vuxenångest

Underjordiska timmar

Jag och mina reserantar. Surr om Paris och metro och fantastiska platser på en lång lista av måste-grejor. ”Metro och Paris – du har väl läst Underjordiska timmar?” undrade Anna.

Va? Nä. Nääääe! Jag och fransk litteratur, vi är liksom bara i början av vår romans. (*

underjordiskatimmarDelphine de Vigan, det namnet ser jag nu och då, hon tycks vara älskad. Jag sökte och tog in spridda fraser och läste ihop något eget av det: ”En roman om tyst våld i en pulserande storstad där man riskerar att gå under utan att någon ens märker något”. Kastade mig över reservera-knappen på bibliotekets hemsida och inväntade resultatet.

Snabb behovsuppfyllnad, det gillas. Jag hämtade boken i torsdags och den har formligen runnit in i hjärnan sedan dess. Den är fint sällskap under sömnlösa nattimmar, men inte på det nallebjörnsgosiga sättet. Delphine serverar en historia om två vitt skilda människor som tar varsitt mycket viktigt beslut. Två människor som har skavts ner av lång tids oro. Utfryst på jobbet eller utfryst i en kärleksrelation – mitt hjärta brister kanske mest av allt för kvinnan som långsamt går från dynamisk och efterfrågad till utfrusen och placerad i en skrubb på jobbet.

Ett dygn. Ett omskakande dygn. Historien förs framåt på ett mycket elegant vis och slutet lämnar mig med ett ”aaaaaaargh!”. Mer än så säger jag inte.

Författaren lyckas få Paris att inta en ganska liten men viktig biroll; en kuliss, en organism i sig. Staden som kan få dig att känna dig älskad, viktig, som att du har koll – eller som kan tugga dig, mala ner dig och sedan spotta ut dig, där du ser dig fast i ännu en trafikstockning eller illrande i klaustrofobiska och kallt neonljusbelysta korridorer. Det är ingen ”Mmmm, PARIIIIIS”-[insert: drömmande suck]-bok.

Jisses, det här var bra. Delphine de Vigan måste undersökas mer.

*) Jag vet inte ens om det är romans än, men jag misstänker, motvilligt, ty det frankofila har sällan lockat mig förr. Är jag otrogen mot anglomanin om jag sniffar på La Fraaaaance också? Det blir svårt för mig, jag kan inte franska. Jag vill ofta originalspråk. Ibland när jag läser översatta romaner och något skaver så kan jag om originalspråket är engelska ganska snabbt genomskåda om det är tafflig översättning eller om boken är skriven på det viset. Tafflig översättning – ja, då drar jag av den på engelska istället. Så kan jag inte göra med franska böcker. Nu var det heller inte aktuellt i det här fallet, för språket lämnade inget övrigt att önska. Helén Enqvist har översatt och det fanns ingenting alls som skavde. Men annars. När det GÖR det. Jag läser en annan bok som är översatt från franska och de första kapitlen kändes så underliga att jag undrade om e-boken jag fått som recex hade missat en första genomläsning. DÅ hade jag velat läsa originalet.

Jag vet. Det är aldrig för sent att lära sig ett nytt språk och det är dessutom alldeles fantastisk hjärngympa att göra det i vuxen ålder. Men nu är det tyskan som står först i kön. Där har jag något att bygga på. Jag behöver uppamma flera TON av tålamod innan jag vågar ge mig i kast med något som fullständig nybörjare. Från de första stapplande Je m’apelle Siv till flytande läsning av Delphine de Vigan är steget för mig skrämmande långt.

Annonser

Än klappar hjärtan

anklapparhjartan”Min” närmaste boklåda (en av två ynka i Västerås centrum, och båda tillhör Akademibokhandeln – den fattiga tillgången på boklådor är en sorg för mig i en stad som ändå har mer än 140 000 invånare) kör månadens pocket varje månad. Det kanske är en generell grej för hela kedjan? Oavsett: fram till den 14/2 så är det Helena von Zweigberks Än klappar hjärtan som gäller i min butik. 49 spänn. Det gick inte att motstå.

Som vanligt (nåja, men det händer relativt ofta) uppstod en liten minibokcirkel runt en av mina statusuppdateringar på fb.

