New York-miljö

NATIONALSÅNG, kära vänner! Äntligen!


Extremt högt och otroligt nära – snart i en biograf nära dig

…men nej nej NEJ, när de gör film av en av de skönaste böckerna jag vet så står det Tom Hanks och Sandra Bullock på filmaffischen? Nej. Nej. NEEEEEEEJ! (får man gråta nu?)

(nåja, det kunde vara värre. det kunde vara Tom Cruise, eller hur Sara? ;))

Jaja. Om du inte har läst boken, gör det, den är underbar. Jag drog mig länge för det för att
1) alla sa att den var så bra, jag trodde att jag skulle bli besviken som på det mesta som är vrålhypat
2) jag fick för mig att den var Svår och Pretentiös och jag var för dum

Men nej. Den är bara SKÖN. Den har anklagats för att vara tunn (trots att den är tjock), att den mest av allt är visuellt skojsig. Glöm det. Den är BRA! Läs läs!

Vi får se om jag ser filmen. Någonsin. *gråt* Fast som tur är så är ju Oskar viktigast. Premiär snart snart, och för den som helst vill läsa boken först så ger Norstedts ut den i pocket igen. Fast Safran Foer förtjänar att läsas på engelska. Just do it.


Vad får man för 260 spänn nuförtiden?

Jo, detta (om man shoppar på rätt ställe):

En del vilda chansningar, en del som jag varit sugen på (bl a Netherland, Shakespeare Undead, Anathem) ganska länge, en del säkra kort som jag köper för att ge bort (mina två främsta bokstorasystrar behöver lära sig nåt nytt).

2-6-0 kronor.


One Fifth Avenue

Läser jag baaaara chick lit nu? Ja, frågan är onekligen befogad om man ser till bokdagboken på sistone. Svaret är dock NEJ, men jag har en hög lästa böcker som inte är faaaaantastiska, men som jag ändå vill skriva om, inte minst för min egen ”arkivering”. Detta är en av dem.

Den här boken var ett Londonfynd, den stod lite sorgligt övergiven och alldeles ensam i en hylla på Book Warehouse. ”Take me home, feed me” kved den och betraktade mig med bedjande hundvalpsögon (öööh, nåja. nej, jag skulle aldrig projicera). En inbunden utgåva för £3.99, det kunde det vara värt. På något vis så samlar jag ändå på Candace Bushnells New York-skildringar.

Jag älskar TV-serien Sex and the City, det är ingen nyhet, men de flesta av Bushnells böcker har känts lite sådär. Jag kommer inte riktigt på varför, men inser i den här boken att det är lite så att Bushnell är fantastisk på att skriva New York, och SITUATIONER, men den samlade helheten brister lite. Carrie-dagböckerna (OK, fjortisböcker men jag gillar ju såna), som är det senaste hon skrivit, tycker jag ganska mycket om och One Fifth Avenue känns också som ett steg i rätt riktning.

Konceptet att en byggnad snudd på har huvudrollen är också trevligt, allra helst när det är ett drömhus i en stil som man själv har ooooooh:at och aaaaaah:at över när man har passerat. Jag är inget big fan av 5th avenue shoppingmässigt (Gucci och company är inte min kopp te), men jag blir ändå fascinerad av pulsen och kan aldrig låta bli att undra vilka liv de lever, de som har råd att bo där (om så bara i ett kyffe).

”One Fifth Avenue, the Art Deco beauty towering over Manhattan’s hippest neighbourhood, is a one-of-a-kind address, the sort of building you have to earn your way into – one way or another. For the women in Candace Bushnell’s stellar new novel, One Fifth Avenue is at the heart of the lives they’ve carefully established, or hope to establish.

There is Schiffer Diamond, a forty-something actress busily proving that women of style are truly ageless. There is spoiled, self-assured Lola, who is determined to launch herself into society and the arms of the right man by clawing a way into the building. Annalisa is the wife of a hedge fund manager and reluctant socialite, while bitter Mindy is married to an under-published writer and has been the family breadwinner for too long. And then there is Enid, the glamorous grande dame and gossip columnist, who has lived at One Fifth Avenue for decades, and sees everything there is to see from her penthouse view.”

Längtar jag efter nästa Bushnell? Ja, det gör jag. Jag är i ett läge där jag drömmer många drömmar om andra platser och New York är en av dem. Bushnell erbjuder verklighetsflykt med en bitsk humor som jag tycker om.

