tunnelbana

en konstrunda i fåtöljen

theroundelPaul McDevitt gjorde verket som fick äran att pryda omslaget

Att resa, det är en fråga om inställning. Det går att förflytta sig hundratals mil rent fysiskt och ändå välja att missa massor av intryck, och det går att återbesöka en stad och en stämning hemifrån sin alldeles egna fåtölj. Ikväll har jag åkt tillbaka till London och gått på konstrunda.

I somras konstaterade jag att jag redan hade väldigt många av böckerna som säljs på London Transport Museum (jag var på fullt allvar på väg att skriva ”pinsamt många”, men vadå?) – men det fanns några att sukta efter fortfarande. Tamsin Dillons bok The Roundel: 100 Artists Remake a London Icon kom ut redan förra året, men det var först i år – för att fira att London Underground fyller 150 år – som jag köpte den.

artonthe

För mig är London Underground konst i sig själv (inte bara när jag plåtar sambon på vift i gångarna), en underbar organism som transporterar människor till upplevelser varje dag året runt. Det finns något att upptäcka bakom varje krök, och Transport of London är också ett av världens bästa företag när det handlar om att använda konst som vardagsnjutning och bruksföremål.

Det är en ära för konstnärer att få göra bilden som pryder nyutgåvorna av tunnelbanekartan (jag antar att jag inte behöver berätta att jag samlar på kartona i fickformat? oj, nu gjorde jag visst det ändå, för tydlighets skull) och LU är kreativa i sitt arbete med information. Sällan är säkerhetsrelaterade budskap så snygga som när LU smäller upp dem på väggen i posterformat. Det som blev LU var från början många företag, när de började enas och knyta ihop sina tunnelbanelinjer insåg de tidigt att konst och vackra posters var ett utmärkt sätt att profilera sig.

totthmcrtrdDetalj från Eduardo Paolozzis mosaiker på Tottenham Court Road-stationen

2008 fyllde den runda London Underground-loggan 100 år (min inre petimäter vill påpeka att den designen som vi känner igen bäst idag, den gjorde Edward Johnston på 20-talet) och för att fira det bjöds 100 konstnärer från hela världen (ja, några svenskar också) in för att göra sin alldeles egna version av loggan, eller vad den inspirerar till. Boken är ett försök att sammanfatta resultatet, men jag inser naturligtvis att det lilla formatet inte gör de fullstora verken rättvisa.

Foton, Warholinspirerade prints, akvareller, installationer – ingen kan komma och säga att resultatet var strömlinjeformat. Jag kan inte påstå att allt är snyggt eller ens intressant i mina ögon, men fördelen med en bok som presenterar 100 konstverk är att det ska rätt mycket till för att en inte ska hitta NÅGOT att tycka om. Till varje bild finns en kort förklaring där konstnären så har funnit lämpligt. Mina favoriter? Paola Pivi, Harold Offeh, Michael Lin och Susan Hiller har gjort några av de verk som jag mycket gärna skulle ha på väggen hemma.

The Roundel är en bok att återvända till, förutom alla fantastiska loggor finns några fina texter, en av dem signerad min storfavorit Claire Dobbins (hur jag älskar henne…). Jag har en och annan humanistvän som älskar konst men som ännu inte till fullo förstår sig på tunnelbanans storhet som den där magiska organismen betraktat. Jag ska använda den här boken för att stilla stilla omvända dem. Hot eller löfte? Bestäm själv.


för kombonördar

Jag tror knappt att jag känner någon boknörd som inte är en x-nörd också.

(x? byt mot valfri nördgren)

Det är som om vi har en fallenhet för att gilla saker väldigt MYCKET, och kärlek växer ju ju mer en slösar med den. Det är inte som om (de flesta) nördar känner sig HELT otrogna om de nördar in på mer än en sak. Lavar. Astrocyter. Alger. Löpning. Clitorismodeller. Nagellack. Kartor. Tåg. Cyklar. Zombier. Jag behöver inte fortsätta va?

