skräck

livsleda

Ibland klumpar böckerna ihop sig, av en slump (nä, OK, inte 100% slump, tillgänglighet på Storytel hade en del med saken att göra också) lyssnade jag på Linna Johanssons Lollo, John ALs Rörelsen och i viss mån Jessica Schiefauers När hundarna kommer i ett svep.

Precis som Bokbabbel blir jag lite led på att läsa om ung livsleda (eller för den delen medelålders, eller gammal) som i viss mån genomsyrade samtliga dessa tre böcker på olika vis. Alla böckerna är välskrivna, det måste jag tillägga – och alla har de NÅGOT. John AL briljerar med skräckelement samt Tidsdokument Klass 1 A (Palme!), Linna Johansson med ett antal skarpa formuleringar (Bokbabbel inleder sin text med en av de bästa som träffade mig som en knytnäve i magen – det var min tonårskänsla den beskrev), men den bok som riktigt brann till hos mig var Schiefauers. Den sistnämnda lyssnade jag på som pendlarbok för att delta i Kulturkollos bokcirkel om den.

narundarna

*Ester och Isak. Isak och Ester. Två unga människor i ett litet samhälle i Sverige. Småstadstristessen den här våren löper sida vid sida med de nynazistiska strömningar som blir allt synligare: Ett hakkors i svart bläck på mattebokens pärm, en torshammare om halsen, skrålande fyllesång om fosterlandet på festerna.
När Ester och Isak en vårkylig kväll möts på en av festerna vid sjön förändrar de varandra. Deras förälskelse väcker dem till liv.

Ester sover allt oftare över i Isaks pojkrum, äter frukostmackorna vid hans köksbord.

Isak har en lillebror som heter Anton.

Och det här är berättelsen om Esters och Isaks stora kärlek.

Och det är berättelsen om när Anton tog en annan människas liv.”

När Kulturkollo frågade efter tre ord för att beskriva den är boken var det tre enkla ord – ”ont i magen” – som var aktuella för mig. Jag fascinerades av hundarnas roll och hur kvinnorna kändes som birollsinnehavare, trots att de var viktiga och beskrevs fint. Mycket bra bok. Men ”ont i magen” blev det samlade intrycket. Gott så. Vissa saker behöver man få ont i magen av. LÄS! (eller lyssna). Strunta i epitetet ”ungdomsbok”.

Annonser

Färjan tog Surtant ur Häxan

Jag kände mig verkligen som Häxan Surtant igår när jag dissade både det ena och det andra, men det var inget som inte lite snygg skräck kunde ordna till. Jag laddade ner Färjan i fredags kväll efter jobbet och gick sedan inte utanför dörren förrän jag hade lyssnat klart på den. Femton timmar. Femton timmar Färjan-fröjd. Det var första gången jag använde Storytel som annat än pur pendlarlyssning och det gav mersmak. Telefonen följde med överallt här hemma.

En finlandsfärja – lagom sliten och bedagad. Människor – lagom slitna och bedagade. En del ljuvliga, andra gräsliga. Snälla och elaka. Med på båten följer något som ingen riktigt hade räknat med och det blir blodigt. B l o d i g t.

Mats Strandberg! LOVE! Ingen kan som han skriva människor och dialog som jag bara suuuuger i mig. Detta var precis vad jag behövde nu.


it’s not the size

”Bite size” är ett bra koncept. Förr tänkte jag ”ju mer desto bättre” om allt, nu tycker jag mer och mer om noveller och allra helst e-dito. Så smidiga att ha tillhands för att förvandla spridda stunder av tråktid till en skvätt hjärnstimulans.

rentalcausJag kommer aldrig sluta sakna bloggen Swedish Zombie, men förlaget är ju inte så dumt heller. Johan Rings Rent-a-claus hade kanske nått mina öro… ögon även utan Jonnys lilla pet på mig, men eftersom jag numera har dålig koll på aktuell utgivning är jag glad att jag påmindes om den här lilla pärlan.

Jag var själv skräckslagen för tomten (han frågade alltid om jag hade varit snäll, jag var redan som barn en liten läskigt plikttrogen prestationsprinsessa som visste att jag KUNDE ha varit bättre, snällare, duktigare, whatever) ända tills den dag då jag (klassiker) hittade en tom mask i en garderob (AHAAA!).