Om man aldrig har läst en chick lit (ja, jag tittar bl a på dig Anna) men trots allt är lite skräckblandat nyfiken så är detta en ganska snäll bok att börja med. Nu kan man ju knappast säga att det är en måste-genre, men ibland kan det ju vara intressant att fraternisera en smula med det man är tveksam till – om inte annat så för att befästa sina misstankar 😉


jag vill köpa fem stycken och ge bort…!

Jag är ingen scrappare – en sån där som gör scrap books (vad säger man på svenska? scrap-böcker? scrap-album? collageböcker? jag har officiellt hjärnsläpp!) – men jag sparar biljetter och kartor och allt möjligt, oklart varför. Gillar’t. Speciellt kartor. Jag blir annars mest nervös av folks alltför snuttegulliga baby-album med sidenblommor och färgade band och… ja, ni vet. Väldigt o-goth (fast nu när jag tänker efter så vore ett gothigt scrap-album bland det roligaste man skulle kunna göra, tror jag).

Jag kommer inte ens ihåg hur jag snubblade över den här boken, men det tog ungefär trettio sekunder mellan det att jag läste om den och att jag tryckte på knappen som lade den i min imaginära kundkorg på amazon. En roman om en amerikansk feminist och flapper i scrap-book-form (jaaa, HELA boken, varenda uppslag). Om man bortser från det lite väl gullesnuttiga slutet så är det en total home run, 100%. Underbara bilder. Underbara äventyr.

(jag vill också vara typ 22 och få stipendium till Vassar och sen flytta in i ett sunkigt rum i Greenwich Village/NYC på 20-talet, för att sen åka ångbåt över Atlanten och hyra ett likaledes sunkigt rum i 20-talets Quartier Latin/Paris och bli full på gin och snacka med Ernest. Jag vill vill vill!)

Som rubriken säger, jag vill köpa minst fem stycken och ge bort. Till svärmor Helena, till Cathy, Lia (som jag tror skulle vara den bästa collagemakaren någonsin), till Anette, till Suzann, till Anna och Sara och Ewalena och till Johanna och till Hille och Petra och till… oj, jag är visst redan uppe i mer än fem. Jaja.


Vadå tröstshoppa? Vadå verklighetsflykt?

Av en ren slump – öööööh – så är det TRE olika bokpaket på väg hem till mig alldeles nu. Jag har fått ”nu har vi skickat grejorna”-mail för alla tre. Hoppsan då. Brevbäraren kommer att hata mig, om han/hon inte redan gör det. Jag har varit sparsam och ängslig sedan mamma dog (det är massor massor som kostar dyra pengar innan bouppteckningen är klar) men nu är det bouppteckning i överorgon och begravning på fredag och hur konstigt det kanske kan låta så har jag börjat slappna av lite med ekonomipaniken. Jag klarar ju det här. Två av paketen betalades med födelsedagspresentkortet från K, och det tredje – med 10 böcker för drygt 400 spänn – ska jag nog också klara utan att börja samla tomburkar.

———————————

Mitt i allt så trillade det in ett mail från bibblan om att jag kunde få hämta Sofi Fahrmans senaste bok ”Elsas hemlighet”, det var min tur att få låna den nu. Åh, så passande den INTE kändes, men vilken skön verklighetsflykt den till slut ändå blev.

”Efter ett par år som moderedaktör på Bladet med rapportering från modeveckor, Elegancegalor och bröllop får Elsa ovälkomna nyheter: Bladet måste säga upp ett stort antal medarbetare och hon är en av dem. Beskedet kommer som en fullständig chock och Elsa blir mer rådvill än någonsin – vad ska hon ta sig till?

Som tur är finns pojkvännen sedan ett par år tillbaka, Hugo, vid hennes sida. Han är inte bara en av Sveriges mest uppskattade modeskapare utan också Elsas stora kärlek. En hamn i stormen, den hon kan luta sig mot när det blåser hårt runt henne. Med hjälp av Hugo och sina närmsta lägger Elsa upp en plan för sin framtida karriär. Men ska Elsa få det hon vill ha? Och ska Hugo få reda på hennes stora hemlighet?
Följ med till modemagasinet Elegance, exotiska platser som Miami, Verbier och New York, och den bästa sommaren i Elsas liv.”

