noveller

ur nyhetsflödet

eskapixpix

Eskapixredaktionen sänder ut lovande röksignaler:

Vi har fått många mejl från läsare som undrar vart Eskapix tagit vägen. Det kan vi förstå. Vi har inte gett ut någon titel sedan maj i år. Sanningen är dock den att det råder febril verksamhet här på Eskapixkontoret. Två romaner och en tidskrift ligger klara för tryck, ytterligare tre titlar är påbörjade. Böckerna kommer att släppas under årsskiftet och sedan kommer Eskapix att ge ut en titel varannan månad under hela 2014. Stay tuned.

Annonser

Det där med noveller igen

ojuraMin vän S arbetar i den magiska litteraturvärlden, hon har känsliga tentakler inriktade på kvalitet så i mig har hon alltid ett lydigt lyssnande öra. S har bland annat tipsat om Stina Stoors novell Ojura, så den fick följa med hem från Bokmässan. ”Ett måste för den som har rötterna norröver” sa min mästertipsare, och jag kan bara hålla med.

Jag kom faktiskt hem med sex noveller ur Novellix utgivning. Det är lite som plockgodis (minus karies och obesitas!). Nappa åt dig ett gäng och njut! De kanske borde säljas per hekto?

Jag har under några tråkigt sömnstörda nätter parat Stina Stoor med Jersilds Författarnas himmel (metaboktok de luxe IGEN, men slutet kom aningens för abrupt för min novellotränade hjärna) och Fitzgeralds sällsamma historia om Benjamin Button (nej, jag har inte sett filmen. borde jag?) och det är just den blandningen som är så fin!

Jag filosoferade ju om noveller i allmänhet (och om MIX förlag i synnerhet) redan för en vecka sedan. Föga anade jag då att diskussionen skulle blomma upp igen, lite här och var och överallt, tack vare Munro och Nobelpriset.

Jag hör fortfarande många säga att de inte gillar noveller. ”När det är som bäst tar det slut”. Det var min ståndpunkt i många år också, när något var bra ville jag ha så mycket som möjligt av det, när jag var runt tjugo hävdade jag rent av att jag föredrog böcker som var minst 600 sidor (japp, jag satte just gränsen 600 – numera oklart varför, men tjockleken var ett av mina urvalskriterier och Richard Adams tegelstenar om Bekla stod högt upp på favoritlistan!) långa, men jag har ändrat åsikt en smula. Det går inte att välja, jag vill ha båda! Romaner och noveller i en salig blandning måste vara det optimala. När jag sover dåligt har jag dessutom en koncentrationsförmåga som varar ungefär tio minuter i taget, det talar också för noveller vid sängen just nu.

(bonus: de väger ingenting. alla som har klättrande husdjur – ”men OJ, rev jag just NER den där. som sagt: oj, VERKLIGEN” – och bokhögar vid/ovanför kudden förstår vad jag menar.)

Jag är själv relativt ny som novellälskare, det var egentligen Merete Mazzarella som riktigt fick in mig på novellvägen för tio år sedan – jag läste en fantastisk litteraturkurs kopplad till läkarutbildningen i Uppsala (joho ni! den som tror att naturvetenskapen enbart är kall och klinisk behöver revidera åsikten, igen) och Meretes utsökta urval innefattade bland annat en fantastisk novell hämtad ur Ninnis Holmqvists samling Kostym. Ninni är min svenska novellfavorit (om än lite ojämn ibland), hon är också en av de där som jag unnar mer uppmärksamhet än hon får. Eller snarare fick, hon har inte gett ut något nytt på alldeles för lång tid. Men livet som författare är sällan rättvist. Det är mycket mer än bara talang och flit som krävs.

Nu har jag vräkt kärlek över novellformatet, men Ninnis ALLRA bästa skapelse är faktiskt romanen Enhet. Jag är glad att den finns som e-bok nu. Upptäck den! GÖR! Somliga antyder en besvärande likhet med filmen The Island, men jag ser det snarare som ”om du gillar den ena, testa gärna en andra också”. Det är inte någon karbonkopia.