Jag gillar till exempel böcker, tåg, kartor och Henry VIII. Jag svek Henry den här gången, jag skulle besöka hans grav i Windsor men vi bangade när kön var snudd på kilometerlång (jag skojar inte) och solen gassade hett hett hett.

lon11
lon13

London Transport Museum är ett paradis för min inre tåg- och boknörd. Kartnörden får sig också några kg tillfredsställelse. Och designnörden. Jag är nog en ganska dålig nörd ändå, för jag har aldrig varit inne på någon utställning (”transport” betyder ju gubevars inte bara tåg, och bussar – nej, där går min gräns även om de äldre dubbeldäckarna har sin charm). Det är butiken och fiket som lockar.

lon12

Den här gången insåg jag att jag visst har ganska många av böckerna som säljs redan. Men OJ då! Jag lyckades sansa mig (att jag har många av något jag gillar innebär annars inte alltid per default att jag sansar mig, um…), det blev inga bokinköp MEN jag fick äntligen tag på ett eget exemplar av Tate by Tube! Eftersom vi har tunnelbanetema i ena hallen och karttema i hallen som ansluter (ja, det är gott om små hallar i vårt kringelikrokiga kyffe) så är den affischen en given bro mellan dessa teman.

lon14

Fiket bjudet på snabbt gratis wifi och snygg latte. Nej, OK, det är formellt sett fel att säga att de bjuder på latten, men den är förhållandevis billig. Summering: London Transport Museum kan utgöra en utmärkt utflykt även om en bara stannar i fiket och butiken. Visst VILL du ha en soffa klädd i sätestyg? Metropolitanöl? Espressokoppar a la Beck?

Vad jag ångrar: VARFÖR köpte jag inte den här också? Ja, svår att få hem, men vadå. If there is a will there is a way.


mina fynd

Ja, jag skulle ju inte ha några böcker, hela idén var att BLI AV med böcker, men så… ja:

image

De här nappade jag åt mig. Nu ska de ju bara få stå i min bokhylla på jobbet, och då räknas de ju inte riktigt – eller hur? De kan sitta fint nu, det påstås att jag ska jobba i Tyskland några dagar i veckan de kommande veckorna. Den som lever får se.

image

…och så den übersnygga boken av Tobias Hill som Sofia skickade till mig. Love it! Riktigt kul eftersom den har några år på nacken, jag kände inte till den sen förut.


bästa påskpresenten

alladinsaneAlbum cover shoot for Aladdin Sane, 1973. Photograph by Brian Duffy © Duffy Archive

Vi spar in på biljetten till Blåkulla (det är såååå gjort) och lägger pengarna på långhelg i London till sommaren istället – wooohoooo! Vi ska kolla in David Bowie-utställningen på Victoria & Albert, vi ska såklart njuta lite extra av att åka den 150-åriga tunnelbanan, vi ska besöka en hiskelig massa trevliga antikvariat, glo på coola fixies, läsa böcker i solen i Hyde Park (jaa, jag skrev ”solen”, jag jinxar!), äta god god mat, försöka undvika att köpa ännu fler Dr Martens (eller… äh, vi får se) och bara njuta av världens bästa stad. Det blir bara två veckors semester i sommar, att kunna klämma in en Londonhelg mellan dessa två veckor känns helt underbart.

Undrar vilken kyrkogård vi ska beta av denna gång? Abney Park och Highgate är avklarade – Kensal Green kanske? Där vilar en och annan litterär storhet som man kan hälsa på.

LU150poster

ska vi köpa denna poster om den finns kvar? jaaaa, det ska vi!


Underground a la Long & Magarigal

lulong

London Underground fyller 150 år i år så det formligen SPRUTAR ut ljuvliga publikationer, men fördelen för alla oss som älskar tuben är att det alltid är ganska lätt att hitta bra böcker, man kan alltid få sig en fix. David Longs Underground: Architecture, Design & History kom 2011, men blev en av mina julklappar till mig själv i julas. £12 för den här boken var ett pris snudd på omöjligt att motstå. Och varför skulle jag?

Det vi känner som enhetliga London Underground idag var inte helt trivialt att få till. Det startade med många operatörer. Knyta ihop infrastruktur. Biljettsystem. Rutter. Som tur var fanns det visionärer som såg vikten av samarbete, av att knyta ihop allt till den fantastiska logistik-organism som London Underground utgör. Så många år, så många entreprenörer. Så många idéer. Moden. Stilar. Oväntat mycket håller än idag, och Organismen med stort O är en omistlig del av varje Londonresa för mig. Vi kliver på Piccadilly Line på Heathrow, efter det har vi aldrig någonsin behövt gå mer än tio minuter ovan jord oavsett var vi har bott i stan. Trixigt ibland? Ja, visst, det kan bli några byten på vägen, men tack vare tunnelbanan har vi snabbt och billigt tagit oss till hotellet hur igensmetad trafiken än har varit uppe på ytan.

