tankefrämjande

Sophie, Sophie

Kalla mig ytlig, men jag stod i en trappa och föll för hennes profil.

Sophie Scholl. Det var den tjugonde februari förra året – en söndag lika grå som söndagen idag – och jag besökte muséet över den tyska motståndsrörelsen. Jag hade aldrig hött talas om henne förut, men något i hennes profil fångade mig. Slängluggen. Nacken. När jag jagade barn-och ungdomsböcker på tyska fann jag Hermann Vinkes biografi. Fem ynka euro. Taget.

Det är en riktigt fin liten bok, den funkar både för ungdomar och vuxna (och den tron har ingenting med min fortfarande aningens infantila tyska att göra), det finns något för alla här. Det är snyggt samlat och intressant upplagt. Vinke har fått tillgång till brev, foton, teckningar – Scholl var en skicklig konstnär. Men hon var inte den jag trodde. Nej, varför skulle hon vara det? Jag visste ju nästan ingenting.

Sophie och hennes syskon var ganska vanliga tyska barn, deras far var möjligen ovanligt fritänkande och hamnade stundtals i trubbel för det, men pojkarna var med i Hitlerjugend och Sophie var med i Bund Deutscher Mädel. De var tvungna, men de älskade också sitt Tyskland och tyckte inte att allt var fel –  så småningom började dock Sophies storebror Hans (tre år äldre) att ifrågasätta vad som EGENTLIGEN var bra för Tyskland. Delar av syskonskaran, och deras vänner (bl a Sophies pojkvän), skickades till fronten och det blev så påtagligt vilket tröstlöst krig det var. Sophies tankar om motstånd växte också och hon gick upp i föreningen Vita Rosen. Lärare och studenter gick samman.

Det var ganska harmlöst. Flygblad. Vita Rosen skrev, tryckte och spred flygblad om hur Hitler och hans regering förstörde Tyskland, om att regimen måste stoppas. Det räknades som högförräderi.

”On 18 February 1943, coincidentally the same day that Nazi propaganda minister Joseph Goebbels called on the German people to embrace total war in his Sportpalast speech, the Scholls brought a suitcase full of leaflets to the university. They hurriedly dropped stacks of copies in the empty corridors for students to find when they flooded out of lecture rooms. Leaving before the class break, the Scholls noticed that some copies remained in the suitcase and decided it would be a pity not to distribute them. They returned to the atrium and climbed the staircase to the top floor, and Sophie flung the last remaining leaflets into the air. ”

Hans Scholl, storebror, var 24 år. Sophie var 21. Den där dagen när de spred flygblad igen och skolans vaktis ertappade dem…  Sophie hade inte ens varit aktiv speciellt länge.

Vaktis larmade polis. Gestapo kom. Syskonen Scholl dömdes. Senare hävdade vaktisen, Jakub Schmied, att det var nerskräpningen i sig han upprördes över. Inte nödvändigtvis budskapet. Han gjorde bara sitt jobb.

På eftermiddagen måndagen den 22 februari 1943 halshöggs Hans, Sophie och deras vän Christoph Probst i ett fängelse i München. På. Grund. Av. FLYGBLAD. Tänk tillbaka på det nästa måndag. Det ska åtminstone jag göra.

Föräldrarna Scholl, så det blev för dem. Två barn mördade av nazisterna. Nej, tre indirekt. Brodern Werner dog i kriget.

Systern Elisabeth lever än. Hon kan berätta.

 

 

 

Annonser

Innan jag glömmer…

Ja, nu var jag ju himla lustig när jag valde titel på blogginlägget. Nä, jag vet, inte speciellt, men det ligger en stor sanning i det: om jag inte skriver om mina böcker väldigt snabbt så glömmer jag allt. Eller det mesta. Det är synd. Jag vill inte konsumera böcker som jag kastar i mig en smaklös kopp automatkaffe på jobbet, men så blir det ibland.

”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”

Allt jag inte minns gjorde Jonas till vinnare av Augustpriset 2015. Jag har många vänner som dyrkar hans författarskap, men jag har varit ganska sval hittills. Jag ser alltid att hans texter är utmärkta hantverk, jag har aldrig haft tråkigt tillsammans med den här författarens böcker, men jag har inte upplevt det faaaantaaaaaastiska. Jag kanske inte tänker ”FANTASTISKT” (ja, ni vet, MED VERSALER) nu heller, men det här blir min bästa Hassen Khemiri hittills.

