seriemördare

there’s no such thing as a free lunch

lustChick-lit-skräck, kan det vara nåt? Japp, det kan det, åtminstone när den serveras av Åsa Schwarz. Lust. Dåtid, nutid, legenden Aleister Crowley och en hunger efter framgång på alla plan som får tillvaron att snurra snabbtsnabbt, så snabbt att petitesser som samvete och empati slungas ut i perifierin som drivna av en magisk centrifugalkraft.

Sara är författare, karriären går lite halvknackigt fram till den dag då hon halvt på skoj utför en av sin mormors gamla ritualer. Skoj eller ej, plötsligt rinner orden ur skallen och Sara skriver en bästsäljare. När det är dags för uppföljare så… ja, det kan ju inte skada att utföra den där ritualen igen. Och igen.

Sara skriver och raderar och skriver igen, hon knattrar som i trans och byter inriktning och skriver saker som till att börja med förvånar både henne själv och hennes agent, men det känns så bra, så attans bra. Allt finns plötsligt inom räckhåll. Lyxhotell i NYC, exklusiva kläder som plötsligt sitter som en smäck, dyra middagar och inte minst sex. Att Anders, föremålet för åtrån, är gift – behöver det vara ett hinder? Den nya Sara borde väl vara värd ett sprucket äktenskap?

Kan så mycket framgång verkligen vara gratis?

Jag har gillat Åsa i ganska många år nu, detta är en lite ny inriktning men åh, underhållsvärdet är STORT. Många snygga pikar till författar-/förlags-världen, en och annan roande kollegial cameo (Träff och Jensen) och en massa referenser till min mellanstadiefixering: Aleister Crowley (åh mamma och pappa, om ni bara hade vetat vad som stod i den där boken av Poul Fersling som jag fick i julklapp efter att den stått på plats 1-5 på önskelistan. TACK för att ni inte läste baksidestexten utan bara KÖPTE ;)).

Nu blir jag sugen på att läsa Viskningar också – jag vill ju se vad Sara värkte fram med den dyrköpta magin…

Annonser

no more twice twice

twicetwiceFresterskan Feuerzeug tipsade mig om att Chelsea Cain släppt Kill you twice (…och nu ser jag nåt om Let me go också, hupp, jag har verkligen nollkoll på det som ändå är en av mina favoritserier), och jag lade genast en beställning. Trodde jag. Eller? Hittade den inte. ”Ah, jag var nog en duktig bokinköpsstoppare och stod över” tänkte jag och bestämde mig för att synda. Beställde.

IGEN, visade det sig, ty plötsligt hittade jag boken. Nej, det är inte första gången det händer. Var övertygad om att jag sumpat avbeställningschansen och tänkte storsint att då får bytesbokhyllan ett snajdigt tillskott då. Men så HADE inte mitt bokpaket kommit när jag kom hem från London. Ah. Det väntar in en ännu icke utkommen bok. Jag hinner avbeställa dubletten.

Sagt och gjort, men med ny ”synd” som bieffekt. Nu kunde jag ju DESSUTOM beställa några av de böcker som jag avstod från att köpa i London. London? London! Mer om det sen.


Livrädd

livraddS J Bolton är tillbaka med bok nummer två om Lacey Flint – Livrädd/Dead Scared. När jag insåg att Lacey skulle få åka till Cambridge den här gången blev jag milt sagt exalterad. Cambridge, med alla dess mytomspunna universitet, är en vacker liten stad (med mååååånga fina boklådor). Perfekt miljö för aka-porr, och en nästan lika bra tummelplats för seriemördare. Den vackra småstadsidyllen med snirkliga hus och det otäcka krypande paranoida. Kontrasterna som gör’et.

Universitetsstudier. För många är det klivet ut i vuxenlivet. Flytta hemifrån, kanske till en stad långt bort. Nya vänner, nya ovänner och en hiskelig press att lyckas.

När det handlar om Cambridge (eller för den delen någon av våra svenska prestigeutbildningar) så kan det också vara så att en landar där aningens utslut av pressen att ens ta sig DIT. Det är inte direkt som att en kan bestämma sig för att ”jag vill plugga medicin i Cambrigde, så då gör jag det då då”. Om det är svettigt att ta sig in på KI eller Handels så är det en sunnanbris jämfört med att bli antagen till de brittiska prestigeuniversiteten. Den ekonomiska faktorn är dessutom ännu tyngre där.

