resor

Kompisar, Kusama och Kraftwerk

KRAFTWERK! Barn-/ungdomens stora ”ooooh!”. De var så knasiga, konstiga och coola. We are the robots! Pling plong (eller Kling Klang som de kallar sin studio). Jag lyssnade på min bandspelare, om och om igen. Jag fick Electric Café av mamma på LP 1986. Hon förstod inte min fäbless, men stod ut med att det lät Boing boom tschak om och om igen från mitt rum och i bilstereon. J M Jarre använde också synth tidigt, men han var drömsk och relativt sett mer lättillgänglig. Kraftwerk var något annat.

Åka från Berlin till Stockholm för att se dem 2016? J A.

Jag mötte upp med Suzann som också är gammal Kraftwerknörd. Vi åt gott, tjötade länge. Skulle båda på festivalen. Möttes framför Kleerup. Ja. Mja. Han hade inte sin bästa kväll. Nästa akt: Air. Jag gillar Air men var inte vrålsugen på att titta på dem, så vi satt ner och lyssnade. Så var det äntligen dags. Kraftwerk! Jag hade inga större förväntningar på att hitta en plats där vi kunde se bra, men Stockholm Music & Arts är så annorlunda. Så VUXET (jaaaa, medelåldern är hög! gott om kulturtanter/farbröder/personer), så hövligt och lugnt. Det GICK ju ta sig framåt. Neråt. Närmare scenen. Och ännu närmare. Det såg inte det minsta klämriskfarligt ut nära staketet vid scenen. Oj.

Något flög i oss och vi ställde oss längst fram. Funkade finfint. Se nedan.
PS ni skulle inte heller vara snygga i de glasögonen
PPS jag känner bara igen Ralf Hütter (den enda kvarvarande originalmedlemmen) numera. Innan konserten drog igång var det såklart en massa roddare på scenen. Vi fnissade åt att roddarna 1) gick runt med laptopar 2) var minst sagt medelålders. En liten söt farbror med vitt hår gick runt och piffade lite. ”He, den där är ju gammal nog att kunna vara en av dem” höhöade jag.

Tio minuter senare stod han tvåa från höger. I tight lycraoverall. Ah. Fritz Hilpert.

Ah. Jaaa. OK.

PPPS Ralf Hütter fyller 70 år i år. H e l t otroligt.


  
  Ja, det var VÄLDIGT bra. Och en väldigt skön känsla att fortfarande känna igen varenda ton efter alla dessa år (drygt 35) sen jag köpte mitt första kassettband med dem. 3D-showen funkade ibland, ibland inte för mig. Spacelab var fantastisk! (nej. jag vet. du kan inte se 3D-effekten i videon. men vi snudd på HUKADE oss, vi som var där. t ex under sekvensen som kommer ca 3.10 in i videon från ett annat uppträdande.)

De låter ”varmare” live. De drar på basen så att den går genom kroppen på ett vis som får det att kännas som om musiken är en del av ens egna nervsystem. Neuronerna vill bölja i takt. Jag kan inte förklara känslan på annat vis, även om jag också vet att Kraftwerk är en grupp som många har svårt att förstå. Det gör inget.

Vi promenerade hem i vacker Stockholmsnatt. Hela dagen var p e r f e k t. Ända in i kaklet.


Annat kul i Stockholm – Yayoi Kusama på Moderna! Ett långt och brett konstnärskap. Tentakler. Prickar. Pumpor. Prickiga pumpor. Organiskt. Falliskt. Fantastiskt. Men jag hade velat ha ÄNNU mer. Hon har gjort nog mycket för att kunna fylla ett helt hus alldeles själv. Allra helst den (ganska sena) del av hennes konst som kretsar kring det oändliga kunde gärna få fylla rum efter rum efter rum med prickar och ränder och speglar och former. Tänk er ett Kusamaslott! Lite som Dalís hus i Figueres.

Konst att bara ta in och känna. Sånt som somliga avskyr, för att den är konstig.

(ja, pun intended)

Utställningen är dessutom extremt selfievänlig. Perfekt för den nutida sorts narcissim som en del av oss hemfaller åt.


  

Annonser

Världens vackraste man

Jag har lyssnat på en snackis! Jag har läst många många lovord (och OK, en del svalare omdömen) om Lena Ackebos Världens vackraste man.

varldensvackr

Det skiljer i ålder mellan Mona och Barbro. I ålder och liv. Storasyster Mona arbetade som språklärare, hon är pensionär nu. Hon lever med en rätt trist man som hellre vill leka med sin modelljärnväg än tala med henne. Barnlös. Mona är ganska om sig och kring sig, hon vill väl!