”Hon är fantastisk på att fånga stor smärta i förhållandevis små ord. Hennes dialoger… Ur vulkanens mun gjorde nästan fysiskt ont att läsa. Uppföljaren har jag inte ens vågat läsa än.” skrev jag, och många höll med.

I en annan diskussion lite senare skrev någon (Anna?) att Helena själv sagt att i den här boken släpper hon på bromsen, här är det fullt ställ, inte en näsduk ska förbli torr (äsch, det där sista var mina egna ord).

Viktor ska ta studenten och hela familjen samlas för att fira i ett vårvarmt Stockholm. Där står mamma Astrid och styvpappa Henrik tillsammans med halvsyskonen Josefin och Sara. Mormor kommer tillsammans med mostrarna Sandra och Lena. Men den stora överraskningen är att även Viktors biologiska pappa Michael anländer från New York med sin nya familj för att återknyta kontakten med sonen som han övergav för många år sedan.

Ja, men det där låter väl inte så märkvärdigt? En vanlig försommarscen?
Sätt på dig säkerhetsbältet. Här blir det åka av.

Alkoholism, svek och cancer. Avundsjuka, bitterhet och en ständig känsla av otillräcklighet. Nej, Helena spar sannerligen inte på känslokrutet. Tre systrar i all denna olycka formar en historia som nästan blir en slags medelålders coming of age-roman. Systrarna: den till synes ordentliga som har allt, den slarviga som aldrig kan få nog, den hemliga och kreativa. Mamman. En far, död sedan länge. Stockholm, Fårö och en skvätt New York. Helena tar fan i båten och ror den i land. Med på färden hänger jag, som inte kan sluta läsa.

Med mina ord ”stor smärta i små ord” syftar jag på hur fantastisk hon är på att beskriva de små små sticken som kan göra så ont. Till synes oskyldiga ord och handlingar, kanske bara en blick, som kan göra så otroligt ont. De flesta jag känner säger samma sak, så hon tycks ha en förmåga att fånga många i samma svidande känsla. Det är skickligt. Elakhet i stoooora svepande rörelser, med arga och vulgära vrål eller rent ut fysiskt våld, det är ju inte speciellt svårt att beskriva.

En riktig feel-bad-bok. A good one.


Nyhetsrunda: salt, sött, gott och blandat

FANTASTISKA bokaffischer! Jag vill ha hela bunten, men favoriten är nog Inferno. Vi har två Parisaffischer på väggarna redan, frågan är om inte denna skulle kunna få knyta ihop säcken. Den heliga treenigheten, yadayada. Vi får se.

————————————

Bokmoster har läst Er ist wieder da och jag är också sugen.

Våren 2011 vaknar Hitler upp i centrala Berlin med huvudvärk. Det sista han minns är att han var med Eva Braun i bunkern, så förvånad inser han att staden inte ligger i ruiner.

Jag diskuterar ofta nazismen med mina jämnåriga tyska kolleger, det har jag berättat om förut, och jag trodde att den här boken var en given snackis. Besökte en bokhandel med f d chefen i mars, pekade på boken och frågade om han hade läst. Det hade han inte, han hade inte ens hört talas om den då men han höll med om att upplägget lät intressant.

”Läsvärt och tänkvärt!” tycker Sussi. Hon brukar ha bra smak. Mitt klickgalna gamla finger vajar över beställningsknappen.

hanartillbakaavdelningen fantastiska omslag

Fös oss som inte så så kaxiga när det kommer till det där med att våga köpa fler böcker på tyska (jag är stukad!) så är det tur att boken finns utgiven på svenska också – tack för det, Leopard förlag

————————————

Han är OCKSÅ tillbaka – ja, Frälsaren alltså:

I detta nummer fokuseras det starkare på missbrukarpersonligheten. Offerkoftan och självförnekelsen är aldrig långt borta när behandlingshemmet och dess krav tränger sig närmare.

Nedanstående enruting är inte med i Frälsarens prediko-tvåa, men den visar just det som gör att en tar honom till sitt hjärta trots hans skenbart tuffa och salivstänkande tirader. Frälsaren vore inte Frälsaren indäddad i värmande rosafluffigt ludd, men som jag unnar honom en stunds värme och glädje. Jag höll på att skriva något om happy ending och det kan ju missförstås, men… äsch.

