jag är nämligen så förtjust i Tom Eastons postapokalyptiska samhällsbygge att jag inte alls vill lämna gänget. Jag har tio sidor kvar och kan omöjligt nöja mig med det. Inte för att det är något paradis, det som blev. När pandemin tonat ut är någon galen. Någon med mycket makt. Det är snajdigt när en av de få som vågar ifrågasätta förser de unga med böcker i smyg. George Orwell.

Vad är överlevnad värd?
”… what’s the good of us carrying on at all if we can’t be human?”

Jag tror att detta är YA, men som vanligt spelar det ingen roll alls. Gillar’t. Nu ska vi se om de sista sidorna får mig att ändra åsikt.


när en dålig nyhet ändå vänds till någonting ganska OK

Jag sörjer fortfarande X-publishing, men lösningen blev den jag smyghoppades på: Gilla böcker tar över deras utgivning:

– Det känns både naturligt och givet att valet föll på Gilla Böcker, säger Hanna Larsson, förläggare på X Publishing.
– Ada har tidigare varit delägare i X Publishing, hon kan vår utgivning, och Gilla Böcker ligger förlagsmässigt väldigt nära X Publishing. Vi vet att Ada och Anna kommer att förvalta våra författarskap och vår utgivning på bästa tänkbara sätt, det har varit helt avgörande.

Läs hela pressmeddelandet här. Backlisten är räddad och med lite tur möter vi större delen av X-publishings fina författargäng myvket snart igen, i nya böcker med Gilla böckers logga på.


mitt perfekta liv

perfektadessen

Många utser ett sommartema för läsningen – det har jag aldrig gjort hittills, men när jag ser tillbaka på sommaren så konstaterar jag att det har blivit väldigt mycket YA. Nu läser jag förvisso OFTA YA, men koncentrationen känns ovanligt hög de senaste veckorna.

I fallet Sarah Dessen så var det baksidestexten om en sommar på bibliotek som lockade allra först. Det och en svag aning om att det tuggummirosa omslaget var lite ironiskt.

Det var det.

Klassisk historia som enkelt kan avfärdas som ”till synes omöjlig kärlek visar sig vara…” (insert: vadtrordu?) är något mycket tilltalande i Dessens upplaga. Jag tänker ”men KYSS VARANDRA DÅÅÅÅÅÅ” i ungefär 400 sidor. Det var ungefär så djupsinnig jag ville och orkade vara i hängmattan.

Om att tro att en måste vara perfekt, om hur skruvat allt kan bli när en förälder dör (igen) och en tvingas bli vuxen alldeles för abrupt, om att…

Fyra boktoksflin av fem. Jag vill ha mer av Dessen.


en tid för mirakel

.Jag hade nog inte riktigt förstått vilken kultbok jag hade i handväskan. Hon gjorde mig lunchsällskap på en bänk utanför jobbet sista veckan före semestern och hon fick följa med till London också. Där blev jag paff: Karen Thompson Walkers En tid för mirakel syntes nämligen ÖVERALLT i stan. Gigantiska affischer i tunnelbanan. På hedersplats i varenda boklåda, vare sig det var en indiebutik eller en stor kedja. Jag ser henne här och var i vännernas feed, men det där stora genombrottet i Sverige låter vänta på sig. Det borde komma. Hon förtjänar det.

entidformirakel

Jordens rotation har plötsligt blivit långsammare och ingen vet varför. Varje dygn blir längre och längre – dagarna och nätterna får fler minuter och timmar. Är världen på väg mot en katastrof?

I detta tumult lever tolvåriga Julia tillsammans med sina föräldrar och två katter. Som alla andra i hennes ålder känner hon en viss osäkerhet när det gäller vänner, inte minst killar.

Det är inte heller alltid så lätt att bli förstådd av sin familj. Och hur ska man kunna se framåt när livet på jorden blir allt mer overkligt? Snart visar naturen tydliga tecken på att något är allvarligt fel. Gravitationen avtar, fåglarna dör – går det att rädda livet på jorden?