Vad hände med Samuel? Varför? Hassen Khemiri låter rösterna lägga ett pussel, rösterna, vännerna, folk runtomkring. Människor som har läst boken säger att de fick kämpa lite först att det är svårt att förstå vems röst vi hör [läser]. Jag kan väl säga att det var inte direkt enklare att LYSSNA på boken. Rösterna kommer i ett flöde och ibland vet jag inte när en röst slutar och en annan börjar, speciellt inte som jag lyssnade på den här boken på väg till och från jobbet – hur mycket jag än vill så går det inte alltid att ha fullt fokus på det jag hör, åtminstone inte om jag inte vill bli överkörd/påcyklad/gå in i stolpar. Ni vet. Vardagskaos. Med allt det sagt: Hamadi Khemiri som läser boken gör ett mycket mycket bra jobb! Jag tänker/antar att det helt enkelt ska vara så här: en ström av tankar och röster. Det är inte alltid viktigt vem som säger vad. Eller så är det det. För mig blev det egalt.

Kärlek smärta sorg – livet. En fin bok om att inte alltid lyckas med det man tänker. Att man vill bra men så blir det skit. Att man vill bra och det blir bra (ibland). Rolig bonus: mycket Berlin, stundtals det där unga och lite skitnödiga Berlin som jag som medelålders tråktråk fnissar åt och/men har svårt att relatera till. (jo, det finns medelålders svenneBerlinare som OCKSÅ vill vara så där arty-coola men jag hänger gubevars inte med dem heller).

———

Annat i telefonen på sistone: En ganska kort berättelse om hur andra världskriget ödelade Budapest, sett genom en femtonårig flickas ögon: Jag är femton år och jag vill inte dö. Det är såklart smärtsamt. Mycket smärtsamt.

Jag läser/lyssnar på mycket som har med andra världskriget att göra. Det blir som extra viktigt i den här stan. Ändå tänker jag alltid att Tyskland och Ryssland (de har dominerat berättelserna jag läst/lyssnat på) var aktiva. Ungern blev som så många andra länder en ofrivillig tummelplats. Människorna i den här boken kan inte lita på nån. Ryssarna som tränger undan tyskarna är inga befriare. De är minst lika jävliga mot lokalbefolkningen.

Detta speglas också i Terrormuseet i Budapest. Lika stor del ägnas åt tyskar och ryssar.

memorbudaHär mejade nazisterna ner ungerska judar i Donau. Ett gripande monument i Budapest.

way back then

 


jag soffreser

På fejjan och instagram njuter jag just nu bilder från Tasmanien, Thailand, Barcelona och Österrike. Drömmer om egna kommande resor (två inbokade under 2016, om än inte riiiiktigt lika långväga och exotiska!). Och så har jag ljudboksrest, från Nigeria till Finland. Eller från livet som kvinna till livet som mumintroll. Nu är det inte samma lika att vara kvinna i Nigeria, London, New York eller Berlin, men en del ganska grundläggande upptäckter går genom alla kulturer fortfarande. Och att vara mumintroll? Oh, det är min vardag 😉

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie var från början ett TED-talk och är sålunda en ganska kort och kärnfull text, runt 40 minuter bara. Jag lyssnade på den uppläst av Katarina Wennstam. I tryckt form delas den ut till alla andraringare i gymnasiet. Det är bra! För oss redan frälsta är texten tämligen basic, men ändå väl värd att lyssna på.

Första gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. ”Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: ‘Du är ju för terrorism.'” Istället för att värja sig mot ordet bestämmer sig Chimamanda Ngozi Adichie för att göra det till sitt, och strunta i omgivningens invändningar om att alla feminister är olyckliga och ogifta manshatare, att feminism är något i grunden oafrikanskt och att riktiga feminister inte bär läppglans.

Julens bästa bokliga upplevelse hittills fick jag tack vare Tove Jansson, jag är så glad att Scylla påminde och att boken bara fanns där, redo att lyssnas på – omedelbar behovsuppfyllnad igen.

Trollvinter. Jag föll inte för mumintrollen som barn. Det var nog för blekt och subtilt för mig då. Jag ville ha Narnia och Katla, flygande drakar och talande mumier. Bokliga fyrverkerier! Men nu är det ju så att Janssons böcker har lager, så många lager, och NU njuter jag dem. Böckerna. Lagren.

Om att vakna mitt i vintern när hela familjen sover sin vintersömn. Om att inte kunna somna om och om att tro att man är ensammast i världen, i stort sett utan familj (även om mumintrollets familj ju ska vakna igen så småningom). Om att upptäcka, bit för bit, att så inte är fallet. Om att hitta oväntade vänner. Om att ta hand om varelser som kommer över bergen för att det är kallt och det inte finns mat där de bor annars. Ja, man kanske tömmer hela mammas syltförråd men det är ingen katastrof. Man kan koka mer sylt. Om att vara väldigt väldigt introvert och försöka lära sig att hantera en Hemul så extrovert att man för en stund tror att man MÅSTE åka skidor för att den övertygande Hemulen säger så, men att till slut lära sig ett förhållningssätt till det också. Om integritet. 1957 eller 2015, det är egalt. Vilken fantastisk historia.

