omkringnjutning

grå grå grå grå

Det är söndag. Det ska regna hela dagen. Tackar, kära söndag, lediga dag, låtsashemesterdag. Hur tänkte du nu? Jag skulle ju till Wannsee idag, jag skulle plocka med picnic, vandra i skogen och kanske till och med bada lite? Jag ville ju få in lite Sommarlov-med-kulturkollo-vatten denna helg!

(OK OK, vatten som kommer uppifrån är ju också vatten, jag kanske helt enkelt inte var tillräcklig tydlig när jag önskade ”vatten” ;))

Planera om.

Läste just att ”Sommer in Berlin ist keine Jahreszeit, sondern ein Lebensgefühl.”

Sommar i Berlin är inte en årstid, utan en [livs-]känsla. Känsla av liv. Ja, mycket sant. En sån känsla måste man ju försöka fånga också en regnig söndag. Man kan ju läsa? Jag har just gjort mitt första amazonklipp på 1,5 år (vojne, det var ta tre böcker för tio pund” så det blev den del…), så läsning saknas inte. Fast jag är för dagen inte lässugen. Nåja, vi får se. Medan tvättmaskinen snurrar kan jag ju försöka skriva lite om de böcker jag HAR läst. Speciellt om den som jag älskade.

Marie Hermanson, Himmelsdalen. NU förstår jag varför många som nyss läst Skymningslandet blev så besvikna (jag tyckte ju att den var alldeles OK), Himmelsdalen var bara… något ännu mer. Jag älskade den! Galen, spännande, mindboggling.

handvaskhimmel
Himmelsdalen var min handväskbok – men jag kunde inte hålla mig till att ”bara” ha den i handväskan, den var hemmabok också. Här njöts den dock med en Flammkuche på mitt stamställe Gugelhof. Ljuvlig dag.

”Dalen mellan bergen i Schweiz är ett paradis på jorden. Eller åtminstone ett paradis för människor med vissa psykiska åkommor, som behöver vila upp sig i lugn miljö med hög luft, god mat och professionell omvårdnad. Så ser det i alla fall ut.

Men varför är det då så förtvivlat svårt att ta sig därifrån? Och vad har alla patienter gjort för att ta sig dit?”

Daniel kommer till ”kurorten” Himmelstal för att besöka sin tvillingbror Max. Trots att de är tvillingar har de alltid varit mycket olika i sinnet, om än lika exteriört. De växte inte upp tillsammans – kanske är det därför de är så olika? Eller kanske inte? Nåväl, Max ber Daniel om en tjänst. Max behöver lämna dalen ett tag för att fixa pengar till klinikräkningen, men läkarna vill ju inte skriva ut honom. Voj voj, what to do? Kan inte Daniel och han byta liv i några dagar? Jodå.

Normalt skulle ju en smart kille som Daniel börja undra lite, tänker jag, men nu går han med på dealen och finner snart att denna dal är väldigt väldigt underlig.

”OM du har den boken oläst gratulerar jag dig” skrev Majsan när hon såg en av mina första instagrambilder på det som då var mina nya handväskbok. Jag är böjd att hålla med. Perfekt sommarbok! LÄS!

Annonser

Sommarlov med Kulturkollo – läsplatta

Den uppmärksamme noterar att det inte kom något Sommarlovmedkulturkolloinlägg igår. ”Jaja, nu jobbar hon igen, nu slappar hon till sig?”

Jo, ja, nja, nej, inte bara.

Läsplatta och jag. We had a rocky start. Först var jag anti läsplatta bara för att. Bara för att jag tyckte mer om pappersböcker. Mest. Men också för att jag… äsch jag vet inte. jag köpte iallafall ingen. De få e-böcker jag läste läste jag på dator eller telefon, trots att jag insåg att RÄTT läsplatta kunde vara smidig, underbar, kanon, yadayada.

Så överraskade exet mig med att ge mig en läsplatta i julklapp. Jag blev stel. Glad över hans omtanke (han är sån som läser test efter test och hade med stor sannolikhet valt ut den noga) men ändå stel. Om ”många” är nåt i stil med ”jo, men såna saker vill jag helst välja själv” så är jag extrapolerad ad infiniti, ”jag vill välja SJÄLV [och lita på att jag läst läst läst men ännu inte hittat DEN läsplattan för mig]. Kände mig så otroligt otacksam och obekväm (vi hade sagt att vi som vanligt skulle köpa något runt hundralappen och så blev det så här?). Läsplattan blev till en angstplatta. Vi åkte till Vietnam ihop, plattan och jag, men vi klickade inte trots att jag definitivt såg fördelarna med den.