En julafton gömde jag mig under sängen och vägrade komma fram när det ringde på dörren. Jag minns inte vad jag hade gjort för fel dagen innan, men något var det, och jag hade INTE lust att redovisa den för den där läskiga gubben.

Skammen i att mamma skulle berätta (pappa var ute och köpte tidningen, trots att detta var den tid – som vi nästan glömt – då det faktiskt fanns dagar då inga tidningar gavs ut i svea rike, det var på den tiden det till och med fanns dagar då mataffären var stängd :-O) stod jag inte heller ut med. Nej, bättre stanna under sängen.

Johan gör för (mot) tomtar vad King gjorde för (mot) clowner. I like it. Ibland är underbart kort. Jag har nu fått svart på vitt att jag gjorde HELT rätt som lade mig under sängen.

(du känner igen namnet Johan Ring, sa du? det beror kanske på att jag läste och gillade hans Fyra minuter häromveckan. nytt fantastikfynd, på min ära.)


På Östersjön kan ingen höra dig skrika

Jag är sååå sugen på Mats Strandbergs första renodlade skräckroman som tar plats på en Östersjöfärja – men jag måste nog vänta till september eftersom jag inte blir e-prenumerant ens för följetongens skull.

Om denna dionysiska färd mellan två tysta länder handlar årets sommarföljetong för SvD:s prenumeranter. Mats Strandbergs ”Färjan”, som kommer i bokform i september, är en skräckhistoria om en fiktiv färja och dess mardrömslika färd under en mörk novembernatt. Det är en berättelse om en värld av överflöd och vad den gör med människan, men också om vänskap och vikten av samarbete för att överleva.

– Jag är förvånad över att ingen fått idén tidigare, säger Mats Strandberg.

Vän av ordning vill påpeka att Malin Rydén redan har utforskat konceptet, förvisso ”bara” i en novell och inte en hel roman, men dock.


Fyra minuter

Räddningen kom. Den KOM till slut. Mix förlag gav mig chansen att kräla upp lite ur chicklit-träsket (herregud, alla mina Freudianer, härom veckan skrev jag först chocklit, nu blev det cocklit – kan jag få skylla på att tangentbordet skulle behöva rensas från katthår nu igen? bokstäver försvinner och det blir fel? nehej, inte det)

9789186845179OK. Omstart. Fyra minuter. Johan Ring. Mitt återtåg in i svensk fantastik.

En alldeles vanlig flight från Salzburg till Arlanda. 150 personer ska hem till Sverige igen, eller kanske bort och se något nytt.

En alldeles vanlig svensk liten ort ute vid kusten i Småland. Veronica och Anders njuter småregnig vårkväll. Ljuset, vilken solnedgång. För inte är det väl norrsken? Lite rosa. Märkligt men vackert.

Smålänningen och storstadsbon. Veronica och hennes sambo Anders har nyss flyttat ner till Dunvik från Stockholm. Veronica äts av dåligt samvete. Varför släpade hon Anders till sin gamla hemhåla? Till en liten lägenhet ovanför en nystartad second-hand-butik som ingen vet hur den ska bära sig? Han måste ju hata det.

Samvetet tynger när det gäller farsan också. Så dags att flytta ner och visa omtanke när mamma redan dött. Det där med att starta ett nytt liv kan ta sig många uttryck, och alla har sina utmaningar. Tiden har gått sen Veronica lämnade Dunvik, ändå är allt allt ALLT precis som vanligt, inklusive byoriginalet Prästen. Kurt. Den överårige utslagne som bor kvar hos åldrad mamma och tillbringar dagarna med att försöka predika frälsning på stan. Som. Vanligt.

Sen slutar det vara vanligt. Under fyra minuter försvinner den där Swiss Air-flighten från radarn. Sen – PANG! – plogar kärran ner nosen i Lothar Nordahls potatisåker. Alla är döda, något annat är otänkbart efter en så förfärlig krasch. Väl.

