sf

Earthfall

earthfallomslagPostapokalyptisk YA-science fiction – kan det vara något?

– förutom en ganska lång etikett, en del skulle köpa ”PA YA SF”, men då kanske jag blir onödigt snäv ändå –

…ja, det kan det definitivt. Mark Waldens Earthfall ger mersmak.

Sam är femton år och har levt ensam i Londons kloaker i 1.5 år. Han gör korta raider upp till ytan – det finns ännu en och annan konservburk med vita bönor att hitta, även om det blir svårare och svårare – men han har ett kyffe där han inrättat det närmaste ett liv man kan komma efter den där dagen. Kyffet är fyllt av böcker. Böcker är nyckeln till ett vettigt liv, dels för att hitta de överlevnadskunskaper han behöver men också för att ha någon form av sällskap, intellektuell stimulans. Han har slutat tala med sig själv, det fick bara hans bunker att eka så ännu mycket tommare.

På ytan härskar… ja, det är inte direkt robotar, men någon sorts teknologiska varelser. Plötsligt en dag var himlen fylld av stora farkoster, och då

Och då. Han vet inte varför, men alla blev konstiga utom Sam själv. Viljelösa. Zombieliknande. Finns det ens någon annan kvar som är som han?

(insert: dramatisk musik)

Det är YA, det är ganska simpel YA (nästan all YA kanske kommer att te sig simpel efter Codename Verity?), men det är snärtigt och effektivt. Jag tycker om att läsa om Sam så jag hade gärna läst ännu mer om överlevnaden i sig, den ensamma. De där första 1,5 åren. Nu blir det inte så, det är en i PA-sammanhang ganska tunn bok, historien är koncentrerad (kanske just för att fånga också den som skyr alltför tjocka böcker?) och det går från 0-100 på 6,7 sekunder. Som den Londongalning jag är blir jag också lite besviken över bristen på geografiska referenser, jag tycker om att kunna med-orientera mig i städer som jag känner till. Att tänka mig just den delen av stan, den gatan, den stationen efter att allt hände. Vi får en referens, kanske den fetaste av dem alla, men vilken roll X spelar kan jag såklart inte avslöja. På plussidan? En spännande fiende. Jag har svårt att få en riktigt klar inre bild, filmen i huvudet medan jag läser, men det jag ”ser” är ganska ovant för mig. Jag läser oftast virus/kärnvapen-PA, jag är mer van vid mutanter och zombies än vid teknologiskt hyperavancerade utomjordingar. Jag gillar omväxlingen även om den ställer till det för mig.

Jo, det är bra, men det finns potential för ännu mer!

Mark Walden skriver på ännu en bok och jag håller ögonen öppna. Jag vill veta mer. Allra helst skulle jag se att han skrev en fully blown nörd-PA, en tjock och fet en, fylld av överlevnad och smarriga Londondetaljer. Såklart.

Annonser

postapoka…. eh, påskapokalyps

earthfall

Tänk att överlevnad kan vara så MYSIG när man kan betrakta den på säkert avstånd en ledig långfredagsmorgon under täcket. Snälla kosmos, visst kommer postapokalypsen alltid att vara så?
Eller inte.

So far very good, jag har goda förhoppningar om att den ska kunnas tänkas hålla hela vägen och jag blir glad över att läsa att författaren skriver på en tvåa.

Nu ska jag fortsätta att vara utomordentligt påsk-lat, jobbet har sugit musten ur mig de senaste veckorna (men jag har haft kul, det har jag) så nu ska hjärnan få viiiiiila.


…för att jag ÄLSKAR att hjälpa till!

130304

Dubbla paket idag – mums!

Paket 1: Rysk dystopi, jag är otroligt nyfiken.

Paket 2: Tja. Ni vet. Man är ju en filantrop. Varmhjärtad. Där satt K och pep ”men hur får man gratis frakt då?”. Han hade plockat ihop två cykelböcker hos en viss nätbokhandel och landade runt tjugo pund. Klart man hjälper till. Klart man offrar sig. Jag struntade ju i att köpa Atwood på SF-bokhandelns rea, men det har skavt sedan dess. Nu är hon min!

Ännu mer goda nyheter: Jag sitter just och bokar in en massa jobbmöten i Berlin om två veckor. Nu måste jag kolla vilka tyska böcker som jag absolut inte behöver också, så att jag verkligen kan arbeta på att inte råka köpa dem.

#Blogg100 – 41


Divergent

Vi drar till Chicago i en grå och ogästvänlig framtid. Vi har ingen aning om vad det är som har hänt, men det är inte många människor kvar. Stora delar av staden ligger i ruiner. Sjön – den stora – är reducerad till ett träsk.