————-

Alla som läser bokbloggar/i bokbloggarforum vet dock att jag är LÅNGT från ensam om att älta rätt läsplatta in absurdum, men för vanliga normalboktokiga människor kanske vi verkar underliga, vi som ältar läsplattor. Det är OK.

————-

Så, jo, jag jobbade igår, men jag angstade också om huruvida jag tordes exponera mitt bortskämda kluvna förhållande till min stackars numera djupt vilande läsplatta.

Och så hängde jag en stund med Maggan från Breakfast Book Club! Det trumfade ”gå hem och skriva neggigt läsplatteinlägg”.

150707

Breakfast Book Club är ju egentligen alla vi som hänger med på frullar och resor, i diskussioner på nät och i köttrymd, men det finns några personer som jag räknar som DAME BBC I, II, III etc. Maggan är en av dem, och hon är också den som bloggar allra mest på BBC-sidan för stunden. Det lustiga – eller egetligen inte – är att samtliga kvinnor som jobbar lite extra med BBC är så jäkla coola. Vi (n b detta ”vi” innebär inte att jag inkluderar mig i ”den coola skaran som jobbar lite extra med BBC”, det innebär att jag listar varför jag trivs att få vara ett temporärt ”vi” med dem när tillfälle ges vid resor etc etc) är alla i samma härad åldersmässigt, vi jobbar med heeeelt olika saker, men alla älskar vi böcker. Skulle dessutom vilja påstå att samtliga i olika grad också gillar ost och vin och Berlin, så naturligtvis var det just ost, vin och några av mina mysigaste kvarter i Berlin som jag släpade med Maggan på.

Vid Arkonaplatz nära mitt gryt ligger lilla Platzhirsch. Mysigt inne, utebord med kvällssol, alltid fint utvalda råvaror och i mina ögon mycket prisvärt. Den fick det bli igen! Kvällssolen försvann snabbt, det drog ihop sig till oväder. RIKTIGT oväder. Donnerwetter! Som tur var så hade vi ätit klart och var nöjda och glada. Bokmänniskor alltså. Tänk att de allra flesta är så otroligt trevliga.


Sommarlov med Kulturkollo – #vänskap (uppd)

Den här posten ville jag påbörja omedelbums, så den kommer med stor sannolikhet att fyllas på under dagen.

Det har blivit lite julkalenderfeeling att kolla nästa dags tema (jag ”får” bara kolla en dag i taget :)) på kvällen. Igår satt jag på en restaurang vid Spree och suktade efter flammkuche (när jag fortfarande inte ens hade fått beställa 25 minuter senare gick jag igen, fortfarande lika hungrig – nej, det var inte ens mycket folk, men servicen på en del ställen här är ”lite” speciell. Very Berlin. Det där ska vara ett rätt fint ställe, då har jag ännu sämre tålamod med nonchalans. Det blev indisk middag på ”mitt” grannplejs istället, batura och mattar paneer – pure bliss i sig.) när jag läste.

VÄNSKAP.

Först upp i skallen kom INTE böcker denna gång. Nope. Det som kom upp var: Suzann, Stefano, Alex.

Suzann, hur träffades vi? Jag ska inte dra upp hur det kom sig att jag först visste vem hon var, men när jag först lade märke till henne (vi kan uttrycka det lite diskret på det viset) hade hon rosa hår och försökte utbilda unga muppskallar i feministiskt tänk samtidigt som hon själv erhöll lektioner i ”nutidssvenska” av kiddo som skulle lära henne snacka ghetto. Nåt/några år senare var vi båda bloggare och började ”prata” böcker, men inget mer än så. Ännu lite senare, 2003, möttes vi av en slump via en gemensam bekant. Suzann bjöd hem mig på middag och med mig på fest, kvällen slutade med att jag sov över i tioåringens våningssäng (jag var aprak, det var ett under att jag inte slog ihjäl mig när jag skulle upp) och efter det var saken biff, liksom. Tioåringen har stort skägg sedan många år. Suzann? Ja, hon fixade t ex signerat ex av Livets frukt till mig. Ni hajar ju. Vi har överlevt en session på Livets ord, vi har delat ett garderobsstort rum i Göteborg utan att slå ihjäl varandra, vi har ätit gott och druckit gott och pratat om allt och bokstavligen gått tusen mil tillsammans. Suzann är energisk, mångsidig och har jordens sämsta lokalsinne.

