psykologi

seriemord i grannskapet

Märkligt ändå att jag har bott i och omkring Västerås sedan 1989 utan att någonsin ta reda på så värst mycket om Salaligan. Salaligan – det låter så harmlöst. Jag tänkte att de kanske rånade bensinmackar, ägnade sig åt spel och dobbel (si där har vi ett gammalt uttryck att älska, DOBBEL!?) och möjligtvis brände sina egna starka ”medusiner” hemma under motbokens dagar.

Så fel jag hade. Salaligan ägnade sig förvisso åt en del rån, men dessutom åt hypnos, magi (nåja), yoga (!! ;)) och MORD. Det var en hel bunt människor som fick sätta livet till på grund av den märklige Thurneman och hans gäng.

Jag måste tacka två män för att jag fick förmånen att lära mig mer: Leif GW, som tipsade om den i Babel, samt min käre K som blev hastigt anmodad (att resa några timmar senare är väl helt normalt?) att dra till Tyskland och tvingades jobba över lunchen. Han behövde tandkräm och Snickers, och jag köpte ”Fallet Thurneman” av Arne Sundelin till honom också för att han skulle slippa dö av uttråkning på flyget när jag nu ändå var ute och fixade matsäcken. Baktanke? Ville jag också läsa den? Mäh! Inte skulle väl jag 😉

Han hade med den ner på nästa Berlinresa också (den där han anslöt när jag var nere och jobbade för två veckor sedan), och när han läst ut den så snodde jag med den i väskan för att ha som andlig spis på våra fikarundor runt stan.

Arnes bok är mycket välskriven. Den fokuserar på Thurneman själv, denne – som sagt – så märklige man. HUR kunde denne försagde lille särling, herrekiperingsbiträdet Sigvard Nilsson, ”förvandlas” till den kallblodige Thurneman och få sån makt över så många människor? Hur tänkte de? Hur tänkte HAN? Jo, han ansåg att det inte alls var något fel att döda en människa, det innebar endast en förändring av hans eller hennes fysiska tillstånd. Man släppte själen fri. Ja, man kan aldrig helt förstå, men tack vare Sundelin får man läsa delar av Thurnemans jornaler under den långa vistelsen på mentalsjukhus.

Sigvard spenderade större delen av sitt återstående liv flyttad mellan diverse rättpsykiatriska avdelningar runt landet. För så var det – redan då, i 30-talets Sverige, bedömdes Thurneman för sjuk för att sitta i fängelse. Han behövde vård. Han kom ut till slut, till ett för honom märkligt samhälle. Han åkte in 1937 och kom ut till ett mycket förändrat Sverige 1969. Han gjorde inte mycket väsen av sig och dog 1979.

Nu vill jag läsa brorsan Anders bok också, Leif GW rekommenderade nämligen den också. Anders Sundelin, Den magiska cirkeln: hela historien om Salaligan. Lite annat fokus, men minst lika bra om man ska tro Leif. Det gör jag.

Annonser

man får vara slö med finess

I vintras läste jag Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”, men det var en av alla de böcker som jag var på tok för slö för att skriva om.

Jag skickade den till Åsa (vi är två såna där typer som ibland får höra att vi är negativa när vi i själva verket – om vi får säga den själva *harkel* – är REALISTISKA) och si nu har HON skrivit bra om den, så jag slipper. Våra åsikter om boken är väldigt lika, det var ungefär det jag anade när jag skickade boken till henne också.

Jag har fått min andel av utbildning i positivt tänkande via 90-talets alla jobbsponsrade kurser (visst verkar det ha stannat av en aning nu, från arbetsgivarnas sida? åtminstone bland de företag jag har jobbat för de senaste tio åren), jag nappade på en del idéer men skippade väldigt mycket. Jag använder en del tekniker fortfarande, de funkar, men ska man ta sig an sånt här så måste man ju göra det med en stor portion eget kritiskt tänkande, annars kan det gå alldeles åt skogen.

I juninumret av Kupé kan man läsa Magnus Lindwalls syn på saken. Lindwall är docent i psykologi och anser att affirmationer och annat kan vara en rätt dålig metod för att lösa personliga problem – man tror att man lyckas blåsa upp sin självkänsla, men det betalar ju inte räkningarna om man så säger. Inte sällan slutar det med att personen ifråga känner sig ÄNNU mer misslyckad när de erövrade ”tricksen” inte fungerar.

Det man SKA göra – anser han (och jag håller med honom) – är att se en del av historierna som inspirerande exempel. Jag köper inte Mia Törnbloms alla idéer, men hennes egen livshistoria med en väg ut ur ohälsa och missbruk är inspirerande.

