tunnelbana

en lyckad kampanj

biblibild

Jag lämnar mina älskade tåg om en månad, men det är väl klart att jag vill ha en sån här poster i biblioteket!

Annonser

Underjordiska timmar

Jag och mina reserantar. Surr om Paris och metro och fantastiska platser på en lång lista av måste-grejor. ”Metro och Paris – du har väl läst Underjordiska timmar?” undrade Anna.

Va? Nä. Nääääe! Jag och fransk litteratur, vi är liksom bara i början av vår romans. (*

underjordiskatimmarDelphine de Vigan, det namnet ser jag nu och då, hon tycks vara älskad. Jag sökte och tog in spridda fraser och läste ihop något eget av det: ”En roman om tyst våld i en pulserande storstad där man riskerar att gå under utan att någon ens märker något”. Kastade mig över reservera-knappen på bibliotekets hemsida och inväntade resultatet.

Snabb behovsuppfyllnad, det gillas. Jag hämtade boken i torsdags och den har formligen runnit in i hjärnan sedan dess. Den är fint sällskap under sömnlösa nattimmar, men inte på det nallebjörnsgosiga sättet. Delphine serverar en historia om två vitt skilda människor som tar varsitt mycket viktigt beslut. Två människor som har skavts ner av lång tids oro. Utfryst på jobbet eller utfryst i en kärleksrelation – mitt hjärta brister kanske mest av allt för kvinnan som långsamt går från dynamisk och efterfrågad till utfrusen och placerad i en skrubb på jobbet.

Ett dygn. Ett omskakande dygn. Historien förs framåt på ett mycket elegant vis och slutet lämnar mig med ett ”aaaaaaargh!”. Mer än så säger jag inte.

Författaren lyckas få Paris att inta en ganska liten men viktig biroll; en kuliss, en organism i sig. Staden som kan få dig att känna dig älskad, viktig, som att du har koll – eller som kan tugga dig, mala ner dig och sedan spotta ut dig, där du ser dig fast i ännu en trafikstockning eller illrande i klaustrofobiska och kallt neonljusbelysta korridorer. Det är ingen ”Mmmm, PARIIIIIS”-[insert: drömmande suck]-bok.

Jisses, det här var bra. Delphine de Vigan måste undersökas mer.

*) Jag vet inte ens om det är romans än, men jag misstänker, motvilligt, ty det frankofila har sällan lockat mig förr. Är jag otrogen mot anglomanin om jag sniffar på La Fraaaaance också? Det blir svårt för mig, jag kan inte franska. Jag vill ofta originalspråk. Ibland när jag läser översatta romaner och något skaver så kan jag om originalspråket är engelska ganska snabbt genomskåda om det är tafflig översättning eller om boken är skriven på det viset. Tafflig översättning – ja, då drar jag av den på engelska istället. Så kan jag inte göra med franska böcker. Nu var det heller inte aktuellt i det här fallet, för språket lämnade inget övrigt att önska. Helén Enqvist har översatt och det fanns ingenting alls som skavde. Men annars. När det GÖR det. Jag läser en annan bok som är översatt från franska och de första kapitlen kändes så underliga att jag undrade om e-boken jag fått som recex hade missat en första genomläsning. DÅ hade jag velat läsa originalet.

Jag vet. Det är aldrig för sent att lära sig ett nytt språk och det är dessutom alldeles fantastisk hjärngympa att göra det i vuxen ålder. Men nu är det tyskan som står först i kön. Där har jag något att bygga på. Jag behöver uppamma flera TON av tålamod innan jag vågar ge mig i kast med något som fullständig nybörjare. Från de första stapplande Je m’apelle Siv till flytande läsning av Delphine de Vigan är steget för mig skrämmande långt.


boknördens restips, del 8750248750258b

12 historiska barer som varje boknörd behöver ha på drömlistan. Tja, två av dem finns det chans att besöka i juni. Vi får väl se.

