rättsmedicin

bokdagbok Egypten, 3-17/12 2011

Egypten var väldigt kallt och blåsigt (”välkommen till Alaska” – ja, fast på engelska då – sa en av snubbarna nere på stan till oss första kvällen… det var dubbla tröjor, halsduk och jacka som gällde när man skulle jaga kvällsmat, det hade inte blåst så mycket på över hundra år [men kite-surfarna var VÄLDIGT glada!]) men låg man i lä och struntade i att bada så fungerade det väääääldigt bra som läsplats! Hotellet hade två egna kameler (!) som strövade förbi med jämna mellanrum. ”Swosh swosh” sa det när de gled förbi med sina underbara barbapapa-tassar.

Jag hade – för en gångs skull – INTE tagit med något jätteöverflöd av böcker, så jag blev attans glad över att finna att hotellet hade ställt in ett antal bokhyllor i gymmet (!). Det mesta var på franska, ryska och tyska, men det fanns nog många svenska och engelska böcker för att jag skulle överleva och hitta en del riktigt sköna fynd. Lämnade kvar en del av mina böcker till hugade spekulanter. Boktokar, unite – alla som älskar att läsa vet ju hur eländigt det är att vara boklös.

Anna Bovallers ”Svärmaren”, inte hennes bästa men ganska OK. Denna fick bo kvar i El Gouna och var faktiskt borta redan dagen efter att jag ställt den i gymme… eh, biblioteket.

Blåsigt men solsäkert. Havet höll temperaturen 17 grader, fick vi veta av ett gäng dalmasar som tagit med termometer (typiskt svenskt? :)). Detta var det coolaste men också det kallaste lässtället, en smal landtunga mellan hav och lagun. Nydelig.

Den här boken hade jag ENORMA förväntningar på…

…jag kämpade i ett par dagar men, nej, den var inte alls vad jag trodde. Inte dålig, men bara alldeles fel just då. Jag hade hoppats på något svartare, mörkare, mer Metro 2033-2034. Gav upp efter 300 (!) sidor, men återupptar den med stor sannolikhet senare. Nån gång.

(här njuter jag av bok och mojito inne i Hurghadas marina, det var så kallt och blåsigt att vi skippade stranden helt denna dag)

Men den HÄR då? Jo, alldeles OK, men inte i närheten lika fantastisk som ”Bleeding Heart Square”. Hade jag HELT misslyckats med urvalet denna gång?

Nej, det hade jag INTE, för denna lilla rookiepärla var oväntat fantastisk. Nördig, mysig – ja, fantastisk. Både K och jag älskade den, och köpte ett ex i julklapp till Ks boktokiga moster. Det är ett gott betyg.

Var vi möjligen sist av alla i hela Sverige om att läsa den här då? Jag vet inte HUR länge den har legat oläst, men när en bok blir så otroligt upphaussad törs jag nästan inte läsa den. Den lät på förhand lite väl mycket klämkäck buskis för min smek, men den var ju smårolig. Stark trea.

(denna fick också bo kvar i El Gouna, och försvann också ganska snabbt från hyllan)

Herr Koontz femte del om Frankenstein då? Tja. Ja. Njä. Jag var plötsligt sugen på CHICK-LIT! TACK alla engelsktalande våp ( 😉 ) som hade lämnat godsaker som jag kunde låna.

Jenny Colgan är ett säkert kort. Inte fantastisk, men en trevlig stund. Det tog en dag på stranden att läsa den, sen var den tillbaka i lånehyllan.

DETTA var en oväntat kul bok, måste jag säga. Jag har skytt den som pesten förut, jag trodde att den bara var ”mushy mushy” och mittendelen (i Indien) var väl aningens… ja, lite väl flummig, men resten var ganska kul. Elizabeth Gilbert har skön humor, jag blev glad när jag kom ihåg att jag har en oläst bok av henne (Stern Men) här hemma..

Yes yes yes YES! Tess Gerritsen visade sig vara ett storfynd. Författande läkare med känsla för sjyssta kriminalromaner i sjukhusmiljö. Jag kommer att leta upp ungefär varenda bok jag kan hitta av henne i fortsättningen.

…och till sist Jane Fallons senaste. Inte lika rolig som de jag har läst av henne förut, men inte tokig alls. Har halva boken kvar (det råkade komma annat emellan), men kommer helt klart att läsa ut den.