Man får aldrig glömma att detta är big business. Big big business.


undantag man minns: Hungerelden

Trilogier. Jag älskar dem, oftast, för tryggheten. Jag läser del ett, jag vet att det kommer mer. Tråkigt nog så blir jag nästan alltid besviken på bok nummer två, men sedan blir allt bra igen i bok nummer tre. Så brukar det vara, så till den milda grad att jag nästan har kommit att ta för givet att den andra delen alltid ska vara någon form av transportsträcka.

Victoria spräcker sviten. Victoria Bergman. Jag har just svepläst Eriksson/Axlander Sundquists Hungerelden, den andra delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet, och detta var så långt från en transportsträcka som man kan komma. Boken är ett utropstecken i sig och jag känner en otålighet intill barnslighetens gräns; ge mig del tre, NU!

Poliskommissarie Jeanette Kihlbergs arbete med att lösa fallen med de döda invandrarpojkarna avbryts när en framgångsrik företagsledare mördas i Stockholm, på ett i det närmaste rituellt sätt.

Flera märkliga detaljer gör att det ser ut som hämnd.

Men, hämnd för vad?

Psykologen Sofia Zetterlund kopplas in för att bistå med en gärningsmannaprofilering, ett arbete som blir problematiskt då de samtidigt inlett en kärleksrelation.

Jeanettes fortsatta sökande efter den försvunna Victoria Bergman leder inte bara till internatskolan i Sigtuna utan också till Danmark och händelser i det förflutna. Sofia försöker, parallellt med sitt arbete som psykolog, att hitta tillbaka till sitt rätta jag.

Det är svårt att skriva speciellt mycket om handlingen i sig utan att spräcka det som är bokens clou – eller snarare det som jag hela tiden har trott är bokens – seriens – clou. Hungerelden lyckas nämligen dra undan mattan under fötterna på mig (trodde jag att jag hade petat ihop alla de snyggt serverade små detaljerna till en helhet? Pilutta mig!) nästan lika drastiskt som Kråkflickan (del ett) gjorde det.

Det är politiskt utan att skriva på näsan, det är otäckt utan att förfalla till slaskigt och det är så snyggt så snyggt utfört. Välskrivet och noggrannt researchat. Det är en historia som du aldrig vet var den ska ta vägen och det är faktiskt något av det bästa svenska i kriminalväg som jag har läst på många år. Jag uppskattar det faktum att Jeanette och Sofia dras till varandra utan att det görs en GREJ av det, det är bara så naturligt att det inte ”överpåpekas”. Författarna avstår från att försöka plocka politiskt korrekta HBTQ-poäng och det känns befriande. En fin bonus för mig som älskar detaljer är dessutom att jag serveras ett Stockholm som jag bitvis inte hade en aning om. Det är en bok jag vill stoppa ner i väskan innan jag sätter mig på tåget för att åka dit och söka upp den där trappan, den där platsen, eller den grå plåtdörren under kyrkogården.

Läs läs läs. Kråkflickan har just kommit ut som pocket, och den inbundna Hungerelden går loss på det vänliga priset 89:- på adlibris. Köp dem, och du har ett antal sommardagar räddade oavsett väder.

Sista delen i trilogin kommer om ungefär ett år (oh, smärta). Pythians anvisningar. Jag väntar.


trilogin om Victoria Bergmans svaghet

Kråkflickan av Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist. Boken med det drabbande omslaget. Det var omslagsbilden jag föll för först, jag hade ännu inte hört talas om boken (vilket föreföll märkligt, den verkade ju hur bra som helst), men en enda blick på omslaget fick mig att trycka på ”reservera” i OPAC. Carl Larsson-idyll förvandlad till mardröm med bara några små små ändringar. Väl vald bild, med perfekt anknytning till boken. Jag, som normalt lägger omslaget i en liten minibild till vänster när jag plitar om böckerna, vill plötsligt blaffa ut hela bilden i stor fet fullbredd. Ja, så kan det gå ibland. Ni kommer inte undan…! He.

”KRÅKFLICKAN handlar om svek och vad sveket kan göra med människor.

Psykoterapeuten Sofia Zetterlund utreder två klienter:
Samuel Bai, barnsoldat från Sierra Leone, och Victoria Bergman, en kvinna mitt i livet, bärande på ett stort, oläkt sår från barndomen.
Två olika människor med samma problematik: de visar båda tecken på multipla personligheter.

Samtidigt hittas en ung pojke död i ett buskage. Kroppen är svårt sargad. Torterad?
Han är av utländsk härkomst och ärendet får låg prioritet då pojken saknar historia. Saknad av ingen.
Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg och terapeuten Sofia ställs inför samma fråga:
Hur mycket lidande kan en människa utsätta andra för innan hon själv upphör att vara människa och blir ett monster?

