sur-Siv

Tigrar i rött väder

Jag måste få ur mig det med en gång: Liza Klaussmans Tigrar i rött väder är en av de där böckerna som får mig att undra om jag är alldeles dum i huvudet. Alla andra verkar nämligen älska den. Jag tycker bara att det är utstuderad och – tråkig.

Liza Klaussmanns debutroman Tigrar i rött väder utspelar sig på USA:s östkust under fyrtio-, femtio- och sextiotal. Nick och hennes kusin Helena har vuxit upp tillsammans på den gamla släktgården Tiger House, själva symbolen för östkustglamour där de levt ett liv i tryckande sommarvärme, med solblekta båtbryggor och nattliga cocktailpartyn.

Under tiden efter andra världskrigets slut tycks världen stå öppen. Helena ger sig i väg till Hollywood för att söka äktenskaplig lycka, medan Nick är på väg att återförenas med sin unge make Hughes, som just ska återvända från kriget. Men snart börjar den gyllene fasaden spricka. Helenas make är inte mannen han verkat vara, och Hughes kommer tillbaka från kriget sluten och distanserad.

Åter i Tiger House, på 1960-talets rand, försöker Nick och Helena nu tillsammans med sina barn Daisy och Ed återerövra frihetskänslan från förr. Men allt ska komma att förändras när barnen gör en hemsk upptäckt: någon har blivit mördad i närheten av det vackra sommarstället. Släktingarna kastas ut ur sina invanda banor, hemligheter kommer i dagen, och inget i deras liv kommer någonsin att bli sig likt igen.

Jag återvänder hela tiden till omslagsbilden. Den kyliga blicken. De elegant smala armarna och den fantastiska röda färgen på baddräkten. Den andra kvinnan, som tittar bortåt – mot havet? Hur de sitter nära varandra, men ändå en mil ifrån.

Den här romanen blir för mig väldigt mycket som en bild som jag försöker titta på via en alldeles för långsam nätuppkoppling. Det ska nog vara så, det är en del av det eleganta. Där kommer bilden, men den är jättepixlig. Nästan bara lite dimmiga pasteller. Rad för rad så blir det lite mindre pixligt, och ännu lite mindre, och sen är bilden där. Så som den ska vara.

Alldeles så känns det att läsa Klaussmans familjeskildring. Historien hoppar fram och åter i tiden, den hoppar mellan huvudpersonerna. Jag brukar ofta tycka väldigt mycket om det berättandet, när man tas igenom samma situation igen och igen, men kanske med en ny detalj beroende på vem som står i centrum: det där samtalet som avlyssnas av y som hör något lite annat än vad x egentligen sa, för att sedan dra vidare till z som på svarade på ännu något helt annat. Ingen vet allt, men alla vet en liten del och du som läsare får (nästan) hela bilden.

Jag borde alltså älska det här. Älska hur historien vecklar ut sig (ja, det vecklar verkligen ut sig, snarare än utvecklas). Älska porträtten (trots det lite väl övertydliga slutet, vi förstod redan att Y är ganska galen – fast det är Y förvisso inte helt ensam om). Men nej. Det är för långsamt. För dysfunktionellt. Ledan, tristessen, det ständiga ”dags för en cocktail”.

Jag tror att jag har ett behov av att finna någon att tycka om, någon att känna för. Jag hittar ingen sån karaktär. Jag rent ut avskyr Nick. Om detta vore TV så vore det en orgie i menande blickar, i händer som knyts i återhållen vrede. Det är pasteller när jag vill ha knallfärg. Inte ens mordet är speciellt juicy. Det är mest en ful fläck på ett kristallglas, besvärande, irriterande. Jag antar att det är ännu ett sätt att belysa den dekadenta tristessen.

Nej, detta var inte för mig. Jag behöver lära mig att tiden är förbi, jag älskar inte längre familjedraman. Jag dras inte till livet på USA:s östkust under efterkrigstiden. Jag har aldrig fascinerats av familjen Kennedy. Jag kräks på elegant dubbelmoral. Det är en snygg bok med en del fina passager (även om jag ibland studsar inför vad jag misstänker är en aningens klantig översättning) men det var aldrig en bok som gjorde att jag längtade hem för att få fortsätta läsa.
2,5 av 5.


två timmar av livet som man inte får tillbaka

Jag går nästan aldrig på bio numera. Soffan hemma… att kunna pausa när man vill, att kunna plocka upp datorn och spela Qube istället när filmen är skit – det är oslagbart. Kristoffer och jag har snart hängt ihop i fem år, vi har aldrig varit på bio tillsammans. Så bjussar facket på bio och pja, nån gång ska ju vi också sitta och hålla handen i biomörkret. Man måste ju prova. Don’t knock it ‘til you try it och allt det där.