Annat på planerings-/minneslistan (två skööööna tips från Camilla):
Le Bourget
Musée Dupuytren
Promenade plantée
Centre Pompidou
La Conciegerie
Tekniknördsunder från 1885 – Pont levant de la rue de Crimée
Marie Curie-promenad (OJ så 1996 den sidan kändes, men innehållet är fint – eller så försöker jag bara få en röd ros till hennes grav
…och på tal om gravar
den där tunneln alltså… och Boots!
Bergbanan
Hälsa på våra vakthundar – det är 387 trappsteg till toppen av södra tornet, äntligen får jag en RIKTIGT meningsfull anledning att motionera

(nä, vi kommer inte hinna hälften, men vi listar det vi kommer på och sållar sen)

jagarkuljag
ja, jooo, jag var ju så otroligt unikt rolig senast jag var i krokarna

—————————-

Wooohoooo, och så postade Dame Breakfast Book Club DETTA, som i sin tur ledde mig till DETTA. Ich sterbe.


nästa milsten

Vi har varit i Paris förr, men aldrig tillsammans. Om drygt fyra månader bär det av. Nu har jag en finfin lista med Parisrelaterade böcker som ska avnjutas. Jag borde nog börja med att läsa ut Viviane Élisabeth Fauville – jag begriper inte hur jag kan ha så svårt att avsluta en så bra bok? Jag kan inte ens skylla på separationsångest.

parisplan
hall3

Vi har metrotema på hallväggarna (den här hängde vid trappan ner till källaren förut, vi är sååå roliga) och bilden av Abbesses är lite extra kul eftersom det är en av de mestrostationer jag har spanat in lite extra inför vår resa. Den bjussar jugend de luxe och jag lär bränna av en och annan bild där. Hum. På Place de Abbesses ovan jord finns dessutom Le Mur des Je t’aime som jag också kan tänka mig att titta lite på.

Det var naturligtvis en ren slump att jag bokade oss på ett hotell vid Gare du Nord också. Det har ingenting alls med nån snabbtågs- eller fackverks-fetish att göra. Nope nope.

Vi ska naturligtvis kolla lite cykelrelaterade prylar också. Mina hjältar från tidigt åttiotal vet vad det rör sig om. PS älskling – här är det ingen jäkla kolfiber!


det var inte jag, det var Camilla

”Det var inte jag det var munnen!” sa H. Apropå något olämpligt hon sa.
Ha! Det ska jag också börja säga från och med nu!

Jag fick börja dagen med ett leende tack vare fejanfeeden. Min lilla favorit i Vietnam levererar. Den berömda H som nämns ovan – hon är två år och ett av de ganska få barn som omedelbart letar sig HELA vägen in i hjärtat på mig som annars är ganska ovan vid barn och därför inte alltid tycker att de är gulliga per automatik. För några veckor sen var hon på zoo och plåtades tillsammans med en orm. Hennes kommentar på det var ”Ormen fick träffa H!” och det är ju faktiskt ett alldeles fantastiskt sätt att se tillvaron. Zlatanesque! Själv är jag ”hon som inte heter Kivi”. Hon som inte heter Kivi fick också träffa H och det kommer jag att vara glad över länge.

Men nu skulle inte bloggposten handla om en liten trollunge. Det skulle handla om hur även en 45-åring som borde veta bättre (eller: varför då?) kan adaptera synsättet. Det var inte jag, det var mitt klickgalna gamla finger. Eller: det var inte jag, det var Camilla. (*

Camilla lägger ut shelfporn av ett slag som inte går att motstå. Att dingla London OCH tunnelbanemania framför mitt hungriga plyte är nästan tortyr. För en stund så övervägde jag nästan att leverera en vit lögn till K, ”nej vet du, det finns inte ett ENDA ledigt hotellrum i HELA PARIS på kristi flygare” – – – ”men i LONDON finns det!

Äh. Klart som tusan att jag är tacksam om vi tar oss till Paris! Men ändå. Tre böcker om London – inklusive Craig Taylors Londoners – är på väg hem till mig nu. Om inte jag komma till London London komma till MIIIIIIG.