Många människor känner sig märkligt dragna till olycksplatsen, och det är inte bara vanlig katastrofturism. Något vibrerar och drar i dem. Det hummar i skallen. Räddningspersonalen skyndar för att få undan vrakdelarna och när lastbilarna kommer för att föra bort det som återstår hänger aggressioner i luften. Fast nu fick de kanske inte med sig allt i de där svarta lastbilarna.

Enter: mayhem. Folk blir konstiga. Konstigare. Veronica känner att nåt är skumt men när hon allra först börjar mumla något om det blir hon avfärdad, gud vad hon ska gnälla då, fröken storstadsbo.

Fast hon kanske inte bara är gnällig.

Johan Ring presenteras som Sveriges svar på Stephen King, äääääh, varför ska vi behöva fortsätta med såna jämförelser? Svensk skräck står fint på egna ben. Johan avslöjar att han också gillar Anders Fager och det märks. Inte för att han kopierar, mer för att skräcken uttrycks i liknande ickeprecisa termer. Jo, de kan sin Lovecraft. Kombinationen svensk lantidyll, rätt ospännande vardagsliv och skräck-kaos är en favorit i sammanhanget. Jag gillar också att han varvar berättelsen i nutid med korta reportage om andra hål i verkligheten. Bermudatriangeln. Hippies som försvinner spårlöst från en partykväll i Stonehenge. Fraktskepp som flyter runt med död besättning i Malackasundet.

Undertecknad jobbade med ett projekt i Oskarhamn i ett år, så jag tror minsann att jag behöver läsa Efter stormen (textsamling om en fiktiv härdsmälta i verket) också. Jag blir alltid ohemult glad när jag hittar nya svenska skräckfynd och Johans skräck gör mig just ohemult glad. I Efter stormen skriver Johan, Caroline L Jensen (gammal favorit) och Sonja Krapu (ännu icke utforskad). Jag är taggad på skräck igen!

——————–

Bonus i Fyra minuter: en novell som heter Saken som åt upp Danny Smith. Den ska jag läsa nu.


krimsigare krams, längre långdans, djupare dopp i grytan?

Tyskland går all in på jul. Jag kan vara som en skata som gillar glans och glitter, men jag blir nervös på hur mycket julsaker som blänker i butikerna redan. Jag ser fram emot Glühwein på julmarknad men det får finnas gränser. Julen i år kan dessutom bli den märkligaste på länge, jag vet inte ens om jag kan åka till Sverige – det var lättare att hitta kattvakt i Sura, kan man väl säga. Jag har vänner här, till och med kattälskande vänner, men många av dem bor på andra sidan stan. Fyramiljonersstan. Tror ni att det tar tid att åka från ena sidan Stockholm till den andra? HA. Välkomna hit. Kanske inget man unnar sina vänner mitt i julstressen. Vi får se.

Jag har alltid tyckt att det är rätt skönt att kunna göra något helt annat de där sista galna veckorna före jul, jag är av rutiga och randiga skäl rätt avogt inställd till julen sedan många år. Därför gick jag loss rätt hårt på en happening som jag fick nys om förra veckan: Doktor Ida Charlotta Lessanders nedgång och fall
 

Följ med på en resa tillbaka i tiden. I nittonhundratalets början var nuvarande Folkuniversitetet den nya huvudbyggnaden för Stockholms högskola, en plats full av starka viljor, hård konkurrens och hemlighetsmakeri. I skolans kupol verkade en idag nästan bortglömd pionjär inom biologin; Doktor Ida Charlotta Lessander (1875-1914). I en mansdominerad värld var den ambitiösa Lessander en främmande och farlig fågel. I en tid när fina flickor skulle sitta hemma med handarbetet i knäet bröt hon ny mark som egensinnig, briljant och äregirig forskare.

Utställningen Ida Charlotta berättar historien om en byggnad, en vetenskap och en kvinna. Samtidigt. Vi berättar om huset som studenterna kallade ”gråsuggan” och hur området runt Observatorielunden var sin tids science park full av världsledande forskare. Vi berättar om mykologin, läran om svampar, en forskning som för hundra år sedan kunde vara direkt livsfarlig. Och vi berättar om Ida Charlottas karriär som en av Sveriges första kvinnliga forskare inom naturvetenskapen, vilket motstånd hon mötte och det öde som drabbade henne.

