spänning

Vassa föremål

Minns ni hur jag lovebombade Gillian Flynns Sharp Objects men samtidigt konstaterade att den gamla svenska översättningen verkade vara svår att få tag i? Nu är den inte det, tack vare Modernista! Vassa föremål finns att köpa igen (igen och igen, den hette Vass egg i förra utgåvan, dessutom översatt av en annan översättare på ett annat förlag).

Det här är min favorit-Flynn så nyutgåvan är en välgärning. Jentas förlag hittade denna pärla redan 2006 – Flynn hade ännu inte börjat booma – så det är bra att det verkar ha löst sig fint med transfer av rättigheter. Min inre språknörd tycker att det hade varit skoj att jämföra de båda översättningarna, men det får bli i ett annat liv.

Annonser

allt du nånsin velat ve… nä, allt du inte ens visste att du ville veta om Anders Fager

Den aningslösa bokbloggaren (med stort trähus fyllt av böcker som när branden ryckte fram som snabbast endast befann sig 11 km bort…): Anders, vi börjar med SVENSKA KULTER och SAMLADE SVENSKA KULTER. Jag svepläste båda böckerna och vet därför att du ser sådant som vi andra ofta missar. Varför började det egentligen brinna i Västmanlands skogar?

Anders Fager: Egentligen är det inte svårare än så att hitta på en spökhistoria. Man ställer sig den där typen av fråga. Vad var det egentligen som hände? Och det går säkert att hitta massor av annorlunda skäl till att det började brinna. Det dräller av gamla gruvhål däruppe. Och vad bor det inte i dem? Och vad är de som tillber det som bor därnere villiga att göra för att sopa bort spåren av något illdåd? En skogsbrand kanske?

fagerbyassbring

Fotograf: Kalle Assbring

Siv: Jag skriver lite skräck ibland men fastnar alltid i ”folk kommer tro att jag är galen, pervers och rent livsfarlig”. Hur ser du på det? Bryr du dig? Lägger du någonsin band på dig?

Anders: Tycker folk att jag är galen, pervers och rent livsfarlig?

Siv: Jag vet inte, Anders. Gör de det?

Anders: Tror det är någon slags image som jag förväntas odla. Att jag äter barn och sover i en kista och så. Undrar om Viveca Sten får sådana här frågor? ”Är du ett monster på fritiden?”

Siv: Nu ska vi inte på något vis insinuera att förfärligheterna du skriver om är på låtsas, men var går gränsen mellan fantasi och verklighet för en skräckförfattare?

Anders: Jag är fullblodsateist. Det är förmodligen därför jag skriver sådant jag gör.

Siv: Skulle du säga att det är normalt för folk som skriver om monster och spöken?

Anders: Jag tror det. De allra flesta i min bransch är jordnära typer. Det uppstår genuint underliga situationer när jag stöter på folk som på allvar tror att jag tror på det jag skriver. Det händer, faktiskt.

Siv: Var får du dina otäckheter från?

Anders: En lite väl överaktiv fantasi. Som alla författare så samlar jag på mig bilder och scener, men det är inte så att jag stryker runt på kyrkogårdar eller gamla tortyrkammare och söker ”sköna vibrationer”. Sådant lämnar jag till posörerna.

Siv: Är du otäck?

Anders: I rätt sammanhang så. Det mesta här i världen är otäckt om det oinbjudet står i någons kök tre på morgonen.

Siv: Du förstår ju att det där lockar fram bilder i huvudet. När stod du senast oinbjuden i någons kök tre på morgonen?

Anders: Jag är som en vampyr. Man måste bjuda in mig om man vill ha mig i köket.

Siv: Men. Ponera att du fick chansen att skrämmas: i vems kök står du?

Anders: Hemma hos någon religiös charlatan. Han killen i Knutby. ”Var är din gud nu?!?”

Siv: I din pågående trilogi (så här långt JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN och EN MAN AV STIL OCH SMAK) tangerar du historien om KB-mannen, bibliotekstjuven. Är det rent av så att du känner honom?

Anders: Det är svårt att känna honom, för han är stendöd. Nej, men jag har pratat med flera som haft med honom att göra. Han var en märklig och väldigt egotrippad figur. Mitt porträtt av honom gör honom mer rättvisa än den otroligt mesiga tv-serie som gjordes för några år sen.

Siv: Formar du relationer till dina karaktärer, eller behåller du rollen som kallsinnig betraktare?

