vuxenserier

seriesöndag – nu testar jag Ransom Riggs, eller snarare Cassandra Jean

graphicransom

Den här boken är så vacker att jag helt sonika drar in omslaget i lite större storlek än vanligt.

Jag började läsa Hollow City för ett tag sedan, men det var besvärligt, jag hade glömt så mycket av den första boken om Miss Peregrine och hennes besynnerliga barn. Jag trillade ändå ner i total Ransom Riggs-fascination, så när jag såg att Yen Press hade gett ut en tecknad version av Miss Peregrine slog jag till. Cassandra Jean, minsann. Först blev jag lite fundersam – så liten boken är? Som en vanlig bok?

Vi är lätt bortskämda med att serier kommer i lite större format. Men boken är tung, vilar fint i handen. När jag slår upp den ler jag. Så in i minsta detalj välgjord.

Alla de fantastiska fotografierna är där, de är inlemmade i berättelsen på ett collage-vis som är svåremotståndligt. Somliga uppslag är i färg, andra är svartvita. Jeans stil är ren, snygg och effektiv. Historien är väldigt avskalad men jag saknar egentigen inte någonting, för mig är detta den perfekta preppen för att ännu en gång ge mig i kast med Hollow City.

(jag kände mig aningens tankspridd som hade glömt så mycket på så kort tid, men jag ser nu att det är mer än 1,5 år sedan jag låste den första boken – det är lååååååång tid i min bokvärld ;))

mipgr

———

Seriesöndag och Malin Rydén-söndag (del 3 av Stilla kött ligger ute nu!) – apropå samarbeten jag är MYCKET nyfiken på: Breaks.

Men först, del tre av Stilla kött:

”Någonting knäppte till i väggen, och han mindes vad hans farmor hade berättat om dödsuret som kröp närmare när någon låg för döden och räknade ner de sista andetagen med sitt taktfasta knäppande. Numera hade dödsurets taktfasta knäppande i väggarna förvandlats till klick från maskiner och surrande elektriska apparater. De anhörigas snyftande och suckande och prästens mumlade välsignelser hade bytt skepnad och moderniserats precis som allting annat. Där det tidigare hade krävts en hel ensemble av människor och insekter för att ledsaga en döende mot sitt oundvikliga öde krävdes nu bara en enda. Åtminstone om man skulle följa landstingets kvalitetsnormer om att ingen borde dö ensam även när inga anhöriga fanns tillgängliga. Som i det här fallet.

Istället för prästens böner för själens frälsning fanns nu bara ett morfindropp, den enda lindring som återstod nu när kroppen hade gett upp. Det tysta vinandet från luftkonditioneringen blandades med avlägset trafikbuller till en stilla storm i det lilla rummet. Men trots att ljuden förstorades upp av tystnaden, trots att han kunde höra radion ända borta från dagrummet, trots att prasslet när han vände sida var nästan öronbedövande, så hörde han inte hennes andetag.”

Malin alltså. Hennes sätt att betrakta och beskriva. Damn.

Annonser

Seriesöndag -Dexter a la Marvel

marveldexterTecknad Dexter? Ja, varför inte? En av mina vänner har, sent omsider, upptäckt Dexter och hennes entusiasm parat med nyheter om den här boken fick mig att vakna till. När jag såg omslaget blev jag rädd att Dalibor Talajic möjligtvis hade fallit för frestelsen att köra Michael C Hall rakt av (det såg nästan ut lite som hans breda och härligt maniska fejkleende), men faktum är att serie-Dexter känns lika egen som TV-figuren Dexter kontra bokversionen av densamme. Gillar!

Snyggt utfört, ett bra äventyr. Dexter springer ihop med en av sina gamla (mycket oälskade) skolkamrater, Gonzalez. Snubben är numera stenrik och ses som Miamis Moder Teresa, en genuin välgörare och samhällets stöttepelare. Dexter och hans mörka passagerare känner naturligtvis doften av något helt annat och när det börjar dyka upp döda kroppar med anknytning till Gonzalez rehab-verksamhet så sätter Dexter och Deborah till alla klutar för att nagla honom till brotten.

Det håller nästan ända in i mål, slutet känns lite ”jaha?” – men i en tid av övertydlighet kan det kännas befriande på sitt vis. Boken var jämförelsevis dyr, jag fick inte många rutor per krona jämfört med många andra högkvalitativa serieböcker i hyllan (hyllan ja, det blir snart inköp av en hylla till för att husera alla våra snygga serieböcker) men det var definitivt bra nog för att jag gärna ska investera igen om samarbetet fortsätter.