Mer information finner du här.

fralsaren2


ett lämpligt rosaluddigt inlägg för att helga vilodagen

”Not for the fainthearted” skriver jag ibland. Det kan vara en bok, en film, en serie. Ett liv. I dag är det nog hela det här blogginlägget.

Ibland uppstår diskussioner om bokbloggares legitimitet. Det anses oproffsigt att koppla texterna vi läser till något personligt. För mig är det tvärtom. Det är det personliga som gör det. Konst, i vilken form den vara månde (bild, text, film, you name it) kan inte existera utan en kontext och den kontexten finns både i det stora, det historiska eller samhälleliga, och i det lilla, personliga, privata. Vill jag bara läsa vad en bok handlar om läser jag baksidestexten. Vill jag se en text analyseras eller recenseras vänder jag mig till någon snajdig publikation. Vill jag ha added value i form av något personligt så vänder jag mig till en bokblogg eller den typ av litteraturkrönikörer som också i publikationer vill och vågar vara en smula personliga.

fralsaren

I dag har jag läst Frälsarens Predikobok av Janne Karlsson. Herr Karlsson är publicerad både här och var (jag känner honom mest som skaparen av den ljuvliga serien ”Allan & Hjördis: scener ur ett dött äktenskap” som är ett måste för varje luttrad zombieromantiker) men Frälsaren är Svart Humor med stora bokstäver också i en tid då svart humor förvisso anses rumsren på gränsen till trendig – men den ska gärna vara LAGOM svart. Frälsaren är mycket, men han fackar inte gärna in sig i ”lagom”. Sålunda är Frälsarens Predikobok tills vidare egenutgiven i väntan på att någon annan ska våga publicera den i bokligt tryckt format.

Frälsaren får Arne Anka att framstå som en rosafluffglittrig positivitetsminister som knarkar Dale Carnegies bok How to win friends & influence people (googla om du är nyfiken). Frälsaren är bitter och cynisk (och ganska ledsen), han längtar efter köttslig kärlek men kättjan lirar inte med livet. Det gör inte Soc och FK heller. Eller fruntimren för den delen. Frälsaren får alltid kämpa. Frälsaren och jag tycker inte lika om allt men vi är rörande ense om det olämpliga i att kalla Zlatan hjälte bara för att han snurrat upp elva andra män och skickat in en rund lädertingest i ett nät. Vi är inte så imponerade av Kevin Walker heller.

Får en skämta om sånt här? Missbruk, ångest och FK?
Ja, det får en. Måste en.

För mig blir detta dubbelt. Jag har levt nära flera sorters missbruk. Jag växte upp med en missbrukande pappa, men han kunde jobba (när han var 50 fick han omskolas från konditorsjobbet p g a astma, sen blev han vaktis på soc – ett uppdrag han alltid mycket stolt utförde i skjorta och slips fram till sin död). Min halvbror dog på en toalett efter en överdos. Det var under en av hans skötsamma perioder, så det var hemma på sin EGEN toalett han dog. Den sidan av mig vill skaka om Frälsaren, sätta honom i soffan, servera honom en tallrik tacos och säga ”f*n hörru, hur löser vi det här? sluta med ditt jäkla JIDDER!”.

Fast nu har jag själv också periodvis sett insidan på det svarta hålet så jag vet ju att det inte hjälper att nån annan matar en med tacos och kommer med goda råd. ”Raska långpromenader” eller ”en uppfriskande dusch” i all ära, men en djup depression är något helt annat. Jag är ju inte dummare än att jag ser familjedragen och vet att far och halvbror självmedicinerade med sprit och knark där jag självmedicinerar med mat, träning, jobb och/eller adrenalin (det har varierat genom livet, men det har sällan varit sunt även om somligt är mer socialt accepterat än annat).

