seriemördare

aaaaooooouuuuuh

…som om jag BEHÖVDE fler bra tips på sajter där man kan beställa böcker? Nnnnnngh! *gnager knoge*

Jaja, nu fick jag det i alla fall, AbeBooks.com, ett ställe där man kan hitta böcker som kan vara svåra att få tag i annars.


hänt sen sist – sällskapsrummet/biblioteket snart klart, det står dessutom tre billysar till på motstående vägg, myyyysigt. nu väntar vi bara på att komma ihåg att plocka in ved till årets första brasa!

 

Också hänt sen sist: jag har stiftat bekantskap med en för mig ny serie som knappt låter sig beskrivas med ord, men om man ska välja några så…
Annorlunda. Helknäpp. Underbar. Tog slut alldeles för snabbt.
Try it: Chew, Volume 1: Taster’s Choice

”Tony Chu is a detective with a secret. A weird secret. Tony Chu is Cibopathic, which means he gets psychic impressions from whatever he eats. It also means he’s a hell of a detective, as long as he doesn’t mind nibbling on the corpse of a murder victim to figure out whodunit, and why. He’s been brought on by the Special Crimes Division of the FDA, the most powerful law enforcement agency on the planet, to investigate their strangest, sickest, and most bizarre cases.”

Det var en ren slump att jag klickade hem den – det enda jag ångrar med det i efterhand är att jag inte köpte resten av albumen när jag ändå var igång. Jisses. Äckligt och underbart på en och samma gång.


seriemord i grannskapet

Märkligt ändå att jag har bott i och omkring Västerås sedan 1989 utan att någonsin ta reda på så värst mycket om Salaligan. Salaligan – det låter så harmlöst. Jag tänkte att de kanske rånade bensinmackar, ägnade sig åt spel och dobbel (si där har vi ett gammalt uttryck att älska, DOBBEL!?) och möjligtvis brände sina egna starka ”medusiner” hemma under motbokens dagar.

Så fel jag hade. Salaligan ägnade sig förvisso åt en del rån, men dessutom åt hypnos, magi (nåja), yoga (!! ;)) och MORD. Det var en hel bunt människor som fick sätta livet till på grund av den märklige Thurneman och hans gäng.

Jag måste tacka två män för att jag fick förmånen att lära mig mer: Leif GW, som tipsade om den i Babel, samt min käre K som blev hastigt anmodad (att resa några timmar senare är väl helt normalt?) att dra till Tyskland och tvingades jobba över lunchen. Han behövde tandkräm och Snickers, och jag köpte ”Fallet Thurneman” av Arne Sundelin till honom också för att han skulle slippa dö av uttråkning på flyget när jag nu ändå var ute och fixade matsäcken. Baktanke? Ville jag också läsa den? Mäh! Inte skulle väl jag 😉

Han hade med den ner på nästa Berlinresa också (den där han anslöt när jag var nere och jobbade för två veckor sedan), och när han läst ut den så snodde jag med den i väskan för att ha som andlig spis på våra fikarundor runt stan.

Arnes bok är mycket välskriven. Den fokuserar på Thurneman själv, denne – som sagt – så märklige man. HUR kunde denne försagde lille särling, herrekiperingsbiträdet Sigvard Nilsson, ”förvandlas” till den kallblodige Thurneman och få sån makt över så många människor? Hur tänkte de? Hur tänkte HAN? Jo, han ansåg att det inte alls var något fel att döda en människa, det innebar endast en förändring av hans eller hennes fysiska tillstånd. Man släppte själen fri. Ja, man kan aldrig helt förstå, men tack vare Sundelin får man läsa delar av Thurnemans jornaler under den långa vistelsen på mentalsjukhus.

Sigvard spenderade större delen av sitt återstående liv flyttad mellan diverse rättpsykiatriska avdelningar runt landet. För så var det – redan då, i 30-talets Sverige, bedömdes Thurneman för sjuk för att sitta i fängelse. Han behövde vård. Han kom ut till slut, till ett för honom märkligt samhälle. Han åkte in 1937 och kom ut till ett mycket förändrat Sverige 1969. Han gjorde inte mycket väsen av sig och dog 1979.

Nu vill jag läsa brorsan Anders bok också, Leif GW rekommenderade nämligen den också. Anders Sundelin, Den magiska cirkeln: hela historien om Salaligan. Lite annat fokus, men minst lika bra om man ska tro Leif. Det gör jag.


den där underbara ön i sydöst

Gotland. GOTLAND! Nej, jag har fortfarande aldrig varit där och det är egentligen väldigt dumt med tanke på mitt stora intresse för historia, djur, natur och hantverk.