Anders: Klart man gillar sina karaktärer. Men vissa av dem kryper närmare inpå. Vissa är mer skrymmande. My Witt från DROTTNINGEN I GULT i SAMLANDE SVENSKA KULTER är värst. Hon är som att ha Anna Odells dampiga tvillingsyster lös i sitt liv. Dels hänger hon i min lägenhet och möblerar om (köket ser ut som ett medeltida stormhinder och ”titta en installation”) medan jag skriver om henne. Dels så är hon är en karaktär som genererar otroligt mycket prat och babbel. Jag skriver en teaterföreställning om henne nu som ska heta ”Drottningen i Gult” och hon är omständlig. Det blir alltid en massa text över när jag skriver om henne.

Siv: Låter jobbigt.

Anders: Det är värt besväret. Är det någon speciell karaktär du tänker på?

Siv: Cornelia från JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN är speciell. Och så tänker jag på författare som känner att de styrs av sina karaktärer. Som formar snudd på familjära band.

Anders: Låter rätt pretentiöst. Cornelia var kul i början, men blir otäckare ju mer jag skriver om henne. Hon börjar som den där sexiga-trasiga-roliga bruden man gillar (i en viss ålder, före 25 och efter 65) och slutar som en gudarnas budbärare. Jag vet inte om jag gillar henne eller är rädd för henne eller tycker synd om henne.

Siv: Skriver du in egna vänner och ovänner i böckerna?

Anders: Inte avsiktligt. Jag kan låna karaktärsdrag eller olater från folk jag känner, men det blir aldrig några riktiga karikatyrer. Väntar snarare på att någon ska får för sig att jag skrivit om honom fast jag inte har det. Nån galen groupie som säger att ”allt det där du skrev om Cornelia, det var om mig. Och här är jag!!!”  Oinbjuden i mitt kök tre på morgonen.

Siv: Nu är vi i köket igen – det är ju där den bästa delen av festen sägs vara! Känner folk i gemen till ditt civila yrke i Försvarsmakten? Det KAN tänkas stoppa dem…

Anders: Det var längesen det var mitt heltidsjobb. Men köket är alltid bäst. Nuförtiden är det ju där man får röka.

Siv: Jag skrev ”trilogi” här ovan, du har redan avslöjat för mig att det BLIR en tredje bok i serien. Vet du redan nu hur det ska sluta i detalj?

Anders: Jag vet vart ”Krig! Barn!” ska landa och vad som ska hända. Ungefär. Sen finns det alltid en del av historien som växer fram under tiden. Det är två parallella processer. Man följer en uttänkt karta och ser vad man hittar längs vägen.

Siv: Personen Anders då. Hur ser skrivandet ut för dig? Livsnödvändighet, ventil, eller kul bisyssla?

Anders: Yrke sen några år tillbaka. Alltså en livsnödvändighet. Fast det säger inte så mycket om själva mig.

Siv: Så vad gör egentligen en Lebeman, detta ord som dyker upp i reklamen för EN MAN AV STIL OCH SMAK? Är det möjligen – med avseende på arbetstider – det alldeles perfekta att vara som författare?

Anders: Med tanke på hur sinnesjukt mycket jag arbetar per vecka så är det bra att ha lebemannafärdigheter när det väl dyker upp lite fritid. Man liksom drar i en spak (i köket) och sen brakar hela partyt igång. Komplett med en skäggig snubbe som står i ett hörn och spelar Spotify på en iMac och dricker IPA.

Siv: Ja, det där är något folk ofta glömmer. Vill du berätta vad du gör när du inte skriver, marknadsför dina alster och minglar med läsare?

Anders: Försöker vara med min fru och mina barn. Träna. Vanliga vuxengrejor.

Siv: Hur tjusigt är livet för en svensk skräckförfattare 2014 egentligen? Är det groupies i drivor, tungt flämtande kulturtanter i Gudrun Sjödén-tunikor som bjussar på rödvin eller är det mest en kall inplastad macka på ortens Scandic som gäller efter en genomsnittlig signering?

Anders: När man väl lämnat fandom-världen bakom sig så är skräckförfattar-livet inte annorlunda än för andra författare. Drivor av jobb, inplastade kulturtanter och rödvin på Scandic. Det är ett väldigt ensamt jobb som då och då avbryts av närmast hysteriska mingel.

Siv: Inplastade kulturtanter – se där var ett fint uppslag till en blodig novell! Frågan är om de blir roligast som offer eller förövare. Som zombieälskare vet jag vad jag tycker.

Anders: En zombiekatastrof på bokmässan? Perfekt.

