samhällsproblem

nej men HOPPSAN!

I går bara BLEV det sådär… sådär TUNGT. Ja, rent fysiskt. Plötsligt fanns det nio reserverade böcker att hämta ut på biblioteket (jag antar att alla börjar lämna tillbaka sin jullovsläsning nu) OCH så hade det visst råkat komma bokpaket samtidigt. Öhm, ja, två stycken. Jag räknade ihop (och gjorde det felaktigt i går på statusraden på fejjan) och det slutade på 23. Ja, inte slutade som i ”723”, utan just 23. Ahhhhahaha, ja men då ska jag väl klara mig de här närmaste dagarna då 😉

En av böckerna i paketet (jaaaaa, tjöta, ”i ett av paketen” då) svepläste jag direkt, det gick snabbt och jag var sugen (en kombo som borgar för hög hastighet). En ung kvinna blev under tonåren helt frälst av – snudd på fixerad vid – Stefan Jarls Modstrilogi. Hon och en kompis drog runt till alla de platser där filmen utspelas, fotograferade, kände in och funderade. Resultatet blev Dom kallades Mods signerad Erkendal, Negussie och Svensson.

Den här boken är tillägnad plattan i Stockholm och den så kallade förlorade generationen, den generation som ingen tar ansvar för, den generation som kallades mods. Det är över 40 år sedan ”Dom kallar oss mods” gick upp på biograferna, och Sveriges medel- och överklass fick se verkligheten, och hur det riktiga svenska samhället egentligen såg ut.

Stefan Jarl och Jan Lindqvist skildrade ungdomskulturen på ett sätt som aldrig tidigare varit tänkbart, genom att följa två tonåriga killar, så kallade mods i deras vardag. Kenta och Stoffe var dom som vågade skrika ut om hur det egentligen var. De visste mer om livet än många andra, de visade sitt Stockholm inför kameran och delade med sig av sina erfarenheter om den misär som dom och deras polare var tvungna att leva i. Den misär som gjorde att de flesta till slut gick under av droger.

”Dom kallades mods” är inte bara ett minnesmonument över Kenta och Stoffe eller det gigantiska modsgänget i Stockholm, utan ett minnesmonument över Stockholm stad och historia som försvann i och med rivningen av Klara.

Jag är en av alla de där sextiotalistungarna som fick se Jarls då nyutkomna film ”Ett anständigt liv” liggande på en kudde på golvet i uppehållsrummet på skolan. Det är väl ingen överraskning om jag säger att det var omskakande. Omvälvande. Saker som satte sig, som jag ser än, är bilder på sår som aldrig läker, och det sista man ser av Stoffes kista när den glider in i krematorieugnens gap.

Det känns fortfarande underligt varje gång jag lyssnar på min Mando Diao-skiva med alla sköna hits och en discomixad Gloria – och så tjong mitt i det kommer en variant av Ulf Dagebys suggestiva ”Gallret”, en av de soundtrack-låtar man fortfarande hör i huvudet långt efter att ha sett filmen.

Boken då? Jo, om man vill minnas filmerna och människorna så är den väl inte så dum, men den känns väldigt naiv. De små texterna författade av Isabella Erkendal känns som de små uppsatser eller bildtexter man skrev under mellanstadiets SANT-läger (Sniffning Alkohol Narkotila Tobak), ganska förnumstiga små texter (a la ”det är dumt att röka, tänk att folk gör det än fast vi vet att det är farligt”) och de faktiska upplysningarna om de olika drogernas inverkan är ett väldigt förenklat skrapande på ytan. Rätt eller fel – jag hade gärna sett något djupare. Å andra sidan så kanske jag missar målet fullständigt. Nu känner jag kanske att hjälteglorian ligger lite väl tung över hela boken, tänk att grabbarna vågade kalla folk för knegarjävlar så att de hörde det, det skulle inte folk våga nu (nej, numera heter folk hora eller blatte eller ännu värre saker, tänker jag)

Författarna fick kontakt med Stefan Jarl, han godkände och stödde projektet, så de har fått tillgång till både material och egna kommentarer av honom, utan det vore boken en omöjlighet.

Nu vill jag bara veta ÄNNU mer om hur det gick för barnen. Nästa generation. Så långt som Jarl hade kontakt med dem gick det bra, de bröt föräldrarnas (och mor- farföräldrarnas) trend i sin egen ”revolt”, gott så.