Varje vinter tänker vi ”men till sommaren/hösten kanske…?” (hellre höst, september på Gotland sägs vara alldeles underbart, och det är lättare att få tag på boende och slippa trängas). Ännu har det inte blivit av. Eftersom sommarens semester kommer att gå åt till att flytta hela min mammas liv från en ort till en annan så blir det inte i år heller. Inte som vi hade tänkt oss, men alla vi som har sjuka eller gamla föräldrar vet att det är bara så det är.

Jag fortsätter sålunda att LÄSA om Gotland. Läsa och drömma (…t ex om den där fotokursen… och… och…). Deckare som utspelas på Gotland? Plenty of!

Anna Janssons senaste, Alkemins eviga eld, var nästan först ut bland sommardeckarna som trillade in på bibblan. De trillade och trillade med en så hiskelig fart att jag snudd på fått lämna tillbaka en del icke utlästa (hej då Mons Kallentoft, nice try men din senaste bok var aningens för rörig för att fånga mitt intresse) men Janssons bok hann jag igenom. Snabbläst var ordet, sa Bull.

Alkemi samt därtill kopplat tok, konstnärskollektiv och Gotland. Addera hemligheter från förr och ett kopiöst hämndbegär (jaja, jag vet – standardkoncept 1A). Inte alls tokigt. Närmare bestämt helt OK, men inte fantastiskt, en mellanbok för att vara Anna Jansson om du frågar mig.

Min favoritbok av Anna är fortfarande Inte ens det förflutna (för den suggestiva beskrivningen av sju kvinnors öden på den spännande och märkliga Gotska Sandön) med Främmande fågel som god tvåa.

Böckerna om Maria Wern och hennes kolleger är ”säkra” sommarval. Man vet vad man får. Mellanmjölk. Vaniljglass. Marabou mjölkchoklad. Ibland är det alldeles alldeles OK, om inte annat så för att blanda ut alla sköna zombie-stories en aning.

…så har vi då Håkan Östlundh. Trots att Östlundh har sex (bra) böcker på sitt samvete redan så känns han fortfarande lite som en spännande uppstickare. Fem kriminalromaner och en mycket fin relationsroman har det blivit. Dem femte delen i deckarserien om Fredrik Broman och hans gäng heter Inkräktaren, och den är i mitt tycke aningens vassare än Janssons bok. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är, men alla Östlundhs böcker har ett litet extra ”det”, en edge som jag gillar.

(den ohemult snygga pressbilden av Håkan är för övrigt tagen av en av mina favoritfotografer, Thron Ullberg, som roligt nog var en urcool långluggad synthare i min ungdoms Karlstad. Jag var lite avståndsförtjust i honom cirkus 1982 när man dansade till Just can’t get enough på Kungsporten, those were the days :-D)

Familjefoton med utstuckna ögon. Skrämmande brev utan avsändare. De nyblivna Fåröborna Henrik Kjellander och Malin Andersson står som levande frågetecken inför hoten som drabbat dem och deras barn. Vem vill göra dem illa?

Fredrik Broman och hans kollegor vid Visbypolisen tar saken på största allvar, men kan inte utesluta att alltihop är ett osmakligt skämt. När hoten trappas upp och parets dotter försvinner skingras alla tvivel. Det här är på allvar. Dessutom är det bara början …

När polisen pressar Henrik kommer en gammal infekterad släkthistoria i dagen. Vad fick honom egentligen att återvända till Gotland efter en framgångsrik karriär som fotograf i Stockholm och ute i världen? Är det verkligen någon på den karga ön i Östersjön som vill skada familjen, eller kommer hoten från annat håll?

Medan höstmörkret djupnar håller någon ögonen på familjen och bidar sin tid – väntar på rätt tillfälle att göra upp räkningen.

Håkan Östlundh håller genomgående hög kvalitet oavsett genre, och den här boken är inget undantag. Där Jansson fick en mjölkchokladig tre drar Östlundh till med en fyra. Som en fin Lindt med lite högre kakaohalt. Fortsätt Håkan. Rätt som det är så kommer du att drämma till med en Valrhona, det är jag övertygad om.