Ännu en kort lyssning, bara lite över tre timmar, och fint läst av Mark Levengood.


Kriget har inget kvinnligt ansikte

Plötsligt så händer det – Nobelpriset tilldelas någon vars alster jag redan hade i bokhyllan. Det kanske händer somliga ofta, men inte mig. Och så blir jag glad för att ett ofta underskattat förlag som jag gillar kanske kan få lite extra schwung nu. Hoppas hoppas!

Jag brukar skriva att jag behöver enkla saker i öronen på väg till och från jobbet. Den gångna veckan har jag lyssnat på Kriget har inget kvinnligt ansikte, och det vore synd att kalla den enkel. Lätt. Men: den är TUNG, men sällan har något så tungt varit så lättillgängligt. Jag BORDE gråta när jag lyssnar, men allt är så sakligt. JO, saklighet kan ofta verka mer rörande än rena pekoral för mig, men det var faktiskt bara en enda gång som det kom en stor tung klump i halsen när jag lyssnade. För det mesta reagerade jag på alla förfärligheter med att trycka på ännu lite hårdare där jag gick. Det är svårt att beskriva känslan.

De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg.

Svetlana Aleksijevitj var den som fick dem att tala. Och som de talade. Den hon talade med visste någon mer som kunde berätta, som visste någon mer, som visste någon mer. En flod av röster. En flod som visar att det inte går att generalisera (om det nu vore en nyhet för någon – men det tycks ju stundtals vara det trots allt, speciellt i en nutid där kvinnliga kosmonauter på fullt allvar får frågan om hur de kommer klara sin hårvård). Ja, några grät över att tvingas klippa sitt hår. Jag tror inte att man ska underskatta behovet av att gråta över något trivialt när allt är kaos och ofattbart våld. Jag reagerade också starkt över hur dessa kvinnliga yrkesutövande förväntades bjussa på sin kropp. De kunde få ”äran” bli nån hög officers fältkvinna (då gick hon säker från de andra männen) och många förväntades också att bjussa döende eller skadade soldater på en kyss eller ett kläm på tutten. Ingen enda av kvinnorna reagerade nämnvärt på det tycktes det som. Det fackar tyvärr in rätt bra med mina fördomar om synen på kvinnor i Ryssland/Sovjet då och nu.

Kunskap, perspektiv. Grymhet. Visst färgas det ofta av seger, av hur Röda armén var hjältarna som vann det stora fosterländska kriget, som WWII kallas där. Jag tänkte tillbaka på besök i Park Pobedy, den enorma och bombastiska segerparken i Moskva. Jag tänker på de tyska kvinnorna. Hur de var leksaker, kn*lldockor, för ryska soldater. Några av kvinnorna snuddar vid det. Jag tänker igen på oss människor och hur vi aldrig på förhand vet vem vi blir i kris, i krig. Hur lång tid tar det att tappa känslan för vad som är mänskligt? Vem skulle jag bli?

Jag kan verkligen rekommendera den här boken. Svälj den inte hel, utan eftertanke, men läs eller lyssna på den. Den är värd det.

————-

För mig finns inget glammigt eller ärbart med krig oavsett vilket kön som strider. Jag intresserar mig för kvinnohistoria. Jag har dessutom själv ibland gjort sånt som kvinnor inte ”ska” göra, även om det på intet vis kan jämföras med kvinnor i krig (representanter för Kuwaits energiministerium kom ut till vår station 1992 för att titta på mig, någon kvinnlig igångkörare hade nämligen aldrig tidigare arbetat i det landet, och så hade jag till råga på allt långt långt blont hår. HUR kunde en kvinna klara något så tungt och smutsigt? ja, våra datorbaserade kontrollsystem var verkligen tunga och smutsiga att hantera ;)).

Jag snöar in på saker, en period var det kvinnliga piloter i RAF under WWII. Kom till (det på sitt vis utmärkta – gå dit om du inte varit där) Imperial War Museum i London, äntrade MYCKET förväntansfull museishopen bara för att finna att det ENDA de just då sålde som kopplade till kvinnor var en bok om hur kvinnorna skötte HUSHÅLLEN under kriget. WHUT?

Män kan inte våldtas

pyjamasotikkanen

Män kan inte våldtas har 40 år på nacken nu, ändå känns den inte på minsta vis daterad eller omodern. Det är snudd på deprimerande att inse hur mycket som INTE har ändrats vad gäller attityder och könsroller – MEN, tack gode gud, numera inser även rättsväsendet att även män kan våldtas, även om de flesta förmodligen fortfarande tänker sig en man som förövare även i det fallet.

”Stå i bredd.