Min halvbrorson tycks göra detsamma. Min halvbror L dog på en toalett (hemma hos sig själv dock, inte på en tågstation eller på stan) av en överdos efter många år av blandmissbruk och rena perioder. Halvbrorson A har det bra. Hans mamma redde upp sitt liv. Det är skönt.

Detta blir en vandringsbok. Nu flyttar den till en fin vän på Hammarö.

Annonser

En vass Niklas Ekdal är tillbaka igen – yay

När de godaste avsikter får de vidrigaste konsekvenser

Svenskt 1950-tal, folkhemmets födelse, en ung pojke i Skåne utsätts för ett fruktansvärt övergrepp. Femtio år senare är han ett psykiskt vrak och bearbetar det förflutna genom att skriva noveller. Hans psykiater My Bring på Karolinska sjukhuset är den enda som får läsa de märkliga berättelserna. Finns det någon sanning bakom de groteska scenerna eller är det bara fantasier i en sjuk mans hjärna?

När patienten blir mördad, och Mys tonårsdotter Juni samtidigt försvinner i Oxford, dras hon in i en medicinsk mardröm från det förflutna. Tillsammans med sin närmaste väninna, polisen Johanna Tott, tvingas hon konfrontera krafter som har både vetenskapen, staten och kapitalet på sin sida. De inser att något som hände för femtio år sedan i Sverige har kopplingar till det som idag sker i England i nutid. För att rädda Juni måste My och Johanna kliva in i ett mörker som hotar att förgöra dem båda.

(Niklas Ekdal, Kvinnan utan egenskaper – en thriller om makt, medicin och mord)

Helt slumpmässigt är det andra boken på raken som tangerar ämnet ”utilitarism vs den enskilda människans eget värde” (Källströms bok Offerrit berör samma tankar, men på ett ack så annorlunda vis – KUL komboläsning!) och det är ett ämne som tål att stötas och blötas. Man behöver inte vara någon högtflygande etikfilosof för att ha tankar kring detta, och det är med tidens gång något man bör fundera på igen och igen.

Niklas Ekdals andra bok om Johanna Tott är i mitt tycke mycket bättre än I döden dina män (det var, förlåt Niklas, snudd på lite Dan Brown-varning på den) – och då var den ändå inte dålig. Visst finns det ett och annat samband som är väl fantastiskt eller långsökt även här, men det gööör inget. Oxford. Medicin. Etiska spörsmål. Ett stycke svensk historia som tål att påminnas om. I love it.

Precis som min storfavorit Karin Alfredsson är Niklas Ekdal utomordentligt påläst (tja, han var politisk redaktör på DN i MÅNGA år) och han berättar i sitt efterord också om vad som är sant och vad som är hittepå. Deprimerande mycket är sant, och vederbörligen belagt.

PS någon gång hoppas jag ändå att folk ska lära sig något om transvestiter. Nej, en kastrerad man är INTE en transvestit. Han skulle kunna vara det för all del, men då har det inte med hans stympade könsorgan att göra. DÄR klev min inre text-polis in och muttrade en aning under läsningen.


Bittrare än döden

Systrarna Grebe och Träff – civilekonom och psykoterapeut – skriver något de kallar psykologiska spänningsromaner tillsammans. Benämningen låter kanske aningens skitnödig, men är inte helt fel ändå. Huvudpersonen Siri är psykoterapeut, hon driver en privat klinik med vännen Aina och ”nestorn” Sten, Ainas och Siris gamla kursare Vijay är professor i forensisk psykologi – jo, det blir en del beskrivna sessioner, teorier. Inte dumt alls.

Det jag emellertid hakar upp mig på i den här boken är Siris och Ainas naivitet och okunskap när det gäller våld mot kvinnor. Någon gång under utbildningen borde de ha stött på de ganska elementära teorier och fakta som Vijay nu får undervisa dem om istället. Jooooo, jag inser också att man på detta sätt på något vis vill ”förklara” något för bokläsaren, men det borde ha kunnat göras på ett snyggare sätt. Eller så är jag bara överkänslig för att jag jobbade mycket med våldsutsatta kvinnor och barn vid sidan av läkarutbildningen (det var i själva verket det arbetet som fick mig att inse att jag INTE skulle bli läkare, men det är en annan historia). Never mind.

En regnig höstkväll, någonstans i Stockholm, blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds. Gömd under köksbordet bevittnar flickan det brutala mordet. Samtidigt träffar terapeuten Siri och hennes kollega Aina en helt ny grupp med patienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer, och under ett antal mörka höstkvällar berättar kvinnorna i gruppen den ena grymma historien efter den andra om omöjlig kärlek, våld och förnedring.