Jag är numera en del av den svennebananiga medelklass som Frälsaren föraktar (men längtar efter? jo, det gör han, men han föraktar mest av allt sig själv och tror nog inte att han är värd det). Jag har det finanisellt mycket bra (mycket beroende på att jag är en ängslig hönapöna som vet att livet kan vända snabbt så jag bäddar alltid alltid för sämre tider och anpassar vardagslivet efter principen ”aldrig dra på sig höga fasta kostnader, måste leva och bo billigt”, men också på grund av att det där med att knarka jobb kan vara lönsamt en kortare tid – tills en går sönder) och jag gjorde inte tacos i går, men väl fajitas. Jag kan fatta att Frälsaren är less på såna som jag. Men ändå.

Ni ser ju. Not for the fainthearted. Många tycker att det är olämpligt att vara så öppen som jag är, men varför skulle jag vara något annat? Detta förekommer överallt. Hemma hos mina mer medel- och överklassiga klasskamrater i skolan (ty i sjuttiotalets Karlstad var det inte mer segregerat än att vi blandades på det viset även om vi barn inte tänkte i de termerna just då) var spriten möjligen dyrare, men även om jag inte förstod det då så vet jag nu att den där högsta chefen på XXX-verket i Karlstad 1978 var också alkis. Och den läkaren. Den journalisten. Så var det då och så är det än i dag. Fram med skiten på bordet, säger jag. Att blunda och låtsas tar oss ingenstans.

Fast nu stänger just JAG den här offentliga lådan ett tag igen, för är det något jag har lärt mig genom åren så är det att jag inte är stark nog att ta emot de förtroenden och de terapitantsuppdrag som OCKSÅ ofta följer på att en har öppnat sig och berättat. Jag lämnar med varm hand över allt sånt till betalda proffs numera, för om jag ska ta emot och försöka nysta i andras ångest också så går jag sönder. Igen.

(där har ni bl a det för många obegripliga svaret på frågan om varför jag inte fullföljde läkarutbildingen: jag är för distanslös)

Nyfiken på Frälsarens Predikobok? Det finns två svar på din nyfikenhet:

– Du kan susa iväg till Swedish Zombie och tävla om ett exemplar.

– Du kan kolla in Svensk Apache och beställa tidningen där för 50 riksdaler.

Min vän socinomen uppmanar numera sina socionomkollegor att läsa Pål Eggert. Jag vill uppmana dem att läsa Frälsaren också.


”omkringklappar” till en boktok

Ibland är det bra att ta saken i egna händer. Julklappssaken. Jag beställde nya glasögon – ”vanliga” – i går, men eftersom jag vägrar skaffa progressiva igen (om jag inte har vant mig på två år så ÄR det nog ingenting för mig) så behöver jag läsglasögon också. Mitt förra par kostade 29:- på Ö&B. Jag använde dem aldrig. Något billigt som aldrig används är de facto något dyrt. Nu ville jag ge mig själv nåt riktigt snyggt i julklapp, ett par som jag kommer att använda.

glajjorna

Jag köpte mina nya läsglasögon i Rädda Barnens webshop. 136:- av 298:- går till RB. Det gillar jag.

Alla ni som fortfarande ser bra: NJUT! Jag glömmer ofta att jag är närmare 50 än 40 och blir lika förvånad varje gång när kroppens förfall väljer att påminna mig. Fast när jag nu kan titta över kanten på världens coolaste läsglasögon så känns det ganska OK trots allt. Att kunna dra ner brillorna en cm för att fyra av en Prusseluska-blick de luxe är ganska skönt.

Du behöver inga glasögon, men du gillar tanken på att kunna köpa snygga presenter? Frukta ej. I webshopen finns bl a illustrationer, smycken, halsdukar, ljusstakar, leksaker… lite av varje, priser från 5:- (!) och uppåt.


en optiker med fullt fokus (pun intended) på zombieapokalypsen?

Vi boktokar är eventuellt lite extra känsliga för ord och hur de ska användas, men jag lade band på mig. Jag korrigerade inte.

Dags att skaffa nya brillor.

(extra kulturtantiga för den som undrar, farsan hade likadana 196x)

”Vi har en försäkring också… den kostar 199:- och den är JÄTTEBRA för OM du skulle råka förolyckas så får du nya glasögon för bara 250:-”

Öhm. Det ryckte i mungiporna. Jag tänkte att hon kanske borde lära sig skillnaden mellan att råka ut FÖR en OLYCKA och att FÖROLYCKAS men som tur var så hann jag tänka ett varv till innan jag öppnade munnen och korrigerade henne.