New York, shopping, party, sex, New York, intriger, Jonas Hallberg, New York. Jag kommer alltid att älska London mycket mycket mer än New York (jaja, Elsa kvistar iväg en snabbis till London också, men det går inte att jämföra med den veritabla New York-reklam som samtliga Elsa-böcker trots allt utgör), men jag är inne i en period nu då jag älskar att läsa om och titta på (eh… jag har nyss klämt Gossip Girl säsong 4 på DVD *harkel*) NEW YORK.

Sex, party och dyr shopping – ja det är långt från grå novemberdimma, minnesblad från Cancerfonden och begravningsförberedelser. Jag behövde nog det. ”Elsas hemlighet” är inte stor litteratur (men Sofi har känsla för en kul historia, så om nån bara vågade peta mer i det stundtals rätt kassa språket kunde hon lätt bli Sveriges glamourboksdrottning, bye bye Denise Rudberg) och själva hemligheten i sig är för mig rätt löjeväckande (vad är DET att behöva hålla hemligt?? what? nej, VAD heligheten är tänker jag inte skriva om här) men i övrigt är det en alldeles alldeles OK underhållningsbok.

Jag minns inte exakt vad jag tyckte om de två första böckerna om Elsa, men något inom mig säger att det här är den bästa hittills, och jag hoppas faktiskt att Sofi fortsätter att skriva sånt här, när nu trilogin om Elsa är over and done with.


glupsk på flera vis

Jag kunde inte. Jag KUNDE verkligen inte motstå Robert Kirkmans Marvel Zombies när jag bläddrade i den på sf-bokhandeln i går. En söt zombie-Spiderman som ältar att han åt upp både hustru och faster för att han var så HUNGRIG? En gulligt grönrutten hulk som till slut börjar småäta lite på de egna organen (nej, inte DET organet, snuskhummer!)?

Utan att avslöja exakt varför Robert Kirkman (ja, just det, det är han som är hjärnan bakom The Walking Dead också) befarade att han skulle få sparken(* för sitt manus (!) när han väl gick med på att skriva det så anar du kanske att detta är lite udda t o m för att vara Marvel.

Jag älskar det. Jag tror att det är därför jag älskar zombies överhuvudtaget – ingen annan skräckgenre är så öppen för en och annan skvätt av riktigt rå humor, och kommer undan med det, som zombiegenren.

Enda felet var att boken var för tunn. Eller så var jag för glupsk. Tågresan mellan Stockholm och Västerås och därtill några minuter på en bänk utanför jobbet för att vänta in K, sedan var boken obönhörligen SLUT. Nu har den hamnat på Ks sida av sängen, så kanske kan jag förhandla mig till inköp av resterande serie snart.

*) han hävdar att han FICK det också, men inte från bokprojektet i sig. I förordet menar han däremot att han blev petad från manusuppdrag för Indiana Jones 4 på grund av sitt tilltag!


when in London…

Jo, men är man på konferens i gamla stan så är man ju DUM om man inte slinker in på sf-bokhandeln – eller hur? Jag hittade ingenting av det jag letade efter. Märkligt nog så kom jag ändå ut med tre böcker. Vilka? He, det kan ni undra. Sug på den till i morgon, ni 😉


dee dee was a punk rocker

Den verkade så rolig, och var det en stund också, men sedan fick jag bara ont i magen av den: Dee Dee Ramones bok Chelsea Horror Hotel. Det får bli en DNF – för att uttrycka det på idrottsspråk. Did Not Finish.

Det är legendarisk punkare, New York, det mytomspunna Hotel Chelsea (Sid dödade Nancy, etc). Det är flippat. Mer flippat. Mest flippat. Så knarkflippat (jag tror att jag fick nog när hunden Banfield ryckte armen av en tant och sprang iväg med den, och då är jag ändå en notorisk zombieälskare) att det blev för mycket, speciellt som man vet att Dee Dee dog av en överdos året efter att han skrev boken.

Jag gav upp efter halva boken, men jag bläddrade igenom den för att se alla Dee Dees teckningar. En del av dem – mest hans New York-bilder, utsikten från rummet etc – skulle jag kunna tänka mig att ha på väggen, andra är som gjorda av ett barn och kanske blev han aldrig mer än ett förvuxet barn.