Stefano. Åh, för drygt åtta år sedan började vi på samma avdelning samtidigt. En av mina första tankar var ett lite lössläppt ”gode gud, låt honom ha en tvillingbror” (jag älskade det jag såg från första stund, men han var mycket stadgad trebarnsfarsa) och si det visade sig att det HAR han, men de är inte lika på de vis som är viktiga (det där lät som om hans bror inte är bra, men det är han) och även brorsan var stadgad sedan länge. OK. Nog om det. Stefano. Vi har ofta varit båsisar och under några år var jag hans team lead i flera projekt (och han är FORTFARANDE min vän ;)). Han var den som kunde dimpa ner på besöksstolen och servera smarta tekniska lösningar parat med en stunds befriande nonsenssnack. Han var den som gav mig en kram och FÖRSTOD när han hittade mig vid skrivbordet klockan sju en måndagsmorgon när jag satt där med tårarna droppande ner på blocket för att mamma fått cancer IGEN. Hans mamma hade dukat under för samma sjukdom. Han har alltid funnits där, men att han skulle bli den som klev fram och räddade vett och sans (samt en del barndomsprylar som jag inte kunde ta med mig till Berlin) när bajset träffade fläkten i höstas hade jag inte vågat hoppas på. Det är många som har tankar och tror saker om oss (han är inte stadgad längre) men för mig är han först och främst en vän och en av de finaste människorna jag känner. Ohotat. Stefano är lojal, varm och en sann livsnjutare som förstår GOD MAT.

Alex. Där har vi slumparnas slump som gör honom så ännu mer till ett superfynd. Jag hamnade i Hennigsdorf av en slump (det var inte tänkt så), min gamla GM från Sverige hamnade där samtidigt av en slump (det var inte tänkt så heller), och när vi nu båda var där samtidigt så blev det så att min gamle GM bad att få låna mig på deltid. En av hans nya underställda skulle göra något han aldrig hade gjort förut, jag hade nyss tvingat fram samma grej i Sverige – kunde jag bistå med pepp, lessons learned och allmän ”expertis”? Det kunde jag. Jag fick ett namn och ringde. Fick en inbjudan till uppstartsmöte redan samma dag. Pep iväg, nervös. Vågade inte säga ett pip om att jag kanske inte var beredd att förstå briefing på tyska redan dag ett, men ppt-presentationen var på engelska så jag hajade ändå, och det VAR verkligen precis det jag hade gjort bara några månader tidigare i Sverige. Efter mötet sa jag ”Herr X [man är ännu mycket formell här och duar inte förrän det är överenskommet], please book an appointment so that we can get started” och den unge skäggige mannen framför mig log brett, lade handen på bröstet och sa ”Please, I’m Alex” och det var det liksom. Sen hade vi många långa möten i hans lilla rum, han fick bra mycket mer än de 10% han skulle få och vi halkade alltid in på knasiga diskussioner om allt mellan himmel och jord men gled sedan faktiskt lika snabbt tillbaka till jobb igen och gjorde ett strålande jobb tillsammans. ”I learn so much from you!” utbrast han och det värmde min just då tilltufsade jobbsjäl så gott. Alex brukar aldrig bli privat med sina kollegor. Brukade. Han har aldrig skaffat vänner på jobbet. Förut. Jag fick bli hans första VÄN från jobbet, han är min bästa Berlin-vän. Och igen, innan någon drar slutsatser: även hans käresta är en god vän till mig. Alex är sarkastisk, kärv, brutalt ärlig och en av de ohotat roligaste människorna jag känner.

———————

Vänskap i böcker? Det första som kom upp var böckerna om Harry Potter. Speaking of – jag lämnade hela serien till Myrorna när jag flyttade till Berlin. Ibland tänker jag ”men huuuuur dum var jag?” men igen: fjorton Billysar skulle bli fem-å-en-halv. Jag ville prioritera alla de underbara OLÄSTA böcker jag hade (många, men kanske hälften fick följa med) samt en massa skön facklitteratur som jag hade svårt att släppa.