Där finns Kattis, som blivit misshandlad av sin före detta pojkvän och som lever med en ständig hotbild, och Malin, den unga, lovande friidrotterskan som blev våldtagen efter att ha dejtat en kille hon träffat på internet. Där träffar vi också Sofie, tonårstjejen som blivit misshandlad av sin styvfar, och Sirkka, en äldre kvinna som först efter många års äktenskap förstått att hon blivit fysiskt, men kanske framför allt psykiskt, misshandlad under decennier.

En mörk bild av kärleken och mäns våld mot kvinnor växer fram. Samtidigt finner sig Siri vid ett vägskäl i sitt eget liv – ska hon själv våga lita på kärleken, den som svikit henne och de andra kvinnorna tidigare?

Stegvis flätas lilla Tildes öde samman med Siris och kvinnornas i gruppen, och sökandet efter försoning och återupprättelse förvandlas till en mördarjakt.

Bittrare än döden är den andra psykologiska spänningsromanen om terapeuten Siri Bergman. Från mottagningen vid Medborgarplatsen, genom ett regnigt, höstkallt Stockholm och ut i skärgården, till Siris ensligt belägna stuga, får vi följa jakten på en mördare.

I den här boken möter vi kärlekens patologi. Huvudpersonerna utbrister vid ett antal tillfällen att allt är kärlekens fel (psykologerna på kliniken skämtar också om hur otroligt dysfunktionella de själva är, då kanske du kan ana), och det är i grunden också (felriktad, osund) kärlek som ligger bakom förskräckligheterna i den här historien. För förskräckligt blir det, även om inga katter kommer till skada denna gång (det var absurt nog det allra läskigaste i första boken om Siri… *harkel* …fast det kanske säger mer om mig än om boken).

Ah, jag gillar det här. Som sällskap en sömnlös natt (ja, i natt igen) fungerar det UTMÄRKT! Grebe och Träff är helt OK, jag kommer absolut att ligga på reservationsknappen i OPAC när deras nästa roman kommer ut. Man kan – som alltid – tycka att det är alldeles fantastiskt att stackars Siri så ofta lyckas råka illa ut trots sitt i grunden relativt stillsamma yrke, men sånt ska man bara strunta i när man läser sånt här.

Underhållning var ordet, sa Bull. Det är inte riktigt Val McDermid-klass (…någon mer än jag som har en crush på Tony Hill?) på det här, men nog är Grebe/Träff bland de bästa i Sverige i den här genren.

Bokbabbel har också läst ”Bittrare än döden” – och jag reagerade ganska mycket på samma saker som hon (yes, gräsmattor i november ÄR slaskigt kletiga ;))

Bittrare än döden? Ja, det är naturligtvis kvinnan själv, enligt en i boken citerad text ur Predikaren, 7.26. Oh, de små raringarna back in the days.


…och ända in i kaklet!

”Någon försöker döda Sveriges mest bästsäljande författare med en penna på bokmässan i Göteborg. Dekadenta, överviktiga skandaljournalisten Berit Hård råkar filma attentatet. Med rått sinne för underhållningsvärdet hos en mediebransch i kris inleder Unni Drougge en planerad spänningstrilogi med Berit Hård som centralfigur.”

Jag har ingen ANING om hur ”Bluffen” säljer, men efter den befarade sömnlösa natten – med utläst bok som följd – kan jag tycka att den om inte annat borde bli en veritabel pocketsuccé.

Jag vill läsa mer om Berit Hård. NU. Hon är en rappkäftad hedonist (hon beter sig som en hel… öh, KARL ;))* med hjärta och hjärna.

*) Nej, man ska inte säga skriva så, men efter en bok så fylld av sköna sarkasmer (åt ALLA håll, får jag väl påpeka – inte bara riktat mot det manliga könet) är det svårt att inte fortsätta i samma mode. I’m fluent in Sarcasm, som det heter.


den sjätte gudinnan

En snorsnörvlig sömnlös natt (jag elvispade och bytte böcker till 06.10) resulterade i att jag sträckläste en av gårdagens böcker från bibblan – ”Den sjätte gudinnan” av Karin Alfredsson.

”Kali drar sig fram genom att tigga. Hon är 17 år, våldtagen och kastlös, och kämpar för att hålla sitt nyfödda barn vid liv. Amrita har svårt att gå efter den svåra brännskada hon fick då hennes man kastade ett brinnande spritkök på henne. Men nu har Amrita jobb – och en mobiltelefon. På displayen skymtar Kali ibland MMS-bilder på stengudinnor, sådana som fanns i bytemplet där hemma, men hon frågar ingenting. Amrita ordnar saker åt folk med hjälp av mobilen, det förstår Kali.