Ida Charlotta är en berättelse som använder hela Folkluniveritetet som scen, på ett sätt du aldrig varit med om tidigare. Det är en produktion av elever på Folkuniversitetets Skrivakademi, under ledning av författaren Anders Fager.

Verket visas vecka 50 och 51. Skräck, skandaler och kvinnokamp. Och jävligt skumma svampar. Ida Charlotta hamnade i blåsväder för att hon ganska ogenerat prövade olika hallucinogena svampar på fattiga ”frivilliga”. What’s not to like?

———————————

Lite i samma anda är en annan happening som jag är väääääldigt sugen på: Skräck och skrock på Hallwylska musset i Stockholm. Den utställningen pågår ända till 1/3 nästa år så NÅN gång borde jag ju kunna se den.

 


allt du nånsin velat ve… nä, allt du inte ens visste att du ville veta om Anders Fager

Den aningslösa bokbloggaren (med stort trähus fyllt av böcker som när branden ryckte fram som snabbast endast befann sig 11 km bort…): Anders, vi börjar med SVENSKA KULTER och SAMLADE SVENSKA KULTER. Jag svepläste båda böckerna och vet därför att du ser sådant som vi andra ofta missar. Varför började det egentligen brinna i Västmanlands skogar?

Anders Fager: Egentligen är det inte svårare än så att hitta på en spökhistoria. Man ställer sig den där typen av fråga. Vad var det egentligen som hände? Och det går säkert att hitta massor av annorlunda skäl till att det började brinna. Det dräller av gamla gruvhål däruppe. Och vad bor det inte i dem? Och vad är de som tillber det som bor därnere villiga att göra för att sopa bort spåren av något illdåd? En skogsbrand kanske?

fagerbyassbring

Fotograf: Kalle Assbring

Siv: Jag skriver lite skräck ibland men fastnar alltid i ”folk kommer tro att jag är galen, pervers och rent livsfarlig”. Hur ser du på det? Bryr du dig? Lägger du någonsin band på dig?

Anders: Tycker folk att jag är galen, pervers och rent livsfarlig?

Siv: Jag vet inte, Anders. Gör de det?

Anders: Tror det är någon slags image som jag förväntas odla. Att jag äter barn och sover i en kista och så. Undrar om Viveca Sten får sådana här frågor? ”Är du ett monster på fritiden?”

Siv: Nu ska vi inte på något vis insinuera att förfärligheterna du skriver om är på låtsas, men var går gränsen mellan fantasi och verklighet för en skräckförfattare?

Anders: Jag är fullblodsateist. Det är förmodligen därför jag skriver sådant jag gör.

Siv: Skulle du säga att det är normalt för folk som skriver om monster och spöken?

Anders: Jag tror det. De allra flesta i min bransch är jordnära typer. Det uppstår genuint underliga situationer när jag stöter på folk som på allvar tror att jag tror på det jag skriver. Det händer, faktiskt.

Siv: Var får du dina otäckheter från?

Anders: En lite väl överaktiv fantasi. Som alla författare så samlar jag på mig bilder och scener, men det är inte så att jag stryker runt på kyrkogårdar eller gamla tortyrkammare och söker ”sköna vibrationer”. Sådant lämnar jag till posörerna.

Siv: Är du otäck?

Anders: I rätt sammanhang så. Det mesta här i världen är otäckt om det oinbjudet står i någons kök tre på morgonen.

Siv: Du förstår ju att det där lockar fram bilder i huvudet. När stod du senast oinbjuden i någons kök tre på morgonen?

Anders: Jag är som en vampyr. Man måste bjuda in mig om man vill ha mig i köket.

Siv: Men. Ponera att du fick chansen att skrämmas: i vems kök står du?

Anders: Hemma hos någon religiös charlatan. Han killen i Knutby. ”Var är din gud nu?!?”

Siv: I din pågående trilogi (så här långt JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN och EN MAN AV STIL OCH SMAK) tangerar du historien om KB-mannen, bibliotekstjuven. Är det rent av så att du känner honom?