Lillasyster Barbro var alltid den snygga(ste), hon som kunde ha blivit modell om… men nej. Hon som gifte sig med en läkare. De har haft det bra, ett rikt äktenskap. Hon är hemmafru och har ”allt”, inklusive vääääärldens bästa barn som hon gärna pratar om.

Systrarna har en mycket spänd relation till varandra. Mycket plikt. Mycket svartsjuka. Mycket outsagt. Mycket tro sig veta saker som man inte har en aning om. Deras bild av familjen och uppväxten skiljer sig MARKANT systrarna emellan av olika anledningar. Det är svårt.

Barbro vill ändra på det där – en jul ger hon Mona en resa i julklapp. De ska åka till Mallorca tillsammans! NU ska de lära känna varandra! Ha kul ihop. Bli SYSTRAR! Den fullständigt ickeglamorösa Mona kan behöva en fin resa!

Båda drabbas en smula av eftertankens kranka blekhet när det börjar dra ihop sig. Var det en så bra idé, det där med resan? Oh well, de åker – men så ställs saker på sin spets: en av dem kurtiseras av Världens Vackraste Man.

Ja, do the math.

Det är lika bra att erkänna det med en gång – jag var halvskraj för att lyssna på den här boken.

Jag har lyssnat på Ackebo när hon har pratat om den och jag anade att somligt skulle skava. Som det där med att känna sig allt mer osynlig som medelålders kvinna. Som det där med såriga relationer systrar emellan. Jag har inte vuxit upp med någon syster eller bror (mina halvsyskon är/var mycket äldre än jag), men jag har haft gott om tillfällen att ta del av besvärliga situationer syskon emellan och det är inte kul.

Det där ”inte kul” gäller med stor sannolikhet alla sorters syskonbråk, men jag har en svag aning om att när det gäller tolkningsföreträde om saker som t ex vem som tar hand om sina föräldrar bäst eller att två syskon spelas ut mot varandra av en trasig förälder så är det plågsamt ofta systrar det handlar om, eftersom döttrar fortfarande förväntas ta mer hand om saker än söner, vare sig det är relationer, presenter, att komma ihåg släktträffar – you name it. Generaliserar jag på ett fult sätt nu? Bias? Kanske. Jag hoppas iallafall att mitt uttalande är helt fel om x antal år. Pappor/söner/bröder strider sina strider de också, om andra ting – även om jag retfullt ofta hör att det är typiskt kvinnor att bråka. Ja, eller hur.

Boken har kritiserats för att vara alltför detaljrik. Ältig. Det har sagts att Lena, som också är illustratör, inte kunnat sålla på rätt sätt när hon gått från att teckna med streck till att teckna med bokstäver. Jag håller inte med. Detaljerna bygger en stämning i sig. Och så tänker jag att detaljrika kvinnors texter beskrivs som ältigare än detaljrika mäns dito. Aj, genusglasögonen igen. I’m on a roll today.

BEHÖVDE jag vara rädd för att lyssna på boken? Jo, somligt skavde. Ibland skavde det lite ont, men med en ton av ”inte bara jag/de där systrarna”. Ibland var boken rolig. SKITROLIG. Så ska du, som känner samma rädsla som jag kände, läsa eller lyssna på boken? Gör’et! Historien ändrar karaktär en smula efter ett tag (första tredjedelen är stenhård), saker suddas lite och vi serveras gråtoner. Nyttiga gråtoner.

Jag älskade den här boken. Tack Lena! Och tack Katarina Ewerlöf. Jag blir ibland irriterad på inläsare som är dramatiska (jag har t ex svårt för Stefan Sauk), men Katarina gör detta perfekt, trots/tack vare inlevelse stundtals gränsande till drama. Lite radioteaterfeeling, på det bra sättet.


the no go zone

simmameddeJag lyssnade på Lars Myttings Simma med de drunknade tidigare i våras. Det kändes inte som en bok för mig när jag läste vad andra skrev (långsam familjehistoria, släktkrönika, hemligheter – sånt som lockar många, men sällan mig) men den skulle diskuteras i en bokklubb som jag gillar, så jag gav den mer tid än jag normalt gör när jag när tveksam till en bok.

”Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta.
Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting, som Edvards tillvaro vänds upp och ner.

Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia”

Edvard är inte Norges mest världsvane pöjk när historien börjar, men han lyckas ändå förtrolla spännande kvinnor och hitta sin väg på något magiskt vis. Han vann mig någonstans mitt i sitt livs första indiska måltid (oh well, indisk och indisk, men indisk mat avnjuten på brittisk ö), det var då jag bestämde mig för att fortsätta lyssna på boken efter en – för mig – aningens långsam start. Historien knorvlar sig fram, den vindlar än hit, än dit, så man måste ha lite tålamod. Jag, som normalt har brist på just tålamod, tyckte att historien var värd det där tålamodet.

Jag kom att tänka på boken igen för några dagar sedan, när Messy Nessy Chic publicerade en post om de områden i Frankrike som fortfarande är stängda, långt långt efter att världskriget tagit slut. När en kollega som läser en enda bok per sommar frågade mig vad hon skulle läsa i år svarade jag Simma med de drunknade. Ingen fullträff, bitvis ojämn, men fascinerande på sitt vis.


Lesereise? Nöööö…

Jag tänkte sju ensamma tysta dagar och packade nio böcker. Men bredvid mig på planet satt ju fru C. Hon är van att resa ensam på ett annat sätt än jag är (jag är van vid att ha roligt ensam, hon är van vid att hitta nya vänner att ha roligt med :)) och gav mig sitt kort när vi gick ut från ankomsthallen. ”Hör av dig!”

Det gjorde jag, så hittills har vi hängt varje dag.

Skallen snurrar av alla språk. Skriven portugisiska är nog lik mina gamla sorgliga rester av inlärd spanska för att jag ständigt ska försöka läsa all text jag ser. Vi bubblar bara på tyska efter att fru C konstaterat att ”hörru, lägg av, du kan mycket mer tyska än du vill erkänna” så efter alla timmars oavbrutet tjöt får jag tänka efter för att prata engelska igen med alla utom henne. Och så skriver jag svenska här. Snart löser hjärnans överhettningsskydd.

  
den här är kul, korta tyska texter om Madeira/ resor hit. fnissade när jag läste första, någon fick spunk på vinter-Tyskland och åkte hit bara för att inse att det är vinter här med etc etc

Fru C pratar fortfortfort om avancerade saker så jag är lite slut i rutan och kämpar på med mina konjunktioner (wenn? weil? als?) men det går fortfarande bra. Hennes dialekt är enkel att förstå. Blev lite stukad under julen när jag såg en Doku om Bayern och fattade noll och intet, men sen har jag hört många tyskar säga att den rotvälskan förstår knappt de heller 😉

  
16 C men jag kunde inte stå emot: morgonsimtur i Atlanten – check!

  

balkongprepp inför dagen i Monte igår med min tyska Reiseführer

Igår tog vi linbanan upp till Monte, det var kallt och lite blåsigt. Inte såååå fantastiskt som det sägs, men vi njöt av vackra växter och språkade med en rolig tupp som hängde med oss länge.  Linbanan var också cool, men det lilla roliga var ju över på tio minuter blankt. En bra dag med måååånga backar. Motion får vi!

   
 Tår i sand känns gjort! Martens i Atlanten är the shit! Tänkte kanske inte bli riktigt så närgången men en extrastor våg ville annat.

   
    
    
Långt där nere ligger Funchal. ”Ormbunkarna” var 3-4 meter höga. Tankar på triffiderna ekade i skallen.

    
    
 


Virginia och vårt London – always to look life in the face

Jag vet, jag har inte skrivit om vår Breakfast Book Club-resa till London. London är London och detta gäng är ljuvligt. Det var en FIN resa som smakade mer.

Allra bäst var Richmond. Jag vill återvända till Richmond. Camilla hade ordnat en fantastisk heldag med promenad, mat, dryck, ljuvlig independentbokhandel (jag köpte Patti Smiths The M-train till mig själv!),och vandring vandring vandring i Virginias fotspår.

”Om jag måste välja mellan Richmond och döden, så väljer jag döden” sa Virginia Woolf.

Vi är lite oense där.

Det blev ett lustigt sammanträffande ikväll. Jag tittade runt på Netflix. Där var den. The Hours. It was meant to be. Utmärkt film, fantastisk bok.
Centrala Richmond var så vackert, inte ens stormen Desmond förtog nöjet. Promenaden genom parken när mörkret föll var magisk. Det var mycket lätt att se en angstande Virginia, rusande runt på stigarna, framför sig.
  
