tyskatraggel

så var det söndag igen

Idag har jag för en gångs skull både lämnat och fyndat i bokträdet. Jag stannade till på väg till Gugelhof och lät Amanda flytta hemifrån, samtidigt som jag snodde med mig en pytteliten bok med erotiska historier. Är det DET som har fattats för att få fart på min tyska? 😉

boktr150315

150315brunch

Väl på stamstället välkomnades jag både av ”min” tant och en ung svensk kille som jobbar ganska ofta. För en främling som jag är den så skön den där känslan, att ha nån att småprata med som man känner igen och som känner igen en. Nu hade jag inte varit där på länge. Jag njöt ugnsbakade ägg med getost och timjan och fortsatte mitt tyskatraggel med en guidebok om Helsinki på tyska – det är strax under fem veckor tills BBC ses där för att tala Westö. Jag har redan dedicerat en hel sida i min att-göra-bok till mina Helsinkiönskningar. Jag antar att det inte är helt otippat att det står något om centralstationen 😉 Och ja, det funkar finfint att läsa turistiskt på tyska även om det har bieffekten att jag fick fundera en liten stund över att centralstationen i Helsinki INTE heter Hauptbahnhof som jag nu tänkte om den.

Söndagar betyder ju långpromenad också. Vädret var kallt och grått (men fr o m imorgon, när det blir kontor från bittida till sent, ska det såklart vara jeansjackeväder igen) men jag hade lagt ut en tur på runt femton kilometer som skulle ge mig både gatukonst och kyrkogårdsspaning.

cafesthlmCafé Stockholm på Kollwitzstrasse har visst haft semlor i år, vet jag nu. Jag HETSADE på semlor i februari, åt äntligen årets första och enda i Västerås förra helgen – bara för att upptäcka att det inte var så gott som jag hade för mig. Jag kan ändå tänka mig att testa Stockholm nån kväll framöver. Vi får se vem jag släpar dit. Tyskarna är galna i svenska kanelbullar!

Traskade upp till S-Bhf Prenzlauer Allee (det var ”min” station innan jag hittade första lägenheten, long time no see nu!), köpte en stor röd ros och tog sedan ringlinjen till andra änden av stan. Klev av vid Bundesplatz för att traska ner till Friedhof Stubenrauchstrasse. Jag skulle hälsa på Marlene!

marlenegrav

Väl på plats blev jag glatt överraskad över vilka trevliga kvarter det är runt Bundesplatz, många altbaus med roliga detaljer på fasaderna. Där fick jag, jag tycker ju ofta (och jag erkänner att det är på grund av okunskap, jag kan inte guldkornen) att det är tråkigt i väst men de här kvarteren smakade mer. Kyrkogården var liten och anses inte vara något speciellt, men jag hittade en hel del spännande och annorlunda gravvårdar så jag tycker att den är väl värd ett besök av den som till äventyrs delar mitt kyrkogårdsintresse. Några platser till vänster om Marlene hittade jag dessutom Helmut Newton (which reminds me, hans museum – i väst 😉 – ska jag också se framöver).

marlenetrafoJag fann sagda Marlene snyggt målad på en liten distributionstrafobyggnad vid Bundesallee

Strosade runt på kyrkogården en stund innan jag styrde snoken upp mot Schöneberg. Trodde jag. Bundesallee är lååååång och tråkig men ger långa obrutna promenadsträckor för mig som vill trycka på lite ibland. Hann en ganska lång bit och gick lite i min egen värld och glömde bort att hela och släta trottoarer – det är INTE Berlins grej – så jag klev snett och fick såpass ont i ett ledband att jag helt sonika fick ta tåget hem. Mina planerade femton promenadkilometer blev för dagen bara sju och gatukonsten får jag ta under någon solig lunch till veckan!

Annonser

virusinfesterat tyskatraggel

Min chef och jag inleder varje dag med en stunds småprat på tyska. Eftersom vi båda har varit halvkrassliga (eller snarare helkrassliga) i flera veckor (finns det nån som INTE har varit det?) så såg vi ungefär lika levande döda ut båda två imorse. Följaktligen vet jag nu att zombie heter Zombie även på tyska, samt att det är Der Zombie.

Omistligt! Det var lääääänge sen jag konsumerade brai… eh, sjysst zombiekultur nu. Jag har stått och fingrat på The Walking Dead på tyska ibland, men tvekar än. Jag har ju redan köpt ett par böcker på tyska (men färre än tio, jag lovar!) som jag aldrig kommer mig för att läsa så nu är jag sträng mot mig själv.


tyskatraggel del 1347685658

villkoradmat

Jag har börjat villkora maten. Ibland. Den här ljuvliga tallriken fick jag bara äta under villkoret att jag läste minst en av novellerna. Det gjorde jag. Det var en historia om hur man kan skaffa sig en snyggsnygg julgran, inklusive blå kulor (och då avses inte plågade testiklar), utan att ha ett öre på fickan. Småputtrigt men inget riktigt nöje utan den perfekta känslan för nyanser som jag vill ha när jag (nöjes-)läser. Men det finns ju inga genvägar. Visserligen plockar jag in en DEL tyska lite som ”by osmosis”, men inte på den nivå jag vill.