It’s the end of the world as we know it sjöng Michael Stipe för ett antal år sedan. Det är lätt att fundera på hur det skulle vara. Något händer, allt förändras, alla vet att det kommer att gå åt skogen om än inte exakt när.

Anarki? Kaos? Nej, de som forskar på sånt här brukar påstå att de allra flesta skulle fortsätta som vanligt när den första paniken har lagt sig. Krishantering i de fyra faserna, där nyorientering står för det nya ”normala”. Normalt som t ex innebär en värld utan fåglar. Där det inte går att vara ute oskyddad i dagsljus. Det går inte att ha vrålpanik över den stora katastrofen hur länge som helst, förr eller senare så är det de ”små” problemen som ältas vart fall.

Att vara tolv år kan vara en liten minikatastrof i sig. För mig var det omtumlande att pappa dog efter ganska kort tids sjukdom, men det där med att byta skola, att heta ”plankan”, att inte ha fått mens än, att ens tidigare bästis glider bort och knyts till någon annan, att kanske bli lite kär i nån och inte våga hoppas – det överskuggade nästan nyorienteringen till ett liv med bara mig och mamma. Kanske lite underligt, men förmodligen mycket mänskligt.

Julia tolv år tangerar Siv tolv år på MÅNGA vis (men byt dödsfall mot eventuell skilsmässa). Jag tyckte mycket om den här boken. Drama utan överdriva brösttoner. Hur saker inte skrivs oss på näsan. Vilken debutbok!

De sista kapitlen läste jag liggande på rygg i gräset nere vid Themsen utanför Eton. Hur det kunde vara så lugnt och folktomt bara några hundra meter från det vansinnigt turistinfesterade slottet i Windsor var för oss en gåta, det var nästan tur att Heathrow försåg luftrummet med ett stadigt flöde av lyftande plan som bröt tystnaden med någon minuts mellanrum. De sista kapitlen i boken och sedan 45 minuters tupplur med K just där i gräset är ett av de bästa minnena från årets semester.


ja, resten FÅR du ta reda på själv

restenfarduta

Jag försöker ta några avsluta-påbörjat-dagar. Det ligger halvlästa böcker i högar överallt och jag behöver om inte annat bestämma mig för om jag tänker läsa ut dem alls. Lauren Olivers Resten får du ta reda på själv var en av alla de där halvlästa, övergiven för något annat. Den började bra, ett strålande upplägg och så ”pfffffft” gick luften ur ballongen och jag vet inte riktigt vad som hände.

Sam och hennes tre kompisar är skolans absoluta innegäng. Jag vill tycka om Sam men hon och hennes polare är en bunt mobbare. Riktigt jävliga mobbare.

Det är den 12/2, Cupid Day, en av årets viktigaste dagar för Populära Elever (en av de värsta för övriga skulle jag tippa) och kvällens avslutas med fest. Mitt i natten dör Sam i en olycka. Det är bara det att sedan vaknar hon igen, det är den 12/2, Cupid Day, och…

Sam vaknar om igen om igen. Alltid 12/2. Sju gånger vaknar hon. Sju chanser att göra allt annorlunda, så mycket annorlunda en nu kan göra på en enda dag efter åratal av skräp. Det är där någonstans som det spricker för mig. Alldeles för många av de där sju dagrna blir för lika. Jisses. Slarva bort! Men OK, i ärlighetens namn: om en inte fattar vad som pågår, vad en kan ändra och inte, så kanske det inte är så lätt att fatta exakt hur mycket som kan göras annorlunda.

Jag plockade som sagt upp den igen efter några veckors paus och visst tar den sig igen på slutet. Lite. 2,5 av 5 får den. Svag trea. För är det nåt jag gillar ännu sämre än en trist bok (den kan jag ju bara dissa rakt av, överge) så är det ett presumtivt bra upplägg som slarvas bort.