De människor som finns kvar lever i fem uttalade samhällen, fem falanger: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda.

Beatrice föds in i den falang som styr samhället: de osjälviska (osjälviska politiker? just det låter snarare som en UTOPI *host*). Mamma, pappa, brorsan och hon… alla de andra i familjen är så mycket bättre på att vara osjälviska. Beatrice tvekar och retar sig på de regler hon måste följa som God Osjälvisk. Hon känner sig inte alltid hemma i sin familj. (nää, och vilken fjortis gör det då, tänker jag lite cyniskt. en på fem?)

Det sextonde året får – tvingas! – man göra ett val. Då har man chansen att välja väg, vuxenliv, att gå in i en annan falang. En falang som passar en bättre. Varje elev går igenom ett lämplighetstest för att få hjälp med valet, men i slutänden väljer man själv.

Klarar man inte av att inordna sig i sin falang blir man falanglös. Kastsystemet i Indien är officiellt avskaffat, men att vara falanglös är på många sätt som att vara en paria, en dalit, en oberörbar. Fattigt, oönskat. Falanglös vill man INTE vara, så det gäller att välja rätt, att välja det man både vill och KAN klara av. Det låter kanske lite enklare än det är. Alla falanger behövs i ”totalsamhället” och alla har sin plats, sina sysslor att göra, men ingen har rätt att leva med sin falang. You gotta earn it, och det kostar.

Beatrice ar alltid betraktat de tappra på lagom avstånd och känt både ett och två styng av avund. De verkar ha så kul, de gör det ingen annan vare sig får eller törs göra. Å andra sidan, väljer hon att byta falang som måste hon lämna sin familj. Chicago är segregerat, man umgås inte över falang-gränserna. Falang går före blod, och trots att falangerna har sina platser så kokar det, missnöjet pyr, någon planerar en revolution.

Få se nu… unga människor tvingas göra svåra val och kämpa mot varandra. En kamp på liv och död. Kasta in några nypor romantik och svårhanterliga, motstridiga känslor. Starta ett KRIG också. Tadaaaaa!

Ja. Det är omöjligt att INTE tänka på Hungerspelen när man läser, men jag försöker ändå att låta bli.

Divergent är den första delen i en YA-trilogi signerad Veronica Roth. Det må vara hur det vill med likheterna med Hungerspelen (som i SIN tur anklagas för att plagiera Battle Royale, som… ja, ni vet), men de stunder då jag lyckas tvinga undan det tvångsmässiga jämförandet så har jag jäkligt kul när jag läser. Det ÄR spännande. Jag vill veta hur Beatrice – senare Tris – ska klara sig. Jag VILL att hon ska klara sig. Jag är dessutom MYCKET mer sugen på att hon ska hångla upp sin kärlek än jag någonsin var när jag läste om Katniss och hennes grabbar.

Kan jag säga att den ena trilogin är bättre än den andra?

Nej. Inte än.

Men på samma sätt som jag vräkte i mig Hungerspelstrilogin, på samma sätt kommer jag att hetsläsa de här böckerna. Enda skillnaden är att den här trilogin ännu inte är färdigskriven, så jag kan inte dra i mig alla tre delarna på en gång. Jag får stå ut med det. Det gör jag.

Det är omöjligt att motstå funderingar på vilken falang jag skulle ha valt. Jaaa, det verkar kul att hoppa av och på tåg i farten (sånt får de tappra ägna sig åt, när de inte äter läckra bakverk förstås), men ack så jobbigt. Mitt ingenjöriska jag kan eventuellt ha drag av de lärda, men fy sickna dryga skitstövlar de är. De ärliga går runt och säger sanningar hela tiden, på gott och ont. Nej, usch, jag har tröttnat på att vara budbäraren som blir skjuten. Osjälvisk? Ja, lobotomera mig så kanske jag kan tänkas klara av att leva upp till den titeln sen.

Njä. Mitt trötta november-jag tänker ett tråkigt men förmodat boktoksvänligt ”de fridfulla”. Jag joinar de fridfulla och plockar äpplen och ler snällt när jag nu inte sitter i ett hörn och läser.
Tråkigt i längden? Det kan jag fundera på en annan dag.
Vad skulle du välja?

PS men alltså va, falangmärket – MÅSTE det påminna så mycket om härmskrikan att man nästan tar fel på böckerna när man tittar snabbt?


Pretty Monsters

Åh Kelly Link. Kära Kelly. VAD kan jag skriva om henne, och om Pretty Monsters, som inte alla andra redan har skrivit? Jag känner att jag är om inte sist så åtminstone väldigt SEN på den här bollen.