Filmen – Hypnotisören – hade fått ganska taskiga recensioner i tidningarna, men två kollegor som redan hade hunnit se den sa att den var bra. Jag kan bli rejält Tjalle Tvärvigg när något är väldigt hypat på förhand. Boken Hypnotisören marknadsfördes blytungt. Det var rekordförsäljning innan boken ens hunnit ut, det skulle gissas på vem som låg bakom pseudonymen Lars Kepler och yada yada yada. Jag hade boken hemma från bibblan men orkade inte långt (visst var den skriven i presens? något konstigt var det i alla fall med boken och jag tyckte att det var så attans bajsnödigt) innan jag lämnade tillbaka den igen efter en vecka. Oläst.

Nu var det ju två normalt sett ganska kloka kollegor som hade sett filmen, så jag tänkte att jaaaa, är den bra så kanske jag måste läsa boken ändå då. Den är ju populär. Jag kanske ska bejaka mitt svennebananjag och läsa den om filmen nu är bra.

Fast jag behöver inte bekymra mig om det. En spretig story som drog iväg på ett antal fullständigt menlösa stickspår (möjligen bäddar de för fortsatta förgreningar i kommande filmer, vad vet jag), några så pinsamma vurpor i logiken att man blir alldeles paff (den värsta som snudd på sänker hela storyn kan jag inte skriva om, ty det blir spoiler å det grövsta), så fruuuuuktansvärt bajsnödigt (oj, jag skrev ordet ”bajsnödigt” igen) överdramatiska skådespelare (jaa, de spelade över, sa Bull) och… nej, jag ska nog krypa ner i min lilla håla igen. Jag ska inte gå på bio. Det räcker fint att sitta kvar hemma i soffan, utan Persbrandt och Olin. Jag ska allra helst låta bli filmade svenska kriminalromaner helt, tror jag. Minsann.

PS men det var ett härligt hus de bodde i, det var det DS


Dussman? – nope!

Fail: min jobbresa till Berlin i slutet av oktober är avbokad av kostnadsbesparingsskäl. Uuuuhuhu. Bortsett från att det faktiskt vore roligt att träffa mina nya chef och de nya kollegerna – som jag inte känner, aldrig ens har träffat – ansikte mot ansikte så har jag ett enormt Berlinlängt just nu. Jag vill till bokträdet i Prenzlauer Berg, jag vill köpa postapokalyps på tyska, jag vill sparka i löv i Kreuzberg, ja – till och med en sunkig currywurst känns lockande just nu.

Jag får tåla mig, antar jag. Nog känns det lite underligt att sitta isolerad i norr, långt från de andra i arbetsgruppen, men så får det vara.

Jag har Hans Falladas Alone in Berlin liggande i olästa-böcker-högen. Jag får väl flytta den några snäpp uppåt i prioritetsordningen och börja skissa på boken ”Alone in Västerås”.


Andrew Kaufman

Jag har förstått att han är bra. Jag har just avslutat The Tiny Wife och börjat på All My Friends Are Superheroes, men jag FÖRSTÅR inte. Jag känner mig bara dum. Det är inget kul.

(och hur kan hennes kläder fortsätta att passa fastän hon krymper? de gör ju inte det först, men han skriver sen inget om att hon får gå naken när hon bara är 6,1 cm lång)


hiss och diss

Veckans hiss: Storfynd på Myrorna för ett år sedan. Jag köpte Knut Faldbakkens Oår från 197x på ren chans, bara för att jag gillar hans kriminalromaner i nutid. Oår är en utomordentligt skön dystopi som jag – åtminstone just nu – hoppas aldrig ska ta slut.

Veckans diss: vår granne som fällde träd och var så rädd om sin terrass att han sänkte vår telefonlina (mmm, ute i Brukshåla där vi bor så kommer telefonerande fortfarande in i huset via en tunn luftkabel, det ni!) istället. Inget bredband hemma, alltså. Bra för lästiden, men dåligt för mig som har massor av böcker som jag vill blogga om.


mjaaaaha? Max? berätta mera!


När jag slökollade böcker på amazon för ett tag sedan så höll jag på att svälja tungan när jag insåg att det skulle komma ut en ny bok av Max Brooks inom kort. Closure Limited. Billig som stryk var den också (om än inte så billig som den är NU, gruff).

What? För bra för att vara sant? *lalalala* …äsch då! Inte negga!
Jag förbokade. Katjiiiiing!

Paket i låddan. Hann tänka ”…men jag har väl inte beställt nån skiva?” innan jag slet upp paketet och insåg att det där i CD-tjocklek, det var själva BOKEN. Jassåjahaja. Ujujuj.