Ett sorgligt öde och en bok som jag kanske återvänder till igen, en annan gång. Nu åker den i alla fall tillbaka till bibblan för den här gången. Halvläst.


Monster Island – yay

Ibland är jag, som bekant, väldigt lätt att fresta. Feuerzeug är en av de som lyckas allra bäst nästan oavsett vad hon skriver om, och när hon dinglar en annorlunda zombie-trilogi framför snoken på mig, ja då är det kort avstånd mellan tanke och handling. Jag klickade hem tre David Wellington-böcker utan att tveka, och nu har jag avnjutit den första. Jaaa, njutit. Zombiepurister kan tycka illa om en del friheter som författaren tar sig, men Monster Island är riktigt riktigt bra underhållning!

”In New York City the dead walk the streets, driven by an insatiable hunger for all things living. One among their hordes is different: though he shares their appetites he has retained his human intelligence. Alone among the mindless zombies, Gary Fleck is an eyewitness to the end of the world.

From the other side of the planet a small but heavily-armed group of schoolgirls turned soldiers has come in search of desperately needed medicine. Dekalb, a former UN weapons inspector, will lead them as their local guide. Ayaan, a crack shot at the age of sixteen, will stop at nothing to complete her mission.

They think they are prepared for anything. On Monster Island they will find that there is something worse even than undeath…while Gary learns the true price of survival.”

Det är så sköna detaljer. Vi bortskämda västerlänningar är enkla offer när apokalypsen kommer, de som klarar sig är de s k skurkstaterna, där vapeninnehav per capita är högt och där folk inte blir lamslagna av brist på elektricitet, varmvatten, mat och annat. Symboliken i att en bunt sextonåriga, muslimska kvinnliga soldater från Somalia kliver ner och röjer runt bland de zombieinfesterade avenyerna på Manhattan är obetalbart skön. ”Oj, är det där frihetsgudinnan? I skolan fick vi spotta på bilder av henne!”.

Wellington skriver stundtals otroligt bra, även om jag håller med många andra som tycker att en del av hans udda idéer är lite väl flippade (no details, no details). Vill du provläsa kan du göra det här – boken som blogg. Ett av mina favoritavsnitt – där jag för första gången tänkte ”yay, han skriver BRA” – kommer just i detta första kapitel. Båten passerar aningens för nära Liberty Island:

Give me your tired, your poor, your wretched refuse, my brain repeated over and over, a mantra. I was butchering Emma Lazarus but I couldn’t stop, my brain wouldn’t stop. Give me your huddled masses. Huddled masses yearning to breathe.
“Osman! Turn away!”
One of them toppled over the side of the railing, maybe pushed by the straining crowd behind. A woman in a bright red windbreaker, her hair a matted lump on one side of her head. She tried desperately to dog-paddle toward the trawler but she was hindered by the fact that she kept reaching up, reaching up one bluish hand to try to grab at us. She wanted us so badly.
Wanted to reach us, to touch us.
Give me your tired, your so very, very tired.
– – –
Give me your dead, I thought. The ship heeled hard over to one side as Osman finally brought her around, nosed around the edge of Liberty Island and kept us from running up on the rocks. Give me your wretched dead, yearning to devour, your shambling masses. Give me. That was what they were thinking, wasn’t it? The living dead over there on the island. If there was any spark left in their brains, any thought possible to decayed neurons it was this: give me. Give me. Give me your life, your warmth, your flesh. Give me.

(Låter det aningens aningens bekant?)

Fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga. Och jaaaa, jag är glad att jag har hela trilogin. Det stundar en långledig helg om några dagar, och det sägs att solen ska skina. Man kan ju inte döda ogräsbuskar och tapetsera hallväggar HELA tiden. Nu blir det Monster Nation härnäst. Den andra boken i trilogin tittar tillbaka på händelserna som ledde fram till kaoset som Dekalb och hans somaliska gäng hamnade mitt i i ”Monster Island”. Feuerzeug lovar att tvåan är ännu bättre än den första boken. Jag ser fram emot det.


Månpockets junisläpp – min favorit

Det fanns mycket att tycka om i Månpockets junisläpp (en bunt hamnade hemma hos mig i dag *harkel* jag som skulle ligga lågt med bokinköpen), men jag vill tipsa om en spänningsroman som jag svepläste i vintras: Robert Karjels De redan döda.