Jag tror att jag eventuellt kan ha råkat sladda in hos Sveriges första post-zombieapokalyps-certifierade optiker. Döden måste inte vara slutet på livet.

Men behöver zombier verkligen glasögon?
Jag köpte ingen försäkring.

zombieglasses

(n b – Izzy kom inte till skada under glasögonzombiefierandet av vår vanliga snälla presentationsbild)


Egenmäktigt förfarande

Det har knappast undgått någon svensk boktok att Lena Andersson vann Augustpriset för Årets svenska skönlitterära bok i år. Egenmäktigt förfarande är inte bara ett tillgreppsbrott enligt Brottsbalken. Det är också titeln på Lenas vinnare och en av höstens mest omtalade svenska böcker.

egenmaktigtEster Nilsson är en enkel kvinna som lever ett till synes enkelt liv. Sambo med Per: inget passionerat, men fungerande. Hon är poet, ständigt på jakt efter ordets exakthet. ”Det subjektiva var det objektiva och det objektiva det subjektiva. Så såg i alla fall hennes strävan ut.” …och redan där förstår nog både du och jag att så enkel är hon egentligen inte, vår Ester.

Ester får i uppdrag att hålla ett kort föredrag om en av samtidens mest kända konstnärer, Hugo Rask. Ester vill få honom att häpna, och medan hon skriver på sitt anförande blir hon allt mer fixerad vid honom. Ja, innan de ens har mötts så har hennes känslor sprungit i förväg från respekt till molande längtan, rent av saknad.

Klart att Hugo blir nöjd över uppmärksamheten. Han kanske bara inte blir RIKTIGT så nöjd som Ester tror och känner att han blir. Att få vara i hans närhet blir snart till en fixering – men måste han vara så förtvivlat social?

”Det enda hon inte var nöjd med var att han alltid hade folk omkring sig. Det sa något om honom som hon var vagt skeptisk till. Hon hade föredragit att han vore en solitär med en längtande spricka i sig som hon kunde få fylla.”

Det idkas lite närhet, men någon blir besviken. Känner sig utnyttjad. Tror sig veta spelreglerna. Inser sig inte ha fattat någonting. Kastas mellan hopp och förtvivlan. Blir släppt (läs: bortknuffad. ignorerad. ihjältigen) , inhalad igen, släppt – åh, vem har inte varit där?

Det krävdes inte många meningar förrän jag var fast. Hur fult och simpelt det än kan låta i jämförelse med Lenas fantastiska språk så var det ett andlöst ”oh shit!” som seglade upp i skallen när jag började läsa. Det skulle kunna bli outhärdligt om det inte samtidigt var så – faktiskt – roligt ibland. Det är träffsäkert om makt och moral, vi tjuvlyssnar på intressanta samtal som bara måste ha ägt rum på riktigt någon gång, några gånger, åtminstone till några delar. Lena har alltid varit välformulerad men om detta vore en pappersbok, min egen, så hade den varit så full av utropstecken i marginalen att den… ja, där tar min fantasi slut. Den hade varit smockfull av understrykningar och utropstecken. Punkt.

Det finns säkert någon människa med extremt stark självkänsla som aldrig har fastnat för fel person, men jag tillhör inte den starka (?) sorten. Utan att riktigt vara Ester har jag haft min andel av relationer-som-aldrig-blev-något där varje detalj, varje replik eller ögonkast har analyserats sönder och samman. Jag tror dock att jag har blivit bättre med åren, det känns som om det var ganska många år sedan det hände senast. Jag drabbades nog av ”livet är för kort!”-insikten. Livet är för kort för att det ska vara lönt att fixera sig vid det omöjliga. Det gäller inte bara mänskliga relationer…!

Jag är alltid lite avogt inställd till lovordade snackisar som ”alla” älskar, men jag kapitulerar. Jag brukar bli less på hypen, jag brukar vara rädd att bli besviken – men Lena Andersson, alltså. Oh shit!

Och minsann: lite Paris. Igen. Ett ”vi måste” drar allt närmare.