—————————————

Det där med sovmorgon som jag ältar hela veckan; att ligga kvar i sängen och läsa så länge jag vill. Det gjorde jag, och stod ändå nere i köket och kokade kaffe 7.34 i morse. Allt är väl relativt och jag antar att hela grejen är Bestämma Själv, på det tvååriga viset. Å andra sidan så är det lätt att längta upp till vietkaffe! Idag ska jag slakta tidningar, träna och läsa ut min feel bad-bok. Just så.

Heleva von Zweigberk, ni vet. Svåremotståndliga ord som snudd på gör fysiskt ont att läsa. En kan fräsa ”medelklassångest” eller så köper en att smärta är smärta.

—————————————

*) Äsch, jag vet. Det finns inget unikt eller tvåårsgulligt i att skylla på någon annan. Något annat. Att ha en bekväm förklaring till varför just det här undantaget är legitimt. Det är inget en kan antas ha slutat med som 45-åring, eller ens som 85-åring om en nu blir så gammal.


men hoppsan

menhoppsan

Jag visste ju att det var dags nu, men jag måste ändå erkänna att jag hoppar till varje gång jag tittar in på bokmassan.se och möts av mitt eget plyte. Hela artikeln hittar du här.

——————-

Åh, TRODDE jag verkligen att jag frös på eftermiddagarna i Vietnam? Vi är visserligen lite förkylda och halvfeberruggiga men de där minus tio graderna som biter i kinderna nu plågar min kropp. Jag behövde göra ärenden på stan på lunchen i dag och det var så kallt att jag tvingades värma mig med Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan, alldeles färsk i pocketutgåva. När jag ska hinna läsa den? Pja. Om nån vecka kanske jag orkar hålla mig vaken lite längre än till kl 20 varje kväll. Läsande och skrivande är satt på undantag nu, det är jobbajobba och sedan hem och sova. Så kan det vara ibland. Två dagar kvar till helg…! DÅ ska jag ta en riktig läsmorgon. Vägra lämna kudden och det varma täcket förrän jag ar läst alldeles precis så mycket som jag har lust med.

——————-


Fejkade skyltar i London Underground – suveränt!


på vift med Lotta Jernström – underbart!

jernstromDå och då snubblar jag över en bok som jag hade velat skriva själv. I fallet med Lotta Jernströms Upplevelser med Stockholms tunnelbana: en guide så stannar jag ibland upp och undrar ”hupp, är vi samma person?”. Hennes sätt att betrakta, vad och hur hon betraktar – ja, till och med hur hon skriver. Med det sagt så känns det aningens egenkärt att tjata om vilken finfin bok det här är, men den ÄR så bra!

Boken är från 2009, så ett och annat har redan hunnit hända/ändras, men boken håller än. Lotta åker till var och en av de hundra tunnelbanestationerna i Stockholm. Lite kort om när stationen byggdes, lite kort om utsmyckningen, lite kort om vad som finns att se i närområdet. I vissa fall serverar hon intressant historieskrivning rent samhällsbyggnadsmässigt, varför hamnade stationen just här? Hur växte samhället upp runt stationen? Vi muttrar ofta om att politiker inte fattar nåt, men Lotta berättar om små spår av eftertanke och försök att lära sig av misstag.

Min absolut enda invändning what so ever mot den här boken är att jag vill ha MER av allt! Varje station får ett till två uppslag och det räcker ju inte så långt. Boken är generöst illustrerad med Lottas egna bilder och alla uppslag är i färg.

Jag har länge pratat om att göra en tunnelbanesafari i Stockholm, främst med fokus på utsmyckning och arkitektur. Kristoffers moster tog fasta på det och fyndade den här boken till mig. Alla säger att det är svårt att köpa böcker till mig (hm! äsch då), jag tror att Cathy tog förstaplatsen på mitt-i-prick-listan genom alla tider med den här gåvan. Jag visste inte ens att den här boken fanns när jag fick den (OK då, om jag hade vetat att den fanns så hade jag ju redan köpt den själv, för länge sen), men den fångar precis den breda syn på Organismen Tunnelbana som jag älskar och ofta tjatar om.