Min ALLRA bästa Gotlandsbok hittills i sommar? Nej, den får du vänta lite till på. Den ska få ett helt eget inlägg.


ajajaj, denna illasinnade marknadsföring

Det är inte bara Amazon som vet hur de ska locka mig. Fraktfritt, minsann… jag VILL ju spara pengar till kommande renovering av huset, men allra mest sparar jag ju om jag inte köper Dexter. Alls. *gnager knoge*


Jag är nog en Minoo som vill vara en Linnea. Jorå serru.

Sitter hemma i karantän eftersom K kom hem och vräkte ur sig (tralala, jaaa, väldigt bokstavligt om vi säger så) calicivirus i går. Vinterkräksjuka på senvår funkar uppenbarligen det också.

Skriver en presentation inför ett möte i Berlin och känner ett enormt behov av att bryta av med ännu ett boktjöt (för ni vill inte veta allt om KPI:er va?), så då gör jag det. Consider this a fikapaus.

Förra helgen avnjöt jag Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens underbara ungdomsbok (nåja, den håller finfint för en medelålders boktok också) Cirkeln. Passande nog så läste jag den under vilopauserna mellan hårda duster med ogräs i trädgården. Duster som involverade såväl yxa som jättetänger – jag kände mig som en marvel-hjälte, möjligen med vissa häxistiska inslag. Sol, bråkiga buskar och bra böcker är en underskattad sommarkombo. Bruks/Bergslagsmiljön får jag på köpet tack vare den snålhet som fick oss att köpa hus i Surahammar istället för i centrala Västerås.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem. Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.

Det är så finfint detta. Igenkänningsfaktorn är hög, tonårsangsten jagar nästan genom kroppen när jag läser. Det är svårt att INTE fundera på vem av tjejerna jag är/var (se rubriken) och trots att tonåren var allt annat än enkla och roliga så inser jag att det kunde ha varit värre (och då avser jag inte det faktum att jag aldrig blev kallad till Mariebergsskogen i Karlstad för att läras upp till häxa). Jag var lite Anna-Karin också, men klarade mig definitivt bättre.

Cirkeln är den första delen i en trilogi, och det påstås att vi måste vänta ett helt år på nästa del. Smärta. En väldigt välbekant smärta som det ändå går att stå ut med – det känns som om jag är fast i trilogiernas nät just nu. Cirkeln är ingen bråddjup bok, den är underhållningsangst. Man kan invända att tjejerna är onödigt övertydliga stereotyper, ja visst är de det. Men det är alldeles OK. Boken är fin!

En sak retar mig: Sara glöms bort så ofta. Mats Strandberg är en favoritförfattare, han är definitivt den mest kända av de två än så länge, men jag tycker att bibliotekstjänst – som förmodligen stod för anpassning av boken jag lånade – gör väldigt väldigt fel som helt har skippat Saras namn på bokryggen.

PS jag vill se det här som TV-serie, signerad Ulf Malmros. Ingen kan som han fånga småstad och tonårsangst. Han kom från Molkom men var ändå (man måste kanske vara från K-d för att till fullo förstå den passusen *harkel* men jag antar att alla mellanstora tätorter med Stockholmskomplex [sorry Karlstad] har ett eget ”Molkom”) en av de COOLA i Karlstad under mina tonår. Trots att han var just en av de coola svartklädda så var han aldrig någonsin dryg eller otrevlig. Ergo: perfekt regissör för Cirkeln. Strax utanför hans födelseort Molkom finner man dessutom Lindfors Folkets Park som är alldeles den park som jag ser för min inre syn när jag läser boken. Magiskt. Ni ser sambanden va? He.


undantag man minns: Hungerelden

Trilogier. Jag älskar dem, oftast, för tryggheten. Jag läser del ett, jag vet att det kommer mer. Tråkigt nog så blir jag nästan alltid besviken på bok nummer två, men sedan blir allt bra igen i bok nummer tre. Så brukar det vara, så till den milda grad att jag nästan har kommit att ta för givet att den andra delen alltid ska vara någon form av transportsträcka.

Victoria spräcker sviten. Victoria Bergman. Jag har just svepläst Eriksson/Axlander Sundquists Hungerelden, den andra delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet, och detta var så långt från en transportsträcka som man kan komma. Boken är ett utropstecken i sig och jag känner en otålighet intill barnslighetens gräns; ge mig del tre, NU!

Poliskommissarie Jeanette Kihlbergs arbete med att lösa fallen med de döda invandrarpojkarna avbryts när en framgångsrik företagsledare mördas i Stockholm, på ett i det närmaste rituellt sätt.