Jag läser om och fascineras av Leslie Green, arkitekten som satte spår som vi fortfarande starkt förknippar med LU. Du vet den där typiska oxblodsfärgade fajansen? Fönsterbågarna?  – tacka Leslie. Tråkigt nog så dog han ung, han blev bara 33 år. Ett tragiskt människoöde, och egoistiskt sett tragiskt för alla oss med lätt tunnelbane-fetisch – tänk vad han hade hunnit med om han hade fått leva ett normallångt liv? Nu hann han en hiskelig massa sina ynka fem år i tunnelbanan till trots, och det sägs att han enorma arbetsbörda var en av de saker som knäckte hans hälsa. Han dog av TBC.

leslieloooove

bilden tog jag i april 2012

Boken är ny, men de stämningsfulla bilderna i den är gamla. Gamla och gamla, men de togs 1976-1977. Många av dem är folktomma, på många vis tidlösa. Fotografen leker med linjer och perspektiv och gör det mesta och det bästa av den (i mitt tycke) sköna miljön. Det var en slump att hon började plåta nere i tunnelbanan. En lycklig slump:

I lived in Putney, southwest London, for about a year and a half between 1976 and 78. I shot the street life, some doors and windows at night, people on the street and so on. It wasn’t until I took a couple of shots of the London Underground, known as ‘The Tube’, that I found my subject.

The first time I saw the photos of the London Underground come up in the developer, I was captivated by its architectural beauty. The variety architectural detail, the class structure evident in some stations, and historical value of this beautiful space became fascinating to me. Now I know that most people don’t realize how beautiful this space is, but to a photographer it is very special, especially for someone from Los Angeles, which at the time did have this kind of mass transportation system.

As it doesn’t rain underground, there was also a great advantage to shooting there. Had I not been called home due to a family emergency, I would have shot every station in the London area at the time.
läs vidare

Det tog mer än trettio år innan bilderna blev publicerade, just i den här boken.

Här kan du se Jane Magarigals foton – detta är ljuvligt. Jag skulle kunna tänka mig att ha de flesta av de här inramade på väggen (harkel, tja, vi har lite tunnelbanetema i ena hallen). Nu har jag dem i boken, jag kanske får göra en tjusig installation med den istället, ett nytt uppslag varje dag?

_______________________________

Detta är alldeles fantastiskt! En snubbe bygger Lego-stationer inspirerade av Leslie Greens design! Bästa sortens underbara nördighet.

Och ja. Jag var svag för LU redan innan jag började jobba där jag jobbar nu. Jag har bara råkat hamna preciiiiis på rätt plats.

#Blogg100 – 36


ännu en fredag

image

Veckorna bara flyger, men det de har gemensamt är att de numera alltid avslutas med ett besök på biblioteket. OK, det är bara fredag, veckan är rent tekniskt inte helt slut än – men arbetsveckan, inne i stan, den är slut!

Idag blev jag lite extra glad, för i snabblånehyllan stod Stallo och glänste. Jag fick ju lämna tillbaka mitt exemplar halvläst förra veckan, nu högg jag den här och lyckas jag inte läsa ut den under kommande två veckor så får jag nog bara tugga i mig att jag ska strunta i den. Snabblånehyllan är en pärla, man vet aldrig vilka skatter man kan finna. Böcker som man kan få köa månadsvis för att få tag i – *pjoiiiiing* så står de där helt plötsligt, det är bara att grabba tag i sina fynd och se glad ut. Det gjorde jag.

———————————

Amazon är i blåsväder och jag, superamazonisten, gnisslar tänder. Bojkotta eller ej? Jo, man kan alltid misstänka att det finns en hake med väldigt väldigt bra priser, men det är ju inte bara pengarna: UTBUDET. Där finns ju ALLT, eller åtminstone så nära ”allt” som man kan komma.

———————————

Jag skrev om min kärlek till skelett igår. Ett av mina favoritställen i London, Hunterian Museum, lade ut en underbar bild på facebook tidigare idag: konstnären Aaron Kuehn har gjort en snygg snygg bild. Vill ha!

