New York-miljö

voffo, voffo, voffo, voffo GÖÖÖÖÖR jag på detta viset?

denmanalskarOK, jag börjar lära mig en sak: kanske chick lit, men oftare brittisk än amerikansk. Den man älskar doftade för mig så reaktionärt att jag bara gapade.

Ellen och hennes man Andy bor i en liten mysig lägenhet i New York. Ellen är fotograf och det går ganska bra för henne. Andy är jurist och har massor av (främst ärvda) pengar egentligen, men han har tonat ner det rika för arbetarklass-Ellens skull och paret tycks ha det ganska bra. Snudd på perfekt.

Så plötsligt en regnig dag så möter Ellen sitt ex Leo på ett övergångsställe. MJAU, LEEEO. The one that got away. Snubben hon hade ett passionerat förhållande med innan hon träffade Andy, men som kändes lite fjär och som sårade henne djupt till slut. De har inte setts sedan dess och mötet skakar om hennes trots att allt är så finfint med Andy. Hon sätter sig på ett fik för att lugna nerverna.
*pling* – ett SMS från Leo. ”Var det dig jag just mötte?”

…och från och med nu måste jag utfärda en liten spoilervarning om jag ska kunna berätta varför jag inte tyckte om den här boken. Läs på egen risk.

Ellen vill hålla Leo på avstånd men när han fixar århundradets photo shoot till henne så måste hon bara ta chansen. Hon mörkar detaljerna för Andy, han behöver inget veta, det är ju ingenting mellan henne och Leo. Men tankarna. Ja, visst händer det något i henne.

För det är ju så att den där Andy, han kanske har något (mer än en perfekt rutig mage och en massa pengar) men inte lyckas då författaren riktigt få MIG att fatta vad det är han har. När så Andy vill flytta hem till Atlanta, där hans rika fina föräldrar och likaledes rika fina syster (som dessutom råkar vara Ellens bästis sedan de delade rum under universitetsstudierna) bor, så blir det än mer en gåta för mig. Ellen klättrar på väggarna, hon känner sig inte hemma i överklassidyllen, hon har övergivit en lovande karriär som fotograf i en av världens mest spännande städer för ett stort fint hus där hon går och stryker sin mans pyjamas för att ha något att göra på dagarna. WHAT? Hur? Hur ska en som läsare INTE känna ”bah, hur kan du gå med på det där?”. Andy spelar mest golf med sina polare och Ellen finner sig i att hans mamma lägger sig i allt från inredning till… ja ALLT.

Utan att gå in på detaljer så blir det naturligtvis förvecklingar när Leo fixar ÄNNU ett rätt sjysst knäck till Ellen och alla får henne att framstå som den mest illojala i hela världen och så tvingas hon göra ett VAL. Ja, gissa vilket, liksom.

Bah, nej detta gillade jag inte alls. Jag minns inte att jag köpt boken, när, eller ens varför. Det lät lovande med duktig fotograf och New York, men det var inte min kopp te. Inte illa skrivet per se, men kanske lite för unket för mig. Den här boken går raka vägen till byteshyllan på jobbet, det kanske finns någon mer romantiskt lagd människa som tycker mer om detta än jag gör. Eller så tvingar jag Suzann att läsa den, bara för att hennes veritabla lustmord på plotten efteråt skulle roa mig något oerhört. Jag hör redan ett ”gode TIIIIIID” från Skarpnäckshållet, tror jag minsann.

Och nu undrar jag: voffo voffo voffo voffo LÄSER jag ens böcker som retar mig så? Ja vem vet. Det tar jag reda på en annan dag. Jag är nämligen redan igång och läser nästa chick lit (bra jobbat Siv, men jag behöver underlag till min skräckhistoria ;)) fast en BRITTISK denna gång. Lisa Jewell brukar vara ett relativt säkert kort. En vet vad en får.

———————–

JA, jag såg Ronja Rövardotter i förrgår. Nu kommer jag att låta som en rumpnisse i flera veckor. Skjut mig, nån.