Andra författare som skrivit underbart om vänskap (lustigt nog är det mest böcker från barndomen som kommer upp): E Nesbith, C S Lewis, ASTRID (såklart!), Enid Blyton… jag kan fortsätta hur länge som helst. Det är ändå bara välkända namn som kommer upp. När jag lät blicken svepa snabbt över hyllan för att finna något relativt nytt om vänskap fastnade jag för Code Name Verity.

———————

Och så har jag nyss svept säsong tre av OITNB på Netflix. Också: vänskap. Förvisso motsatsen också, men åh.

———————

Feministbiblioteket levererar – HUUUUUUR kunde jag glömma Stekta gröna tomater?

———————

LITE tillägg blir det – jag köpte lite böcker igår (ehum…) och en av dem kvalade på vissa vis in i dagens tema, även om en del skulle tycka att det är långsökt. Jag intresserar mig för politiska teorier, speciellt de som kopplar lite extra till Berlin – och herrarna Marx och Engels springer man onekligen på lite här och var här, även om det förmodligen var ännu mer påtagligt före 1989, åtminstone i min del av stan. Marx och Engels förhållande till varandra visste jag i stort sett ingenting om, jag började läsa mer om det idag och det var ju OCKSÅ intressant. Ibland blir jag exalterad som en liten unge (på det bra viset, förhoppningsvis) över allt som finns att lära sig om man bara letar. Nåt som leder vidare till nåt som leder vidare till nåt som…

(skickade btw en bild av dagens bok med orden ”enjoying the lighter stuff today” till min käre DDR-pv idag, men han liksom iggade det ;))

Marx, Engels och lite mer från kvällens promenad (Berlin är ju också min vän… igen, efter en vinter när vi tyckte sådääääär om varandra ;)) . Det var fortfarande 37C klockan 20.00. Puh…!

150704a

150704b

150704c

150704d

150704e

150704f


Sommarlov med Kulturkollo – en #blommig söndag (triggervarning, jätteinlägg. meeeeget Berlin)

Dagens Kulturkollotema var #blommig, och ni kommer snart att se att jag tog det till snudd på Luke Rheinhartska proportioner…

(PS är jag sist i världen om att INTE läsa om Maj?)

———

Först letade jag upp mina någotsånär blommiga böcker. Gick inget vidare. Jag fick vara lite generös när jag tolkade ”blommigt”.

150628a

En blommande ljuuuuuuuvlig hjärna i En levande själ. Ypsiolon. En av de bästa böcker jag vet och en för mig snudd på helig författare.

Ljuvlig bonsai-Otsuka, When the Emperor was Divine

Tapetblomma? Vet ej, men fin fin FIN bok (och film)

….OCH en blommig Bröggerbok som ännu är oläst. Ooohoho.

———

150628b

Min köksvägg blir också mer och mer blommig. Nu också med en snutt Rammstein. Liebe is für alle da. Skivan som bl a gav oss mästerverket Pussy. ”Ein Blitzkrieg mit mein’ Fleischgewehr” och ”Mein Bratwurst in dein’ Sauerkraut”. Say no more.

(google translate. eller strunta i det.)

I krukan? Rosmarin. Pur nyttoväxt.

———

150628c

Kapten S chockade mig härom kvällen. Han är en (för mig ännu oförutsägbar) blandning av obotlig romantiker och svårartad cyniker. När det kom till blommor: uppenbarligen romantiker. Min blomstergalna lillkatt ser det som en godisbuffé. ”Men matte, jag kan väl få nooooosa lite? Bara liiiite?”

———

150628d

Vet ni hur mycket det kostade en lätt autistisk matchningsfanatiker att INTE ta med den här boken som dagens handväskbok? Notera dessutom klänningen. #blommig.

150628e

Yours truly. I orange kofta. Övermindödakropp för inte såååå många år sen. Den här stan gör nåt med mig. Eller så är det kulturtantshormoner. Who cares.

———

150628f

Jag sa Luke Rheinhart. Kulturkollo fick mig att t o m plocka #blommig väska.

———

Jag har fortfarande en naaaaaasty infektion i båda öronen, men jag orkade inte sitta hemma längre. Hade inte gått ut sen S åkte hem i fredags morse. Tog M10 till Boxhagener Platz. Loppis varje söndag. Gillar MYCKET mer än Mauer Park. Avskyr Mauer Park.