Siv: Jag håller med! Helt fantastiskt att plasta in tanterna dessutom, zombier är kända för att tappa kroppsdelar vid de mest olämpliga tillfällen och det kan ju bli synnerligen grisigt ihop med böcker. Så… jag ser möjligheterna. Välj din favoritapokalyps. Ryttarna kommer. Hovarna dånar mot asfalten. Vilken sorts katastrof förebådar de?

Anders: Du tänker på naturkatastrof? Eller?

Siv: Naturkatastrof, virus, zombier, vampyrer, jättemaskar som äter upp hela jorden – choose your weapon!

Anders: Skrev en kul novell till FRUKTANS novellantologi STOCKHOLMS UNDERGÅNG som heter FEM TIMMAR som använde något så världsligt som en komet. Och så fick jag använda Bowies makalösa FIVE YEARS som någon slags motor för historien. Den blev jäkligt bra.

Jag och Daniel Thollin som gjorde DEN ELAKA VIKARIEN planerar nu en ny barnbok som nog ska heta ASTRID OCH ZNORK FÖRGÖRAREN. Znork är ett jättemonster som river hela Kungsholmen sen han upptäckt att hans favoritgodis är slut på Lidl. Han ser ut lite som en Lovecraftiansk ”gug”.

Siv: Nästa stora svenska stjärnskott på fantastikhimlen om du får bestämma?

Anders: Jenny Lundin. Alla gånger. Hon får mig att titta i backspegeln och tänka ”skärp dig”. Hon borde få många att tänka det.

Siv: Där är vi rörande överens! Har du samarbetat med henne innan hon debuterade med sin novellsamling nere på Flower & Dean Street?

Anders: Vi är bekanta. Jag har läst ett par av hennes texter och tänkt ”vad ska du med mina synpunkter till?”

Siv: Att hon inte fått kontrakt med ett stort förlag är sjukt, men en del av den verklighet som jag vill köra ner i halsen på de där som tror att det väl löser sig om man ”skriver bra”.

Anders: Vill säga mot dig där och säga att är man så bra så får man kontrakt. Jag vet. Jag var Jenny för fem år sen.

Siv: Vilken bok hade du själv velat skriva – eller har du rent av redan skrivit den boken själv?

Anders: Uppenbarelseboken. Snacka om skumma fans man skulle ha.

Siv: Nu får jag väldigt intressanta bilder i huvudet igen och det är ju alldeles därför jag uppskattar ditt författarskap.

Anders: Tack, tror att det är den bästa komplimang man kan ge mig. ”Du ger mig intressanta bilder.” Det kopplar tillbaka till My Witt och något hon säger om vad ett bra konstverk gör med den som upplever det.

Siv: Tack själv Anders Fager, aktuell med En man av stil och smak och Stockholms undergång – tillika ständig svensk kultskräckmästare. Vi ses på bokmässan! Var hittar vi dig säkrast, vi som vill ha böckerna signerade eller bara jaga dig i största allmänhet när vi äntligen hittar en maskin stor nog att plasta in oss?

Anders: Kommer att återkomma med ett mer exakt schema, men jag finns hos SF-BOKHANDELN varje dag klockan 1400. Vi ses där. Med eller utan plast.

———————-

Va? Du vill fortfarande veta saker om Anders Fager? Men så kom då till Bokmässan!


Varför kom du hit?

Två veckor kvar av ända-in-i-kaklet-tok-jobb. Jag hoppas att bloggen piggnar till sen. Jag är så trött att det är ganska få böcker som blir annat än halvlästa just nu, men Julia Svanbergs Varför kom du hit? fungerade alldeles fantastiskt bra som sträckläsning i natt när jag hade svårt att sova.

varforkomduhitFör folk i min ålder är det omöjligt att inte tänka att nu har Alex Garlands The Beach fått en värdig efterföljare. En välskriven efterföljare, Latinamerika istället för Asien, mer bakgrundsfakta, mer påläst. Samma spänning dock. Samma grej att det är inte att leka med, det en del turister pysslar med. Att blanda sig i farliga affärer och tro att en går fri för att en är en viting med Rättigheter.

