urban fantasy

don’t jugde a book by its cover

eller jo, GÖR det, åtminstone om du befinner dig på sf-bokhandeln

svart katt
Neil Gaiman
69:-

*katjing*
den är min

Annonser

the name of Neil Gaiman speaks louder than words

Neil Gaiman. Min kära Elizabeth I, om än bara i periferin och alldeles för kort (MÖRDA old Bessie? vafalls?). London, min favoritstad. 1600-tal, min favoritepok. Marvel. Snyggt snyggt SNYGGT tecknat.

TACK snälla Bokstävlarna för att du drog ner mig i det här fördärvet! Det är ett fördärv jag vill vältra mig i, återvända till igen: jag har hittat två delar till som jag vill klicka hem omedelbums men jag ska försöka sansa mig. Neil Gaiman är INTE inblandad i de följande delarna, men de fortsätter i hans, öh, anda. Fungerar ibland. I’m willing to take the chance.

Här träffar du en helt bunt välkända Marvlar på ett uppfriskande och ickekonservativt Gaimanskt vis, lite innan de blev det de är i dag: en liten Peter som gillar spindlar. En Banner som blir stor och grön efter ett udda… tja, naturfenomen. Ni hajar. Jaa, tågordningen bryter en aning mot andra Marvelrelaterade ”skapelseberätterlser”, men vem bryr sig?

Bokstävlarna sa (jaja, skrev) det, jag håller med: Marvellous. Jag kan inte säga annat.


Jag är nog en Minoo som vill vara en Linnea. Jorå serru.

Sitter hemma i karantän eftersom K kom hem och vräkte ur sig (tralala, jaaa, väldigt bokstavligt om vi säger så) calicivirus i går. Vinterkräksjuka på senvår funkar uppenbarligen det också.

Skriver en presentation inför ett möte i Berlin och känner ett enormt behov av att bryta av med ännu ett boktjöt (för ni vill inte veta allt om KPI:er va?), så då gör jag det. Consider this a fikapaus.

Förra helgen avnjöt jag Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens underbara ungdomsbok (nåja, den håller finfint för en medelålders boktok också) Cirkeln. Passande nog så läste jag den under vilopauserna mellan hårda duster med ogräs i trädgården. Duster som involverade såväl yxa som jättetänger – jag kände mig som en marvel-hjälte, möjligen med vissa häxistiska inslag. Sol, bråkiga buskar och bra böcker är en underskattad sommarkombo. Bruks/Bergslagsmiljön får jag på köpet tack vare den snålhet som fick oss att köpa hus i Surahammar istället för i centrala Västerås.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.

Det är så finfint detta. Igenkänningsfaktorn är hög, tonårsangsten jagar nästan genom kroppen när jag läser. Det är svårt att INTE fundera på vem av tjejerna jag är/var (se rubriken) och trots att tonåren var allt annat än enkla och roliga så inser jag att det kunde ha varit värre (och då avser jag inte det faktum att jag aldrig blev kallad till Mariebergsskogen i Karlstad för att läras upp till häxa). Jag var lite Anna-Karin också, men klarade mig definitivt bättre.

Cirkeln är den första delen i en trilogi, och det påstås att vi måste vänta ett helt år på nästa del. Smärta. En väldigt välbekant smärta som det ändå går att stå ut med – det känns som om jag är fast i trilogiernas nät just nu. Cirkeln är ingen bråddjup bok, den är underhållningsangst. Man kan invända att tjejerna är onödigt övertydliga stereotyper, ja visst är de det. Men det är alldeles OK. Boken är fin!

En sak retar mig: Sara glöms bort så ofta. Mats Strandberg är en favoritförfattare, han är definitivt den mest kända av de två än så länge, men jag tycker att bibliotekstjänst – som förmodligen stod för anpassning av boken jag lånade – gör väldigt väldigt fel som helt har skippat Saras namn på bokryggen.

PS jag vill se det här som TV-serie, signerad Ulf Malmros. Ingen kan som han fånga småstad och tonårsangst. Han kom från Molkom men var ändå (man måste kanske vara från K-d för att till fullo förstå den passusen *harkel* men jag antar att alla mellanstora tätorter med Stockholmskomplex [sorry Karlstad] har ett eget ”Molkom”) en av de COOLA i Karlstad under mina tonår. Trots att han var just en av de coola svartklädda så var han aldrig någonsin dryg eller otrevlig. Ergo: perfekt regissör för Cirkeln. Strax utanför hans födelseort Molkom finner man dessutom Lindfors Folkets Park som är alldeles den park som jag ser för min inre syn när jag läser boken. Magiskt. Ni ser sambanden va? He.


en grym påsk

Ja, påsken blev grym, och tråkigt nog inte på det fjortisspråkiga BRA sättet. Alla som är ensamma kvar och har en svårt sjuk förälder som bor långt bort (eller som innehar en någorlunda livlig inlevelseförmåga) kan ana att ambulansfärder och drogade mammor inte är någon höjdare. Att dessutom mitt i allt tvingas att börja röja hennes lägenhet för att förbereda det oundvikliga är ingen sinekur, det är mentalt jobbigt att behöva rota i en förälders gömmor – men det är något som de flesta av oss måste gå igenom förr eller senare. Jag klarar av allt mitt ”förr”. Jag hoppas att ni får ert senare. LÅNGT senare. Fast jag vet redan att några av er redan har gjort det jag gör just nu.