Hur kommer Lacey till Cambridge då? Jo, under täckmantel såklart. Det är inte helt ovanligt att pressade studenter väljer att avsluta sina liv, men i Cambridge har det gått i vågor som stundtals blivit så höga att polisen reagerar. Det är inte bara antalet. Det är klientelet och de spektakulära tillvägagångssätten. Närs det en självmordskult i stan? Blir unga människor infångade, inspirerade, snudd på hjälpta över kanten? Men vem i hela fridens namn kan ha intresse av det? Lacey blir Laura: en ung, vacker och lätt labil psykologistudent. Hon förstår inte ens själv vilket lockbete hon utgör.

Jag började läsa i ett lyckorus, men sedan dog det. Det var för rörigt, för många människor, jag tappade intresset. Boken fick vila i några månader innan jag plockade upp den igen, men som midsommarläsning fungerade den ganska bra. Det är fortfarande rörigt, det är fortfarande för många namn (för mig) att hålla reda på. Det är fortfarande liiiiite over the top, men paranoian fångar mig. Jag vill vem vem eller vilka och varför. Och hur, absolut hur. Lacey råkar (naturligtvis) väldigt illa ut.

Det blir en trea. Godkänt, med plus i kanten för fin miljö. Jag blev så förtjust i den första boken om Lacey att jag hade väldigt höga förväntningar på uppföljaren, förväntningar som inte riktigt infriades. Jag kommer med ganska stor sannolikhet att läsa fler böcker av S J Bolton, men eftersom jag rent generellt har tröttnat en aning på kriminalromaner så har hon en del att bevisa med nästa bok om inte hon också ska hamna på (den numera omfattande) listan över habila kriminalförfattare som jag spar till en annan gång för att de drunknar i mängden och konkurreras ut av känslan ”så många böcker, så lite tid”.


en annan Zombie

oateszombie

Meet Quentin P.

He is a problem for his professor father and his loving mother, though of course they do not believe the charge (sexual molestation of a minor) that got him in that bit of trouble.

He is a challenge for his court-appointed psychiatrist, who nonetheless is encouraged by the increasingly affirmative quality of his dreams and his openness in discussing them.

He is a thoroughly sweet young man for his wealthy grandmother, who gives him more and more, and can deny him less and less.


Joyce Carol Oates
tar sig an en psykopat vars förlaga sägs vara Jeffrey Dahmer. Jag vet redan att hon är en språklig magiker, en kameleont som kan skriva nästan vad som helst hur som helst men när hon blir Quentin P är det svårt att fatta hur hon kan skriva som hon gör. Hon blir Q och han skriver och berättar, och så ritar han lite grand. Barnsliga teckningar som bara gör det så ännu mycket mer creepy. Riktigt riktigt nasty om mannen som vill ha en egen zombie att älska. Han förföljer snygga unga män för att se om den killen, är det HAN som blir den perfekta sexleksaken? En partner utan egen vilja, som kramas när Q vill kramas och som lydigt särar skinkorna om det är på det humöret Q är. Det verkar ju vara så lätt att lobotomera någon. Några välriktade slag med en ishacka bara.

Som sagt. Vidrigt. Och mycket bra.

image

språket – hur hon blir Q

#Blogg100 – 3


Lyckan i att kunna knyta samman en bok med en plats

Jag har alltid fascinerats av Cambridge, men det har funnits så mycket London att se och utforska. De senaste besöken (ja, vi älskar London, vi återvänder igen och igen) har vi lyckats ta oss iväg med tåg en bit från stan lite då och då. För några år sen gjorde vi en dagsutflykt till fantastiska Hampton Court (underbart för mig som har en hyll-halvmeter med böcker om Henry VIII och hans dotter Elisabeth I) och eftersom vi är både tåg- och musienördar så är det egentligen inte så värst svårt att hitta motivation till fler dagsutflykter från någon av Londons alla tågstationer.

I år velade vi ”Oxford eller Cambridge, Oxford eller CAMBRIDGE?” och det blev faktiskt en av mina kolleger som fick fälla avgörandet. Han har bott i Cambridge i över 20 år och blev djupt kränkt över att vi ens tänkt TANKEN på ”O-ordet”. Oxford är humaniora, Cambridge är naturvetenskap. King’s College (Henry VIII igen!), floden Cam, alla cyklar, Duxford… ja, OK, vi tog tåget till Cambridge. Oxford blir nästa resa, om inte Windsor (Eton, också berömt lärosäte) hinner före.

Det är något med de där brittiska lärosätena.

