vuxenserier

Hetsläsning pågår

Av någon jäkla anledning så har jag inte fått sova en hel natt på en vecka. Jo, jag vet att alla småbarnsföräldrar har det så, men jag är för gammal för det här. Jag har ju inte ens lyckats producera en gullig unge som plåster på såren för sömnlösheten.

(info: kommande två stycken är gnäll, hoppa till tredje stycket härifrån om du vill slippa)

elvisiuppsalaI Göteborg: ja, hääääärligt med bokmässa men att sova vid fönstret på andra våningen (läs: för nära gatan) alldeles bredvid en glasigloo i en stad som tycks vara fylld av nattaktiva och maniskt glaskastande miljövänner – inte lätt.

Hemma igen, måndag: K kommer hem från Berlin kl ett på natten, fylld av glädje efter fantastiskt fint genomfört maratonlopp – prat prat, sen: han somnar pang bom, jag själv ligger vaken två timmar till. Natten efter: tre galna katter som trampar mig i ansiktet i omgångar (bäst är när de sedan börjar slåss. på min mage. jag blöder.) Inatt: någon som ringde och sökte Alex (?) kl 03.00. Klarvaken till 5.30.

Tur då att jag har min bokmässe-loot att plöja. Är det något en kan ha nöje av när en är hålögt vaken och lite småbitter över förlorad nattsömn så är det Nina Hemmingsson. Fick en fin signatur i min Det är svårt att vara Elvis i Uppsala i lördags.

Nina berättade på Bokmässan att hennes huvudperson är nästan hon själv, fast kanske en sorts hon själv som går lite före, plöjer, som är lite som Nina vill vara. Bli. Absurd upplysning: Nina förväntas bli glad – tycks det – när folk säger att hon är mycket snyggare än sin huvudperson. Ja jäklar. Undrar om Kellerman skulle förväntas tacka om nån kliver fram och påpekar att han snyggare än Rocky?

Å ena sidan så har Ninas huvudperson det inte alltid så jäkla lätt (TROTS att hon är skönt modig, cynisk, lössläppt, tja, fortsätt rada upp bra saker i någon timme till så landar du nära sanningen), å andra sidan så studsar hon alltid tillbaka upp igen efter jävelskapet, ständigt beväpnad med någon skönt dräpande oneliner.

Det är inte lätt att vara Elvis i Uppsala är en samling serier tecknade mellan 2004 och 2012, lite från varje bok (kul, jag har inte första albumet Hjälp! så det är riktigt skoj att se hur det började) plus drygt femtio tidigare opublicerade sidor. En del av det äldre materialet är nytuschat/uppfräschat. Ingenting känns som gammal skåpmat, det känns tvärtom som om nytt och gammalt samsas lite extra bra i den här utvalda blandningen. Det är väl egentligen inte konstigare än att ett perfekt matchat blandband (ja, jag tillhör DEN generationen) kan vara bättre än ett band med bara samma artist från samma skiva. Liknelsen haltar lite (kan jag skylla på dålig nattsömn? hum?) men den välvillige läsaren förstår eventuellt vad jag menar ändå.

Jag skrattar för övrigt så att jag gråter åt strippen på sidan 107 (Mormors väninna Birgit från 2005) med tanke på vad Suzann och jag berättade om de jobbiga kn*lltanterna i rum 7B medan Nina signerade min bok.

(Internskämt. Bad taste. Förlåt.)

Jag vet inte om jag blir lite extra soft bara för att jag sover så kasst, men det känns som om jag har älskat precis allting sedan jag kom hem från bokmässan. Var det långtidsverkande knark i kaffet de sålde? Eller är en bara naturligt hög efter fyra dagar med trevligt umgänge, god mat och en och annan (eh… 20+ var det ja) infångad bok? Ibland är det gött att vara en simpel själ med enkla, köttsliga behov. Släng åt mig något bra att läsa så blir jag snäll.


Ordningen upprätthålls alltid

ordningenuppratthallsSista dagen på Bokmässan är som gjord för spontaninköp. En har handlat det en ska, tagit alla beslut, vet om en har pengar (eller plats i väskan) kvar eller ej. Jag passerade Apart Förlags monter. Vände och gick tillbaka igen. Ordningen upprätthålls alltid? What? Jag visste (såklart) att de ger ut den svenska versionen av The Walking Dead, jag visste också att de kör Game of Thrones – men detta? Plockade ner. Bläddrade. Läste baksidestext. Bestämde mig på två minuter blankt. Serienovelletter? It’s mine.