150628g

150628h

Ooooooh. Kolla Hermanson! Köpte dock INTE.

150628i

Ni vet bombhundar? Knarkhundar? Detta är en berlinsk bestsellersniffare TM.

150628j

Jodå. Men ni får vänta en stund till på VAD påsen döljer. Finfin påse. SPARAS.

———

150628k

Dagens första depåstopp blev en sen brunch på Simon Dach Str. Det blev Suzanne Brögger som fick äran att bli dagens blommiga handväskbok. Jag slog upp boken till min honungs- och mandelgratinerade getost men…kom just ingenvart.

———

Ny loppis. RAW vid Revaler Str 99. Inga fynd alls men ett paradis för den som gillar grafitti och allsköns sköna fik/klätterhak/allt du kan tänka dig (och lite till TM).

150628l

190628m

150628n

150628o

150628p

———

150628q

Nytt försök. Solstänkt mur vid Landwehrkanal.

Nej.

Fortfarande ingen koncentrationsförmåga.

———

150628r

Middag. Varierad kost? Not so much. Ostostost.

Jag är som sagt halvdöv, och lite till, än. Svenskarna vid bordet bredvid (jag försökte blocka dem när jag njöt min fantastiska ostbricka på Arkonaplatz) som diskuterade allt från Mycket Livskraftiga Spermier till kollegors otrohet i Miami (borde de be Patrik i rummet bredvid om ursäkt för sin högljudda kärleksakt!?) hade jag dock gärna sluppit höra. Det slutade med att jag fick berätta för dem hur de skulle komma hem till hotellet igen (20 minuters promenad).

———

150628s

HÄR har ni dagens loot! Unboxing (unbagging?) som proffsbloggarna säger.

Siegessäule (queermagasin) – Graaaaatis.
En för mig okänd bok av Roche. Hennes Våtmarker var fascinerande på många vis.
En liten tunnis om varför läsning gör en lycklig. TAGET!
Väggen. Haushofer. Älskade på svenska. Vill äga på tyska.

Jag hör som sagt mycket dåligt nu (har jag förresten berättat att jag hör dåligt??) och kvinnan som sålde de splitter nya men utrangerade pocketböckerna för ingapegaralls utbröt i en snabb snabb harang.
På tyska.
Vi är i Tyskland.
Det är lätt att glömma det i Berlin ibland.

Steffen fnyser ofta när jag försöker tycka saker om Tyskland och det tyska, men det där med att Berlin inte är (som resten av) Tyskland, det håller han med om. Kors i taket 😉

Jag hörde ingenting utan log mest fåraktigt. Jag hade snappat nåt om bästa-boken-hon-läst men ORKADE inte. Hon såg min frågande min (jag som trodde jag såg cool ut?)

”Du kanske inte har läst Haushofer?” sa hon.

”Jo, jag har läst, men ännu bara på svenska” svarade jag lättat.

”Ah. Då VET du!” sa hon.
Det gör jag.

Nio ynka euro gick det loss på, detta byte. NIO. Det fanns otroooooligt många bra böcker, men jag begränsade mig. Jag. I did it!

Se, DET var väl en finfin blommig dag?


Det gröna skafferiet (och sorry, en massa mer)

Snacka om att jag kände mig ”ööööh, jahaaaaa” när jag insåg att min favoritmatbloggare alla kategorier, Karoline Jönsson, hade skrivit en BOK. En bok som dessutom prisats fint. Jag uppskattar att Karoline aldrig någonsin hymlar när hon samarbetar med specifika märken eller leverantörer.

karoline j

Jag är patologiskt oförmögen att följa recept till punkt och pricka. Ibland är det för att jag har glömt något på listan och affären är stängd (som till nyår, när jag tack vare det upptäckte att prosecco funkade liiika bra som vanligt vitt vin i den LJUVLIGA soppan med rostad blomkål och salvia) eller så är det bara för att jag helt enkelt SER recept som inspiration snarare än lag. Ibland är somligt svårt att hitta här i Berlin. Västerbottensost finns GARANTERAT någonstans (damn you IKEA, varför har inte NI det? ni har ju slaskiga giftgröna dammsugare och Marabou) men orrrrka!