Jodå. Jag älskar Lund (om jag fick börja om, vara nitton år igen, så är det dit jag skulle söka mig, jag skulle skriva in mig vid universitetet och göra allt det som jag INTE gjorde när jag var nitton år), jag har pluggat i Uppsala och uppskattar de historiska byggnaderna där också, men de brittiska lärosätena… ja, det är väl ingen slump att otaliga filmer, spökhistorier och kriminalromaner utspelas där. Något märkligt, twistat, vackert, trolskt.

Det är inte svårt att föreställa sig knasiga sammanslutningar och perversa dragningar mitt bland alla prydliga bokhandlar, förtvivlat trevliga och artiga människor och rara små trädgårdar. Det är som om ingenting kan få vara så gulligt och perfekt som den gamla vackra delen av Cambridge. Jag fnissar när Lacey Flint muttrar om att första middagen – i lånad svart rock – i matsalen i St John’s College i Cambridge var lite som att förflyttas till matsalen i Hogwarts.

Yes. Lacey Flint. Jag startade nämligen min dag i dag med att börja läsa Dead Scared av S J Bolton, uppföljaren till Nu ser du mig. Lacey dras in i en utredning om en serie galna självmord i Cambridge och skickas dit som under cover-student. Jag gillar Lacey, jag gillar SJ Bolton, och bonusen att hon får vara i Cambridge – katjing! Jag vill läsa dygnet runt hela helgen, men det går visst inte för jag måste jobba en hel massa också. Attans. Men NÄR jag kan läsa ska jag njuta, vältra mig i Cambridge. NÅDE S J Bolton om hon inte lever upp till mina förväntningar…


Jäpp: just Henry VIII vid King’s College, Cambridge

(jadå, det är jag som har tagit alla bilderna)


”…har JAG beställt det här?”

Är det bara jag som ställer mig frågan i rubriken ibland? Jag kan bli riktig paff vissa gånger när det kommer ett SMS om att jag har fått paket från amazon. Jag är snål och kör super saver delivery (i e gratis frakt), då väntar de ofta in böcker med längre leveranstid och skickar allt på en gång. Helt OK. På samma vis snålar jag ofta och förbokar saker när de har bra pris – så ja, det händer att det tar flera månader mellan beställning och leverans. Inte tusan kan jag komma ihåg allt 😉

Man kan bli riktigt nyfiken när det kommer en STOR låda. Nu var den inte så tung, men oj vad stor den var. Hälften var brunt papper för att fylla upp kartongen visade det sig. Jahaja.

Illasinnade rykten låter gälla att kattägande boktokar ARRANGERAR bilder med sina fyrbeningar. I vårt hushåll behövs inte det. Med fyra katter är det snudd på svårt att befinna sig någonstans UTAN att en katt också är där. Gamla tant Iriis är dessutom redan en rutinerad bokbloggarkatt som vet att ingen bokbild är så bra att den inte kan förbättras lite till genom att hon deltar i den. Det tog inte många sekunder efter att jag hade satt lådan på bordet innan hon hoppade upp och åmade sig mot den.

Men har JAG beställt detta? På riktigt? En massa chicklit? Nu får Jonny vatten på sin kvarn.

OK, en stund senare minns jag hur det var. Jag ville absolut ha S J Bolton, jag ville absolut ha fraktfritt (man måste beställa för minst 25 pund) och de hade nån tokdrive på chick lit. Ergo – det slank med som utfyllnad. Inte mig emot. Jag är så trött att jag behöver nåt lättsmält. Vad jag INTE hade räknat med var att det skulle vara såna där gigaaaaaantiska pocketböcker som man knappt orkar lyfta (vad är grejen med det, liksom? det är ofta så med engelska pocket. stora. pocket, hör ni, pocket. FICKA. pocketböcker ska vara små och lätta. ju.) så frågan är om de ens får agera lättsmält sällskap i Grekland. Jaja, vi får se.

Marian Keyes har tacklat av betänkligt, men hon har pausat romanskrivandet några år (jag tror att hon gav ut en muffinsbok senast…?!) och jag tänkte ge henne en sista chans.

Ja, den HÄR boken kan jag med säkerhet både minnas och erkänna att jag har beställt. Jag blev riktigt förtjust i S J Boltons Nu ser du mig som jag läste för några veckor sedan. Jag noterade att det redan hade kommit en uppföljare, och vem var väl jag att försöka motstå den frestelsen? Man är blott en simpel biblioholist. So sue me.