Tovas honnörsord som hon brukar ta till när hon ska förklara hur hon tycker mänskor ska ha det med varann.

Inte undertrycka och förneka hos varandra och sej själv. Aldrig foga sej och trivas i sin brunn med locket på. Veta vad man vill och göra det.

Vara rädd som fan och tala om det ändå.”

Tova Randers, bibliotekarie och tvåbarnsmamma, går av stundens ingivelse in på en dansrestaurang för att fira sin födelsedag. Hon äter grillbiff, hon dansar med en man, hon följer med honom hem.

Och blir våldtagen.

Tova Randers bestämmer sig för att hämnas. Hon ska våldta mannen, och sedan anmäla sig till polisen.

Tikkanens klassiker är lättläst trots det tunga ämnet, ändå kunde jag inte sträckläsa. Den fanns med i väskan, den låg vid huvudkudden – den lästes på restauranger och fik såväl som hemma i soffan iklädd pyjamas med en katt i knät. Den funkade överallt.

Extra bonus som jag inte ens tänkte på när jag började läsa: HELSINGFORS! Gatunamn och stadsdelar, jag njöt av att läsa om denna fina stad och ”såg” den igen med aprilresan i färskt minne. Jag är så glad att Suzann fyndade denna bok till mig, den var kurslitteratur på en högskolekurs som jag unnade mig för snart tio år sedan och när fjorton Billysar skulle reduceras till fem och en halv när ag flyttade till Berlin var den en SJÄLVKLAR keeper.

 


livsleda

Ibland klumpar böckerna ihop sig, av en slump (nä, OK, inte 100% slump, tillgänglighet på Storytel hade en del med saken att göra också) lyssnade jag på Linna Johanssons Lollo, John ALs Rörelsen och i viss mån Jessica Schiefauers När hundarna kommer i ett svep.

Precis som Bokbabbel blir jag lite led på att läsa om ung livsleda (eller för den delen medelålders, eller gammal) som i viss mån genomsyrade samtliga dessa tre böcker på olika vis. Alla böckerna är välskrivna, det måste jag tillägga – och alla har de NÅGOT. John AL briljerar med skräckelement samt Tidsdokument Klass 1 A (Palme!), Linna Johansson med ett antal skarpa formuleringar (Bokbabbel inleder sin text med en av de bästa som träffade mig som en knytnäve i magen – det var min tonårskänsla den beskrev), men den bok som riktigt brann till hos mig var Schiefauers. Den sistnämnda lyssnade jag på som pendlarbok för att delta i Kulturkollos bokcirkel om den.

narundarna

*Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.

Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.

Isak har en lillebror som heter Anton.

Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek.

Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”

När Kulturkollo frågade efter tre ord för att beskriva den är boken var det tre enkla ord – ”ont i magen” – som var aktuella för mig. Jag fascinerades av hundarnas roll och hur kvinnorna kändes som birollsinnehavare, trots att de var viktiga och beskrevs fint. Mycket bra bok. Men ”ont i magen” blev det samlade intrycket. Gott så. Vissa saker behöver man få ont i magen av. LÄS! (eller lyssna). Strunta i epitetet ”ungdomsbok”.


om du som jag tycker om att lyssna

I somras läste jag Sara Stridsbergs ”Beckomberga, ode till min familj” och blev tämligen tagen av den. För några dagar sedan kom ett fint pressmeddelande från Sveriges Radio, boken blir radioföljetong i P1 och får därmed chansen att hitta nya fans.

”Beckomberga – ode till min familj” är Sara Stridsbergs roman om välfärdssamhällets ambitioner att bygga bort psykisk ohälsa. Men också om den tunna gränsen mellan normalitet och galenskap. Och om ett barn som längtar efter sin pappa, som alltid är någon annanstans. Nu blir ”Beckomberga – ode till min familj” radioföljetong i 17 delar i P1 med premiär 19 oktober.

19 oktober kl. 11.35 i P1, alltså. L y s s n a, hörni. Den här historien är så värd det.

Kort sammanfattning av hur jag tyckte i somras: Att Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj inte skulle vara någon sunnanbris var lätt att inse. När jag slog igen den var det med ett ”oh fuck” (ja, förlåt mig, jag pratar engelska hela dagarna, jag pratar till och med engelska med mig själv ibland) och en stunds stirrande ut i luften. Den var tung men inte tung. Den var vacker och mycket mycket mer lättläst än du kanske tror när jag skriver om mitt ”oh fuck”. Kapitlen är korta och lätta, förmodligen för att prosan i sig är så vacker.

Uppläsaren, Nanny Nilsson, blir en ny upptäckt för mig.

nannynilsson

Radioföljetongen. Nanny Nilsson läser Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj. Foto Ulla Strängberg/Sveriges Radio