zucchauber

Västerbotten var ju liksom huvudgästen i det godaste jag gjorde förra veckan. Fast där bytte jag ena zucchinin mot en aubergine. Västerbottensosten fick av ovan nämnda praktiska skäl (igen: orrrrrka leta!) bli en standard parmesan. Vanlig flagad och rostad mandel blev till hackad, saltad och honungsrostad dito. Citron hade jag glömt att köpa, så jag stänkte på lite limesaft. Mitt resultat smakade också otroligt bra och jag kommer att göra varianter igen och igen.

persikopizza

Annat kul som jag testat nyss var en fruktpizza. Jag vet att det är en svordom för somliga, och det är inte direkt your friendly neighbourhood capricciosa, men den blev fantastiskt god. Läste om persikopizza med fetaost, ”I can do better” tänkte jag och drog ihop en liten pizzadeg, grundade med ett tunt lager riven mozzarella, lade på två-tre (minns inte) skivade såna där vita plattpersikor (ganska säker på att de finns i Sverige också) och bytte fetaosten mot getost. Ingenting kan gå snett med getost! Drog över mer mozzarella och klippte över lite rosmarin (jag förenar nytta med nöje och har en lite buske på köksbordet). In i ugnen, 200C, tills allt fått bra färg. GUDOMLIGT. Ingen tomatsås alls, så lite pizza bianco? Det är det jag oftast gör.

koket
koket1

Mitt köksbord med den röda rosmarinkrukan är en story i sig. ”Det är aldrig för sent att bli 22 år i Berlin” skrev jag på insta för några dagar sen. Köksbordet bar jag två km på fullsmockade trottoarer en random vardagskväll tidigare i våras. Ena köksstolen räddade jag från kastaborthörnan på vår innergård. Den andra köpte jag av en mer autentisk 22-åring på Rosenthaler Platz (däremed bars den 1,5 km på inte riktigt lika fullsmockade trottoarer, men dock) för några dagar sedan. Snart har jag likadana stolsdynor dock, en besökare har lovat att smuggla en till (jag hade bara en köksstol när jag hittade den nya favvodynen på Åhléns förra helgen), det kanske är lite mer medelålders igen 😉

Tavlan (Marimekko Unikko av Maija Isola, mönstret firar 51 år i år!) är också lite medelålders. Jag borde bara släppa tanken på det där huset jag tvingades ge upp i Sverige, men kökstapeten där hade jag drömt om i SÅ MÅNGA ÅR. Jag snodde helt sonika med en halv överbliven rulle ner till mitt nya liv och ramade in en bit. Ska man behålla något av det gamla så ska det göras på rätt sätt!


Sommarlov

Jag ska försöka joina Sommarlov med Kulturkollo, även om det med största sannolikhet blir både en och annan lucka i rapporteringen. Jag känner mig själv.

Första posten handlar om #semester. Jag är fortfarande ofrivilligt hemma sjukskriven med min grisiga mediaotit, det känns som allt annat än semester (och jag har jobbat några timmar redan, men nu får jobbdatorn vara ifred till efter lunch… bara att slippa kontorsbuller är vila i sig, lite läsa, skriva och tänka funkar i stillheten hemma), men någon gång under juli ska det kanske bli lite ledigt.

maybekrakau

Kärestan och jag visste ju redan från början att detta inte skulle bli lätt, men so far so good, vi försöker vara flexibla och tänka ”kvalitetstid” när vi väl kan ses. Kvalitetstid är ett bra koncept i ALLA lägen, men förr eller senare kommer ju den dag då nån av oss känner sig off den dag vi kan eller ska ses, då gäller det att inte trilla ner i ”tindra för HELVETEEEE, nu ska vi TVÅNGSMYSA”-fällan utan bara ta det också som det kommer.

Jag ska ha två veckors semester nån gång under juli, han hoppas på detsamma, men om det kan bli samtidigt vet vi inte än. Krakow (Krakau på tyska) är en gemensam dröm som vi försöker få in. Det är nog nära dit för att vi ska kunna ta tåget och unna oss nån eller några hotellnätter. Krakow sägs vara en fantastisk stad och det är nära till Auschwitz.

———————-

Annat kul att göra på sommarlovet/semestern: A Mighty Girl postar som alltid underbara bokrelaterade tankeövningar. De tipsar också om äventyr och underbara pysselprojekt – som här och här. Literary signposts! ÄLSKAR’T! Det är ingenting som funkar i min lilla lägenhet, men tänk så roligt det vore att smyga upp Berlinlitteratur-(eller för den delen fantasy)-relaterade skyltar i nån park som literary guerilla street art.


