spöken

önskar er en riktig Disney-jul!

Varför får inte den HÄR lilla pärlan vara med kl 15.00? Strunt samma, ni kan ju se där här. God jul!

Annonser

Berlin x 2

Jag trillade in på en av Adlibris temasidor – bra idé, har inte tänkt på dem förut – och hittade en bunt intressanta böcker på tema tysk samtidslitteratur. Mina tyskastudier går i stå när annat jobb hopar sig och jag försöker motivera mig genom att konsumera modern tysk kultur (jag kan ju inte bara förlita mig på Rammstein, host), om än på svenska. Jag skrev ner ett antal titlar som lät intressanta och plockade med några av dem hem från biblioteket i fredags. Bra drag!

Sommaren 1990, när Sovjetunionen led mot sitt slut och alla som kunde beslutade sig för att »go west«, satte 23-årige Vladimir Kaminer på sig sin söndagskostym och tog tåget till Östberlin. Fyrtioåtta timmar senare anlände han till Berlin-Lichtenberg. »De första berlinarna vi lärde känna var zigenare och vietnameser. Vi blev snabbt vänner.«

Vladimier Kaminer är Kulturarbetare med stort K, han gör det mesta: teater, film, radio – och så skriver han krönikor. Ryssdisco är Kaminers debutbok, en samling krönikor som gavs ut 2001. Man märker av just det där med att det är krönikor ganska tydligt, samma ämne behandlas stundtals igen och igen på ett sätt som blir lite irriterande, men överlag är det smart och kul. Han rör sig mycket i min favoritstadsdel – Prenzlauer Berg – och det är trevligt att läsa hans betraktelser, hur han försöker få till en vardag i det nya landet. Berlin 1990 och Berlin 2012 känns som två olika världar, jag hade gärna velat vara där och se. Och 1985. Och 1975. Men nej, helst INTE 1945.

Det är svårt att fatta hur det var. Jag har gott om tyska kolleger från både öst och väst, men hur jag än frågar så nej, jag fattar inte. Såklart.

Ryssdisco är lite ojämn, men den är kul och intressant nog för att jag ska återvända till biblioteket för att plocka upp Militärmusik också. Då drar jag vidare från Berlin, till ett minst lika intressant Moskva, som är minst lika svårt att fatta.

Läs och res utan att fysiskt förflytta dig en tum. Underskattat.

—————————————————

Från Prenzlauer Berg till Karl Marx Allé är steget inte speciellt långt rent fysiskt, men arkitektoniskt och kulturellt känns det åtminstone för mitt ännu ganska otränade öga (jag återkommer alltid till det där: hur många år ska man bo i Berlin för att fatta? Jag har jobbat där ganska mycket, jag har gjort många många småresor dit, men det är en stad som är utomordentligt svår att få grepp om och det är för mig också en stor del av lockelsen) som ljusår bort. I de tjusiga – enligt där rådande estetik – stalinhusen på Karl Marx Allé bodde de duktiga. Goda DDR-medborgare. Det måste ha varit en ära att få flytta in i dessa arbetarpalats (jo, så kallades de) när de var nybyggda.

Steget från Vladimir Kaminer till Ricarda Junge och hennes bok Stalinhusen är också ganska långt.

Stalinhusen är en liten men (som klyschan säger) naggande god roman om ett uppbrott från en relation parat med en spökhistoria, det är en roman vars ”clou” vilar i det såriga mellan öst och väst som fortfarande inte är läkt.

Lena och Leander flyttar med sin son från Hamburg till Berlin, till ett av de praktfulla Stalinhusen på Karl-Marx- Allee. Där sitter DDR fortfarande i väggarna och inte minst i människornas tankar trots att det nästan är 20 år sedan muren föll. När paret skiljer sig och Leander flyttar ut, börjar plötsligt märkvärdiga saker hända. Hade inte Lena redan stängt fönstren? Och vem är det egentligen Lenas son menar när han pratar om ”den konstiga tanten”?

Klassisk krypande paranoia. Lena fattar ju att hon är stressad, hon är ensam kvar med ett litet barn i en stad där hon vare sig har släkt eller speciellt många vänner, men måste hon vara så jäkla slarvig för det? Glömma spisplattor på? HUR fick ungen upp tvättmaskinen så att hela lägenheten blev till en sjö? Hon skriver lappar in absurdum för att se till så att hon inte glömmer grejor, hon kollar av allt på ett snudd på OCD-aktigt sätt (känna på dörren, känna igen och så en gång till på det: den ÄR låst va?) men när hon en dag inser att hon och sonen är inlåsta i lägenheten UTIFRÅN så förstår hon att det inte bara är hon. Det är nåt annat också.

Åh, jag gillar det här! Det är en liten historia, en tunn bok, men det är snyggt! Jag kommer att hålla ögonen öppna efter fler böcker av Ricarda Junge, och tack vare det sparsmakade men ändå inte simpla formatet så känns hon som en författare värd att våga testa på tyska (japp, jag har tre-fyra böcker på tyska brevid sängen, men jag känner mig lite stukad än, det är märkligt svårt att våga börja läsa).