Konceptet är enkelt – en bunt av Sveriges bästa tecknare tecknar en varsin novell efter en ganska speciell given ram: varje alster börjar med orden ”Jag heter [x] och jag är död.” och avslutas med påståendet ”Ordningen upprätthålls alltid”. Jaaa, det låter ju upplyftande? Äsch då, det är väl inte värre än vilken kriminalroman som helst (jag menar – hur mycket folk ska behöva DÖ i trakterna av Fjällbacka egentligen? eller vackra lilla Visby, det känns som en av Sveriges farligaste småorter).

Somligt är verklighetsbaserat med en twist (hoppsan, där har vi bl a Thurneman från Salaligan!), annat är rena fantasifoster. Det mesta är väldigt VÄLDIGT snyggt (och en utmaning för de där som fortfarande tror att en kan se om det är en kvinna eller man som tecknat), allra snyggast var Jimmy Wallins slutbild i Brottets Bismarck, roligast var Lars Krantz bidrag Polis med Patos där det nästan känns som om han gett huvudpersonen drag av sitt eget ansikte (om än i en skruvad version). Det är för övrigt inte bara tecknarna som ska hyllas, Pär Thörn ska ha förstås också en släng av sleven. Kul idé, klockrent utfört snudd på från början till slut. Bara det där med spännvidden i stil. Urskönt.

Och hur ska det förresten gå för stackars Pär…?


Veckans helgkombo: Maus och Hannah Arendt

Art Spiegelmans Maus är något i hästväg. Eller musväg.

”The Pulitzer Prize-winning ”Maus” tells the story of Vladek Spiegelman, a Jewish survivor of Hitler’s Europe, and his son, a cartoonist coming to terms with his father’s story. ”Maus” approaches the unspeakable through the diminutive. Its form, the cartoon (the Nazis are cats, the Jews mice), shocks us out of any lingering sense of familiarity and succeeds in ”drawing us closer to the bleak heart of the Holocaust” (The New York Times)

completemausMaus är alltså den tecknade historien om (främst) Spiegelmans far och dennes umbäranden före, under (Auschwitz) och efter andra världskriget, men det är också lika mycket en historia om Art själv. Hur han förhöll sig till sin far. Hur han ville förstå (Art föddes 1948 och slapp sålunda förintelsen, men han hade en storebror som försvann under kriget – en storebror som blir till ett spöke i sig, en helig bild av Den Gode Sonen som Art som levande och därmed besvärligt – säg den unge som aldrig är besvärlig? – barn aldrig kan leva upp till). Hur han problematiserar det faktum (han har kritiserats för detta) att hans egen bild av fadern ligger farligt nära nidbilden av den snåle juden. Till hans försvar kan en säga att den bild han presenterar av sig själv inte heller är speciellt smickrande.

Varför ska en läsa den här boken? Drunknar vi inte redan i filmer och böcker om förintelsen?

Njä, det gör vi väl inte, men för den som ändå känner så kan jag säga att Spiegelmans berättelse ger mer än bara det (”bara” förintelsen, det där gav en besk smak i munnen när jag skrev det, men iallafall): det är så djupt personligt, så otroligt mänskligt, så snyggt gjort rent tekniskt och så fint beskrivet hur en kan älska en förälder men ändå bli så less och ha så svårt att förstå ibland. Det är också metaboktok i den mening att Art beskriver sina våndor under berättandet/tecknandet. ”Detta kan jag inte teckna” tecknar han. Lite så.

Boken (egentligen böckerna, men K lade tassarna på en komboupplaga i London) har ett antal år på nacken, men den blir knappast inaktuell. Om jag jobbade som lärare så skulle jag rekommendera den till mina elever, just för att det ändå finns en del att problematisera och diskutera.

Som CCL kan jag känna en liten klump i halsen över att de tyska nazisterna är katter, men till och med som kattdyrkare kan jag se att det är perfekt i just det här sammanhanget. Polska ickejudar tecknas som grisar. Inte helt okontroversiellt. Svenskarna ser ut som någon sorts blandning mellan älgar och renar.

—————————————————————

Det var faktiskt en ren slump att jag kunde para läsningen av Maus med att se filmen om professor Hannah Arendt. Jag hade reserverat filmen på bibblan, den råkade trilla in nu. Med facit i hand så blev det en väldigt lyckad, om än tung, kombination. Filmen kretsar främst kring hur Hannah bevakar rättegången mot Eichmann i Jerusalem och hur många av hennes känslor i samband med det förvånade henne. Ondskans banalitet. Hur hennes artiklar om insikterna startade en orkan av protester. Rättegången skildras till stora delar med hjälp av dokumentära bilder från den riktiga rättegången.