Jag hade hunnit tröttna lite på Dexter och har både olästa böcker och icke avnjutna TV-säsonger liggande i skattkistan, men nu blev jag lite taggad igen. Gött! Gråväder gifter sig så fint med eleganta seriemördare.

———————————

Annat att se fram emot: En ny Dylan Dog, De sista ljuva åren, i mars!


två vandringar i dödsskuggans dal

Gårdagsunderhållningen var ganska mörk, och då syftar jag inte ens på vad somliga tyckte om melodifestivalen. Det blev tema Dödsskuggans dal x 2.

shadowwalkFörst ut var Max Brooks (nåja, det är ett ganska stort gäng som ligger bakom Shadow Walk, men han lyfts fram mest). Hans zombieana har förlänat honom en lätt helgonstatus här hemma så instinkten att beställa allt han gör finns där än, trots att Closure Limited fick glorian att halka lite snett.

Marvel. Science fiction, pang-pang. Ett antal registrerade paranormala händelser kring en plats i Irak – en plats som inte borde kunna existera – väcker nyfikenhet hos underrättelsetjänster jorden runt. Flera länder är intresserade, men USA vill mest. Quelle surprise. Platsen tycks vara en källa till obegränsad energi, men frågan är om det är sunt att söka den energin ens i en värld där energigivande naturtillgångar håller på att ta slut.

En präst, några vetenskapsmän och en bunt veteraner tar sig dit för att undersöka saken. Kriget är det minsta problemet – det här gänget möter värre fasor än ”bara” krig. All in på monsterkontot!

Högt tempo, lite för högt för mig, jag hade hellre sett att boken varit lite längre och mindre komprimerad. Den är VÄLDIGT snyggt tecknad, men ibland blir layouten lite förvirrande. Det finns ett kvinnligt alibi (sorry, men det är så det känns) i form av en smart forskare, men VARFÖR måste just hennes rustning se ut som något strumpebandshållaraktigt i skrevhöjd? Ibland är denna genre så trött så trött.

På frågan om det kan/borde bli film av detta svarade Max Brooks själv att han ansåg att det vore svårt att göra film av det här på grund av det höga tempot och just det där med all in på monsterkontot. Jag, som bl a såg Pacific Rim på väg hem från Vietnam, förstår inte riktigt hur han tänker där, men OK.

apocalypsenow

Vietnamkriget var väl också en vandring i dödsskuggans dal för många. Förlorade de inte liv och/eller lem så förlorade de vettet. När vi kom hem köpte K Apocalypse now i nyutgåva, och igår såg vi den ”nya” (nåja, 2001) reduxen. Jag satt på mitt vanliga nördaktiga vis och följde tilläggen scen för scen, men jag kan inte påstå att det känns som om så hemskt många av de där tillagda minuterna bidrar med så speciellt värdefulla detaljer. Det är en mycket bra film, absurd, intressant, knäpp, otäck och galen – och anekdoterna om allt som hände runt filminspelningen känns precis lika absurda som filmen i sig.

Just nu förbannar jag min lättja igen, vi har bott här i tre år men jag har fortfarande inte bokstavssorterat skönlitteraturen. Jag är nämligen ganska säker på att vi ska ha Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1899 i gömmorna. Coppola flyttade historien i tid och rum, från ett kolonialiserat Kongo till ett Vietnam i brinnande inbördeskrig, det var väl ett tidens tecken så gott som något i slutet av 1970-talet. Det var ett elegant grepp, men originalhistorien i sig är minst lika intressant.

”Joseph Conrad has acknowledged that Heart of Darkness is in part based on his own experiences during his travels in Africa. At the age of 31, he was appointed by a Belgian trading company to serve as the captain of a steamer on the Congo River in 1890. Conrad, who was born in Poland and later settled in England, had eagerly anticipated the voyage, having decided to become a sailor at an early age. While sailing up the Congo river from one station to another, the captain became ill, and Conrad assumed command of the boat and guided the ship to the trading company’s innermost station. He reportedly became disillusioned with Imperialism after witnessing the cruelty and corruption perpetrated by the European companies in the area, and the novella’s main narrator, Charlie Marlow, is believed to have been based upon him.”

Boken har varit analyserad, kritiserad och diskuterad, och det med rätta. Det som skrevs med aldrig så goda avsikter för mer än 100 år sedan, i en annan kontext, framstår lätt som bigott och rasistiskt i dag. Det betyder inte att den inte ska läsas. Men diskussionen, den är ovärderlig.


ett lämpligt rosaluddigt inlägg för att helga vilodagen

”Not for the fainthearted” skriver jag ibland. Det kan vara en bok, en film, en serie. Ett liv. I dag är det nog hela det här blogginlägget.