Flera märkliga detaljer gör att det ser ut som hämnd.

Men, hämnd för vad?

Psykologen Sofia Zetterlund kopplas in för att bistå med en gärningsmannaprofilering, ett arbete som blir problematiskt då de samtidigt inlett en kärleksrelation.

Jeanettes fortsatta sökande efter den försvunna Victoria Bergman leder inte bara till internatskolan i Sigtuna utan också till Danmark och händelser i det förflutna. Sofia försöker, parallellt med sitt arbete som psykolog, att hitta tillbaka till sitt rätta jag.

Det är svårt att skriva speciellt mycket om handlingen i sig utan att spräcka det som är bokens clou – eller snarare det som jag hela tiden har trott är bokens – seriens – clou. Hungerelden lyckas nämligen dra undan mattan under fötterna på mig (trodde jag att jag hade petat ihop alla de snyggt serverade små detaljerna till en helhet? Pilutta mig!) nästan lika drastiskt som Kråkflickan (del ett) gjorde det.

Det är politiskt utan att skriva på näsan, det är otäckt utan att förfalla till slaskigt och det är så snyggt så snyggt utfört. Välskrivet och noggrannt researchat. Det är en historia som du aldrig vet var den ska ta vägen och det är faktiskt något av det bästa svenska i kriminalväg som jag har läst på många år. Jag uppskattar det faktum att Jeanette och Sofia dras till varandra utan att det görs en GREJ av det, det är bara så naturligt att det inte ”överpåpekas”. Författarna avstår från att försöka plocka politiskt korrekta HBTQ-poäng och det känns befriande. En fin bonus för mig som älskar detaljer är dessutom att jag serveras ett Stockholm som jag bitvis inte hade en aning om. Det är en bok jag vill stoppa ner i väskan innan jag sätter mig på tåget för att åka dit och söka upp den där trappan, den där platsen, eller den grå plåtdörren under kyrkogården.

Läs läs läs. Kråkflickan har just kommit ut som pocket, och den inbundna Hungerelden går loss på det vänliga priset 89:- på adlibris. Köp dem, och du har ett antal sommardagar räddade oavsett väder.

Sista delen i trilogin kommer om ungefär ett år (oh, smärta). Pythians anvisningar. Jag väntar.


vådan av google

”Alltså, borde inte Chelsea Cain skriva något nytt om Gretchen, Susan och Archie snart?” tänkte jag och slog till och gjorde en sökning på google. Jag plöjde bok två och tre i Mexiko och jag VILL ju läsa mer, numedengååååång, men jag vill (eller jajaja, BORDE) inte köpa fler böcker på ett tag.

(Åter-)Fann hennes hemsida och andades nästan ut när jag såg att den senaste boken heter ”The Night Season”. Jag hade redan bestämt mig för att alla Gretchen-Susan-Archie ska ha något med ”heart” i titeln (Heartsick, Sweetheart, Evil at heart) så det här borde ju vara ganska lugnt. Jag kollade in den där nattvisionen ändå, för säkerhets skull, och minsann minsann – där är de ju igen.

Hur länge ska jag klara att INTE trycka på köp-knappen tror ni? Mmmmgrrrrrmpf…

A city on flood alert, a killer on the rampage Heavy rains have burst the banks of the Willamette River; several people have died in the furiously rising waters …but the latest victim didn’t drown: She was killed before she went into the water. Soon, other victims are found, and Police Detective Archie Sheridan realizes that Portland has a new serial killer on its hands. Reporter Susan Ward is on the story, but she’s also got other leads to chase, and some secrets can be too frightening for prying eyes …with Archie following a bizarre trail of evidence, and Susan close behind, the pair must unearth the identity of a vicious murderer, and uncover the truth behind a mystery more than sixty years old…

Gretchen sägs vara ganska – men inte helt – frånvarande i den här boken, och det är ju riktigt trist (hon är mer än halva nöjet). Tack vare detta kanske jag kan hålla mig från köpknappen i någon vecka, åtminstone. Chelsea lovar emellertid att vår favoritseriemördare återvänder i bok nummer fem:

Gretchen is in jail, Archie and Susan are on the trail of a new serial killer, and Portland is flooding! A major character is poisoned. A major character drowns. And a major character gets hypothermia. So there is a lot of derring-do. That said, this is a good book for those of you who are new to the series. You can read it without having read the other three, and there is less stabbing in this one. Gretchen fans, do not be alarmed. She’s in this book. Just a little. And she’ll be back in book five when the stabbing continues. This book also features a lot of good tips that may save you from drowning at some point in the future. An excellent investment in your safety.


