omkringnjutning

Juldagen

image

Skulle köpa på mig lite böcker i Sverige inför julen men har inte kommit mig för, så nu blev det gratisbok från Femina (packade grejor för åtta dagar i handbagage, inkl julklappar, så bokhög fick inte plats). Kristina Ohlsson är alltid bra, men min tröttma på svenska deckare håller i sig. Den är OK men jag ser fram emot att kunna ta en vända Akademibokhandeln imorgon.

Julen hos min halvsyster är luuuuugn. Igår åt vi god julmat, barnbarnen kom hit och jag trasade sönder ena axeln när jag kastade runt en viss ung man. Shit happens! Ibumetin ftw 😉

God fortsättning! Katten Alma hälsar!

image

Annonser

”det finns ingenting löjligt med god mat”

image

Jullovets första dagar har jag spenderat med den där människan som varit min bästa vän de senaste månaderna. Vi har pratat och pratat och bakat och lagat mat och ätit och bara haft det fantastiskt. Ikväll (eller rent tekniskt igår lväll) åt vi en italiensk avsmakningsmiddag med milt jultema på restaurang Limone i Västerås. Det var overkligt gott, men det kostade långt mer än jag normalt lägger på ett restaurangbesök även om det var värt varenda öre.

”Egentligen kanske det är löjligt att lägga såna pengar på utemat, men…” började jag med mitt bortslösat dåliga samvete, och Stefano dräpte till med ett ”det finns _ingenting_ löjligt med god mat”.

Ja jävlar. Därmed basta.


the thing from the future

Möljer genom en hel bunt tidigare olästa glossiga magasin i väntan på att kunna köpa nya (två veckor. TVÅ VECKOR!), i ett av dem läser jag en fantasieggande Koljonen-krönika om ett relativt nytt kortspel som heter The Thing From The Future. Det låter huuuuur intressant som helst, men det kräver nog sina medspelare. Jag har svårt att tänka annat än att delar av den dystopiälskande #boblmaf-skaran skulle vara perfekta i sammanhanget. Någon som testat?

——–

Min LBaG-trilogi är no longer future but a feature of the past. Jag genomled en tämligen sömnlös natt igen, så när jag inte chattade med min käraste vän (som var på tääääämligen blöt fiesta, he) så läste jag ut boken. Tja. Mja. Jag får en känsla av att LBaG mest vill knyta ihop säcken och bli av med det här gänget, boken är dessutom tunn (om än tjock) jämfört med första och andra delen. Nu vinner ju kvalitet över kvantitet i de flesta sammanhang, men det var inte den bästa av de tre heller. Med tvekan godkänt, men den får kudos för att den åtminstone blev avslutad alls, de flesta böcker jag börjar på numera går annars ett oläst öde till mötes.

Tänkte försöka klara av att packa en veckas klädbehov i ett handbagage (lycka till Siv…) så att jag kan hinna med flygbussen till V-ås så snabbt som möjligt den 20/12, OM jag lyckas få ner den så tar jag med den här boken hem till vännen Titti som fått de första två delarna också. Böcker skall icke förfaras, böcker jag inte vill behålla skall helst adopteras bort. Bokträdet i all ära, men Titti är prio 1 på den här boken.

——–

Breakfast Book Club börjar samlas i Berlin nu! Vill du se vad de (vi) hittar på kan du kolla taggen #bbcberlin på twitter och instagram.

Mr Spock, dandyesque ordförande i Föreningen Kränkta Svarta Katter, står i fönstret och undrar var tanterna är. ÄR de inte här enkom för att beundra honom, alltså? Whuuuuuuut?

ksvk


excesser en masse

flimmerJag har haft ett par böcker i excess-format liggande i olästa-böcker-högen ett tag, jag började lite halvhjärtat på två av dem för ungefär ett år sedan, men fastnade inte riktigt för formatet då. Pappret kändes läskigt tunt och lätt att riva sönder och en del av böckerna har varit svårlästa eftersom texten har legat för nära mittuppslaget. Nu ville jag ändå testa igen så jag tog med mig en av dem som pendlarbok, det lilla lilla formatet gör ju att boken lätt slinker ner i väskan. Jag valde syskonen Holts Flimmer.

Jo. Boken var perfekt som handväskbok och den här gången uppskattade jag formatet – men nu var det ju inte formatet i sig jag ville promota (eller jo, kanske lite).

I Flimmer har Anne Holt alltså tagit hjälp av sin bror, Even. Even är läkare, så du kanske kan gissa att Flimmer tangerar den medicinska världen. Det var just det medicinrelaterade som fick mig att plocka ner boken i väskan boken trots att jag egentligen har tagit en lååååång paus från nordiska deckare.

”Hjärtspecialisten Sara Zuckerman behärskar avancerade ingrepp till fullo. Trots en god prognos dör ändå en av hennes patienter två dagar efter genomförd operation.
Kort därefter dör ytterligare en patient. Det visar sig att det lilla chip – hjärtstartaren – som opererats in i patienterna har varit infekterat av ett datavirus. Någon har medvetet manipulerat den digitala tekniken.