Ibland uppstår diskussioner om bokbloggares legitimitet. Det anses oproffsigt att koppla texterna vi läser till något personligt. För mig är det tvärtom. Det är det personliga som gör det. Konst, i vilken form den vara månde (bild, text, film, you name it) kan inte existera utan en kontext och den kontexten finns både i det stora, det historiska eller samhälleliga, och i det lilla, personliga, privata. Vill jag bara läsa vad en bok handlar om läser jag baksidestexten. Vill jag se en text analyseras eller recenseras vänder jag mig till någon snajdig publikation. Vill jag ha added value i form av något personligt så vänder jag mig till en bokblogg eller den typ av litteraturkrönikörer som också i publikationer vill och vågar vara en smula personliga.

fralsaren

I dag har jag läst Frälsarens Predikobok av Janne Karlsson. Herr Karlsson är publicerad både här och var (jag känner honom mest som skaparen av den ljuvliga serien ”Allan & Hjördis: scener ur ett dött äktenskap” som är ett måste för varje luttrad zombieromantiker) men Frälsaren är Svart Humor med stora bokstäver också i en tid då svart humor förvisso anses rumsren på gränsen till trendig – men den ska gärna vara LAGOM svart. Frälsaren är mycket, men han fackar inte gärna in sig i ”lagom”. Sålunda är Frälsarens Predikobok tills vidare egenutgiven i väntan på att någon annan ska våga publicera den i bokligt tryckt format.

Frälsaren får Arne Anka att framstå som en rosafluffglittrig positivitetsminister som knarkar Dale Carnegies bok How to win friends & influence people (googla om du är nyfiken). Frälsaren är bitter och cynisk (och ganska ledsen), han längtar efter köttslig kärlek men kättjan lirar inte med livet. Det gör inte Soc och FK heller. Eller fruntimren för den delen. Frälsaren får alltid kämpa. Frälsaren och jag tycker inte lika om allt men vi är rörande ense om det olämpliga i att kalla Zlatan hjälte bara för att han snurrat upp elva andra män och skickat in en rund lädertingest i ett nät. Vi är inte så imponerade av Kevin Walker heller.

Får en skämta om sånt här? Missbruk, ångest och FK?
Ja, det får en. Måste en.

För mig blir detta dubbelt. Jag har levt nära flera sorters missbruk. Jag växte upp med en missbrukande pappa, men han kunde jobba (när han var 50 fick han omskolas från konditorsjobbet p g a astma, sen blev han vaktis på soc – ett uppdrag han alltid mycket stolt utförde i skjorta och slips fram till sin död). Min halvbror dog på en toalett efter en överdos. Det var under en av hans skötsamma perioder, så det var hemma på sin EGEN toalett han dog. Den sidan av mig vill skaka om Frälsaren, sätta honom i soffan, servera honom en tallrik tacos och säga ”f*n hörru, hur löser vi det här? sluta med ditt jäkla JIDDER!”.

Fast nu har jag själv också periodvis sett insidan på det svarta hålet så jag vet ju att det inte hjälper att nån annan matar en med tacos och kommer med goda råd. ”Raska långpromenader” eller ”en uppfriskande dusch” i all ära, men en djup depression är något helt annat. Jag är ju inte dummare än att jag ser familjedragen och vet att far och halvbror självmedicinerade med sprit och knark där jag självmedicinerar med mat, träning, jobb och/eller adrenalin (det har varierat genom livet, men det har sällan varit sunt även om somligt är mer socialt accepterat än annat).

Jag är numera en del av den svennebananiga medelklass som Frälsaren föraktar (men längtar efter? jo, det gör han, men han föraktar mest av allt sig själv och tror nog inte att han är värd det). Jag har det finanisellt mycket bra (mycket beroende på att jag är en ängslig hönapöna som vet att livet kan vända snabbt så jag bäddar alltid alltid för sämre tider och anpassar vardagslivet efter principen ”aldrig dra på sig höga fasta kostnader, måste leva och bo billigt”, men också på grund av att det där med att knarka jobb kan vara lönsamt en kortare tid – tills en går sönder) och jag gjorde inte tacos i går, men väl fajitas. Jag kan fatta att Frälsaren är less på såna som jag. Men ändå.

Ni ser ju. Not for the fainthearted. Många tycker att det är olämpligt att vara så öppen som jag är, men varför skulle jag vara något annat? Detta förekommer överallt. Hemma hos mina mer medel- och överklassiga klasskamrater i skolan (ty i sjuttiotalets Karlstad var det inte mer segregerat än att vi blandades på det viset även om vi barn inte tänkte i de termerna just då) var spriten möjligen dyrare, men även om jag inte förstod det då så vet jag nu att den där högsta chefen på XXX-verket i Karlstad 1978 var också alkis. Och den läkaren. Den journalisten. Så var det då och så är det än i dag. Fram med skiten på bordet, säger jag. Att blunda och låtsas tar oss ingenstans.