Det är nog inte så svårt att gissa vart jag ska promenera nästa gång jag åker till Berlin.


Pretty Monsters

Åh Kelly Link. Kära Kelly. VAD kan jag skriva om henne, och om Pretty Monsters, som inte alla andra redan har skrivit? Jag känner att jag är om inte sist så åtminstone väldigt SEN på den här bollen.

Ingenting smart kan jag komma på, inget mer än att jag instämmer i att hon är svår att beskriva, att hon skriver de allra underbaraste mest absurda sagor för alla åldrar som man man tänka sig. Pretty Monsters samlar en bunt historier som spretar vilt, på det trivsamma sättet. En barnvakt som visar sig vara död, en snubbe som gräver upp sin döda flickväns grav för att ta tillbaka dikterna som han sent omsider ångrar att han lämnade i hennes kista. Det milt sagt udda mamman som visar sig vara en gudinna. En handväska som rymmer ÄNNU mer än t o m min blytunga dito. Ylande systrar.

Ja, ni hör ju.

Hur beskriver man det här? Det är not for the fainthearted, inte för de som vill ha ordning och reda och sansat och klokt. Det är för den som vill dras med i något underligt. Jag rynkar pannan ibland när jag läser, men jag har aldrig tråkigt. Det kallas ”Young Adult” men det stör som vanligt inte mig.

Bonus: finfina illustrationer av Shaun Tan. Man gillar honom. Muchos. Man blir också attans glad över att inse att kära favoritbibblan har ännu en Kelly Link-samling i gömmorna. Man reserverar den också. Man vill ha mer.

Och nu ska jag göra lasagne – för ni märker det redan: i dag är inte min bästa skriva-om-böcker-dag. Jag hoppas att jag för dagen är bättre på att göra en lasagne än på att skriva om Kelly Link. Annars får det väl bli ett besök på pizzerian, då.


”lappar var ju som alla visste små och klena, inte väldiga och starka”

Plötsligt så händer det: man snubblar över en bok, av en ren slump, som är så fantastisk att man bara gapar. Alldeles precis det hände mig i kväll. Jag scannade adlibris efter nya böcker att reservera på bibblan, fastnade för titeln ”Rekviem för en vanskapt” av Mattias Hagberg, fastnade ÄNNU mer för beskrivningen jag fann – och resten är, som det heter, historia.

Mitt bibliotek hade den bara som e-bok – men desto bättre, jag ville ju ha något bra att läsa framför kvällens brasa. Jag laddade ner och började omedelbart att läsa.

Hon kallades Stor-Stina. Hon var ett monster, ett medicinskt mirakel, en samisk kvinna av gigantiska proportioner. Under några år i början av artonhundratalet visades hon upp på varietéteatrar i Sverige och på kontinenten.

Vid samma tid väcktes också vetenskapens intresse för det abnorma. Avvikande kroppar skulle ge svaren på mänsklighetens gåta.

När Stor-Stina oväntat återvänder till hembyn efter att ha rest i impressarion Wolfgang Wolfensteins sällskap är hon stum och tillbakadragen. Hon bär på en hemlighet. Under en enslig skidtur blir hon slagen av en björn och avlider i kallbrand. Men döden är bara ännu en hållplats på Stor-Stinas resa.

Rekviem för en vanskapt är lika mycket en skräckroman som en idéroman om normalitetens makt och rasbiologins födelse. Samiska myter blandas med en provinsiell kristendom och obduktionens dystra ritual. De nyss avlidna lever tätt inpå de levande, och döden fördelar ordet.”

Läs ett utdrag ur boken

Bra? Bra räcker inte. Vilken fantastisk bok! Jag stammar från en mamma född i Lappland, en sextondel av mig är same (*, många många somrar (och ett år efter gymnasiet) har jag spenderat i södra Lappland. Det samiska intresserar mig (trots att fadern var från Skåne, det ena utesluter inte det andra…!), gamla legender intresserar mig – svensk folklore är underskattad. Vårt skamliga förflutna med rasbiologi, förtrycket när samerna skulle kristnas. Medicinhistoria! Teratologi!

Språket. Det är vackert, suggestivt, skrämmande, förfärligt. Trolskt. Sa jag att jag är såld på det här?

LäsläsläsläsLÄÄÄÄÄÄS! Det här påminner om Karin Johannisson när hon är som bäst. Kommer också att tänka på Armand Marie Lerois pärla Mutants. Nej, vare sig Johannisson eller Leroi skriver skönlitterärt – det gör Hagberg – men ändå; det finns där. Säg så här då: gillar du Hagberg och vill ha mer – testa Karin och Armand Marie.

När Rekviem för en vanskapt kommer ut i pocket står jag först i kön för att köpa ett ex att skicka till Houston – detta måste du läsa, Cecilia (fast du kanske också kan låna hem svenska e-böcker? funkar det?).

Stor-Stina är en historisk person, hon har funnits på riktigt. Kraken.