Stora ekonomiska värden står på spel och det framgångsrika amerikanska företaget Mercury Medical, liksom dess grundare och ägare Otto Schultz, ställs inför en annalkande katastrof…”

Familjetragedier, ljuvliga jobbnörderier (en av huvudpersonerna är både läkare och ingenjör, det kallar jag nydelig kombo), ekonomiska tricks och ljuv ljuv hämnd står på menyn. Det var aningens för många trådar och personer för att jag skulle hänga med till 100%, men det har nog mer med mitt fragmentariska läsande än med historien i sig själv att göra. När boken var slut fann jag mig sakna Sara Zuckerman. Jag vill veta mer om henne. Jag har läst att det ska bli en serie om henne, men har ännu inte hittat någon mer Zuckerman-bok utgiven på svenska.

—————————

Om två veckor sammanstrålar delar av Breakfast Book Club på mitt favoritsöndagshäng Gugelhof. Stefano och jag var naturligtvis tvungna att göra en kvalitetscheck idag 😉

141123

Tala om excesser. Vi hade bestämt att det skulle bli en helg fylld av god mat och dryck, mycket prat och planlöst njut-irrande. Vi lydde våra egna planer. Fantastisk helg. JISSES så vi har ätit, jag tror att jag kommer att vara mätt i en vecka, men det är så otroligt roligt att hänga med nån som är så skönt vidöppen för nya intryck vare sig det handlar om mat, Dussmann eller skumma/mysiga bakgårdar.

141122

Min stad har varit råkall men mycket vacker den här helgen. Idag tittade solen fram och det blev lite varmare en stund. Jag längtar redan efter våren…


“Feet, what do I need them for, if I have wings to fly?”

Mexico City har inte bara ett spännande metrosystem, där finns dessutom La Casa Azul – Frida Kahlos forna hem, nu ett museum över henne och hennes konst.

Frida VAR konst. Hon levde konst. Hennes sätt att klä sig och smycka sig var ett uttryck i sig och nu ställs delar av hennes garderob ut efter många många undangömda år.

When she died, her husband Diego Rivera ordered her clothes be locked up for 15 years. When Diego passed three years later, a philanthropist, art collector and old friend of the couple, Dolores Olmedo became the manager of their houses. She kept all of Kahlo’s belongings secretly guarded under lock and key for decades until she too passed away in 2004 and the fashion time capsule of an icon; a treasure chest, was finally unlocked.



The intimate exhibition will feature 300 different items of clothing, headpieces, jewellery and corsetry. Many of the clothes which were locked up in trunks and wardrobes for so long still carry the scent of the late artist’s perfume and cigarette smoke or stains from painting. Entitled “Appearances can be Deceiving”, the exhibition importantly highlights the sadder, truer side to Kahlo’s flamboyant style.

Nu vet jag inte om så värst många kan ha missat ”the sadder, truer side” av alla vackra bilder. Det krävs inte att en ser så värst många Fridatavlor för att börja inse. Lägg därtill en smula kunskap om hennes liv, om all smärta.

En sak som ofta sägs om t ex Mona-Lisa på Louvren är att folk blir så förvånade över att tavlan är så liten. I Fridas fall finns inte mycket att förvånas över. En del av de mest kända verken målade hon liggande i sängen. Polio som barn och en svår trafikolycka som vuxen, hon var svårt handikappad och hade ofta mycket ont. Relationen till Diego Rivera, hennes man och livslånga kärlek, tycks inte heller ha varit någon lugn och fin promenad i parken. Nu vill ju inte alla ha lugna och fina promenader i sina liv, men jag tippar på att deras gemensamma liv – inklusive älskare och älskarinnor – serverade många toppar och dalar, där dalarna ibland var så djupa att topparna inte alltid räckte till för att kompensera. Hon blev 47 år.

Vi reste runt en del på norra Yucatán-halvön när vi var i Mexiko, men från Yucatán är det långt till Mexiko City. Mycket långt, det är ett enormt land trots att det kanske inte ser så ut när det hukar under USA på kartan.

Vi tyckte mycket om de delstater vi såg och kan mycket väl tänka oss att återvända för att se andra delar av landet någon gång, men det lär nog inte ske de närmaste åren. Att besöka Frida Kahlos hem får förbli en fin fin dröm i ett antal år till. Vackert så. I det fallet blir Fridacitatet i rubriken (yttrat när hennes ena ben måste amputeras) högaktuellt. Jag måste inte vara där. Med internäääätet behöver vi inte ens vingar för att se intressanta saker långt bort. Vi behöver bara wifi. Eller sladd.

Men det är klart. Den kvardröjande doften av henne, den går inte att surfa sig till.

vougefrida

—————————————————–

Och så var det det där med samband och slumpartade möten. För några dagar sedan postade Pål en bild av Evelyn McHale på facebook. Det är en bild som trollbinder i all sin förfärlighet, en ung kvinna ligger död men till synes oskadd – en närmare titt på biltaket som sluter sig tätt runt hennes kropp ger dock vid handen att fallet var högt. Hon hoppade från Empire State Building och det var en ödets ironi att en fotostudent tog den där berömda bilden, för Evelyn skrev i sitt avskedsbrev att hon inte ville att någon i hennes familj skulle behöva identifiera hennes döda kropp.