Vi har nittonåriga Ellen som kommer till Bogotá tillsammans med Henrik. De tar in på hostel Papegojan. Bogotá är bara en första knutpunkt, det där där de landar när de kommer från Europa, ingen vettig människa stannar där. Ett ställe att utgå från. Grejen är den att Ellen VILL stanna. På detta hostel träffar hon colombianskan Lila och det är en omedelbar systerskapsförälskele – inte av romantisk art, mer av den där arten ”vi har känt varandra hela livet men ändå inte”. Lite tvillingsjäl. Oh, been there. Ellen stannar kvar på Papegojan utan Henrik och blir en centralfigur i allt som sker där, och SOM det sker.

”Det här är en berättelse om ett mord. Om en främmande kontinent. Om människorna, erfarenheterna och minnena man vinner. Om liv, värdighet och pengar som andra förlorar. Om turism, fattigdom, knarkhandel, klasskillnader och människohandel. Samtidigt en kärleksförklaring till backpackerlivet, till Colombia och Sydamerika, till den romantiska drömmen om att ge sig av på Den Stora Resan.”

En historia som pendlar mellan nu och då, en parallellberättelse som aldrig tappar farten. Jag blir alldeles paff över hur en debutant bara ställer skåpet, knyter ihop säcken. Det är genomtänkt. Det blir ändå aldrig nattsvart, trots död, fattigdom och trafficking.

ÄNTLIGEN, om du frågar mig. Jag älskar den här sortens litteratur. Jag älskar att resa. Jag var aldrig nån ung backpacker, det fanns inte ens på kartan att kunna resa när jag var så ung som huvudpersonerna i den här historien, det är först som medelålders som jag tar mig iväg så det blir inte samma sak (ännu mer anledning att läsa om det då, fåtöljresa). Jag är ingen roughie, men ingen ”spelar roll att vi är i ett fantastiskt land på andra sidan jorden, det är bara öl och sol som lockar så jag vägrar lämna hotellområdet” heller. Jag läser på, vill veta mer, se lite till.

Julia ger på sitt vis en välriktad och elegant liten knäpp på näsan till alla typer av resenärer. Naiva do-gooders. Kokaintorsken (”lever gott i fattigt land på att hyra ut sin lägenhet i London – knarket är ju så billigt!”), kalenderbitarpetimätern (”va? blir det roligheter i kväll? näää, det går inte, enligt min resplan måste vi resa vidare NU om vi ska hinna allt under det här halvåret”) och de aningslösa bortskämda ungarna som försöker förklara för lokalbefolkningen att de minsann är ”fattiga” också (”jag reser lite i väntan på att komma på vad jag vill plugga på universitetet”), misärturismen som älskar exotism… Jag? Va, nä jag… Jo. Jag landar någonstans mellan kalenderbitarpetimätern och den där som tycker att en bild på färgglada grönsaker i en plastskål på en sliten bänk vid en flagad vägg i en liten gränd i Saigon är tjusigt att plåta. Lite exotism-varning också, alltså. Och så inbillar en sig att en är en lite mera do-gooder för att en hellre handlar hos lilla tanten i hålet i väggen än i den större och mer upplysta stället en bit bort, det där som ägs av ryssar.

Jag har en kollega som tar semester och volontärbygger brunnar och skolor i Colombia varje vinter. I två års tid har jag sagt ”nån gång ska jag med”. Det är en lyx att ha råd att göra såna saker. Det glömmer en del (dock inte hon).

———————-

Julia Svanberg bloggar (precis den sortens blogg som jag älskar, deluxe-fynd) på Mammas machete.

———————-

Mer fyndat i samma genre:
Simon Lewis Dra från 2000
Katy Gardners Losing Gemma från 2002


Om döda ont

Forgive me bokbloggen, because I have been a very bad boknörd. It has been almost one week since my last post.

Äääääh, det där vart ju inget bra, men trots min ateism har jag alltid dragits till religiösa ritualer och det där katolska med att kunna viska sina synder i lönndom, OCH få förlåtelse (efter lämpligt straff), låter ju svåremotståndligt. I mitt fall får bot och bättring ske genom att, öh, jag får komma på nåt. Jag kanske kan falla på knä framför bokhyllan 25 gånger och lova att sortera bokhögarna? Illa nog för medelålders människa med dåliga knän.

Läst har jag ändå gjort under vakna nattimmar. Där ligger väl problemet. De sista veckorna på nuvarande jobb tar lite musten ur mig. Det ska bli nån slags hälsovecka efter den 14/3, innan jag drar tag i nästa grej.