Annonser

CCL all the way

cclkasse

Jag har skrivit, pratat och tjatat så mycket om min döda katt de senaste dagarna att jag tror att ungefär halva bekantskapskretsen har låst in mig i CCL-facket och kastat bort nyckeln för alltid. Jag kan lika gärna ta det ända in i kaklet – Strand i New York är en fantastisk boklåda med rolig merchandise. De var tidigt ute med de tygpåsar som de flesta butiker numera har. Att bära runt sina böcker i en tygkasse från Strand är extra snajdiga boktokpoäng för många.

Idag gjorde de reklam för sin senaste design på fejjan – OMG, en crazy-cat-lady-boktok-kasse! Blir det bättre?

Och – oh the irony – butiken ligger bara några kvarter från Astor Place.

Fina Astor. F*n vad vi saknar honom. Om ni undrar.

strandkasse

Jag har redan en kasse från Strand OCH levande katt(er) kvar, men det hindrar ju inte att jag behöver en katt… förlåt, en kasse till.

Och kanske en katt. Men då är jag rädd att K flyttar och honom vill jag behålla.
Om Strand har jag skrivit förr. Omistlig butik för bokälskare på vift i New York. Jag blev inte sådär pang pang bom woooooow kär i New York som så många tycks bli, men Strand, Central Park och MoMA gillade jag skarpt.

PS den förfääääärliga gröna vävtapeten är äntligen på väg bort nu. Woohooo!


…och hur går det med byteshyllan?

gorepatyska

Mina dagar fylls numera med ett nytt, stooooort och spännande projekt på jobbet. Plötsligt är vi i blickfånget och vi är överösta med besökare från koncernens alla hörn världen över (ibland känns det ärligt talat lite som en gräshoppssvärm, men det borde jag kanske inte yttra offentligt. oj, nu gjorde jag det ändå!). Inte helt otippat har vi gott om tyska besökare, och någon av dem tycks ha fastnat för byteshyllan för plötsligt en dag så stod det första tyskspråkiga bidraget där. Roligt!

Jag stod och bläddrade i den några gånger, men ställde tillbaka den igen. Den är skriven med ett språk som jag kan tänkas klara av, men det är dags att sluta bunkra. Jag har så otroligt många bra olästa böcker nu. Jag behöver inte ännu ett dåligt samvete, det är bättre att någon annan får fynda.

rwpEtt annat relativt nytt tillskott i sagda byteshylla är Lauren Weisbergers Revenge Wears Prada. Efter all uppmärksamhet som hon fick med The Devil Wears Prada så måste det kännas lite underligt att denna uppföljare gör så lite väsen av sig. Ingen av böckerna som släppts efter The Devil… har blivit någon jättesuccé, kanske hoppades hon på att denna uppföljare skulle få henne att studsa tillbaka upp på listorna, men icke.

Hur är den då? Tja, mitt mellanmjölkiga tråkjag förstod aldrig riktigt den första bokens/filmens storhet (OK, men inte sååå fantastisk? blev paff över en del normalt ganska kräsna konsumenter som gav höga betyg) och jag förstår heller inte riktigt varför uppföljaren blir så sågad som den har blivit (inte av alla, men av många – ja, de få som nu har läst den eller ens vet att den finns). Tvåan är nämligen också OK men inte fantastisk. ”Bruks-chicklit” helt enkelt.

Tio år har gått sedan stackars Andrea hunsades av Miranda Priestly på Det Magiska Glossiga Magasinet. Ny kärlek, nytt (framgångsrikt) jobb på ny egenstartad tidning. Delvis nya vänner men samma gamla New York (NYC är alltid ett plus). Allt tycks gå som på räls tills – tadaaaa – Miranda dyker upp igen. Passion och svek, intet nytt under solen. Lättsmält underhållning.

