sur-Siv

aaaaand Häxan Surtant is back!

Jag började läsa (nej, OK, lyssna på, pendlingen ni vet) en bok om introverta – dels för att jag är introvert själv, dels för att mitt arbete bl a innefattar psykometriska analyser av medarbetare och för att jag dessutom jobbar med att omvandla dessa kunskaper om allas våra olika sidor till hur vi ska maximera trevnad och prestation i team som består av extroverta, introverta och allt däremellan – men jag slutade igen för jag blev bara arg. Jag frågade andra som läst den om den nyanseras mer allteftersom men fick svaret att så icke var fallet.

Jo, författaren ville nog stärka sina stackars med-introverter, men att göra det genom att ständigt få extroverta att framstå som bullriga babianer är inte rätt sätt. Varje kapitel avslutas med ett kort sammandrag ”för extroverta”. Huh? Dessutom så retade jag mig på att nån som beskriver extroverta som egoister som alltid talar i termer av ”jag jag jag” gör det SJÄLV hela tiden. Jag tycker. Jag har gjort. Jag är.

Sorry, no, jag förstår att detta var ett lättsamt försök att lyfta introverta, men nej. Jag bör nog leta annan litteratur. Lite mer djuplodande. Med lite mindre doft av anekdotisk bevisföring. Otaliga äro de som älskat Introvert – den tysta revolutionen, men jag blev inte en av dem. Men jag har väl ingen humor. Och nu är det slut på min lunchrast.

Annonser

veckans ljudböcker – deckare och ”jag förstår inte”

Ljudböcker är som bekant min räddning när jag tar mig till och från jobbet, men nu börjar det bli mer än så. Boken jag lyssnar på nu (nä, vilken det är får ni inte veta idag :-P) är så bra (och så lång) att jag lyssnar på den hemma också, istället för radio. Det är första gången hittills i min nymornade ljudboksälskarkarriär.

Om jag tar S-Bahn (det föredrar jag – U-Bahn spar 10-15 minuter från dörr till dörr men är alltid smockfullt, varmt och klaustrofobiskt) tar det ungefär 45 minuter från dörr till dörr. 2.5 km till fots. Perfekt ljudbokstillfälle. Med ungefär 1,5 timme lyssningstid per dag kommer jag ganska långt i böckerna per dag, det är skönt. Promenerar jag hem – och inte ska fixa ärenden som ”kräver” hörsel – får jag ännu mer lyssningstid.

detslutnaogat

Belinda Bauer är alltid ett säkert kort. Hon är dessutom en av de mest sociala och trevliga författare jag haft förmånen att kommunicera med, hennes sida på facebook erbjuder gott om interaktion och hon tar sig ofta tid till personliga svar och kommentarer. Hon har ovanligt få följare i förhållande till sin popularitet, det kanske är därför hon fortfarande kan ta sig tid – vad vet jag, men trevligt är det.

Det slutna ögat var inte min bästa Bauer, men den var väl godkänd. Det har varit lite ostadigt väder de senaste veckorna (tja, det börjar bli höst) och på något vis matchade lyssningen allt det grå. Den kändes grå grå grå och tung. Ibland för tung för mitt nuvarande humör.

Fem fotavtryck är det enda som bevisar att fyraårige Daniel någonsin varit där. Och nu är det allt hans mamma har kvar. Varje dag vaktar hon de små avtrycken i cementen. Polerar dem så att de glänser. Glider allt närmare vansinnets gräns.

När ett medium så erbjuder sig att hjälpa henne, tar hon chansen. Vem skulle inte ha gjort det? Kanske kan han tala om för henne vad som hänt hennes son…

Men är mannen verkligen den han utger sig för att vara?

Många stickspår (det blir svårare för mig när jag lyssnar än när jag läser och enkelt kan bläddra fram och tillbaka), en ambitiös och lite extra mystisk plott för att vara Bauer. Jag TROR att jag kanske hade tyckt mer om den om jag hade läst den istället för att lyssna.

denvitastaden

Sååååå till en bok som hade fått mig att känna mig lite som en idiot på den tiden då jag fortfarande trodde att jag behövde tycka ”rätt” – Karolina Ramqvists Den vita staden tycks nämligen älskas och hyllas av alla utom mig. Jag är ofta tveksam till hennes böcker, jag kan sällan eller aldrig relatera till en enda person som hon skriver om, och jag börjar förstå att det är viktigt för mig. Det behöver inte vara huvudpersonen, men det behöver finnas NÅGOT, någonstans. Någon.

Hantverket är gediget, hon hanterar svenska språket snyggt och effektivt, men när de första lyssnade 41 minuterna hanterat kött, kött, kött, kropp, amning, förlossning, bebisbajs – ja, jag tappar intresset. Jag vet dessutom att det vidgar vyerna att försöka sätta sig in i någons liv om det är helt annorlunda än ens eget, men i fallet med Karin (tidigare gangsterflickvän som länge levt i lyx tack vare mannens brottslighet, nu är pengarna slut) tar och har hon tagit så många – för mig – konstiga beslut att jag tappar intresset på grund av det också. Just därför borde jag väl öppna skallen lite extra och bara låta historien strömma in utan att analysera eller döma, men nope.