Slut på gnället! Vad har jag läst då? Jo, sånt som rinner lätt lätt in i hjärnan.

omdodaontHans Koppel – eller Petter Lidbeck då – är ett säkert kort för mig. Han tycks ha trillat ur litteraturens finrum (han verkar emellertid inte speciellt ledsen för det), men jag gillar hans effektiva berättarteknik. Driv driv driv, groteska personligheter, svart humor. Pulp. En dödssjuk mans sista idé om hur livet ska levas (eller avslutas – go out in style) sätter igång en kedja händelser som slutar med många döda. En till synes oskyldig veckotidningsintervju i en helt annan del av Sverige eldar på skeendet.

Om döda ont är den tredje psykologiska thrillern på kort tid. En psykopatisk nattklubbsdrottning, en dödssjuk tjyv, en sympatisk journalist med låg credd och en vilsen mamma som saknar och eventuellt glorifierar en död son och ständigt tävlar med kollegan om att vara bäst (eller värst). Vilken lysande samling, va? En kan gnälla på att Koppel drar personligheterna in absurdum, men: pulp. Det ska vara så här.

Kudos för kul intervju längre ner på förlagssidan, missa inte den.

Uuuuhuhu, jag läser att Medicinen – som jag gillade mycket – ska filmas av paret Bergström-Nutley. Neeeeeeej! Film jaaa, men… jag hade nog velat se storyn i händerna på någon annan. Några andra. Nutleyfabriken känns aningens för likriktande emellanåt. Men jag kan ha fel. Jag har haft fel förr.


Listan

Just nu har vi en ny generation författare(* i Sverige som kan tänka sig att sprida sina böcker på nya sätt. Åsa Schwarz gav bort sin senaste bok gratis i e-boksformat för ett tag sedan, och när Robert Kviby släppte Listan körde han samma sak (eller snarare ”ladda ner och betala vad du vill, om du vill”) de första tio dagarna som boken fanns ute. Jag missade det då, så jag köpte den relativt färska pocketutgåvan när den kom.

Jag tror att det är smart att få ut e-böcker gratis under en period. Konkurrensen är svidande hård nu, det räcker inte att vara bra eller ens suverän – jag tror att flera av oss kan räkna upp ett antal skickliga skribenter som vi undrar vart tusan de tog vägen. Omsättningstiden är kort, en bok blir gammal snabbt så det gäller att hitta och bli upptäckt av de där läsarna som kan tänka sig att hålla koll på en. Järnkoll. Du ska nog vara extremt etablerad för att förlagen ska tolerera ”mellanböcker” som säljer lite så där. Om du förlorar pengar på att ge bort en bok under en tid så är det ingenting mot vad du förlorar på att inte få ge ut nästa bok. Alls. Eller så har jag bara väldigt svart syn på saken, men jag tror tyvärr inte det.

listanNu gillar jag redan Robert Kviby (hans De korrupta fick det otroligt exakta betyget 3.75 av 5 efter en regnig helg i Torsmo).

Listan då. Jo, det är en fristående fortsättning på De korrupta, Annie och Max har varit på flykt sedan den historien fick sin våldsamma upplösning. Ett antal år i exil, relativ frid och ro, men det är lätt att ana att de saknar sonen Mingus som blivit kvar hos vänner i Sverige. Annie och Max är internationellt efterlysta. De har ett pris på sina huvuden.

Nu får inte allting förbli lugnt i lilla grekiska Patras. Annie och Max blir upphittade av en pensionerad amerikanske krigskorre, Thurston Richards. Han hävdar att han har bevis på att legosoldater som deltog i Balkan-konflikten var involverade i systematiska våldtäkter riktade mot bosniska flickor, att en del av soldaterna var svenskar och att hela sörjan tangerar människor i Annies förflutna. Trion börjar leta upp människor som kan tänkas veta mer, men folk mördas på löpande band. Dags att fly igen.

Ännu en gång en spännande historia, ännu en gång det jag gillar – stänk (eller snarare vågor) av real story. Många ”säkerhetsföretag”, privata aktörer, deltar i konflikter numera och beter sig ganska nasty (minns ni Blackwater-skandalen?). Många feta pengar, smutsiga pengar, sticker iväg till högt positionerade personer. Politiker. Finanslejon. Vilka faciliterar? Snutar och jurister, bland annat. Många kan köpas.

Mer. Jag vill ha mer. NU. Och den går alldeles utmärkt att läsa fristående från den första boken. Jag mindes nämligen ingenting från den, mer än att jag tyckte om den. Attention span som en genomsnittlig guldfisk, det är jag det.