Jag har dock börjat ta en del möten på tyska, med braskklappen att de andra låter mig börja tala engelska när vokabuläret tar slut. Tog ett möte med chefen och en kollega i Zürich och log åt den rara tyska han talar. Tyskan som talas där låter lite som om ni tänker er finlandssvenska vs rikssvenska – fast på tyska då. Finlandstyska. Samma ton. Det är vackert men ovant, och en del ord är helt helt annorlunda. Såklart.

Grönis och jag skriver smågrejor till varandra på tyska (utmaningen där är att han som privatperson skriver MYCKET slang, jag antar att det är vad långa dagar med strikt politikertyska gör med en gammal punkare) men känslopjunket tar vi fortfarande på engelska, med enstaka tyska ord när engelskan tryter. Jo, det har redan blivit så för mig också att jag faktiskt hittar en del ord på tyska innan de kommer upp i skallen på engelska.

Jag har börjat fika/äta middag med folk och jag borde väl välja tysktalande då också, men hittills är det bara andra utlänningar jag möter. Imorgon ska jag fika med någon från andra sidan jorden, och när han beskrev sin kamp blev jag tvungen att le – ”When I first came here I was really eager to learn German, but yesterday I had a JAPANESE guy helping me to adjust my pronounciation. Yes. It’s THAT bad.”

Så illa är det inte för mig, det jag väl kan säga säger jag bra, till och med mina hårdaste kritiker A och Seb säger att jag stundtals talar tyska helt utan ”utlänningsaccent”, men jag är ju så BEGRÄNSAD. Småpratade med en vietnamesisk tjej igår, hon kunde knappt nån engelska men har bott i Berlin i snart tjugo år och visst kunde vi föra en enkel konversation om var vi kom ifrån, att jag tyvärr inte varit i HaNoi – ÄN – men jag vill så mycket mer. Mermermer.

Men inga genvägar. Jag vet. Min kvällsunderhållning just nu är Bron på Netflix (jag vet, sist på bollen yada yada) och när danskaförståelsen tryter är den den tyska texten jag tar till hjälp.

En dag i taget. Det är väldigt stressigt på jobbet nu, så jag försöker att vara snäll mot mig själv, jag kanske inte måste lägga press på mig själv om tyskan också. Den där gränsen mellan att inte lägga press på mig själv och att råka (för-)bli lat är dock hårfin ibland.


jaja, jag kanske kan liiiite mer än bara Kleine Katze Chi

katzechi
Mitt självförtroende när de gäller att läsa på tyska är fortfarande tämligen ickeexisterande, så jag tänkte lyda min svensktyska kollega P (tyska föräldrar, född i Tyskland, uppvuxen i Sverige) och testa ett seriealbum – såna gillar jag ju! Jag vet inte om boken var inplastad eller om jag bara inte bläddrade i den, men jag plockade iallafall med mig Konami Kanatas Kleine Katze Chi och tänkte väl något i stil med ”mhmmm, japanskt, coooooool – lite manga och katt kanske, vad kan gå fel?”

Tja, fel och fel. Mitt självförtroende är som sagt rätt lågt och jag skojade om att det var perfekt att prata med 2,5-årige Henrik när han var här (vårt ordförråd var väl ungefär lika utbyggt om vi undantar mina Rammsteinska obsceniteter, mitt uttal är dessutom bättre än hans men jag är fortfarande inte säker på att det mest av allt beror på att jag inte har en ständig napp i truten ;)) men det här var lite VÄL mycket barnbok.

Lilla Chis familj flyttar till ny lägenhet, Chi är arg för hon känner inte igen sig, men så inser hon sakta att det kanske inte är så dumt ändå. Ja, det var det hele. Söt bok, ljuvliga illustrationer, men njä – jag kanske kan satsa LITE högre nästa gång (men OK, nu vet jag vad ”klippa klorna” heter på tyska;)). Nu fick den gå vidare till Henrik och hans syskon som tack för att de hjälpte sin mamma (min chef) att ta hand om Izzy och Spockissen är jag var i Sverige över jul.

Tyskatraggel i övrigt? Tja, i morse kom koncernens CSR-ansvariga förbi och önskade gott nytt år och då tog jag hela storyn om min Sverige-turné under julen SAMT nyårsdiskussionen (inklusive gnäll om dyngraka muppar som drog av raketer mitt inne bland husen utan nån som helst koll) på tyska med henne och det gick finfint. Lite i taget, that’s the shit. ”Plötsligt så händer det”. Att våga prata tyska med nån som jag knappt hade vågat prata med ALLS för ett halvår sen är ett stort steg för mig.