Så var det. Det blev en del läst, trots att vi faktiskt FICK en dag i Kairo och två i Luxor (då blev det inte mycket läst). Inte den bästa semestern någonsin, men väldigt väldigt skön och välbehövlig på sitt vis.

God jul!

Annonser

bokrelaterad rättsmedicinarhumor håller Berlin rent


ajajaj, denna illasinnade marknadsföring

Det är inte bara Amazon som vet hur de ska locka mig. Fraktfritt, minsann… jag VILL ju spara pengar till kommande renovering av huset, men allra mest sparar jag ju om jag inte köper Dexter. Alls. *gnager knoge*


rättsmedicinskt småputter i spännande miljö

Mma Ramotswe slog ner som en bomb för några år sedan. Om inte som en bomb så åtminstone som en godmodig, rooibosdrickande och klurig handgranat. ”Alla” älskade Alexander McCall Smiths pysmysiga detektivhistorier med den traditionellt byggda botswanska madamen i centrum.

Jag älskade de tre första böckerna (och filmen!), sedan toktröttnade jag på rooiboskryddat småputter. Det är därför jag
1) inte förstår varför inte Colin Cotterills figur Dr Siri Paiboun har gjort samma succé
2) nästan tvekar inför uppgiften att försöka beskriva böckerna, just för att inte skrämma bort andra som tröttnat på småputter men som ännu inte förstått att småputter med en rolig 73-årig och mycket motvillig rättsläkare i sjuttiotalets Laos faktiskt är alldeles fantastiskt… eh, kul. Ju.

LÄS, så hajar du. Det här är den fjärde boken om Dr Siri, och jag vill fortfarande ha mer. Laos är spännande, de cyniska Paiboun-tankarna kring dåtidens politik är roande och… äsch. Läs. Börja med Den motvillige kommunisten. Ge den en chans.

”En blind, pensionerad tandläkare har blivit överkörd av en timmerbil mittemot posten i Vientiane och hans kropp har vederbörligen överlämnats till bårhuset av dr Siri Paiboun, Laos enda coroner och sjuttiotre år gammal.

Dr Siri hittar ett blankt papper i likets ficka och upptäcker snabbt att det är ett kodat brev skrivet i osynligt bläck. Tandläkarens änka förklarar att de gåtfulla bokstäverna och siffrorna beskriver olika schackdrag, men schacksymbolerna liknar ingenting dr Siri stött på tidigare.

Med hjälp av gamla vänner och tant Bpoo, transvestit och tillika spåkvinna, löser dr Siri mysteriet med brevet men dras också in i en komplott för att störta regeringen i Laos.”


dagens googling

”är det värt att åka till sri lanka för 2 veckor” har någon frågat Googloraklet för att sedan hamna här hos mig. Svaret är kort och koncist: JA DET ÄR DET! Åk! Jetlaggen går att hantera snabbt och Sri Lanka är ett litet kompakt land (även om vägkvaliteten lämnar en del att önska) så man hinner se och göra massor på två veckor.

(Jo, jag vet, personen i fråga har redan besökt sidan och missat det här, men jag tänker på nästa googlare. Ju.)

Huh? Bokblogg, inte en När-och-fjärran-rip-off? Ja… men si då kan jag rekommendera Anils skugga av Michael Ondaatje. Jag läste den före första Sri Lanka-resan, och sedan läste jag den en gång till när jag kom hem. Den blev våldsamt upphaussad (upphaussad och upphaussad – det låter som om jag tycker att den inte förtjänade uppmärksamheten men det gjorde den absolut! ”omtalad” kanske är ett mer rättvist ordval?) när den kom, men är väldigt bortglömd numera. Läs den! Leta upp den på biblioteket om inte annat, den kan redan vara svår att få tag på i butikerna.


get down on it

Den överraskande upptäckten av en mumifierad arm som sticker ut från en betongstig intill presidentens nya residens har förståeligt nog orsakat viss pinsamhet. Doktor Siri Paiboun skickas att diskret gräva ut kroppen som armen sitter fast i, identifiera den och fastställa dödsorsaken.