*) jag vet, det är ganska många år sedan Åsa släppte sin första bok, men jag tänker ”ny” som i lite nytt tankesätt


Sharp Objects

sharpobjectsStarten var inte den bästa. Jag låg i badkaret och hetshulkgrät, veterinären hade just ringt och hennes prognos för älskade katten var dyster. Även om det inte var helt kört så hade jag nog mycket medicinsk koll för att inse att jag lika gärna kunde ställa in mig på det värsta. Klamrade mig fast vid boken. Det ska en bok som Sharp Objects till i en sån sits. Inte för att den är nuttegullig, tröstande, fin, mysig – nej, för att den är så skruvat förfärlig att den fångar från sida 1.

This family isn’t nuclear.
It’s toxic.

Camille Preaker längtar inte hem till Missouri. Hem? Chicago är hemma. Reporterkarriären går kanske inte lysande, tidningen är kanske inte den mest välkända men –

Men. Hon. Slipper. Missouri.

WICKED above her hipbone, GIRL across her heart

Camilles chef har ett uppdrag till henne. ”Ey, du är ju från den där lilla stan?” Den lilla tidningen är alltid minst tvåa på bollen när det gäller alla maffiga fall. De kan inte konkurrera med de större tidningarnas överlägsna resurser. Men den lilla hålan söderut, där ett barn hittats strypt till döds, med alla tänder utdragna – DÄR kan de vara etta på bollen. Camille med sin lokalkännedom kan ju krama ur det lilla extra. Snyftiga reportage med familj och vänner. Hon är ju en local, om än förrymd. Henne måste de ju lita på?

NASTY on her kneecap, BABYDOLL on her leg

Han tycker ju om henne. Han vet att hon är trasig, att hon ganska nyss kommit på fötter. Han vet att hon knappast längtar hem. Men han kunde aldrig ana, han chefen, vad han utsätter henne för när han skickar ”hem” henne. Hennes rika mamma har ju ett stooooort fint hus. Gratis boende och en tårfylld familjereunion, what’s not to like? Det är dags att glömma och förlåta, dags att gå vidare.

HARMFUL on her wrist, WHORE on her ankle

Camilla möter en blek man på trottoaren, han har just hittat lik nummer två. Ännu en död liten flicka. Strypt. Utdragna tänder. Och det, mina vänner, är ändå bland det minst vidriga som händer Camille när hon kommer hem. Gillian Flynn är Queen of Dysfunc skrev jag för några dagar sedan, och hennes familj är så vidrig att Flynn fann sig manad att skriva att hon visserligen är från Missouri, men att hennes egen familj är TREVLIG-tackar-så-mycket i efterordet.

Den där chefen som gillar Camille, han visste inte vad han gjorde. Nu är det Camille som svävar i livsfara. Hon, som skurit sig själv halvt sönder och samman, är det sundaste i familjen. Ohotat.

Linda skrev vid ett tillfälle att Sharp Objects var hennes favorit-Flynn och jag är böjd att hålla med. Den är inte lika ordrik som Dark Places och Gone Girl (”bara” 320 sidor), den är lite slankare, lite snabbare. En lean, mean horror machine. Alla tre böckerna bjussar på suveräna historier, men den här hamnar på topp just på grund av det smidiga formatet. Flynn får in så mycket ändå, även när hon inte skriver låååångt.

MODERNISTAAAAAA! Översätt! NU!
Edit: den FINNS på svenska, berättar herr S: Vass egg. Den gavs ut 2006 men jag känner inte igen förlaget Jentas och boken verkar vara halvsvår att få tag i.


little dysfunk me


Kära fina Salo och company. Jag gillar den här låten.

För snart en vecka sedan satt vi och väntade i sju långa timmar på att få träffa en veterinär i Strömsholm (det är som vilket akutsjukhus som helst och det var kaos för de stackare som jobbade helg då), jag hade med mig Karl Pilkington och trots att han är så hysteriskt kul så förstördes nog den boken en smula av upplevelsen i sig. Det är tur att det är så full fart på jobbet att jag inte riktigt hinner grubbla dygnet runt för little Ms Dysfunk is my middle name kan jag säga. Det är så tomt så tomt. Mina nattvak är trista när jag inte kan borra ner snoken i kattsingens mjuka päls och jag har inte ens någon riktig ro att läsa. NÄR jag väl läser så är det ännu en av födelsedagspresenterna till mig själv: Gillian Flynns Sharp Objects.

Flynn är The Queen of Dysfunc. Fantastisk. Utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att Mordernista -som hade den goda smaken att börja ge ut Flynn på svenska – bör plocka upp hennes debutbok också.