Fast nu stänger just JAG den här offentliga lådan ett tag igen, för är det något jag har lärt mig genom åren så är det att jag inte är stark nog att ta emot de förtroenden och de terapitantsuppdrag som OCKSÅ ofta följer på att en har öppnat sig och berättat. Jag lämnar med varm hand över allt sånt till betalda proffs numera, för om jag ska ta emot och försöka nysta i andras ångest också så går jag sönder. Igen.

(där har ni bl a det för många obegripliga svaret på frågan om varför jag inte fullföljde läkarutbildingen: jag är för distanslös)

Nyfiken på Frälsarens Predikobok? Det finns två svar på din nyfikenhet:

– Du kan susa iväg till Swedish Zombie och tävla om ett exemplar.

– Du kan kolla in Svensk Apache och beställa tidningen där för 50 riksdaler.

Min vän socinomen uppmanar numera sina socionomkollegor att läsa Pål Eggert. Jag vill uppmana dem att läsa Frälsaren också.


Vila i frid – välkommen tillbaka till Sverige, Dylan Dog

Det kom ett mail: Mardrömsdetektiven Dylan Dog ges ut på svenska.

Ades Media? Min ”nya-kaxiga-förlags”-nos började vibrera och vädra exalterat. Den anade en doft av succé. Det händer alltid bra grejor i serie-Sverige! För mig kan detta vara den bästa serie-nyheten sen Apart Förlag startade upp.

dylan-dog-vila-i-fridDylan Dog, italiensk kultserie, såg dagens ljus redan 1986. Dylan är inte helt ny på den svenska marknaden, den kom ut som egen tidning med namnet Dylan under 1993 och publicerades som biserie i Seriemagasinet 1995-2001. För mig är det obegripligt hur den kunde få somna in så länge, men nu är han i alla fall tillbaka. Vila i frid är det första albumet i en riktigt fin utgivning, bra format och fint papper. En keeper!

Förlaget lyckades dessutom få tillstånd att utrusta det första svenska numret med ett specialomslag (känner du igen stilen? Apart förlags Jimmy Wallin kan långt mer än bara zombieporträtt…), originalomslaget finns istället på baksidan.

Det finns en lång lång bakgrundshistoria om Dylan, men det fina är att en inte behöver allt det för att kunna njuta av serierna, det går alldeles utmärkt att dyka in lite var som helst.

Det enda du behöver veta är att Dylan är en filmstjärnesnygg (ser du vem utseendet inspireras av? personen ifråga börjar bli äldre, men kindbenen har han kvar…) f d Scotland Yard-medarbetare som numera frifräser. Idol för många, bluffmakare för många andra. Dylan tog Arkiv-X-aktiga uppdrag långt innan Mulder och Scully började ge varandra trånande blickar på 90-talet. Zombier, vampyrer, djävlar och häxor, ”vanliga” seriemördare (de blir snudd på trista och mainstream i den samlingen ;)) – han har sett allt. Det är det som är grejen. Dylan kan verkligen hamna i precis vad som helst, och det är väl också därför han håller år efter år efter år.

Italian author Umberto Eco said: ”I can read the Bible, Homer, or Dylan Dog for several days without being bored.”

dd1

I Vila i frid kontaktas han av ett gäng vänner. De drabbades av en stor sorg tre år tidigare när en av deras kompisar blev påkörd och dog i en smitningsolycka. Efter några dagar fick smitaren ångest och anmälde sig själv, han har suttit i fängelse sedan dess. Allt borde med andra ord vara klappat och klart: case closed, mördaren tar sitt straff och den döda borde få frid – men icke. Hon är kvar mellan världarna, mycket missnöjd med det och hon påverkar sina vänner på ganska destruktiva vis. De börjar sakta men säkert bli galna.

Som om bristen på dödens frid inte vore illa nog anfalls hon varje kväll av en spökhund. Liten, söt men jävligt elak. Varje kväll blir hon biten av den ilskna hunden (trist, det hade onekligen varit en sötare men också aningens tråkigare story om de två osaliga andarna kunde sitta och gosa istället), varje dag är det läkt igen så att hon kan få benet sönderslitet ännu en gång. Om igen om igen. Både hon och vännerna vill få slut på mardrömscyklerna och de hoppas att Dylan är mannen som kan fixa det. Kan han det utan att drabbas av samma galenskap som de andra?