Monster

Jag sover sugkasst i främmande sängar OCH med ovana människor, så trots att det var min älskade vän Suzann som låg brevid mig i Göteborg så hade jag jättesvårt att sova på nätterna. Vilken tur att det fanns saker att läsa då. Kristoffer garvade åt mig när jag råkade nämna att jag hade fyra böcker med mig TILL bokmässan (en av dem hade jag förvisso redan läst – Mina fräknar som vi skulle diskutera med Breakfast Bookclub), men man vet ju aldrig *harkel* om man hittar nåt att köpa på plats och man vill ju inte chansa och man vill ju inte bli helt utan läsning och…


…ja, om inte annat så kan man ju ta med en eller flera HALVLÄSTA böcker som man ändå vet är ganska OK.

Micael Dahléns Monster är en sån. Inte fantastisk, men klart värd att läsa ut, och väldigt lättläst dessutom.

Det började med att Micael blev lite förbannad. Hur KOM det sig egentligen att det sitter vidriga mördare i fängelse som känner sig manade att skriva ett öppet brev till tidningarna för att de vill slippa kärleksbrev från hugade beundrarinnor? I de flesta människors ögon är de rätt motbjudande typer, ändå översvämmas de med frieribrev så till den milda grad att de gnäller om det. Ja, det kan man undra. Jag har – som de flesta andra kvinnor? – ofta fått frågan ”vad är det ni tjejer ser i bad boys, vad är det för fel på er?” och kan väl konstatera att jag kan tyvärr inte svara på det, ty jag brukar aldrig bli sugen på en bad boy själv.

Vad gäller andra kvinnor, vad vet jag? Messiaskomplex? Suget efter att rädda nån? Läste t o m en artikel där det teoretiserades kring trygghet. Kvinnorna vet var de har sin karl i ganska många år framåt. Inget vardagsliv, han sitter där han sitter och så kan man ha lite heta dejter ibland. Han LÄR ju vara tacksam och skita i eventuella celluliter då. Uff. Ja. Alla bilder man haver sett från besöksrum indikerar ju att den miljön verkligen ser ut att vara upplagd för HETA stunder. Not. Men som sagt: vad vet jag. Jag är en tågnörd som bor tillsammans med fyra katter och en tågnörd. Do the math.

Micael – som annars mest är känd för att vara han den där coola ekonomiprofessorn med långt hår och svart nagellack – började rota och dra i frågan. Han stämde träff med ett antal mördare (Charles Manson är väl den mest kända av mördarna i boken) för att tala med dem, försöka förstå. Han har onekligen forskningsvana, så han började började intervjua vanligt folk också. Vad anses spännande? Hur många mord är optimalt? Vilken mordmetod är sexigast? Vad lockar med en människa som mördat? Är det att hen (japp, han undersökte lockelsen hos både manliga och kvinnliga mördare) har gjort det mest förbjudna, klivit över den allra svartaste gränsen? Han lade upp profiler på dejtingsiter, samma person men med en enda menings skillnad – ena profilen berättar att hen sitter inne för mord. Gissa vilken profil som fick flest svar? Ohotat flest?

Jag hade tänkt att jag skulle byta bort Monster på bokbytarbordet (yes, det fanns ett sånt på bokmässan!), men när jag hörde att Suzann hade fått lämna tillbaka den halvläst till bibblan när hon hade den så var valet ganska enkelt. Klart att hon skulle ha den! Jag vet inte huuuuur många böcker som har passerat fram och tillbaka mellan mig och Suz, men det är många. Jag har alltid känslan av att de allra coolaste har gått från henne till mig, så varje gång jag kan ”betala tillbaka” i lite smarrig bokvaluta känns ganska bra.

Jaha, slutomdömet då? Jag hade förväntat mig mer, boken lät så klockren när Micael berättade om den i radion, men den glider in på en ganska bekväm trea. Jag retade mig ganska länge på att Micael skrev om hur vidrigt det är med hela industrin runt berömda mördare (folk kan betala vad som helst för ”murderabilia”, en autograf, NÅGOT som är kopplat till mordet/mördaren, de betalar t o m dryga pengar för att få träffa mördaren) och så tänker jag ”japp, och nu gör du OCKSÅ pengar på det”, men han problematiserar faktiskt just det faktumet också, om än ganska sent i boken.

Och nä, jag berättar ingenting om Micaels möte med Manson. Du får läsa själv.

I Monster möter Micael Dahlén:

– Charles Manson – en blodsprutande slaktare

– Dorothea Puentes – och hennes benfyllda trädgård

– Issei Sagawa – och hans kannibaliska festmåltid

– Wayne Los våldsamma skolmassaker

– Peter Lundin – som mördade sin egen mor