———————————

Coltso har förnyat hemsidan och bjuder samtidigt på nyheten att Andrej Djakov släpper nytt i vår. Andra boken om Gleb heter Resan till mörkret. Har jag tröttnat på ryska Metro 2033-spinoffare nu? Jag vet inte. Resan till mörkret släpps i april, så jag har en stund på mig att bestämma mig. Jag var inte helt nöjd med den första boken, Resan till ljuset, så jag kommer inte att kasta mig över köpknappen, men ett inköpsförslag till biblioteket kan det kanske tänkas bli.

Tre nya författare finns i stallet – allra mest nyfiken blir jag på Anna Starobinets bok Den levande som släpps i mars.

En global katastrof som kallas Stora reduktionen har fixerat antalet människor som lever på jorden till exakt 3 miljarder. Det finns inte längre någon död, bara en kort paus eller »fem sekunder mörker«, varpå individen återföds med en inkod som innehåller informationen om alla tidigare inkarnationer. Människorna är bara partiklar av en sammansatt organism, Den levande, och alla är uppkopplade direkt från hjärnan till det sociala nätverket Socio, där familjen och nationen inte har någon som helst betydelse. Samhället är globalt och alla känsloyttringar mellan föräldrar och barn förkastas som avvikande beteende.

En dag föds »Zero«, en individ utan inkod. Den levandes antal ökar med en och den globala harmonin är hotad. tillsammans med några oliktänkande placeras Zero på ett korrektionshem. Men vem är denne Zero? Och kommer Den levande att gå under i en ny reduktion?

#Blogg100 – 24


Vägen till stjärnorna

vagentillstjarnorna På TV:n malde en fånig ring-in-tävling (”vad hette Robinson Crusoes polare?”). ”Måndag va?” kläckte jag – aningens sarkastiskt – och blev skräckslagen och förolämpad omvartannat när K lite förstrött (hoppas jag) korrigerade mig med ett ”Fredag” utan att riktigt reflektera över min sarkasm. Ouch! Den smärtan.

Han är emellertid redan förlåten, för jag fick låna hans paypalkonto (1.99 dollar – det ni! sånt gillar man. billigt billigt, bara ladda ner och läsa med en gång.) för att köpa Oskar Källners långnovell Vägen till stjärnorna.

Hur är det då, det där med att få kliva ner i Stockholms tunnelbana tjugo år efter atomkriget? Jo tack, detta är inte alls tokigt.

Tjugo år sedan atombomberna föll. Tjugo år sedan människorna sprängde sin egen värld åt helvete. En spillra av mänskligheten lever i tunnlarna under Stockholm, ständigt ansatta av mutanter från ytan och konflikter med varandra.

Anna är kurir och van vid att beväpnad ta sig mellan stationerna i systemet. Hon lever tillsammans med Björn som är champinjonbonde på Hornstull. Men när de av misstag råkar döda det lokala kommunalrådets favoritson tvingas de lämna sitt hem. Jagade av det mäktiga provisoriets soldater flyr de genom systemet på jakt efter en enda sak: Överlevnad.

Jag har en del invändningar, men inser att en del av dem hänger ihop med resurser som ett litet förlag eller en egenutgivare inte alltid har. I början reagerade jag lite på språket, det hade vunnit på att hanteras av en van redaktör. Sen var det en del kärleksfloskler som fick mig att sucka lite, men det säger nog mer om mitt cyniska jag än det gör om Oskars förmåga att skriva om kärlek och sex. Det är dessutom så att ingen av de Metro 2033-besläktade böcker jag har läst hittills (jag baserar min utsaga på ett enormt statistiskt underlag – hela fyra böcker ;)) är av den kaliber som kommer att kvala in som ”bästa relationsroman”. Nu är det ju inte en relationsroman jag söker heller. Det är äventyr.

Jaha. Nu levererade jag just en del gnäll, egentligen oproportionerligt mycket. Jag tyckte ju att detta var kanonkul! Jag vill verkligen läsa mer om det postapokalyptiska Sverige så som det hanteras av Oskar. Jag garvar högt åt en del av fraktionerna och hur de uppstod (nej nej, inga hintar, du får läsa själv). Oskar skrev den här novellen till en Metro 2033-tävling om livet i ett postapokalyptiskt Sverige. Han vann inte. Det här är såpass kompetent att jag blir väldigt nyfiken på novellen som vann (vem är Rebecka? hur får man tag på hennes novell?), den måste ju vara… ja, VÄLDIGT bra. Eller så hade juryn dålig smak. Hmf.

Skriv skriv skriv, Oskar. Jag vill läsa mer om överlevarna!