När de två kvinnliga utredarna dras alltmer till varandra kommer svekets krafter att hota även äppelträdsidyllen i Gamla Enskede.

KRÅKFLICKAN är första delen i trilogin om Victoria Bergmans Svaghet.
Andra delen, HUNGERELDEN, utkommer våren 2011.”

En riktigt bra start på en trilogi, alltså. Man mår illa på mer än ett vis av det som händer, jag blir (för mig) ovanligt påverkad och orolig för vad som ju faktiskt är en fiktiv figur (Jeanette). Det bjuds på vardagsångest (nåja) med relationer som går i stå, det är skräckfilmsångest med tortyr som gör ont att läsa om. ”Kråkflickan” har en alldeles speciell ”clou” som bär den en bra bit på vägen (därmed inte sagt att den inte skulle ha klarat sig utan den detaljen), kommande två böcker får alltså hitta en ny extrasnygg nisch när den inte-så-lilla detaljen är avslöjad men jag tvivlar faktist inte på att författarna går i land med det, jag har extremt höga förväntningar. De skriver jäkligt bra dialog och jag är nyfiken på vilka mardrömmar de kan väva ihop härnäst.

Del två släpps under våren 2011. Jag vill att det ska vara NU, och det beror numera alltså inte bara på att jag är less på kyla och snö.

den ohemult snygga författarbilden är plåtad av Örjan Grahn


Babylon

Woooohoooo. En sömnlös natt = svepläsning av årets första kriminalroman: Camilla Ceders Babylon. Nu skulle jag förvisso hellre sova lite bättre än svepa en bok per natt, men ska man nu vara vaken tillsammans med en svensk kriminalroman så är Camilla Ceder ett alldeles utmärkt sällskap (Ceder är ännu en av de deckarförfattare som jag håller väääääldigt mycket högre än både Marklund och Läckberg).

Ibland tar hennes svartsjuka över fullständigt, hon vet det, och hon gör vad hon kan för att inte låta den förstöra det hon och Henrik har. Men då och då måste hon ändå ge efter för den där skavande oron och leta igenom hans fickor, bläddra i hans almanacka. Bara för att försäkra sig om att allt är som det ska.

Egentligen vill hon inte, för hon vet att om hon en dag skulle hitta något kommer helvetet att bryta ut. Det har hänt förut.

Samma dag som kriminalkommissarie Christian Tell och hans flickvän Seja Lundberg ska åka på sin korta men av Seja hett efterlängtade skärgårdssemester hittas ett par brutalt mördat på en av Göteborgs finare adresser. Hon visar sig vara professor i arkeologi vid universitetet, han är hennes student.

Mordet ter sig först obegripligt, kan det verkligen vara ett svartsjukedrama? Men så börjar uppgifter komma in som pekar mot olaglig handel med antika föremål. Närmare bestämt flera tusen år gamla statyetter från Babylon, stulna från museet i Bagdad under den amerikanska invasionen. Föremål från vår civilisations vagga, så värdefulla att de skulle kunna förändra en människas hela framtid.


Saker att älska
: Haga i Göteborg, Istanbul och en löst hållen omkringhistoria som får mig att återigen längta efter gamla stenhögar (i ett av alla mina parallella liv är jag arkeolog, jag lovar).

Saker att bli lite less på: huvudpersonernas kärleksnojor. Jag antar att man kanske ska känna igen sig lite i angstandet men neeeeeej, snälla, inte mer nu!

Låt nästa bok kretsa mer runt caset i sig än kring två ganska trista huvudpersoners vityckerjuomvarandraegentligenmenskavivaraihopellerinte-tjafs. (Bifiguren Karin Beckman är trevligare och roligare att läsa om än huvudpersonen Christian. Mer Karin!)

Ceder är – tror jag – socionom (eller kanske beteendevetare?), dessutom utbildad i psykoterapi, och hennes kunskaper skiner igenom. Ofta blir det väldigt bra, hon påminner lite om Grebe/Träff i det fallet!

Camillas första bok, Ett fruset ögonblick, läste jag på en betongkaj i Jordanien för ganska exakt ett år sedan. Röda havet kluckade, solen sken och hommousen flödade. Det kanske är orättvist att jämföra med den boken som lästes under de ljuvliga förhållandena? 😉 Jag vill minnas att både K och jag gillade den mycket, den var en riktigt trevlig överraskning och jag tycker nog att den är vassare än bok nummer två. Babylon är absolut INTE en trist bok, men jag tror (nej, jag VET) att Ceder kan bättre. Det är därför jag gnäller. Tough love! Jag hoppas verkligen att nästa bok är under produktion redan.