Filmen berör också generationen som föddes efter kriget och deras fläckvisa tvekan inför de överlevande föräldrarna. Varför kämpade de inte emot? Och hur kom det sig att de överlevde? Var de medlöpare, horor, hur tog de sig genom kriget/lägren levande – var det på andra medmänniskors bekostnad? Maus knyter också an en smula till de här tankarna. Smärtsamma frågor som inte har något svar annat än att det nog var blandad pott som alltid. Visst fanns profitörer, men väldigt ofta var det slump som staplades på slump som staplades på…

Barbara Sukowa (till vänster på bilden nedan) som spelar Hannah är otroligt karimatisk. En vill finnas i hennes (elles snarare hennes Hannahs) krets. Jag kan för lite om Hannah Arendt för att kunna bedöma om Sukowa gör ett bra jobb, men det går inte att släppa henne med blicken.

(”alla kan inte bara vilda berlinare som ni” fick mig att flina med tanke på den ofta omtalade berlinska dekadensen, en del av historien är den om Hannahs inte alltid helt enkla förhållande till Heinrich Blücher, Mary McCarthy ifrågasätter hur Hannah orkar och… ja)

Scenografin är dessutom underbar och Hannahs och Heinrichs lägenhet med utsikt över Hudsonfloden får mig att sukta…! Kläderna är vackra, alla kedjeröker och skildringen av diskussionerna på The New Yorker är som en intellektuell version av Mad Men. Filmen dräller av snygga och smarta oneliners. Ja, jag är lite salig.

vildaberlinare

Jag har minsann en ”best of Hannah Arendt” liggande (nåja, rent tekniskt så heter den inte så, men det är lite så jag betraktar den), det är ingen bok jag läser från pärm till pärm, jag använder den mer som uppslagsbok. ”Skrev hon verkligen så?”. Jag vet alldeles för lite om denna filosof och politiska teoretiker, men min ständigt lika vetgiriga hjärna har henne på listan över personer som bör utforskas. Filmen var ett fint tillskott till intrycksbanken.

Denken ist ein einsames Geschäft säger Heidegger (ännu ett av Arendts icke helt okomplicerade förhållanden) i filmen. Ja, kanske. Men att diskutera diskutera diskutera sina tankar, det är fina grejor det. Fast det föredrar jag egentligen att göra ansikte mot ansikte, inte skriftligt.

tidenharen

Arendt och Heidegger


I väntan på…

Livet leker för alla oss som gillar svensk fantastik. Pål släpper nytt, och det BUBBLAR i Engelsfors (inspirerat av en håla mycket mycket nära mig…).

Jag tjuvläser både Eggert och Starobinets och vet därmed att jag har en kalashelg framför mig.

Vad läser du den här helgen?


en teaser som heter duga

image

I senaste Utopi Magasin: serienovellen Tornet. En nyyyyydelig försmak av det som kommer i april – Berättelser från Engelsfors. Längtan.


Röda rummet

Strindbergsåret är inte slut än, även om det bloggas mycket mindre om August nu än under de första månaderna i år.

Jag plockade upp Per Demervalls bearbetning av Röda rummet senast jag var på biblioteket, och den är alldeles förträfflig! Tidstrogna bilder (jag älskar detaljerna, jag fastnar ofta en lång stund på vissa sidor), faktagranskad av strindbersgexperten Bo Bennich-Björkman – ja, detta borde vara ett gott alternativ för frustrerade lärare som vill få motvilliga elever att smaka på Strindberg.

Det enda som är lite besvärligt är att även den inbundna boken är ganska liten, och med den texten: ni som ännu inte har hunnit bli ålderssynta kommer att förstå vad jag menar om några år, ni andra nickar och suckar förmodligen redan.

Blir du sugen? I den nyutgivna pocketutgåvan (jag kanske borde testa den… också) är serierna redigerade på ett sätt som ska passa det lilla formatet.

Jag gillar det här, precis som jag också gillade Fabian Göransons Inferno. Strindberg håller, de grafiska romanerna kan med stor sannolikhet ge honom nya läsare. Gott så.


Friday I’m in love

image

image

Jag glömmer ofta att nämna vårt riktigt sjyssta fackbibliotek (det röda huset till vänster). Det förtjänar också några kg lovebombing.

Högen som fick följa med hem idag skulle egentligen bestå av tysk relativt ny litteratur, men så råkade jag hamna vid serielådorna och så… ja.