Ordningen upprätthålls alltid

ordningenuppratthallsSista dagen på Bokmässan är som gjord för spontaninköp. En har handlat det en ska, tagit alla beslut, vet om en har pengar (eller plats i väskan) kvar eller ej. Jag passerade Apart Förlags monter. Vände och gick tillbaka igen. Ordningen upprätthålls alltid? What? Jag visste (såklart) att de ger ut den svenska versionen av The Walking Dead, jag visste också att de kör Game of Thrones – men detta? Plockade ner. Bläddrade. Läste baksidestext. Bestämde mig på två minuter blankt. Serienovelletter? It’s mine.

Konceptet är enkelt – en bunt av Sveriges bästa tecknare tecknar en varsin novell efter en ganska speciell given ram: varje alster börjar med orden ”Jag heter [x] och jag är död.” och avslutas med påståendet ”Ordningen upprätthålls alltid”. Jaaa, det låter ju upplyftande? Äsch då, det är väl inte värre än vilken kriminalroman som helst (jag menar – hur mycket folk ska behöva DÖ i trakterna av Fjällbacka egentligen? eller vackra lilla Visby, det känns som en av Sveriges farligaste småorter).

Somligt är verklighetsbaserat med en twist (hoppsan, där har vi bl a Thurneman från Salaligan!), annat är rena fantasifoster. Det mesta är väldigt VÄLDIGT snyggt (och en utmaning för de där som fortfarande tror att en kan se om det är en kvinna eller man som tecknat), allra snyggast var Jimmy Wallins slutbild i Brottets Bismarck, roligast var Lars Krantz bidrag Polis med Patos där det nästan känns som om han gett huvudpersonen drag av sitt eget ansikte (om än i en skruvad version). Det är för övrigt inte bara tecknarna som ska hyllas, Pär Thörn ska ha förstås också en släng av sleven. Kul idé, klockrent utfört snudd på från början till slut. Bara det där med spännvidden i stil. Urskönt.

Och hur ska det förresten gå för stackars Pär…?


min första Castillon, men långt från den sista

insektJag har sneglat på hennes böcker. Länge. Plötsligt dök Insekt upp i byteshyllan på jobbet och jag högg som en kobra.

Man SER den här boken, vare sig man tycker om insekter eller ej. Frågar du mig så är det en utomordentligt snygg bok. En snygg bok som döljer nitton absurda noveller skrivna med ett likaledes utomordentligt snyggt språk.

Samtliga noveller behandlar mor-dotter-förhållanden. ”En del noveller bär även spår av kärlek” står det på omslaget (*. Make no mistake. Detta är en bok om GALNA mor-dotter-förhållanden. Osunda. Våldsamma. Sorgliga. Castillon tar till storsläggan, jag har läst kritik mot henne där man menar att det tar udden av det hela, att man blir avtrubbad, att hon borde ha slutat i tid, det är inte snyggt (go on endlessly) men jag håller absolut inte med. Det är storsläggan som gör det. HUR hon just svingar galet. Bajset skvätter (eller sprutas åtminstone in i en dotters vener).

”Mina böcker berättar om sådant som folk inte har lust att se hemma hos sig.”

Nu ska jag leta upp fler böcker av Claire Castillon att förälska mig i. Jag ska skicka den här boken till en analytisk vän så att vi kan diskutera den (vandringsböcker ftw), sedan behöver jag införskaffa ännu en Castillon. Jag tror minsann att det blir Därunder ett helvete.

Jag tänker mycket på den sura recensionen jag läste. Jag tänker inte länka till den här, den innehåller alldeles för många spoilers, men jag kan inte låta bli att känna ett litet surt ”ja, för kvinnor – speciellt docksöta, som Claire – behöver vara lagom, de ska inte vara galna eller bombastiska, de ska veta att sluta i TID”. Fast jag har väl genusglasögonen på mig igen, de där som alltid förgiftar oss feminister. Tänker lite tankar om att någon hade bett t ex Charles Bukowski att tona ner och vara lite mer lagom, men släpper genast den förfärliga tanken igen.

*) jaa, precis lite som varningen ”kan innehålla spår av nötter” på chokladkakor

#Blogg100 – 35