Anders: Det är svårt att känna honom, för han är stendöd. Nej, men jag har pratat med flera som haft med honom att göra. Han var en märklig och väldigt egotrippad figur. Mitt porträtt av honom gör honom mer rättvisa än den otroligt mesiga tv-serie som gjordes för några år sen.

Siv: Formar du relationer till dina karaktärer, eller behåller du rollen som kallsinnig betraktare?

Anders: Klart man gillar sina karaktärer. Men vissa av dem kryper närmare inpå. Vissa är mer skrymmande. My Witt från DROTTNINGEN I GULT i SAMLANDE SVENSKA KULTER är värst. Hon är som att ha Anna Odells dampiga tvillingsyster lös i sitt liv. Dels hänger hon i min lägenhet och möblerar om (köket ser ut som ett medeltida stormhinder och ”titta en installation”) medan jag skriver om henne. Dels så är hon är en karaktär som genererar otroligt mycket prat och babbel. Jag skriver en teaterföreställning om henne nu som ska heta ”Drottningen i Gult” och hon är omständlig. Det blir alltid en massa text över när jag skriver om henne.

Siv: Låter jobbigt.

Anders: Det är värt besväret. Är det någon speciell karaktär du tänker på?

Siv: Cornelia från JAG SÅG HENNE I DAG I RECEPTIONEN är speciell. Och så tänker jag på författare som känner att de styrs av sina karaktärer. Som formar snudd på familjära band.

Anders: Låter rätt pretentiöst. Cornelia var kul i början, men blir otäckare ju mer jag skriver om henne. Hon börjar som den där sexiga-trasiga-roliga bruden man gillar (i en viss ålder, före 25 och efter 65) och slutar som en gudarnas budbärare. Jag vet inte om jag gillar henne eller är rädd för henne eller tycker synd om henne.

Siv: Skriver du in egna vänner och ovänner i böckerna?

Anders: Inte avsiktligt. Jag kan låna karaktärsdrag eller olater från folk jag känner, men det blir aldrig några riktiga karikatyrer. Väntar snarare på att någon ska får för sig att jag skrivit om honom fast jag inte har det. Nån galen groupie som säger att ”allt det där du skrev om Cornelia, det var om mig. Och här är jag!!!”  Oinbjuden i mitt kök tre på morgonen.

Siv: Nu är vi i köket igen – det är ju där den bästa delen av festen sägs vara! Känner folk i gemen till ditt civila yrke i Försvarsmakten? Det KAN tänkas stoppa dem…

Anders: Det var längesen det var mitt heltidsjobb. Men köket är alltid bäst. Nuförtiden är det ju där man får röka.

Siv: Jag skrev ”trilogi” här ovan, du har redan avslöjat för mig att det BLIR en tredje bok i serien. Vet du redan nu hur det ska sluta i detalj?

Anders: Jag vet vart ”Krig! Barn!” ska landa och vad som ska hända. Ungefär. Sen finns det alltid en del av historien som växer fram under tiden. Det är två parallella processer. Man följer en uttänkt karta och ser vad man hittar längs vägen.

Siv: Personen Anders då. Hur ser skrivandet ut för dig? Livsnödvändighet, ventil, eller kul bisyssla?

Anders: Yrke sen några år tillbaka. Alltså en livsnödvändighet. Fast det säger inte så mycket om själva mig.

Siv: Så vad gör egentligen en Lebeman, detta ord som dyker upp i reklamen för EN MAN AV STIL OCH SMAK? Är det möjligen – med avseende på arbetstider – det alldeles perfekta att vara som författare?

Anders: Med tanke på hur sinnesjukt mycket jag arbetar per vecka så är det bra att ha lebemannafärdigheter när det väl dyker upp lite fritid. Man liksom drar i en spak (i köket) och sen brakar hela partyt igång. Komplett med en skäggig snubbe som står i ett hörn och spelar Spotify på en iMac och dricker IPA.

Siv: Ja, det där är något folk ofta glömmer. Vill du berätta vad du gör när du inte skriver, marknadsför dina alster och minglar med läsare?

Anders: Försöker vara med min fru och mina barn. Träna. Vanliga vuxengrejor.