Hans obduktion bjuder på hemska överraskningar, men det är hans talang som shaman som får den sjuttiotre-årige doktorn att komma mördaren på spåren. På väg mot lösningen måste Siri och hans team ta itu med ett frieri, en lång vandring hem och stå ansikte mot ansikte med en fruktansvärd offerritual.

Är det så konstigt att doktor Siri börjar med diskodans?

Vad det är för konstigt med att Siri dansar disko? Tja, njä. Herr Siri är kirurg – dessutom pensionär, egentligen – men den kommunistiska regimen i Vientiane (Laos) har bestämt att de behöver en rättsläkare så dr Siri tvingas omskola sig. Året är 1977, och Dr Siri är milt sagt avog till sin arbetssituation, men man inser att innerst inne har han ganska kul med kollegerna syster Dtui och Herr Geung. För att återgå till diskot så är det väl snarast de andra gästerna som är lite udda, men det får du läsa om själv. (på tal om soundtrack man skulle vilja höra…!)

Böckerna om Dr Siri låter sig inte beskrivas. De måste upplevas. De är så jä*** roliga, de är intressanta, Laos är COOLT och Colin Cotterill är milt politiskt på ett snyggt sätt. I LOVE it! Jag tvingade (nåja) Bokmoster att testa och minsann, när hon väl gjorde som jag sa så blev hon också kär i Dr Siri. Visstejagväl.

”Diskodans…” är den tredje boken om Dr Siri. Är man nyfiken så tycker jag absolut att man ska börja från början, med ”Den motvillige kommunisten” och ”Trettiotre tänder”.

Colin Cotterill har dessutom en attans skön hemsida. Jorå.


blodpudding till lunch…

Nej, jag äter inte blodpudding – ”över min döda kropp” kan man säga om man är lite drastisk. DEXTER är en pudding. En blodpudding. Vem mer än han kan tänkas säga en sak som ”the one small perk of being held captive by cannibals is that there are always plenty of nice sharp knives lying around”. Obetalbart. Ja, där skrev jag det. Kannibaler. ”Dexter is Delicious”. Fyndigt!

Everything’s changing for our friendly neighbourhood serial killer. As if getting married wasn’t enough to complete his nice-guy persona, Dex is now the proud father of a baby girl. And disconcertingly, he actually seems to care.

But even if fatherhood is distracting Dexter from his midnight excursions to rid Miami of a few more lowlifes, there’s no let-up at work. Two young girls are missing – and it’s not long before one of the bodies turns up, partially eaten. But as Dexter and Miami PD’s finest investigate, Dex can’t shake the feeling that somebody’s watching him…

At home, there’s no rest for the wicked. His stepchildren are clamouring to learn how to control their bloodlust and Dexter must train up his young apprentices. But to do that, he’ll have to find the missing girl, find out who’s tailing him and survive a dark journey into a underground community who really have a taste for death.”

There you go! Jeff Lindsay låter käraste Dexter bli en lallande nuttenuttig nybliven farsa. Gröt i huvudet och inte riktigt mjölk i brösten, men nära på. Nu ska han vara SNÄLL, bestämmer han. Kruxet med det är ju att hans mörka ”passagerare” inne i skallen – som onekligen är ganska bra att ha som hjälp när saker drar ihop sig – blir moltyst, sur, omöjlig att blidka. Vad är väl Dexter i sitt yrkesutövande utan hjälp av den mörka, intuitiva sidan som får honom att förstå saker som ingen annan greppar?

Den vanligtvis trovärdiga boktokpolaren Kristin läste boken före mig och tyckte att den bara var lite sådär, hon var besviken. Jag var orolig. DEXTER! Dexter my preciousssss…

…men det kunde jag ha struntat i. När det gäller Dexter är jag möjligen att jämföra med den där lallande nuttenuttiga gröt-i-huvudet-typen som jag beskrev några rader upp. Mina ”glasögon” är garanterat aningens färgade (av bloooood…) så jag tycker att den här boken är görbra. Också. För visst får Dexter kontakt med sin fripassagerare igen, Debs är lika sylvasst neurotisk som alltid och den där gästen från det förflutna som skuggar Dexter visar sig vara…

Nä, där säger jag inte mer. Fyra flin av fem möjliga – men som sagt, då är Dexterkanaldrigvarafel-brillorna möjligen på.