Inte min kopp te.

Karolina lär klara sig utan mina hyllningar vart fall.

Karin? Jag hoppas att hon klipper sig och skaffar sig ett jobb 😉


Sommarlov med kulturkollo – trött

Jag hajade först inte att det var sjusovardagen idag, jag kom iväg i tid till jobbet, men jag var vääääldigt trött så dagens tema var ju smart valt som så ofta i fallet Kulturkollo (de där töserna alltså, de är suveräna).

150727

Jag hade för dagen en ny ljudbok i luren, Josefin Bornebuschs Född fenomenal, men det var kanske inte helt rätt idag, en dag som var VÄLDIGT mycket måndag. Jag tycker normalt att Bornebusch är en lysande komiker men denna fiktiva dagbok författad av förnumstig femtonåring fick mig att stänga av efter tjugo minuter, trots huvudpersonens enorma intresse för Anne Frank. Det blir en DNF! Kanske tar upp den igen. Vi får se.

Född fenomenal var kanske inte rätt bok att följa upp den fantastiska We Were Liars med. Mer om Lockhart imorgon. Hoppas jag. Det beror på hur trött jag är efter jobbet. Just nu känns fjorton arbetsdagar till semester som något oooööööverstiiiiigligt.

Nu blir det LGWPs senaste som pendlarlyssning. Spännande med Reine Brynolfsson som uppläsare, det blir min första Reine.


Öppnas i… öppnas inte mer, åtminstone inte på ett tag

Jag brukar inte redovisa DNF (did not finish) så ofta, men när det handlar om ett recex vill jag ändå göra det. Det var ingen bok jag bad om, jag fick den skickad till mig i en mycket mycket snygg kampanj, men det var fel tid för mig.

oppnasihan

Trots att den började med omnämnande av Berlinmuren så fick jag spunk på förstockade könsroller (känner mig aningens bakom flötet gällande nutids-Australien, trodde kanske att det var ett lite mer progressivt samhälle men jag hör nu många säga ”näää, mycket konservativt”) och man kan ju argumentera att det också är en verklighet som jag just på gund av min aningslöshet borde läsa mer om, men livet är för kort för böcker som bara får mig att tänka ”aaaaargh”, åtminstone så länge det ska kallas underhållningslitteratur. Facklitteratur är något annat.

Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död förblir alltså icke avslutad ett tag till. Jag kanske plockar upp den igen när jag känner mig lite mer open minded och tolerant 😉 – but don’t hold your breath

”Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…”

Huvudpersonen i en av grenarna beskrivs enligt följande:

Cecilia Fitzpatrick är en framgångsrik affärskvinna, en mycket älskad fru och mamma och omtyckt av många. Hennes liv är välordnat och det är också hennes hem. Hennes äktenskap med John-Paul är lyckligt, de har tre döttrar och bor i Sydney i Australien.

Hon säljer Tupperware, tror jag. That’s it. Inte alldeles hur jag tänker om framgångsrik affärsmänniska, även om dylika pyramidgrejor (jag får spunk på det fenomenet också, har massor av folk i fejjanfeeden som försöker prångla Forever, stjärnögt övertygade om att just de ska bli rika) säkert kan ge OK inkomst. Själv bojkottar jag kategoriskt plast, ljus-, kläd- och sminkpartyn av alla de slag. Kalla mig förstockad tekniknörd.

(nej, jag har fortfarande inte öppnat det medföljande brevet som inte fick öppnas före sidan 151 heller)


Det där med korrläsning

Nu är jag själv the queen of typos, men om en författare vill få sina huvudkaraktärer att verka kulturellt förfinade så ska hen kanske ha koll på att Rött och svart skrevs av Stendhal och inte av Stendahl.

//häxan surtant

PS jag har ju inte ens nån redaktör.

image


When in Prague

image

En väldigt bra sak med att bo i Berlin är att det bara tar några timmar med tåg (genom bitvis svidande vackert landskap) och så swooooosh så är en i Prag. Vi betalade strax över 90 euro per skalle t o r.

Väl framme i Prag kan jag konstatera att peppen är enorm på sista delen i Daughter of Smoke & Bones-trilogin av Laini Taylor. Har inte haft något riktigt sug förrän nu, men nu slog det till med besked så det är ju en illa tur att boken väntar i min hylla i Berlin.

Annars? Liten bok med övernaturliga myter från Prag inköpt. Ville leta efter Golem hos Rabbi Löw men numera måste judiska museet passeras för att en ska få komma in på kyrkogården och inte ens jag betalar 80 spänn för att se EN gravsten.


Den oromantiska, del 6532663

image

Läsningen går fortsatt myyyycket trögt, men nu har jag åtminstone klämt Jamie Fords sentimentala historia om en kinesisk pojke och en japansk flicka som möts och blir förälskade just innan amerikanska myndigheter började internera japaner 1942. Ni ser ju titeln. Bitter och ljuv. Inget för mig. En rörande historia om en intressant och förfärlig tid, men alldeles för sentimentalt och sockersött för mig. Det är Fords debut, han tar i från tårna. Många älskar den. Me not so much. Nu tvättar jag hjärnan med Sara Lövestam istället.