Siv: Hur tjusigt är livet för en svensk skräckförfattare 2014 egentligen? Är det groupies i drivor, tungt flämtande kulturtanter i Gudrun Sjödén-tunikor som bjussar på rödvin eller är det mest en kall inplastad macka på ortens Scandic som gäller efter en genomsnittlig signering?

Anders: När man väl lämnat fandom-världen bakom sig så är skräckförfattar-livet inte annorlunda än för andra författare. Drivor av jobb, inplastade kulturtanter och rödvin på Scandic. Det är ett väldigt ensamt jobb som då och då avbryts av närmast hysteriska mingel.

Siv: Inplastade kulturtanter – se där var ett fint uppslag till en blodig novell! Frågan är om de blir roligast som offer eller förövare. Som zombieälskare vet jag vad jag tycker.

Anders: En zombiekatastrof på bokmässan? Perfekt.

Siv: Jag håller med! Helt fantastiskt att plasta in tanterna dessutom, zombier är kända för att tappa kroppsdelar vid de mest olämpliga tillfällen och det kan ju bli synnerligen grisigt ihop med böcker. Så… jag ser möjligheterna. Välj din favoritapokalyps. Ryttarna kommer. Hovarna dånar mot asfalten. Vilken sorts katastrof förebådar de?

Anders: Du tänker på naturkatastrof? Eller?

Siv: Naturkatastrof, virus, zombier, vampyrer, jättemaskar som äter upp hela jorden – choose your weapon!

Anders: Skrev en kul novell till FRUKTANS novellantologi STOCKHOLMS UNDERGÅNG som heter FEM TIMMAR som använde något så världsligt som en komet. Och så fick jag använda Bowies makalösa FIVE YEARS som någon slags motor för historien. Den blev jäkligt bra.

Jag och Daniel Thollin som gjorde DEN ELAKA VIKARIEN planerar nu en ny barnbok som nog ska heta ASTRID OCH ZNORK FÖRGÖRAREN. Znork är ett jättemonster som river hela Kungsholmen sen han upptäckt att hans favoritgodis är slut på Lidl. Han ser ut lite som en Lovecraftiansk ”gug”.

Siv: Nästa stora svenska stjärnskott på fantastikhimlen om du får bestämma?

Anders: Jenny Lundin. Alla gånger. Hon får mig att titta i backspegeln och tänka ”skärp dig”. Hon borde få många att tänka det.

Siv: Där är vi rörande överens! Har du samarbetat med henne innan hon debuterade med sin novellsamling nere på Flower & Dean Street?

Anders: Vi är bekanta. Jag har läst ett par av hennes texter och tänkt ”vad ska du med mina synpunkter till?”

Siv: Att hon inte fått kontrakt med ett stort förlag är sjukt, men en del av den verklighet som jag vill köra ner i halsen på de där som tror att det väl löser sig om man ”skriver bra”.

Anders: Vill säga mot dig där och säga att är man så bra så får man kontrakt. Jag vet. Jag var Jenny för fem år sen.

Siv: Vilken bok hade du själv velat skriva – eller har du rent av redan skrivit den boken själv?

Anders: Uppenbarelseboken. Snacka om skumma fans man skulle ha.

Siv: Nu får jag väldigt intressanta bilder i huvudet igen och det är ju alldeles därför jag uppskattar ditt författarskap.

Anders: Tack, tror att det är den bästa komplimang man kan ge mig. ”Du ger mig intressanta bilder.” Det kopplar tillbaka till My Witt och något hon säger om vad ett bra konstverk gör med den som upplever det.

Siv: Tack själv Anders Fager, aktuell med En man av stil och smak och Stockholms undergång – tillika ständig svensk kultskräckmästare. Vi ses på bokmässan! Var hittar vi dig säkrast, vi som vill ha böckerna signerade eller bara jaga dig i största allmänhet när vi äntligen hittar en maskin stor nog att plasta in oss?

Anders: Kommer att återkomma med ett mer exakt schema, men jag finns hos SF-BOKHANDELN varje dag klockan 1400. Vi ses där. Med eller utan plast.

———————-

Va? Du vill fortfarande veta saker om Anders Fager? Men så kom då till Bokmässan!