Jag ställde in boken i byteshyllan för några veckor sedan och är lite paff över att den står kvar än. Mina engelska chicklittare brukar försvinna relativt snabbt, men folk kanske bara ser ”Prada” och tror att det är den första boken, vad vet jag. Det är nog dags för en postitblurb. Alla böcker som jag har postitblurbat hittills har försvunnit inom några dagar. Hoppas alltid att fler ska börja blurba, men det är väl bara att envist fortsätta tills fler hakar på.


Nördens hårda liv, del 2752609476

Jag var så otroligt trött igår så jag tog The Group och gick upp för att lägga mig och läsa strax efter 21. Jag började inte läsa med en gång, men när jag väl började läsa Candace Bushnells förord (hon var väl het när den gavs ut för umpte gången 2009 och ansågs antagligen därför som helt rätt person att skriva förordet till denna ”Sex and the City”-prequel anno 1933) så tog det bara några minuter innan jag spratt upp igen. Candace skriver nämligen om Mary McCarthys fantastiska förmåga att föra historien framåt genom soliloquy.

Soliloquy? WHAT?
(jag anade inte ens att Bushnell kunde så fina ord ;))

Kutade nerför trappan (K såg paff ut, jag springer sällan i onödan) – detta måste googlas.
NU! NUMEDENGÅÅÅÅÅNG! Jo. Sånt är livet som nörd utan tålamod.

A soliloquy (from Latin: ”talking by oneself”) is a device often used in drama when a character speaks to himself or herself, relating thoughts and feelings, thereby also sharing them with the audience.

Soliloquy motsvarar det jag trodde var en monolog – men det visar sig att en monolog ändå har en (tigande) motpart. Världens mest kända exempel?

Tack vare den ursköna sidan howjsay.com så kan man lyssna på hur det låter också. Gör’t.

Jag var så trött så jag kom inte mer än femtio sidor i boken igår, jag kan inte säga att jag hunnit notera någon ”soliloquy” ännu. So far so good. Det är inte en fantastisk bok, men jag tycker om den.

#Blogg100 – 27


Nick och Norah, filmvarianten

nicknorahfilm

Seg och rastlös – what to do? Fiiiiilmtajm. Jag var sugen på att kolla på något lättsmält och New York-doftande, gärna bokrelaterat, och resultatet Nick and Norah’s Infinite Playlist var inte så tokigt alls. Vi fnissade, höll för ögonen (jag säger tuggummi och Port Authority så hajar den som har sett filmen vad jag menar) men… här letades det efter Fluffy i en hel film och sen fick vi inte HÖRA resultatet? Va?

Jag avverkade bokvarianten av Nick & Norah i somras, den är inte min favorit-Cohn/Levithan, men bok vs film: jo, men de är helt OK båda två. Det är lätt (speciellt för en boktok de luxe) att slentrianmässigt tänka att boken är bättre än filmen, men i det här fallet är det hugget som stucket för mig. Kudos för sjuk humor och bra musik.

#Blogg100 – 13


När jag lät dig gå

Jag börjar nästan skratta när jag återvänder till texten jag skrev om Gayle Formans första bok, Om jag stannar. Jag låg vaken långt in på morgonkvisten då också, jag tänkte precis samma sak då: jag vill ha något nåt tunt och lättläst, tack. I natt (OK då: i morse) blev det När jag lät dig gå.

narjaglatdiggaDen första boken om Mia var en tunn bok om ett ganska tungt ämne. Mia blir ensam kvar efter en svår bilolycka. Mamma, pappa och lillebror dör. Mia själv svävar mellan liv och död men bestämmer sig till slut för vilken sida av bron hon vill gå till. Hon väljer livet.

Hennes dåvarande pojkvän Adam var hos henne de där avgörande dygnen. Han bad henne att leva. Han lovade att ge henne vad som helst om hon bara lever vidare.

Nu blev det mer än så, mer än ”bara” liv. Tre år senare är Adam etablerad rockstjärna och Mia är en ung och lovande cellist som ska ut på världsturné. Det enda de INTE har längre är varandra. Mia orkade inte vara flickvän efter olyckan, när hon fick en plats vid Juilliard i New York gjorde hon slut med Adam – eller, hon gjorde inte ens slut. Hon gjorde sig bara oåtkomlig. Svarade inte i telefon. Ignorerade.