Ingenting smart kan jag komma på, inget mer än att jag instämmer i att hon är svår att beskriva, att hon skriver de allra underbaraste mest absurda sagor för alla åldrar som man man tänka sig. Pretty Monsters samlar en bunt historier som spretar vilt, på det trivsamma sättet. En barnvakt som visar sig vara död, en snubbe som gräver upp sin döda flickväns grav för att ta tillbaka dikterna som han sent omsider ångrar att han lämnade i hennes kista. Det milt sagt udda mamman som visar sig vara en gudinna. En handväska som rymmer ÄNNU mer än t o m min blytunga dito. Ylande systrar.

Ja, ni hör ju.

Hur beskriver man det här? Det är not for the fainthearted, inte för de som vill ha ordning och reda och sansat och klokt. Det är för den som vill dras med i något underligt. Jag rynkar pannan ibland när jag läser, men jag har aldrig tråkigt. Det kallas ”Young Adult” men det stör som vanligt inte mig.

Bonus: finfina illustrationer av Shaun Tan. Man gillar honom. Muchos. Man blir också attans glad över att inse att kära favoritbibblan har ännu en Kelly Link-samling i gömmorna. Man reserverar den också. Man vill ha mer.

Och nu ska jag göra lasagne – för ni märker det redan: i dag är inte min bästa skriva-om-böcker-dag. Jag hoppas att jag för dagen är bättre på att göra en lasagne än på att skriva om Kelly Link. Annars får det väl bli ett besök på pizzerian, då.


Amatka

Natten har ägnats åt Karin Tidbecks Amatka. Så exakt, så sparsmakad. Så otäck.

Vanja arbetar som utredare i Essre. Hon skickas på uppdrag till den avlägsna kolonin Amatka. Det måttligt angelägna – kan man tycka – uppdraget är att kartlägga kolonins hygienvanor. Vilka produkter kan de tänkas behöva i just sina speciella förhållanden (kallt, mörkt, huvudnäring: underjordisk svampodling)? Varför är de så motsträviga och föredrar lokalproducerat?

Vanjas liv i Essre känns ledsamt och gråsvart. Livet i det kalla Amatka känns ännu svartare. Inrutat. Ändå finns någon där. Nina, så full av liv, puffar på Vanja. Lätta upp för tusan, var inte så stiff! Kärlek uppstår.

Vanja upptäcker emellertid mycket snart att det där med att lätta upp, inte vara så stiff – det gäller inte allt. Det finns händelser i Amatkas förflutna som man INTE ska, (snudd på) kan eller får rota i. Kanske är det kärleken, den fysiska närheten, som plötsligt gör att Vanja blommar ut som ett litet under av civil olydnad.

Temat känns igen. Det kalla, deprimerande – ett liv som både läsare och för den delen romanfigurer kan undra om det verkligen är att betrakta som liv. Staten, den totalitära, gör nog sitt bästa för att ”skydda” medborgarna – bristen på frihet ses som en nödvändighet och varför det är så? Ja, det berättar vi inte för er, you can’t handle the truth. Vi gör allt för dig, så du måste ge allt till oss; inklusive din livmoder oavsett om du vill bära ett barn eller ej.

Jag funderar på det ibland. Fullständigt inrutat liv i tvång, eller frihet om den innebär döden? Wow. Tror man på ett liv i döden så kanske slutsatsen är självklar, men annars? Jag är för simpel och feg för att leverera det – för en del – självklara svaret på den frågan. Tänker på det igen när jag läser Jan Mosanders memoarer och han nämner frihetskämpen som hellre brände sig till döds än infogade sig i regimens band i dåvarande Tjeckoslovakien.

Amatka får mig att tänka på Kallocain. Inte som plagiat, eller som nån tråkig jämförelse, men som en hyllning till Tidbecks uttryckssätt. Nåt kan vara riktigt läskigt utan att författaren behöver ta till yviga brösttoner. Det är snyggt, och fortfarande ganska ovanligt. Jag begriper verkligen ingenting (nästan), jag får förstå ett och annat tillsammans med Vanja men jag förstår inte ens allt (om det finns ett allt att förstå) när boken är slut.

Bonus: bibliotek och bibliotekarie i framträdande biroll. Och vilken biroll sen.

MIX förlag går från klarhet till klarhet. Bonnierägda, javisst, men om det är det som krävs för att sprida intressant litteratur så so be it, då. Jag går vidare i MIX-konsumtionen och drar av Smittad också, när jag nu är igång.