Det var TUR att jag unnade mig Anders Fagers ”Samlade svenska kulter” som påskläsning, ni hade HELT rätt alla ni som skrev ”köp köp!”. Att kunna grotta in mig med den under sömnlösa nätter var en räddning. Den håller hela vägen från start till mål, så du som gillade ”Svenska kulter” kan lugnt köpa den utan att bli besviken.

Så smart. Så bra. Så otäckt.

Samlade svenska kulter är ett antal berättelser som alla är pusselbitar i en stor helhet. De väver en berättelse från en värld som är både skrämmande, bisarr och obehagligt lik den verklighet vi känner som vår egen. Det handlar om sådant som döljer sig strax under vardagens grå och trygga yta: uråldriga varelser som alltid har levat mitt ibland oss – och samtidigt i det fördolda; mäktiga förhistoriska sällskap och som kanske har mer makt än vad som egentligen är riktigt hälsosamt.

Det kanske låter underligt att den här boken var den perfekta flykten under en väldigt jobbig långhelg, eller så är det fullständigt logiskt. För mig är det det. LOGISKT. Anders Fagers värld är ond ond ond men svår att inte dras in i, och jag vill bara ha mer. Det här kan omöjligt vara en trilogi. Kan inte. Får inte. Anders! Slutet öppnar för många många mer böcker. Ge mig mer av Sofie! Fortsätt berätta, och gör det snabbt! Skrivskrivskriv. Jag dyrkar Ajvide, men nu dyrkar jag Fager också. De är lika bra! Jag kan möjligen sträcka mig till att Fager håller något jämnare (hög) kvalitet än Ajvide, om jag alldeles måste peka ut skillnader.


i serien underbara annorlunda böcker…

…vill jag i dag tipsa om Johanna Sinisalos fantastiska bok ”Bara sedan solen sjunkit”. Den kan vara svår att få tag på – men återigen: konsultera ditt älsklingsbibliotek eller bokbörsen. Den här boken är VÄRD det!


”Han är liten och tunn och kryper ihop på ett konstigt sätt som om han var helt ledlös. Huvudet är mellan knäna och den yviga svarta manen släpar mot den moddiga stenläggningen.
Han kan inte vara mer än ett år, möjligen ett och ett halvt. Bara en unge, inte alls lika stor och muskulös som fullvuxna individer som jag har sett avbildade.”

Mikael, talangfull fotograf, är på väg hem en sen kväll efter ännu en misslyckad tete-a-tete. Relationerna till männen i hans liv är inte helt enkla alla gånger. Han passerar ett gäng skitungar som sparkar på och leker med något. Mikael jagar dem på flykten och finner att den varelse som trakasserats är en liten trollunge. Den är det vackraste Mikael har sett, han trotsar allt förnuft och tar hem den, vårdar den och älskar den. Plötsligt finner han sig älska – och åtrå – ett troll. En trollunge. Mikael döper honom till Pessi.

Naturligtvis så fungerar det inte i längden att separera världarna – den vanliga på dagen, och den hemliga hemma med trollungen. En utomstående efter en får nys om hemligheten och det kan ju bara sluta i katastrof…?

Sinisalo blandar och ger, och det med lyckat resultat. Hon blandar gamla nordiska sagor och myter med fiktiv ”nutida” vetenskap och resultatet är spännande. I Johanna Sinisalos nutida Finland är trollen en rovdjursart bland andra. Förvisso en dåligt kartlagd och hemlighetsfull art (den har bara varit erkänd sedan 1907), men dock. Tidningarna skriver om hur trollen ses allt oftare nära tät bebyggelse, och det är något ovanligt.

Det är en mäktig saga, sprängfylld av symbolik för den som vill åt det – men den fungerar att bara läsa ”rakt av” också, för den som inte orkar gräva runt bland djupare tankar. Jag läste en recension av en finsk- och svensk-språkig recensent som läst båda versionerna, och enligt honom är den svenska översättningen så usel och platt att den knappt är läsbar (nåja), och då kan man bara undra hur fantastisk originalversionen är – för jag tyckte att det här var alldeles tokbra! Trollpunk regerar!

VARNING FÖR STRÄCKLÄSNINGSBOK!