Kungamördaren

kungamordaren

Ibland blir livet en rolig slump. När jag kom hem alldeles för seeeent från Sverige i söndags kväll var jag ännu fylld av Västeråsnostalgi. Ändå var det annorlunda den här gången. Förut har jag alltid lekt med tanken på att ge upp, flytta ”hem” igen. Den här gången var det annorlunda. Jag är alltid rädd för att jinxa, men: jobbet går bra, Berlin börjar bli mer min stad och jag har plötsligt en oväntad men ljuvlig tysk man, även om det där med distansförhållande är knöligt och svårt (lägg därtill en och annan liiiten kulturskillnad).

Denna helg strövade jag längs Mälaren, jag glodde på beachvolley på snyggfixade Löga strand, vi drack en god kopp kaffe vid Öster Mälarstrand. Stan öppnar upp sig på nya vis, så såg den inte ut den 26/12 1989 när jag flyttade dit (inte för att jag skulle vara sån som minns detaljer ;)). Det blev 25 år i stan, det hade jag aldrig trott. Där finns såklart mycket att sakna, inte minst alla vänner, men det jag riktigt ylade efter denna gång var Mälaren. Stort vatten. Himmel möter blänk. Nydeligt.

Ja, den där slumpen då. Jag kånkade upp väskan och klev fram till postfacket. Tjockt eftersänt kuvert. Huh?

I kuvertet låg en bok från Kalla kulor, Hans-Olov Öbergs senaste bok Kungamördaren. Snacka om vältajmat! Jag kunde fortsätta min Västeråsnostalgi! Kungamördaren är den fristående sista delen i en trilogi om Elias Fagervik och Benny Modigh. Benny, den sköna och smarta snuten. Elias, den osköna och smarta seriemördaren.

Det är bara ett halvår kvar till millennieskiftet. Benny Modigh tar farväl av polishuset i Västerås för att tillträda en ny tjänst på Rikskriminalen i Stockholm, med starkt ökade möjligheter att lösa komplicerade brott. Samtidigt kan han inte släppa tankarna på sitt stora, personliga misslyckande: brottslingen som kom undan.

Elias Fagervik återvänder till Sverige från en brutalt avslutad karriär i New York och tvingas inse att hans dagar som självutnämnt underbarn sedan länge är över. Det är dags att växa upp och ta tag i de stora, viktiga frågorna. Samtidigt kan han inte släppa tankarna på att någon hela tiden bevakar honom.Ett oväntat möte mellan de två utlöser en rad märkliga händelser i huvudstaden.

Allt utvecklas till en surrealistisk katt-och-råtta-lek mellan Benny Modigh kommissarien som enligt rykten kan se runt hörn och den grandiost laglöse Elias Fagervik: mannen som ingen någonsin kunnat binda vid ett brott.I centrum för uppgörelsen: den svenska kungafamiljen.

Trots att jag stått och blängt på de tidigare böckerna i trilogin – många gånger – så var detta den första jag läste. Nu måste jag läsa resten också. Varför inte förut? Jag talar om det ofta: hur less jag är på svenska kriminalromaner. Nu är förvisso Öberg en sån som nämns som alternativ för just oss som lider av den där tröttman, och jag kan delvis hålla med. Han serverar en skönt torr humor a la LGWP som jag uppskattar mycket. Språket är effektivt och sparsmakat utan att vara torftigt, redan på sidan 14 kom en passage om Bennys mentala inkorg och utkorg som var så snyggt formulerad att jag gjorde ett hundöra på sidan och läste den flera gånger. Det hemtama (men också några stänk Stockholm och New York). Gott om tidsmarkörer – kanske lite väl många? det är inte mycket jag vill gnälla på, men ibland blir det smått övertydligt – mycket mycket igenkänning. Mitt i allt en cool plot som slingrar åt oväntade håll. Du tror du vet. Det gör du inte.

Yes, I want more. Den här boken har gjort mig sällskap på tåg och i väntrum hos doktorn (dubbelsidig mediaotit, doktorn säger att om jag har tur så hör jag snart lika bra som en nittioåring igen) och den har varit perfekt för ändamålet. Kudos också för snyggt omslag. Jag såg många snegla på boken när jag plockade upp den ur väskan.