Boktokar gör Yucatan

Vi landade i ett snöigt Sverige för två dagar sedan nu, men semesterlättjan sitter ännu i, så jag gör det lätt för mig: boktokfotodagbok!

Evil at Heart av Chelsea Cain. Tredje boken om Susan, Gretchen och Archie. Muy bien!

K gick ut hårt med zombieapocalyptisk dagbok!

Viggo Cavling skroderar på ett skönt sätt om Stockholm, politiker och nöjesliv. Inte fantastiskt, men roande och läsvärt.

Pamela des Barres var säkert en skandalsessa på sin tid, men nu höjer åtminstone inte jag värst mycket på ögonbrynen. Ett skönt stycke rockhistoria i sig!


Verkar det som om det blev gott om strandläsning och dito på balkongen? Helt korrekt. Hotellet var enkelt (2+) men skönt, och eftermiddagarna på balkongen med utsikt mot den djungelliknande innergården var guld. Ibland med kaffe, ibland med tequilabaserad alkoläsk (detta ljuvligt och redan så gammalmodiga ord ;)). Den godaste smakade mango och chili – den hettade riktigt skönt i min onda hals (självklart var vi förkylda stora delar av tiden, men vad gjorde det?)!


Kall feber, en snygg och sparsmakad medicinrelaterad dystopi. Denna kommer nog att exporteras till Houston, om intresse finns.


Nej, de tror INTE att jorden går under 21/12 2012.

Nördigt och/men liiiite pretto om storstäder, samt en riktigt bra seriemördardeckare som utspelas i Paris.


Är det kanske en biblioholist som speglas där?


Var detta ljuvligt? Ja, det var det.

…och vad ska man läsa i en hängmatta under en palm om inte zombieapokalyptiska dagböcker?

Zooooooombies! Del två av J L Bourne, helt OK.

Mer allmänna bilder återfinns HÄR, och man behöver inte vara fejjan-reggad för att se dem.


trilogin om Victoria Bergmans svaghet

Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist. Boken med det drabbande omslaget. Det var omslagsbilden jag föll för först, jag hade ännu inte hört talas om boken (vilket föreföll märkligt, den verkade ju hur bra som helst), men en enda blick på omslaget fick mig att trycka på ”reservera” i OPAC. Carl Larsson-idyll förvandlad till mardröm med bara några små små ändringar. Väl vald bild, med perfekt anknytning till boken. Jag, som normalt lägger omslaget i en liten minibild till vänster när jag plitar om böckerna, vill plötsligt blaffa ut hela bilden i stor fet fullbredd. Ja, så kan det gå ibland. Ni kommer inte undan…! He.

”KRÅKFLICKAN handlar om svek och vad sveket kan göra med människor.

Psykoterapeuten Sofia Zetterlund utreder två klienter:
Samuel Bai, barnsoldat från Sierra Leone, och Victoria Bergman, en kvinna mitt i livet, bärande på ett stort, oläkt sår från barndomen.
Två olika människor med samma problematik: de visar båda tecken på multipla personligheter.

Samtidigt hittas en ung pojke död i ett buskage. Kroppen är svårt sargad. Torterad?
Han är av utländsk härkomst och ärendet får låg prioritet då pojken saknar historia. Saknad av ingen.
Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg och terapeuten Sofia ställs inför samma fråga:
Hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster?

När de två kvinnliga utredarna dras alltmer till varandra kommer svekets krafter att hota även äppelträdsidyllen i Gamla Enskede.

KRÅKFLICKAN är första delen i trilogin om Victoria Bergmans Svaghet.
Andra delen, HUNGERELDEN, utkommer våren 2011.”

En riktigt bra start på en trilogi, alltså. Man mår illa på mer än ett vis av det som händer, jag blir (för mig) ovanligt påverkad och orolig för vad som ju faktiskt är en fiktiv figur (Jeanette). Det bjuds på vardagsångest (nåja) med relationer som går i stå, det är skräckfilmsångest med tortyr som gör ont att läsa om. ”Kråkflickan” har en alldeles speciell ”clou” som bär den en bra bit på vägen (därmed inte sagt att den inte skulle ha klarat sig utan den detaljen), kommande två böcker får alltså hitta en ny extrasnygg nisch när den inte-så-lilla detaljen är avslöjad men jag tvivlar faktist inte på att författarna går i land med det, jag har extremt höga förväntningar. De skriver jäkligt bra dialog och jag är nyfiken på vilka mardrömmar de kan väva ihop härnäst.