Thailand, januari 2005. På ett ödsligt strandhotell möts några överlevare efter tsunamin, var och en med egna skäl att förbli ”saknad”. Det är N., eller Svensken, Mary med en katt tatuerad i svanken, den vapenkunnige Vladislav och den bittre pakistaniern Reza. Samt amerikanen Adderloy. Den senare verkar inte bara ha obegränsade ekonomiska resurser, han övertalar också gruppen att medverka vid ett bankrån i Kansas för att finansiera sina nya liv. De tar sig in i USA, förbereder sig minutiöst, men när första skottet faller havererar planen och deras tillvaro övergår i en flykt på liv och död.

Stockholm, 2007. Säpo-agenten Ernst Grip beordras att ge sig av till USA. Han förs till militärbasen på Diego Garcia – en atoll i Indiska Oceanen. Väl där ska han hjälpa FBI att förhöra en terrormisstänkt och svårt torterad fånge som man tror är svensk. Sakta men säkert vinner Grip mannens förtroende, men samtidigt börjar han förstå att säkerhetsagenterna är minst lika intresserade av honom själv som av fången i den orangea overallen. Och när namnet Adderloy dyker upp i utredningen inser Grip att hans eget ljusskygga förflutna är på väg att hinna ikapp honom. Snaran dras åt.

Min första bokdate med Karjel kom med De hängdas evangelium för några år sedan. Den presenterades som en svensk, lite smartare variant av Da Vinci-koden. Det var ju rätt populärt att göra den referensen under några år, men det verkar som tur var gå över nu. Nåväl, jag tyckte att den var lite så där, jag hade hoppats på mer. Jag tycker att han lyckas väldigt väldigt mycket bättre med De redan döda.

Det talas ibland om alla de som försvann i tsunamin, eller snarare de som passade på att försvinna. Det försvinner massor av människor varje år – många av dem hittas aldrig döda – var tar de vägen? Drar de bara? Vem har inte lekt med tanken? (Jo, jag har, om än inte speciellt ofta numera, men nääää, jag skulle aldrig göra det mot nära och kära)

Tsunamin var väl ett alldeles utmärkt, om än groteskt(*, tillfälle för de hugade som befann sig på plats och överlevde. Frågan är bara hur länge det känns som en frihet att klippa alla band (förutsett att man har de ekonomiska förutsättningarna etc). Att starta om allt på nytt, utan någon annans förutfattade meningar och förväntningar, kanske kan te sig lockande, men som sagt: hur länge?

Karjel är yrkesmilitär och känns lite som en Hamilton på riktigt (pilutta dig, Janne G!). Han är bara tre år äldre än jag, har haft viktiga utlandsuppdrag och är utbildad att flyga en hel massa roliga flygetöj som jag också gärna skulle lägga tassarna på. Jaaaa, jag är avundsjuk. Och så skriver han en bra bok dessutom? Hupp.

Grattis Robert! Väl bekomme.

*) äh, det där var ju rätt dumt tänkt. När är det INTE groteskt att bara försvinna, egentligen? Nåja. Det är en helt annan tankekedja och ett helt annat blogginlägg.


lösgodis

Har en flexdag hemma från jobbet efter en jobbig vecka i Berlin (samt ett antal blodiga kattslagsmål som jag kan berätta mer om någon annan gång – eller inte).

Jag måste ta ett litet uppsamlingsheat. En litterär lösgodispåse. Jag har läst en hel del som jag inte har hunnit (…/orkat/prioriterat att – man kan alternera ordvalen efter dagsform, men samtliga ordval är eller har varit aktuella) skriva om, och det är synd. Somligt är fantastiskt och BÖR nämnas. Ju. Lite sött, lite salt, lite syrligt. Lite kladdigt? Något hårt. Jag tuggar ändå, sådär så att det knastrar, ända tills någon kastar en äcklad blick åt mitt håll (visste ni att det finns – fanns åtminstone för något år sedan – en facebook-grupp som angriper alla oss som inte kan låta bli att tugga på hårt godis?). Ja, så ser min perfekta lösgodispåse ut, och bara som av en SLUMP (moaaaahaha, yeah right) är det så den senaste tidens läsning har sett ut också.