Det talas om en välkommen utbyggnad av tunnelbanenätet, men redan nu finns det en station till. Jernström nämner den i förbigående: Kymlinge. Kymlinge var stadsdelen som av flera anledningar aldrig blev av – men det är ju inte försent än?

”När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet fanns det planer på att bygga en stadsdel söder om Kista. Stadsdelen skulle huvudsakligen vara avsedd för statliga verk och myndigheter, som skulle flytta ut från Stockholms innerstad. Senare beslutades att vissa centrala statliga myndigheter skulle utlokaliseras till andra orter i Sverige och projektet fick förfalla. Projekteringen av stationen var redan påbörjad och för att försäkra sig inför ytterligare förändringar i framtiden byggdes den i råkonstruktion, det vill säga utan biljetthallar, rulltrappor, hissar och annan utrustning.”

Området huserar bl a speciell fauna så det vore synd att exploatera, man det inses lätt att ett storstadsområde som växer så snabbt son Stockholm ofta överrider sådana intressen. Vem vet hur det blir? Kymlinge har för övrigt en spännande biroll i Jerker Virdborgs Försvinnarna (också en mycket bra bok!).

Vem ska läsa den här boken då? ”Alla” är det enkla svaret. Ur-stockholmaren som vill lära sig mer om sin egen stad. Turisten. Tunnelbanenörden (tag dock varning – du hittar inte en bokstav om fordonen i sig! sånt finns det andra fina böcker om). Den historieintresserade. Den rastlösa som vill ha en bok som går att läsa i små små tuggor när det finns några minuters lucka.

Formatet är mycket väskvänligt och boken är robust, den tål att följa med på många utflykter i varierande väder. Det är väl just det väskvänliga formatet som är anledningen till att det bara kan bli några få sidor om varje station, det inser jag, men tänk om Lotta kunde få göra en de luxe-version? En stor, fet och lyxig ”cooffee table book” (vad ska vi kalla såna på svenska? tjockt fint papper, med stooooora fina bilder och… ja, ni hajar). Munin förlag verkar tråkigt nog ha lagt ner (när jag letar upp hemsidan verkar den ha tagits över av en privat blogg), men boken går att få tag i än. Jag önskar Lotta en anledning till nytryck!

Hjärnan spinner loss. Åh, jag vill ha exakt en sån här bok – OK då, lite tjockare – om London. New York. Prag. Paris. Moskva. Fyll på listan själv.

slllampaJag fångade den här fantastiska takprydnaden hos SLL tidigare i höst. Vill haaaa! (jodå, jag fick tillåtelse att ta den här bilden!)

Mitt förhållande till Stockholms tunnelbana startade inte med med mitt nuvarande arbete (jag jobbar med utveckling av tåg, åtminstone i några månader till). Mormor lämnade ett litet sömnigt samhälle i Norrlands inland, hon sökte jobb och hamnade i Älvsjö på sextiotalet. Ett av våra gemensamma nöjen när jag var hos henne på loven var att åka tunnelbana. Vi köpte flerdagarskort och åkte och åkte och åkte. Jag var sju år när många av de mer fantasifulla stationerna på blå linjen invigdes och det var vårt billiga underbara nöje. Några år efter att hon hade pensionerat sig så flyttade hon åter norrut, så de allra nyaste stationerna fick vi aldrig uppleva tillsammans. Jag älskade mormor djupt ända tills hon gick bort för snart femton år sedan, men just mitt tonåriga jag var kanske inte jättesuget på att åka runt hela dagar för att tågnörda tillsammans med mormor (åh, misstagen som en önskar att en kunde korrigera nu).

mormorojagmormor och jag i Dorotea 197x. jag bjussar på 1) mina roliga kläder, men just då kände jag mig fin 2) det faktum att om jag inte färgade håret så skulle en lätt kunna tro att det är jag som står till vänster. hupp!