  
   #bbclon


till högarnas – och HAVETS – lov

Jul jul, strålande jul – för Síngelkvinna Med Två Katter the Berlin Edition innebär det ”bara” tolv dagar utan att behöva stressa till jobbet. Inga andra måsten. Vännerna flyr stan och katterna är nöjda om det finns kattmat och ren kattlåda. Det ska vi kunna fixa.

När vi pratade om vad vi ser fram emot (vi FIKADE på jobbet igår, det händer ungefär a l d r i g i Tyskland annars) sa jag ”att kunna läsa så länge jag vill och att kunna dricka kaffe sent” och de andra tyckte att det var ju en ödmjuk önskelista. Egentligen borde snyftvarianten vara ”att kunna läsa ALLS” för jag är så trött i veckorna nu att jag aldrig klarar mer än tre sidor. Tur (igen igen igen) att jag har ljudböckerna!

150217

gårdagens behålla-vettet-i-stressen-omväg hem på kvällen tog mig förbi bron vid Bornholmer Strasse.  17500 steg fick jag ihop under dagen, eller OK: mest på kvällen, jag var ute och gick till 20.45.  attans bra sätt att höra mycket bok och blåsa bort lite adrenalin ur kroppen.

Men HÖGAR sa vi. Läshögar. Det är urkul att börja plocka bland de olästa böckerna. ”Åh, vad kan passa i jul?”

OCH, joy and happiness, Det Lokala Flygbolaget hade bra flygpriser tiden mellan nyårsledigt och sportlov (finnes även här) SÅ jag hittade biljetter, direktflyg, till Madeira för 250 euro den andra veckan i januari. TAGET! Jag har semester att ta ut och det är en ”lugn” period (nåja) mellan reviewer, så det FUNKAR! Slumpen artade sig dessutom så att en trevlig kompis från Västerås ska dit med sin fru samtidigt som jag är där. De bor på grannhotellet! Vi ska inte hänga hela tiden, men lite öl på lokal får det allt lov att bli, det är vi eniga om! Vi har inte setts på två år!

SÅ, inte bara samlar jag en läshög till julen. Jag samlar en hög till en vecka borta också. Det känns så lyxigt. I mitt ”förra liv” reste vi massor, jag har saknat det.

151217a

Jag, balkong med havsutsikt (!! jaaaaaa!), en hög böcker, promenader, blommor, promenader, promenader, promenader… det är inte jättevarmt i Funchal nu (igår var det iofs 24 C och sol, det låter alldeles lagom tycker jag) men är det alldeles svinkallt i vattnet så finns en 25-meterspool (!) inomhus på mitt hotell. Det har lite träningsprofil. Det blir bra det!

Ljudet av hav mot strand, om än stendito. Det saknar jag alltid.

151217b

Och jag är ju en simpel och lättlurad liten själ. Tyskatragglet ni vet. Julens ”beting” blir att läsa om Madeira på tyska. Går att stå ut med…


Visby eller inte Visby? Det är frågan.

Lycklig boktok tidigare idag:

Har just chockat mig själv genom att boka hotell i Visby under några dagar som av en sluuuuuump sammanfaller med Crimetime Gotland. Jag har aldrig varit på Gotland! Betalar man med euro där?
(Fritt tolkad Linda Rosing special)

Sååååå, ska ni dit?

 

Svettig boktok, för en stund sen:

Insåg just att jag aldrig fick nån bokningsbekräftelse :-/ Svettig väntan på att hotellet ska svara nu…

 

Skit också. Joooo, jag vet att det finns fler hotell i Visby men att hitta bra hotell till bra pris i augusti är ingen lek. Dessutom så vill jag ju inte göra en ny bokning förrän jag vet om den gamla funkar eller ej.

 

I-landsbekymmer. Men dock.

 

————-

 

Svar från hotellet- yes, jag har rum! OCH flygbiljetter. 1677:- Berlin – Visby t o r var inte dumt alls, förvisso med löjligt lång väntan i Sthlm, men i värsta fall kan jag alltid åka in till stan. Har sex timmars väntan på hemvägen, då åker jag definitivt in! Hurraaaaa!

 

Jag är ju ingen jättecrimekramare, men favoriter som Anna Lihammer, Elizabeth Hand,  Johan Theorin, Håkan Nesser och Peter Robinson är redan bokade. What’s not to love?