Men vi vet ju att ljuvligheter kan komma i alla möjliga storlekar, eller hur? Nu ska vi inte ge upp på förhand!

Många läsare har blivit irriterande över att Brooks plötsligt väljer att blanda in vampyrer i en av sina nya zombiestories. Jo, det kanske inte var helt smart. Jag menar VAMPYRER, alla VET ju att de är bluff och båg, finns inte, har aldrig funnits, kommer aldrig finnas.

(faktum är att vi faktiskt sa nåt liknande, på fullt ALLVAR, innan vi kom på oss själva *harkel* en gång när vi såg en zombierulle. ”Men det DÄR var väl ändå lite overkligt?” morrade vi innan vi… ja. Nu slutar vi prata om det.)

Så, vad fick vi? Några (fyra) korta små historier lite åt World War Z-hållet. Jag har svårt att minnas vad de ens handlade om (förutom en fin en om Kina), för det jag mest av allt funderade på när jag läste var ”VARFÖR?”. Varför följa upp en toksuccé med detta yttepyttelilla? Storhetsvansinne? Akut penningbrist? Skrivkramp?

Älskar du Max Brooks så jaaa, köp den, men håll i minnet att det är lite som att få fem (förlåt, FYRA) gamla torra hallonbåtar där du hade trott att du skulle få en stor fet godispåse som räcker hela kvällen.


Maybe I’m just not THAT into that book

Jag kommer INTE ihåg var jag läste om den först – men titeln Maybe Life’s Just Not That Into You (when you feel like the world’s voted you OFF) tilltalade mig omedelbart. En titt på beskrivning och omslag (…uuuuhuhu, den lilla lilla rara sköldpaddan … tulle :´-), så där har man minsann känt sig ibland) var spiken i kistan. Jag har glott på den i över ett år (ska den ALDRIG gå ner i pris?) men till slut slog jag till på den TROTS att jag fick ge £11 för den.

Författarna har skrivit manus till både Jay Leno och Bob Hope i det förflutna. Jag tänkte mig något lite åt Ehrenreich-hållet men ännu mer sarkastiskt och roligt och draget in absurdum (Ehrenreichs bok är ju en saklig men icke desto mindre rätt komisk titt på hela positive thinking-grejen).

Det var INTE vad jag fick. Det var inte EN uttänkt bok, det var en bok som samlade drygt 50 korta beskrivningar/pastischer på redan nu existerande självhjälpsböcker. Lite billigt trick.

Små korta snuttar på en halv till två tre sidor per ”bok” – egentligen inte SÅ svårt att göra (eller så överskattar jag min egen kreativitet). Jag har haft mer roligt åt J K Rowlings varianter i Harry Potter-böckerna (”Men Who Loves Dragons Too Much” och alla andra söta böcker som den ständigt lika missförstådde monsterälskaren Hagrid skulle behöva läsa lite noggrannare) och otaliga äro de studenttidningar som bjussat på vassare satir än detta.

Tumme ner.

Tur att jag har nåt annat att garva åt. Sjuk TV-serie. Tokrolig dagbok.


Guldet blev till sand

Uhuuuuhuuuuhuuuuu. Min älskade Miracle on Regent Street höll INTE hela vägen.

Först föll jag STENHÅRT, en kvinna som i hemlighet förändrar både sitt och andras liv, en kvinna med rolig och säker smak för vintage-stil, snart jul (VARFÖR älskar jag att läsa om det när jag snudd på avskyr julen ”live”?) i en av världens bästa städer, ett risigt varuhus som kanske kanske kan räddas med lite list yada yada. Kul. Småputtrigt.

Men så fick jag spunk på att Evie bara var så jäkla flat och självutplånande. Det jag trodde var en mysfemma blev till en simpel OK-då-bara-för-att-det-är-London-trea. Frågan är om det var boken eller jag som förändrades under resans gång?

…men omslaget är fortfarande gulligt. GULLIGT.

Och vad läser jag nu? En Lucy Dillon. Set in England. Om en singelkvinna. OCH en affär. Det är en bokhandel denna gång, ber jag att få påpeka. Många fina barnboksreferenser. Micket micket bjaaaa, fortfarande (på sidan 307 av 492), men det hindrar ju inte att sur-Sivan hinner titta fram igen innan boken är slut 😉


Drop Dead Gorgeous

Ännu ett spontanköp på amazon (jag borde eventuellt skapa en alldeles egen bloggkategori för alla dessa värnlöst accepterade köp *host*). Den fick toppbetyg där, men jag känner mig några grader svalare. Simmons får en klar trea, men inte mer än så. Allt jag har att tycka till om i fallet Drop Dead Gorgeous har Swedish Zombie redan skrivit, så det känns störtlöjligt att rapa allt igen.