Salt, syrligt och hårt:
John Ajvide Lindqvists ”Låt de gamla drömmarna dö”. ÄNTLIGEN landade den på bibblan med en lapp med MITT lånekontonummer på!

I boken samlas noveller och manus, tidningsföljetonger och… ja, det mesta. I like. Jag gillar inte allt lika mycket (två av novellerna förstår jag inte ens, jag känner mig aningens stukad…!), men genomsnittsbetyget blir högt och det jag riktigt gillar – ja, det älskar jag.

Många är vi som längtat efter att få veta vad som hände med Eli och Oskar. Novellen som har gett namn åt boken, ”Låt de gamla drömmarna dö”, tar vid där debutromanen ”Låt den rätte komma in” slutar. Jag läste någonstans att den hett efterlängtade upplösningen skulle vara förvånanade, men utan att avslöja hur det blir så kan jag säga att novellen slutar som jag trodde och framförallt HOPPADES att den skulle göra. Bra så.

En annan text som jag tyckte mycket om var manuset till Ajvides sommarprogram från back in the days (2006 lanske? jo, det stod naturligtvis i boken, men den är återlämnad till biblioteket sedan länge). Varför missade jag programmet när det sändes tro? Ajvide är inte direkt någon ny idol. Nåväl, det var trevligt att läsa texten också, även om jag inser att helheten med tonfall, musik och stämning ger något alldeles extra.

Sött, syrligt och stundtals aningens kladdigt:
Candace Bushnells ”Summer and the City”, del två i Carrie-dagböckerna ”pre-Sex and the City”.

Minns ni hur jag bekämpade påskangsten med skräck a la Anders Fager? Många föreslog att jag borde komplettera med chicklit. Jag är en lydig flicka. Nej, det är jag ju inte alltid, men i det här fallet var jag inte svårövertalad. Den här boken fick bli uppföljningen till ”Samlade svenska kulter” (”helgerån” säger någon, ”kul blandning” tänker någon annan – tror jag).

”Summer is a magical time in New York City and Carrie is in love with all of it—the crazy characters in her neighborhood, the vintage-clothing boutiques, the wild parties, and the glamorous man who has swept her off her feet. Best of all, she’s finally in a real writing class, taking her first steps toward fulfilling her dream.

This sequel to The Carrie Diaries brings surprising revelations as Carrie learns to navigate her way around the Big Apple, going from being a country ”sparrow”—as Samantha Jones dubs her— to the person she always wanted to be. But as it becomes increasingly difficult to reconcile her past with her future, Carrie realizes that making it in New York is much more complicated than she ever imagined.

With her signature wit and sparkling humor, Candace Bushnell reveals the irresistible story of how Carrie met Samantha and Miranda, and what turned a small-town girl into one of New York City’s most unforgettable icons, Carrie Bradshaw.”

…och tadaaa! Bokens sista sidor sammanför Carrie med en preppy-tjej vid namn Charlotte också. Bam! Ska vi gissa på att det kommer en dagbok nummer tre om sisådär ett år, där kvartetten blir till en komplett SATC-enhet under roande och oroande former?

(jag känner mig som ett geni nu. inte.)

Nåja, detta är som rubriken antyder aningens sött och lite kladdigt (nåja, den unga Carrie är redan utrustad med rapp och vass tunga, så det blir några stänk av uppfriskande syrligt också), men som SATC-maniker kan jag inte låta bli att sluka detta också. Bok tre? Hell yeah. Give it to me! Snabbt!

Det blir ändå aningens absurt när man tittar bakåt. TV-serien Sex and the City baseras löst, mycket löst, på Bushnells novellsamling med samma namn. Eller – ”baseras på” är egentligen också fel att säga ens om man säger ”mycket löst”, det är snarare ”inspireras av” som är det bästa ordvalet. Jag läste den efter att ha sett första TV-säsongen (kanske, jag minns inte exakt) och blev besviken för det var ju TV-seriens tjejer jag ville möta! Nu skriver hon alltså Carries ungdomsdagböcker i efterhand, när TV-serien är avslutad (men stundtals lite krampaktigt återupplivad i form av inte helt lyckade långfilmer), och dessa dagböcker är fullständigt anpassade till TV-serien. Så det kan bli? Money rules, men i det här fallet: inte mig emot.