ännu en ungdomsbok

Långt efter alla andra – känns det som – lade jag tassarna på ”Den femte systern” av Mårten Sandén. Ännu en lite annorlunda ungdomsbok, ännu en tycka-mycket-om (Tofflan, jag vet att du inte tillhör målgruppen men din mörkhåriga bonusdotter skulle nog kunna tänkas gilla denna bok!). Genren är svår att riktigt nagla (jag skulle trots allt inte riktigt kalla det skräck, även om jag kanske borde), men den udda verklighet med inslag av gamla hederliga svenska gråvättar som tonade fram fick mig att tänka” lite urban fantasy med en kul nordisk twist”.

”För tvåhundra år sedan fanns en man vid namn Karmelius i Nyköping. Frestad av tanken på makt tillkallar han mörkrets furste och med hjälp av sina fem döttrar lyckas han öppna porten till helvetet.

Tvåhundra år senare sitter den gravida Elisabeth från hembygdsmuséet med sin praktikant Jannike och en nedfryst vätte i en piketbuss. De är på väg till Martinsson som förestår Byrån för särskilda efterforskningar i Stockholm. Byrån förstår genast att vätten – som har anfallit Elisabeth med yxa – har agerat på uppdrag av någon av de fem döttrarna. De tror att de har koll på alla Karmelius ättlingar men har de verkligen det?

En helt unik blodisande skräckdeckare av hyllade författaren Mårten Sandén. Obeskrivligt läskigt när dåtid möter nutid, ung flicka möter uråldrig ondska, stenar blöder och vättar attackerar en liten ofödd bebis.”
”Den femte systern” är den första boken om Jannike Faltin. I like it, även om ”obeskrivligt läskigt” kanske inte direkt är ordet om man är över tolv år. Hur kan man INTE gilla en bok där hjältinnan drar till snuten med en djupfryst vätte i en kylväska? Det finns två böcker till om Jannike, ”Det viskande barnet” och ”De dödas imperium” och jaaa, ni vet redan: jag har reserverat dem på bibblan.

Vill du ha detta i vuxenupplaga? Hm, prova Sandén ändå.
Är du fortfarande inte är övertygad – gå vidare med Johannes Källströms ”Offerrit”.


det enda som fattas är TUNNELBANA

Jaha ni. Nån mer än jag som gillar Malmö? Jag är halv skåning (…och halv lapp, som kompensation), så jag är kanske partisk – men jag är väldigt förtjust i Malmö. Havet, folklivet, bron, restaurangerna…

OK, Malmö + Urban Fantasy? Vad tror vi om det då? Jag trodde ingenting alls, men blev väldigt nyfiken.

”Udda vaknar upp från en dröm om en kvinna som flyr för sitt liv över järnvägsspåren utanför Malmö Central, och först vet hon inte vad som är verklighet och vad som är dröm.

Udda har alltid varit plågad av drömmar så levande att hon knappt får sova, men det här var värre än vanligt. Hennes bäste vän Daniel föreslår att de ska söka upp platsen där kvinnan inte längre kunde undkomma sina förföljare, och de hittar den: ett brunnslock inne på spårområdet. Det fläckigt av blod.

Udda vill inte acceptera att hennes märkliga, skrämmande drömmar kan vara sanna – och hon vill verkligen inte veta mer om vad som hände vid brunnen. Men det vill Daniel, för honom är det ett äventyr. Han ger sig av, ensam, ner under brunnen … och försvinner.

Men inte helt spårlöst. Udda drömmer om honom. Och hon drömmer om en annan man, som verkar vara inblandad i en annorlunda, sär värld där där det finns orakel, hamnskiftare och övernaturliga förmågor, där det finns andra dörrar genom tid och rum än vi är vana vid. En värld Udda nu måste ge sig in i för att hitta Daniel. En värld som skulle kunna vara riktigt intresserad av en som drömmer sanndrömmar.”

Facit: Malmö + Urban Fantasy = Vill Ha Mer.

”Udda verklighet” är en väldigt intressant debut av vråååålsnygga (jag vill se ut som hon! helt ovidkommande kommentar, men dock) och nästan plågsamt coola Nene Ormes, som till vardags jobbar på SF-bokhandeln i Malmö. Urban fantasy i Malmö fungerar helt klart för mig, det är lite Neverwherekänsla (minus tunnelbanan, då) över det hela. Ett gott betyg är när jag vill leta upp platser i en story – busken i parken, fiket, klubben… ja, jag ville ha en Malmökarta ur Udda-perspektiv i handen och ge mig ut på promenad efter att jag hade läst ut boken.

Det enda jag kan anmärka på är att historien känns lite ojämn, en del är väldigt utbroderat medan annat som jag ville veta mer om hastades förbi lite grand. Den hade vunnit på hårdare redigering. Å andra sidan så är det ett gott betyg att jag ville ha mer, alls.

Det skvallras om en uppföljare, ännu en bok om Udda, men releasedatum verkar inte vara satt än. Kommer jag att läsa den? OTVIVELAKTIGT.