Detta sitter som en smäck! Jag känner mig väldigt väldigt serie-rudis som inte har upptäckt Dylan Dog förrän nu, men bättre sent än aldrig. Det finns en enorm skatt i form av backlist att gräva i, Ades lär ha att göra. Må svenska seriekonsumenter vakna till och kräva mer av det här. Det är snyggt, det stänker av svart humor, det är spännande och och och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer innan det börjar låta fånigt. LÄS!

Jag vore ju inte den crazy cat lady som jag är om jag inte serverade en liten specialpresentation av Dylans katt, Cagliostro, il gatto magico (jag gissar på att han har fått namnet efter en gammal italiensk ockultist). Han har en väldigt väldigt liten roll i Vila i frid, han ser mest bara snygg (och arg) ut, men jag hoppas på mer av honom längre fram.

dd2”wtf, husse luktar HUND?”


dagens loot och en nyhetsvända

131205a

Jag bara slant… förlåt, SLANK in på Akademibokhandeln på lunchen. OJ. Böckerna hoppade på mig.

Jag har länge tvekat – törs jag läsa I kroppen min? Hopp och förtvivlan och cellgiftsbehandlingar och döden – det är kanske lite för nära. För nyss. Å andra sidan: just därför. En bok kan jag – till skillnad från Verkliga Livet – lägga åt sidan och vila en stund från.

Otsukas Vi kom över havet är kommande frullebok i BBC, jag kan inte komma på bokfrukosten men jag kan ju sympatiläsa ändå!

Matmolekyler har jag varit nyfiken på länge, nörderi für alle är min melodi i alla lägen och går det att nörda till matlagning OCKSÅ så vill jag naturligtvis göra det!

131205b
Old news: jag gillar uppstickare i form av nya förlag OCH jag gillar serieromaner, gärna med skräck-/fantastiktema.

Pure news: Dylan Dog – åter på svenska – från Ades Media kombinerar de där två bra-sakerna. Finns hos välsorterade boklådor (jag älskade det faktum att en butik i lilla goa MUNKFORS fanns bland säljställena), eller så kan du t ex handla hos Apart Förlag. Är du snabb får du en bonusutgåva med på köpet.

Seriemördare, London, snygg detektiv. Jag längtar efter helg så att jag kan hetsläsa. Återkommer med utlåtande.

—————–

swezom

Swedish Zombie-ligan har inte bara ny header signerad Lars Krantz, de länkar till ett intressant panelsamtal om Feminism, sci-fi och fantasy också. Karin Tidbeck och Nene Ormes samtalar under ledning av Linda Borgström.

—————–

The Guardian listar bästa sf-böckerna från 2013. Jag har slängt ett getöga. Nej, OK, jag har kanske läst lite noggrannare än så, kollat om jag redan har något (det har jag, darling Atwood finns med), men jag har inte vågat läsa allt än. Jag bör vila lite från bokbeställningarna nu.

Apropå sf och bra böcker så lade SF-bokhandeln ut en kul poll på fb för några dagar sen.

Har ni någon gång läst en bok ni tyckt varit bra men ändå misslyckats med att läsa klart, trots att ni äger boken (andras böcker som ska lämnas tillbaka räknas inte)? Och varför lästes den aldrig klart? /David

Mitt svar blev Cronins The Passage och Kings Under the Dome. Jag glömde Anna Starobinets Den levande. Så bra så bra, den ligger vid sängen, jag läser ibland, men den är för svår för mig nu. Jag är för splittrad. Starobinets rör sig i så många dimensioner samtidigt att jag inte klarar av att hänga med. Har jag gett upp den? Absolut inte. Jag bara väntar på att hjärnan ska vakna till igen. Förr eller senare måste det ske. (Jag har naturligtvis övergivit fler bra böcker, men hos SF-bokhandeln landar jag gärna i fantastiktänket.)

Vilket är ditt svar? Oavsett genre?


stories come in all shapes and sizes – Meet the Somalis

Herr Eggert tipsade om något riktigt bra på fejjan – Meet the Somalis.

Meet the Somalis is a collection of 14 illustrated stories depicting the real life experiences of Somalis in seven cities in Europe: Amsterdam, Copenhagen, Helsinki, Leicester, London, Malmo, and Oslo. The stories allow readers a unique insight into what everyday life is like as a Somali in Europe. Meet the Somalis is based on the firsthand testimonies of Somalis in Europe interviewed during six months in 2013.

saafi

Läs om Mustafa i Malmö, Saafi i London och många fler. Gillar’t, det är snudd på Persepolis-klass!