Stekenjokk – en av de vackraste platserna jag vet

PS jag undrar fortfarande hur jag kunde missa den här boken BÅDE hos Swedish Zombie och hos Bokstävlarna – men så är det. Tur att jag hittade den ändå, då.

*) Jag vet – fånigt lite, så lite att man kan undra varför jag ens vet det, men jag vet det bara för att vi i alla år INTE trodde att vi hade samer i släkten, vi blev nästan less på att alla tog för givet att vi var samer bara för att vi var korta och hade små ögon och höga kindknotor. Så skrev en släkting en bok, han hade grävt lite mer, och *flomp* där fanns Bränn-Anders några generationer uppåt.


slutomdöme – The Woman in Black, bokvarianten


Att filmen skrämde vettet ur mig vet ni redan. Att historien i boken skiljer sig VÄLDIGT mycket från den i filmen har jag också berättat.

Det är ju svårt det där att lyckas chocka lika mycket i text, åtminstone på just det HÄR sättet. Filmens otäcka scener fabriceras mycket av musiken, hastigt uppdykande scener/bilder – det blir aldrig lika omedelbart i skrift. Susan Hill är ganska diskret, subtil, det är inget slask, inget blod, inga stora åthävor. Hon skriver mycket vackert, men tyvärr är det något som fattas IGEN, det blir ännu en trea. Jag vet inte varför jag så bestämt väntar mig mer, jag har fått för mig att hon ska kunna leverera fullpoängare [det kan hon garanterat till många läsare, men ännu inte till mig] så jag har svårt att ge upp henne trots att det finns så många skräckförfattare och så lite tid.

Den här boken är inte skräck. Det är en rar spökhistoria. JAG VILL BLI RÄDD! Hon har skrivit många böcker som har blivit till läskiga filmer, men de är alla ganska kraftigt tweakade. Om du har läst mer Susan Hill än jag har: finns det nån RIKTIG fullpoängare? Jag har läst The Woman in Black och The Small Hand.

Har jag missat den bästa? Om jag ska ge henne en chans till, vilken bok borde jag välja?


första boksöndagen i september 2012


Det var BRA att vi såg filmen i går så att jag äntligen kom mig för att börja läsa boken på allvar. Den skrivna storyn tar heeeelt andra vägar än den gjorde i filmen, och Susan Hill skriver så vackert så vackert. Detta är bara min andra Hill (den första var The Small Hand) men hon ger mersmak. The Woman in Black skrev hon redan 1983. Det är underbart att hitta en författare att älska som har en sån omfattande utgivning i bagaget. Det tar tid innan jag hunnit plöja alla hennes böcker…!

(När jag läser bakåt så ser jag att jag var en aning sur på The Small Hand. Jag tycker – än så länge – mer om TWiB.)

…och så tog jag mig en regnig långpromenad och skickade iväg ett paket (med bl a fyra böcker) från ETT ställe och hämtade ett paket med (lite färre, tro det eller ej ;)) böcker från ett annat.

Mina fräknar ska vi frukostsnacka om – med författaren Sofia Hallberg – på Bokmässan. Myyyyys! Det är så sällan jag kan frukostsnacka (de andra ses ju oftast i Sthlm, det är sällan jag är där under frulletid) så det här ska bli jättekul!

Caitlin Moran har varit i Sthlm alldeles nyss (ja, i onsdags), det missade jag också. Man kan inte göra allt som är kul, inte ens när det är bokrelaterat *host* Läsa hennes BOK däremot, det kan jag!


hjärtat i halsgropen

Vi fortsätter att beta av filmatiseringar av böcker som ligger/har legat vid min säng ganska länge. I kväll blev det The Woman In Black, baserad på Susan Hills bok med samma titel (£3.86 – köp köp!).

Jag fick halvt hjärtstopp ungefär tio gånger. Det är en bra historia, en otroligt SNYGG film men jag är inte GJORD för såna där hoppa-högt-filmer. Jag är så lättskvätten att jag tror att det sitter ett antal siviska hårtussar kvar i taket nu (och då ska ni betänka att vi har 2.70 takhöjd). Uff.

Nu fick jag i alla fall pepp på att läsa färdigt boken (trots att jag redan inser hur mycket den diffar från filmen – eller kanske alldeles just därför), som legat vid sängen i… tja, ett halvår kanske?

Arthur Kipps, a junior solicitor, is summoned to attend the funeral Mrs Alice Drablow, the sole inhabitant of Eel Marsh House, unaware of the tragic secrets which lie hidden behind the shuttered windows. The house stands at the end of a causeway, wreathed in fog and mystery, but it is not until he glimpses a wasted young woman, dressed all in black, at the funeral, that a creeping sense of unease begins to take hold, a feeling deepened by the reluctance of the locals to talk of the woman in black – and her terrible purpose.

(bokens synopsis, inte direkt överensstämmande med filmens)

Jag var inte helt säker på hur det skulle vara att se Harry Potter Daniel Radcliffe som annat än Harry, men han passade finfint som bleksiktig besökare i underlig by.