Och så måste jag invända mot baksidestextens inledande ord. Sommaren i NYC är magisk? Jag har inte testat den, men efter att ha spenderat en vecka i slutet av september i NYC en gång, och känt hur tryckande varmt, fuktigt och stinkande det var då, så har jag svårt att tänka mig att åka dit mitt i stekheta sommaren. Men det är ju jag det. Jag har nog inte fattat GREJEN!

Um… och här skulle jag ju skriva lite kort om ännu några böcker (jag utlovade en hel påse smågodis!), men jag har pinsamt nog glömt vilka jag tänkte skriva om. Det var glasklart så sent som för en timme sedan, nu är det borta. Uff! Jaja, jag säger som Arnold: ”I’ll be back”.


Blytungt författarbesök i Stockholm den 10 maj

Vill du få en bok signerad av Paul Auster? Bege dig då till Pocketshop i Kulturhuset (Sthlm) den 10/5 klockan 17.30. Ja, du lär väl gå dit tidigare än så – vilken KÖ det kommer att vara!

Pocketshop stoltserar med att de vid detta tillfälle – och som enda bokhandel i vääääärlden – kan sälja Paul Austers senaste bok Osynlig i pocket, trots att den egentligen inte släpps i pocket förrän i augusti. Paul Auster är dessutom aktuell med en ny bok på svenska i höst, den kommer att heta Sunset Park och släpps i oktober.

Paul Auster är (bok-)kungen av New York, en författare som man absolut ska läsa på originalspråk om man kan. Try it! (pun intended ;)).


lovebombing: Midtown Comics, NYC

Del 2 i serien Butiker Jag Älskar – Midtown Comics i New York. Vi sprang på den av en slump (vilket är aningens skämmigt då vi BORDE känna till den som serieälskare…!), det ser inte mycket ut från utsidan men smiter man in genom den trånga dörren och skuttar uppför trappen så landar man i HIMLEN.

Trångt, fullsmäckat – allt i serieväg mellan himmel och jord (eller, med tanke på alla horrorserier, himmel och helvete, bwaaahaha)

Här finns det mesta och lite till, och personalen. PERSONALEN. Vet ni, som överviktig 42-årig halvtant förväntar man sig inte att bli konverserad av ung, cool dreadlock-kille som faktiskt på fullt allvar ville veta vilka serier JAG gillar. Jo, amerikaner är proffs på att småprata, men jag blir lika paff varje gång. Kassören stoppade ner ett butiksvisitkort i påsen (det var görsnyggt) och det bär jag med mig i plånboken än, som en… talisman. Ungefär.

(jorå, eder Biblioholista står där bland hyllorna och bläddrar)

Jag köpte en del Wonder Woman, ”Death – the Time of Your Life” och lite annat vilt blandat som jag aldrig sett förut. Är du i NYC, i närheten av Times Square – titta in! Man behöver inte ens vara serietokig för att ha en trevlig stund här.

What? SPRUTAR jag ur mig inlägg i dag? Jo, jag börjar bli pigg nog att orka känna mig uttråkad. I morgon blir det jobb igen = lugnare på bloggen 🙂


snart i en TP-låda nära dig?

– eller kanske inte, men boktokrelaterat värdelöst vetande för en Sex and the City-älskande zombiefanatiker som jag är att Carrie Bradshaws mamma var bibliotekarie. (Skriv upp det! Eller nej förresten, du måste inte.)

Hur jag vet det? Jo, jag läser Candace Bushnells senaste bok, The Carrie Diaries.

Japp, det är en fjortisbok. Carrie går sista året i high school. Jag vet inte riktigt varför Bushnell väljer att skriva en fjortisbok kopplad till SATC (ont om pengar? ;)), men jag läser den gärna. SÅ usel är den inte. Carrie kämpar på i småstan (ännu klädd i Converse) men längtar efter att få livnära sig på att skriva. Till hösten ska hon börja plugga på college (Brown), men grabbstrul (no shit? det är Carrie Bradshaw vi talar om *host*) kommer emellan och HÄÄÄÄÄR är boken som ska låta oss få veta hur Carrie egentligen kommer sig iväg till New York City.

SATC-boomen är över (…väl?), SATC-film nummer två var en besvikelse för de flesta, men jag hänger i ett tag till. Jag sticker gärna emellan med high school/college-böcker emellanåt. Det är nyttigt för min zombieinfesterade hjärna.