Först trodde jag att Fridas tavla The Suicide of Dorothy Hale också föreställde henne, att det var namnförvirring bara, men Dorothy Hale var en annan kvinna som också kastade sig från en hög byggnad i New York.

…och det kan tyckas smaklöst att skriva om dessa livsöden under en rubrik om vingar, att flyga. Jag menar inget illa. Jag lever bara en söndag med ett antal samlade intryck från veckan som gick och många av dem vill komma ut på en och samma gång.

—————————————————–

En lång rant från förr, inklusive några av mina finaste böcker om och av Frida.


Sista timmen

Försöker läsa min Ali men kelar i ärlighetens namn mest med Banarne.

image

image

Garderar upp med Tell the Wolves I’m Home i handväskan om jag skulle råka vara pigg nog att läsa ut Untold Story under natten. #inteutanminbok


baka bokliga julklappar?

Jag är en aning skeptisk till julens konsumtionshets. Jag köper gärna julklappar till barn, mycket böcker men också prylar (Lego är bra prylar! Rita-och-måla-grejor också). Vuxna får – tadaaaa! – oftast böcker, eller något annat som går att konsumera (jag plockar gärna ihop mys-kit med stearinljus, choklad, raggsockor och badskum till stressade människor som behöver värme och avslappning). Inte en råsaftcentrifug så långt ögat kan nå!

I år blir jag allt sugnare på att baka en del av julklapparna! De flesta jag känner är tämligen julstressade och de senaste åren har hetsen ökat en aning (tycker jag – men jag kanske är färgad av min grundmurade julskepsis?), det syltas och saftas och grejas på sätt som sällats setts på den här sidan femtiotalet. Det stöps ljus och smygklonas tomtar och banne mig om inte folk ska börja föda upp sin egen sill också (nej, OK, där skojade jag kanske lite).

Missförstå mig rätt, mycket av det låter otroligt kul, speciellt det där med att stöpa ljus, men ibland doftar det nästan lite tävling på vissa håll och jag vet många som känner sig otillräckliga (hur onödigt DET är kan vi avhandla en annan gång). Om jag kan underlätta för en människa, eller två, genom att ge dem något hemfixat som de kan bjuda vidare på så vore det kul.

Dags att plocka upp Mattias Kristianssons succé Bake my may. Första budordet (skapar-evangeliet enligt Mattias) är ”HA KUL”. Det märks.

bakemydaymys

I en tid när det känns som om varenda TV-kändis – oavsett vad de blev kända för från början – ska släppa någon form av livsstilsbok (som det ärligt talat ibland inte ens känns som om de har varit i närheten av att skriva själva) så är Kristianssons bok så befriande skön. Mattias är en multibegåvning. Han komponerar, bakar, fotograferar, skriver och layoutar. Ingen detalj känns ogenomtänkt. Underbart!

Mattias bjussar inte bara på recept och fina bilder, längst bak i boken hittar du bland annat mallar till dekorationer och en bild som visar vilka prylar och böcker som har inspirerat honom själv. Han tänker utanför lådan, det står klart: filmerna Kill Bill 1 & 2 ligger också i den ljuvliga inspirationshögen. En detaljerad bildserie om hur enkelt (nåja) det är att göra proffsiga marsipanrosor får mig också att drömma om kommande stor(bak)verk. NÅGON gång kanske jag får chansen att dekorera med vanliga rosor och inte BARA rosenljuvliga vaginor (det blir så ofta något åt det hållet när den hulda Suzann och jag gör saker tillsammans…)

Jag tycker om Mattias mod! En del av bakverken sticker ut och kan vara kontroversiella för den som råkar röra sig i konservativa kretsar (han visar bl a begravningsfika med fantastiskt söta små kistor fyllda med vit chokladtryffel), det gör att boken lyfter. Vacker design i all ära, men detta är den clou som verklien får mig på fall. Andra inspirerande bakverk är Armageddon, Beach 20XX och Rubiks kub. Tro mig. Du BEHÖVER bläddra i den här boken.

————————————————————–

Min far var konditor ända tills hans astma satte stopp för det när han var i femtioårsåldern. Jag var bara ett barn när han dog, så jag hann aldrig pumpa honom på tips och tricks, men en av de saker som jag sparade från mitt barndomshem när jag blev tvungen att tömma det var hans finaste lärobok. Mattias underbara bok fick mig att återigen bläddra i denna gamla ”Konditorns Uppslagsbok” från 1940-talet och det tackar jag lite extra för. Det är dumt att fastna i det förflutna, men en visit då och då skadar inte. Bjussar på en bildkavalkad, kanske är det någon mer än jag som tycker om gamla böcker med lite suddiga och handkolorerade bilder?

kon1kon2kon3kon4

Recepten är klassiska och det mesta skulle med stor sannolikhet funka finfint än – men för julens bak föredrar jag nog ändå Mattias uppdaterade varianter! Nu ska jag bara bestämma mig. Fast en sak vet jag. Jag ska ha kul.