(Jag hoppas dessutom att mitt nästa inlägg blir bättre. Jag läser igenom det här och tycker att hela posten suger – har jag inget mer än detta att säga om en bok på 400 sidor? – men jag vare sig orkar eller vet hur jag ska göra det bättre. Enannandag.)


Bittrare än döden

Systrarna Grebe och Träff – civilekonom och psykoterapeut – skriver något de kallar psykologiska spänningsromaner tillsammans. Benämningen låter kanske aningens skitnödig, men är inte helt fel ändå. Huvudpersonen Siri är psykoterapeut, hon driver en privat klinik med vännen Aina och ”nestorn” Sten, Ainas och Siris gamla kursare Vijay är professor i forensisk psykologi – jo, det blir en del beskrivna sessioner, teorier. Inte dumt alls.

Det jag emellertid hakar upp mig på i den här boken är Siris och Ainas naivitet och okunskap när det gäller våld mot kvinnor. Någon gång under utbildningen borde de ha stött på de ganska elementära teorier och fakta som Vijay nu får undervisa dem om istället. Jooooo, jag inser också att man på detta sätt på något vis vill ”förklara” något för bokläsaren, men det borde ha kunnat göras på ett snyggare sätt. Eller så är jag bara överkänslig för att jag jobbade mycket med våldsutsatta kvinnor och barn vid sidan av läkarutbildningen (det var i själva verket det arbetet som fick mig att inse att jag INTE skulle bli läkare, men det är en annan historia). Never mind.

En regnig höstkväll, någonstans i Stockholm, blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds. Gömd under köksbordet bevittnar flickan det brutala mordet. Samtidigt träffar terapeuten Siri och hennes kollega Aina en helt ny grupp med patienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer, och under ett antal mörka höstkvällar berättar kvinnorna i gruppen den ena grymma historien efter den andra om omöjlig kärlek, våld och förnedring.

Där finns Kattis, som blivit misshandlad av sin före detta pojkvän och som lever med en ständig hotbild, och Malin, den unga, lovande friidrotterskan som blev våldtagen efter att ha dejtat en kille hon träffat på internet. Där träffar vi också Sofie, tonårstjejen som blivit misshandlad av sin styvfar, och Sirkka, en äldre kvinna som först efter många års äktenskap förstått att hon blivit fysiskt, men kanske framför allt psykiskt, misshandlad under decennier.

En mörk bild av kärleken och mäns våld mot kvinnor växer fram. Samtidigt finner sig Siri vid ett vägskäl i sitt eget liv – ska hon själv våga lita på kärleken, den som svikit henne och de andra kvinnorna tidigare?

Stegvis flätas lilla Tildes öde samman med Siris och kvinnornas i gruppen, och sökandet efter försoning och återupprättelse förvandlas till en mördarjakt.

Bittrare än döden är den andra psykologiska spänningsromanen om terapeuten Siri Bergman. Från mottagningen vid Medborgarplatsen, genom ett regnigt, höstkallt Stockholm och ut i skärgården, till Siris ensligt belägna stuga, får vi följa jakten på en mördare.

I den här boken möter vi kärlekens patologi. Huvudpersonerna utbrister vid ett antal tillfällen att allt är kärlekens fel (psykologerna på kliniken skämtar också om hur otroligt dysfunktionella de själva är, då kanske du kan ana), och det är i grunden också (felriktad, osund) kärlek som ligger bakom förskräckligheterna i den här historien. För förskräckligt blir det, även om inga katter kommer till skada denna gång (det var absurt nog det allra läskigaste i första boken om Siri… *harkel* …fast det kanske säger mer om mig än om boken).

Ah, jag gillar det här. Som sällskap en sömnlös natt (ja, i natt igen) fungerar det UTMÄRKT! Grebe och Träff är helt OK, jag kommer absolut att ligga på reservationsknappen i OPAC när deras nästa roman kommer ut. Man kan – som alltid – tycka att det är alldeles fantastiskt att stackars Siri så ofta lyckas råka illa ut trots sitt i grunden relativt stillsamma yrke, men sånt ska man bara strunta i när man läser sånt här.

Underhållning var ordet, sa Bull. Det är inte riktigt Val McDermid-klass (…någon mer än jag som har en crush på Tony Hill?) på det här, men nog är Grebe/Träff bland de bästa i Sverige i den här genren.

Bokbabbel har också läst ”Bittrare än döden” – och jag reagerade ganska mycket på samma saker som hon (yes, gräsmattor i november ÄR slaskigt kletiga ;))

Bittrare än döden? Ja, det är naturligtvis kvinnan själv, enligt en i boken citerad text ur Predikaren, 7.26. Oh, de små raringarna back in the days.