vampyrer

blodpudding till lunch…

Nej, jag äter inte blodpudding – ”över min döda kropp” kan man säga om man är lite drastisk. DEXTER är en pudding. En blodpudding. Vem mer än han kan tänkas säga en sak som ”the one small perk of being held captive by cannibals is that there are always plenty of nice sharp knives lying around”. Obetalbart. Ja, där skrev jag det. Kannibaler. ”Dexter is Delicious”. Fyndigt!

Everything’s changing for our friendly neighbourhood serial killer. As if getting married wasn’t enough to complete his nice-guy persona, Dex is now the proud father of a baby girl. And disconcertingly, he actually seems to care.

But even if fatherhood is distracting Dexter from his midnight excursions to rid Miami of a few more lowlifes, there’s no let-up at work. Two young girls are missing – and it’s not long before one of the bodies turns up, partially eaten. But as Dexter and Miami PD’s finest investigate, Dex can’t shake the feeling that somebody’s watching him…

At home, there’s no rest for the wicked. His stepchildren are clamouring to learn how to control their bloodlust and Dexter must train up his young apprentices. But to do that, he’ll have to find the missing girl, find out who’s tailing him and survive a dark journey into a underground community who really have a taste for death.”

There you go! Jeff Lindsay låter käraste Dexter bli en lallande nuttenuttig nybliven farsa. Gröt i huvudet och inte riktigt mjölk i brösten, men nära på. Nu ska han vara SNÄLL, bestämmer han. Kruxet med det är ju att hans mörka ”passagerare” inne i skallen – som onekligen är ganska bra att ha som hjälp när saker drar ihop sig – blir moltyst, sur, omöjlig att blidka. Vad är väl Dexter i sitt yrkesutövande utan hjälp av den mörka, intuitiva sidan som får honom att förstå saker som ingen annan greppar?

Den vanligtvis trovärdiga boktokpolaren Kristin läste boken före mig och tyckte att den bara var lite sådär, hon var besviken. Jag var orolig. DEXTER! Dexter my preciousssss…

…men det kunde jag ha struntat i. När det gäller Dexter är jag möjligen att jämföra med den där lallande nuttenuttiga gröt-i-huvudet-typen som jag beskrev några rader upp. Mina ”glasögon” är garanterat aningens färgade (av bloooood…) så jag tycker att den här boken är görbra. Också. För visst får Dexter kontakt med sin fripassagerare igen, Debs är lika sylvasst neurotisk som alltid och den där gästen från det förflutna som skuggar Dexter visar sig vara…

Nä, där säger jag inte mer. Fyra flin av fem möjliga – men som sagt, då är Dexterkanaldrigvarafel-brillorna möjligen på.

Annonser

Man måste bara älska uppstickare!

Man kan bara ANA att det är ganska svårt att slå sig fram i förlagssverige, men nu har jag sett två nya uppstickare på kort tid – båda verkar VÄLDIGT lovande!

Utmärkta Ersatz förlag har knoppat av en del av utgivningen till Coltso:

 ”Sveriges nya förlag för fantasy, SF, deckare och annan genrelitteratur. Från bokförlaget Ersatz tar Coltso över utgivningen av Nick Perumovs och Dmitrij Gluchovskijs böcker och lanserar redan från start tre nya författare: ryssarna Sergej Lukjanenko och Max Frei, samt polacken Andrzej Sapkowski, som många betraktar som en av världens främsta fantasyförfattare. ”

(Japp, just den Lukjanenko vars bok ”Nattpatrullen” jag läser just nu!)

”Fantasy”, fnyser folk ibland. ”Enhörningar, rosa träd och magiska prinsessor…” NÄ! I mina favoritböcker finns inte tillstymmelse till några skimrande enhörningar – jag läser oftast  så kallad ”urban fantasy”. Tittatitta, jag länkar, så du behöver inte ens googla (om du nu inte redan är nere och plaskar i det träsket tillsammans med mig), bra va?

Jag kom i kontakt för Ersatz för första gången när jag läste Metro 2033 (som jag definitivt ska berätta mer om framöver) – de översätter och ger ut spännande såväl som intellektuell litteratur, mycket tyskt och ryskt.

I mitt tycke är de klart underskattade, de borde ha en solklar plats vid de stora förlagselefanterna. Frågan är om de ens vill det? Oavsett vilket, både Ersatz och Coltso är spännande förlag vars utgivning det lönar sig att hålla koll på.

Nästa uppstickare som jag vill promota är Printz Publishing. SNACKA om rivstart! Pia Printz har lagt vantarna på den svenska utgivningen av David Nicholls succéroman ”One Day” (japp, den finns också i läser-just-nu-listan här nedan) – den blir inte helt otippat ”En dag” på svenska. Jag tror ärligt talat inte att jag någonsin har hört om ett förlag med en sådan braksuccé som första bok, det är bara att gratulera. Jag är otroligt nyfiken på kommande utgivning! Heja Pia, HEJA!


The Strain

Bokmoster nämnde The Strain av Chuck Hogan och Guillermo del Toro (jaaa, DEN del Toro) i en kommentar här nedanför.

Jag fick fatt på den på svenska – Släktet heter den då – på biblioteket av en slump (”vad är detta? hm, upplägget låter kul och del Toro är sällan fel, den åker ner i lånekassen”), men den svenska översättningen visade sig vara så tafflig att jag slog igen boken efter bara 50 sidor och beställde den på engelska istället.

Bokens inledning var så klockrent tokspännande att jag kände att storyn var VÄRD att köpas inbunden på originalspråk.

”En Boeing 777 från Berlin har precis landat på JFK-flygplatsen i New York när allting plötsligt svartnar. Kontrolltornet tappar kontakten med piloten och ingen aktivitet märks längre inifrån planet.

En specialistgrupp tillkallas för att ta sig in i planet eftersom man fruktar att ett livsfarligt virus har spritt sig. Eph Goodweather blir förste man att kliva in genom flygplansdörren. Synen han möter chockar honom: livlösa människor ligger kringspridda över­allt. Medan kropparna börjar transporteras iväg upp­täcker man emellertid att fyra personer fortfarande lever och verkar vara nästan helt oskadda. Men inget är vad det ser ut att vara …”

Tråkigt nog så höll storyn inte samma höga tempo och klass boken igenom, men jag tyckte ändå att det var ett äventyr värt att läsa till slutet. Snabbspridande smitta, vampyrer, flykt, en känsla av att Armageddon dragit igång… ja, det var upplagt för en snudd-på-fullpoängare, men slutbetyget blev ändå tre och ett halvt nöjt boktoksflin av fem möjliga.


Spockissen hörde husse och matte tjata om att de ”gillade böcker”, så han ville också smaka. Lite torrt och träigt… hur kan de gilla böcker så mycket?” (värt att notera är att han ser ut som värsta vampyrkattungen när han tuggar på värsta vampyrboken, he)

Uppföljaren, The Fall, drog upp historien några snäpp igen, måste jag säga. Seg start, men sedan blev jag nöjd. Kommer jag att köpa och läsa del tre (jag tror att den kommer att heta Eternal Night, men jag är inte säker)? Jo, otvivelaktigt. Den här storyn vill jag följa till slutet.

(jag inser att detta mest börjar likna en renodlad skräck/zombie/vampyrboksblogg men jag loooovar att det kommer att finnas annat också. snart. jag lovar. LOVAR!)