Kali och Amrita är två av de utsatta kvinnor som den svenska läkaren Ellen Elg träffar på sitt FN-uppdrag i Indien. Ellen samarbetar med Madhu, en advokat med mänskliga rättigheter som specialitet. Madhu vill driva de utsatta kvinnornas fall i rätten men Kali och Amrita bestämmer sig för att skipa rättvisa på egen hand. Lite hjälp på vägen får de också av den sjätte gudinnan, en ovärderlig antikvitet på väg ut på den internationella konstmarknaden. Kanske kan man ”ordna” så att den tar en annan väg?”

 
Jag hjärta Karin. Karin, Karin, KARIN! I en svensk flora av fläckvis rätt mediokra, men storsäljande, författare av spänningsromaner står hon ut som den där BRA författaren som många FLER borde upptäcka. Hon har skrivit fyra böcker om gynekologen Ellen Elg nu, fyra spännande böcker om tunga problem världen över. Ellens internationella uppdrag gör att vi får följa med till Vietnam, Indien, Polen, Zambia, Norrland (! ;))… Karin berättar själv:

Efter hundratals artiklar och en del radio- och TV-inslag tyckte jag att det var dags att prova något nytt; en annan modell att berätta om de orättvisor som jag sett. Det började med ”80 grader från Varmvattnet” (Ordfront, 2006), en bok som utspelar sig bland kristna högerspöken i Zambia. För den fick jag Svenska Deckarakademins debutantpris. En bra uppmuntran, och sedan har det rullat på.

Den andra boken i serien om läkaren Ellen Elg heter ”Kvinnorna på 10:e våningen” (Damm, 2008) och utspelar sig i Vietnam, där jag ju bott. I den boken är fokus människohandel och prostitution. Bok nummer tre, som nu ligger ute i pocket, heter ”Klockan 21.37” (Damm, 2009) och handlar om Polen. Den förre påven, Johannes Paulus II, som var polack, spelar en viktig roll. Det blev en del väsen kring den saken i Polen. Se nyhetsavdelningen.

Nu ligger den fjärde boken ute. ”Den sjätte gudinnan” (Damm 2010) Den här gången har Ellen åkt till Indien på uppdrag för FN. Hon träffar både hög-och lågutbildade indiska kvinnor – och en ovärderlig gudinna.

Man kan invända att den senaste bokens möten – vi rör oss förvisso i en med indiska mått mätt LITEN region (bara nio miljoner människor ;)), men ÄNDÅ – är aningens för välkonstruerade, det är lite VÄL fantastiskt att alla bokens kvinnor lyckas snubbla på just VARANDRA (ni hajar om ni läser), men jag köper det, det blir bra! Ellen Elg är trasslig och stundtals besvärlig och provocerande, hon har fördomar, men hon reflekterar också runt dem på intressanta sätt. Karin avslutar alla sina böcker med en faktadel för den som vill veta mer om verklighetsbakgrund, seder och historia. Gillar’t!

Jag har jobbat ganska mycket i Asien – sedan 1993 har det blivit fem vändor i Kina, två på Sri Lanka, en i Sydkorea och en i Kuwait. Jag älskar kulturen, historien, och alla MÖTEN. På ett eller annat sätt har jag interagerat och kommunicerat med kvinnorna i landet under alla resor – trots att jag är ingenjör och det normala ”jobblivet” på plats i vissa fall (inte Kina, dock!) varit otroligt mansdominerat – och det ger så OTROLIGT mycket. Sri Lanka har stundtals en man-kvinna-kultur som påminner om det svenska femtiotalet – men hembjuden till en manlig kollega hamnar jag i samspråk med hans fru (på Sri Lanka kan många engelska, ön hette gubevars Ceylon och var under brittiskt kolonialstyre ända in på sjuttiotalet) och det är samma sak som överallt annars: vi log i mjugg mot varandra och tänkte ”KARLAR” när en av männen satte igång och orerade.

Med detta vill jag säga:

1) Läs Karin Alfredsson!

2) Om du någonsin får chansen att jobba utanför Sveriges gränser – TA DEN. Det är läskigt och absolut inte som hemma (no shit?), men det är så VÄRT det, och då menar jag inte bara ur det monetära hänseendet.

Den fina bilden av Karin är tagen av Johanna Norin.