Del två släpps under våren 2011. Jag vill att det ska vara NU, och det beror numera alltså inte bara på att jag är less på kyla och snö.

den ohemult snygga författarbilden är plåtad av Örjan Grahn


shettisar? nej, shettish! julläsning del 2

UNDERBART! Och visst förstår man vad det står?

Jag googlade ”Kunal Trowie”, eller kunal trow (kungliga troll), efter att ha läst Sharon J Boltons faktiskt alldeles utmärkta bok (alltså? varför låter jag så förvånad? ”faktiskt alldeles utmärkta” – skäms på mig!) Rov. Perfekt julläsning för mig. Medicin (huvudpersonen är obstretiker), gamla sägner (se ovan, kunal trow) och ett alldeles otroligt intagande men för mig ännu outforskat resmål (Shetlandsöarna).

Nej, det är inte Stor Litteratur. Jag hade nog dessutom – med facit i hand – ännu hellre läst den på originalspråk, men detta var en chansning, hemklickad efter extremt kort betänketid tillsammans med en ganska stor hög nyutkommen och pocketförpackad ren och pur underhållningslitteratur från adlibris. Chansningen gick hem, den här gången.

Nytt resmål upp på tio-i-topp-listan (drömvarianten) alltså! Annat som diskuteras här hemma just nu är Beirut i september. Vi får se, vi får se.


jag hjärta heartsick (måttligt vitsigt men oundvikligt)

Jag är där ofta, så ofta att jag egentligen inte vet hur jag kan inbilla mig att jag ska kunna fynda varje gång. Myrorna, my love. Blicken far över bokhyllorna. Gammalt skräp… gammalt skräp… den där boken har stått där i evigheteeeeer… men, Chelsea Cain? Jag slås av igenkännande, någonting långt bak i huvudet vaknar till. Chelsea Cain… kan det vara Feuerzeug-Sara som har skrivit om henne? Henne litar jag på. Boken låter skitbra. Seriemördare är mums.

Jag betalar mina tjugo spänn (så gärna, även om det är ovanligt dyrt för butiken ifråga!) trots att det står ”not for resale” – det är ett exemplar menat för korrekturläsning som på något vis har landat i den svenska Tätortens stora fina Myrorna-butik. (det märks bara på två ställen – lite felredigerat, men inte så det stör. talar folk om horungar numera? i det typografiska hänseendet?)

He thinks he sees a flash of emotion in her eyes. Sympathy? Then it’s gone. ‘Whatever you think this is going to be like,’ she whispers, ‘it’s going to be worse.’ When beautiful serial killer Gretchen Lowell captured her last victim, the man in charge of hunting her down, she quickly established who was really in control of the investigation. So why, after ten days of horrifying physical and mental torture, did she release Detective Archie Sheridan from the brink of death and hand herself in?

Two years on, Archie remains driven by a terrifying obsession that was born during his time alone with Gretchen. One thing is clear, Archie does not believe he was ever truly freed. Now Archie returns to lead the search for a new killer, whose recent attacks on teenage girls have left the city of Portland reeling. Shadowed by vulnerable young reporter Susan Ward, Archie knows that only one person can help him climb into the mind of this psychopath. But can Archie finally manage to confront the demons of his past without being consumed by them?

Böckerna om Archie och den glammiga seriemördaren Gretchen har marknadsförts stenhårt i t ex GB, men inte här – jag undrar varför? En kvinnlig Hannibal Lecter, men snyggare, snabbare och ÄNNU ondare? En aningens klyschigt bedagad men ändå hjältemodigt REJÄL vicodinpoppande polis. En ung, modig journalist med rosa hår. Ett Portland som jag vill läsa MER om.

Jisses. Var är filmerna? Topplisteplaceringarna? VAR ÄR MÅNPOCKET? :-O Heartsick verkar finnas översatt till svenska (behäftad med den utomordentligt helsvenska titeln ”Heartsick”) men antingen så sov jag DJUPT 2008, eller så blev den ingen hit i Sverige. Alls.

Märkligt. Jag säger det nu: Chelsea Cain. Gretchen Lowell. Go google them. LÄS! Jag har redan beställt bok två och tre. Bok fyra kommer ut till våren.