”As tattoo artist Star begins to ink her first client on a spring Sunday morning, something goes horribly wrong with the world…Belfast’s hungover lapse into a deeper sleep than normal, their sudden deaths causing an unholy mess of crashing cars, smoldering televisions and falling aircraft.

In the chaotic aftermath a group of post-apocalyptic survivors search for purpose in a devastated city. Ageing DJ Sean Magee and shifty-eyed Barry Rogan find drunken solace in a hotel bar. Ex-IRA operative Mairead Burns and RIR soldier Roy Beggs form an uneasy alliance to rebuild community life. Elsewhere, a mysterious Preacher Man lures shivering survivors out of the shadows with a promise of redemption.

Choked by the smell of death, Ireland’s remaining few begin the journey toward a new life, fear and desperation giving rise to new tensions and dark old habits.

But a new threat creeps slowly out of life’s wreckage… ”

Det är det där med att älska vissa karaktärer och tokgäspa åt andra. Star är kul. Belfast som skådeplats är kul. En del nya infallsvinklar är kul. Roy och Mairead och deras lilla kollektiv – inte så kul. Sean och Barry? Gäsp.

Nä, jag vet – dessa snabbomdömen ger inte värst mycket om du inte har last boken själv, men det är mitt lätt lakoniska sätt att sammanfatta min kkluvna inställning till helheten. OOOOH vad jag hade velat skära i den här boken. De flesta böcker innehåller moment att utveckla eller skippa helt, men för mig var denna story något i hästväg. Close but no cigar, Simmons! Kommer jag läsa fler böcker av honom? Jo, med ganska stor sannolikhet, men det kommer att dröja. Jag har måååånga fler spontanköpta zombieböcker att avverka (och eventuellt såga ;)) innan jag tar nästa Simmons.

Vad säger ni, alla zombiediggare? Har han skrivit någon mycket bättre som jag borde läsa istället?


årets första dag

Jag köpte INTE två böcker på amazon (nej, inte tre heller, eller en, eller fyra). Trots att jag ville ha alster av både Eric Shapiro och Gail Carriger så lät jag bli.

En dag i taget. Det är som för alkisar. En dag i taget. Jag MÅSTE börja läsa mer av det jag har. Det är inget nyårslöfte, men ungefär så nära jag kommer.


jag SKULLE ju inte

klicka på bilden så ser du bättre. eller så struntar du i det.

DÅLIG KOMBINATION: ensam hemma, sjuhuhuuuuuuk (jaja, jag har ont i bihålor och hals så jag är inte närmare döden än vanligt), ledsen, rastlös, utrustad med dator, boksug samt ett klickgalet pekfinger.

Jag anklagar, bland annat, Swedish Zombie. Skäms J! Sluta GENAST att skriva om lockande böcker.


saker som gör mig irriterad

Det är säkert inte illa ment (fast ibland är det nog en liten pik) – men jag blir så TRÖTT på att höra ”…och du som läser så mycket, tänk att du orkar, jag har inte RO att sätta mig ner och bara läsa så där”.

Jaha. Nehej. Ibland undrar jag var de gör, alla de där energiska människorna som inte har RO att koppla av med en bok. De kan ju inte BARA göra duktiga och rörliga saker som att städa eller träna hela tiden?

Jag tycker lite synd om dem. Tänk vad de missar?

Och de tycker förmodligen synd om mig. Tänk denna mulliga lilla tant som bara läser bort sitt liv istället för att göra energiska och FINA saker.

Grrrmpf.


varför

Nu har jag läst den här krönikan – och framför allt kommentarerna till den (man blir… matt. man behöver inte glida in på flashback för att hitta underligt folk, det räcker så fint med kommentarsfälten hos de stora kvällstidningarna) – många många gånger de senaste veckorna.

Precis som Åsa står jag enad med Mustafa i kampen mot intolerans och främlingsfientlighet, men jag fattar inte det där med att skriva en novell om att straffknulla Siv Jensen. Är inte det att sjunka till samma nivå? Och, varför inte straffknulla Åkesson istället? Straffknull? Vilket jävla ord. Vilka jävla tankar. Satir är förvisso svårt, men nej. Nej nej nej.

Sorry Can. Jag har aldrig varit ett stort fan, men jag kommer definitivt aldrig bli det efter detta heller.


dåligt, CDON

Jo, jag förstår att förlag kan strula, men det är ändå inte OK att lova 4-6 dagars leveranstid vid beställning den 5/7 när boken inte trillar ner förrän den 27/7 hos kunden. Specillt inte när det handlar om något så efterlängtat som Metro 2034. GRUFF.