När bok nummer två drar igång sitter Adam på ett hotell i New York med ångest. Han borde åka till London och spela in en rockvideo eller han borde åka till LA och vara med sin snygga brutta Bryn (känd skådis) men han vill ingetdera. Han vill bara promenera, ensam, i New York. Han vill bara poppa sina piller ifred. Plötsligt tittar han upp och möter Mias blick. Hon ser på honom från en affisch om en konsert. En konsert som går av stapeln nu, och det finns en biljett kvar. Adam smyger in, och till sin enorma förvåning kallas han backstage efteråt.

Ännu en roman som utspelas under ett dygn, ännu en roman som förvisso inte är stor litteratur, men som bara FLYTER in i skallen. Bladvändare. Visst, mitt luttrade vuxenjag känner att det kanske är lite väääääl amerikansk YA när båda vuxit upp och blivit big stars (vad är oddsen?) men jag gav den där cyniska delen av hjärnan ledigt när jag läste och bara flöt med. Jättebonus också för att boken göder min New York-längtan på trevliga vis. Från Port Authority (som man kanske inte hade behövt översätta till Hamnmyndighetens busstation :)) till Staten Island-färlan till Brooklyn.


det är kontrasterna som gör det – Christmas at Cupcake Café

Från skräckkaos på Finlandsfärja och döda satanister i Berlin till snöflingor, hjärta och smärta i London och New York. Jag kommer lite att tänka på Frank Andersson när han vid ett tillfälle sa att ”***** ska ha sitt” (ja, om ni inte minns så får ni gissa), och lite så känns det varje gång jag sveper i mig några hundra sidor chicklit.

Jag vet inte vilken kroppsdel som har begäret, det är vare sig hjärnan eller min anatomiska motsvarighet till Franks… öh, kisstofs, men något i mig vill ha simpelt, gärna London eller New York (här fick jag båda) kryddat med lite av mitt det där gamla favorittemat med någon som startar upp en business med allt vad det innebär och, ja. Kärlekshistorierna är alltid av KRAFTIGT underordnad betydelse. Vänskapsförhållandena (förvisso snudd på lika klyschiga för det mesta) är oftast roligare.

Issy Randall, proud owner of The Cupcake Cafe, is in love and couldn’t be happier. Her new business is thriving and she is surrounded by close friends, even if her cupcake colleagues Pearl and Caroline don’t seem quite as upbeat about the upcoming season of snow and merriment.

But when her boyfriend Austin is scouted for a possible move to New York, Issy is forced to face up to the prospect of a long-distance romance. And when the Christmas rush at the cafe – with its increased demand for her delectable creations – begins to take its toll, Issy has to decide what she holds most dear.

This December, Issy will have to rely on all her reserves of courage, good nature and cinnamon, to make sure everyone has a merry Christmas, one way or another…

(javisst – det är en fortsättning på den här boken!)

I slutet av boken bjussar fru Colgan på det första kapitlet från NÄSTA bok, och den ska handla om *trumvirvel* en kvinna i en chokladshop i Paris, eller nåt sånt. Ja, men ni ser! MÅNGFALD! Och så gnäller folk på att zombies är enkelspåriga, va?

Jenny Colgan hör till de alldeles OK chicklitförfattarna för det mesta, men jag tror att jag överdoserade lite på Issy nu när jag återvände (i JULETID dessutom, jag som inte direkt älskar julen) till hennes lilla nuttiga muffins-kafé i Stoke Newington. Tomma kalorier! Som att vräka i sig en extrastor påse skumtomtar utan att ens hinna känna hur de smakar (ja, för vatusan, det vet jag redan: sött). Den här boken går raka vägen till byteshyllan på jobbet. Jag hoppas att den finner en ny ägare som förmår att uppskatta den mer.