Ska jag berätta något läskigt? Jag har ALLA Gossip Girl-böckerna av Cecily von Ziegesar. Jaa, varenda en. Jag älskar dem. Bortskämda ungar och massor massor av New York, det är da shit ibland! A nasty, guilty pleasure skriver Publishers Weekly om serien, och det är så sant som det är sagt, förutom att jag börjar bli för gammal för att faktiskt skämmas över vad jag läser. Basta!


Del 1 i serien ”Butiker att ÄLSKA”: Strand, NYC

kärestan botaniserar bland alla ljuvliga böcker, Strand, september 2009

En del butiker blir legendariska. De förekommer i boktokars hjärtan, i filmer, i böcker (metaboktokande!) och i TV-serier. En av dessa butiker är Strand, i New York. Där finns nya böcker, begagnade böcker, vanliga böcker, ovanliga böcker, bokrelaterade allting-du-kan-tänka-dig-saker – ja, det är ett sammelsurium av ljuvligheter! Den här butiken allena är en god anledning att åka till New York med i stort sett tomma resväskor.

Butiken har en lång historia, den formligen ÄR levande historia. Den är fortfarande en oberoende bokhandel (de blir färre och färre, de stora kedjorna äter upp det mesta) och den är i samma familjs ägo som den var för 83 år sedan! Vilket underbart arv att förvalta! (Hm, tror ni att de kan tänka sig att adoptera en svensk tågingenjör…? man kanske borde prova?)

Jag har inte kollat om Strand har en egen imdb-sida, men jag kanske borde göra det! (OK då, jag gör det! NU!) Jo, det HAR den, men jag tycker att det är dåligt med ”credits”! Strand – i en eller annan form – promotas i Gossip Girl (både i form av en t-shirt och dejtingställe), den är med i Julie och Julia och banne mig om inte självaste Robert Pattinson (mest känd som den svårmodige och sammetsögde Edward i filmerna som baseras på Stephenie Meyers vampyrböcker) spelar the Strand-anställd i Remember Me.

Butiken har otroligt generösa öppettider (de har öppet till halv elva på kvällen de flesta dagarna) så jag förstår verkligen att det är ett populärt ställe att träffas innan en dejt eller en middag.

Jag kom naturligtvis hem med böcker, roliga vykort OCH en bok-kasse! Den här kassen går jag runt och sprätter lite extra med, det är min Officiella Bibliotekskasse (yes, det är en titel förtjänt av stora bokstäver!) och förutom att den är miljövänlig, stadig och rymmer många tunga böcker utan att skära in i händerna (ett relativt vanligt boktoksproblem skulle jag påstå!) så är den ju en underbar liten ”revirpinkare” boktokar emellan 😉

Nu är det ju förvisso med den här kassen som med de flesta andra nördsnobberier – den krävs en riktig nörd för att förstå vilken dyrgrip jag bär på – men det gör ingenting.

Vill man nu inte ha den som bok-kasse så kan man ju alltid ha den som (håll i er – nu kommer det!) STRAND-kasse

(iiiih… sorry *harkel*)

Hur tar man sig då till denna underbara oas? Jag rippar helt enkelt deras egen instruktion:

Our main store is located at the corner of 12th Street and Broadway.

Address
828 Broadway
(at 12th St.)
New York, NY. 10003-4805
Directions
Take the N R Q W 4 5 6 or L train to Union Square. Walk two blocks South to 12th street.

—*—*—*¤¤¤*—*—*—


En annan ”känd-från-TV”-relaterad boktoksdestination i New York är såklart New York Public Library (jag förstod aldrig paniken i ”Day After Tomorrow” – herrejisses, flera av huvudpersonerna tog skydd i ett av världens skönaste bibliotek – vad var problemet? ;)).

Att jag gillar katter och böcker har vi redan avhandlat flera gånger nu. Kombon är svårslagbar. En varm och sömnig katt på magen när man ligger och jäser/läser i soffan – eller som här, de stiliga kattsingarna Patience and Fortitude som vaktar New York Public Library (närmare bestämt Stephen A. Schwarzman building – NYPL har ju massor av filialer, men denna är åtminstone den som jag tänker på i samband med NYPL)

Kruxet med att vara kort är att man bara når upp att gosa med svansen – men det var bättre än ingenting!

Tråkigt nog så var vi alldeles för tidigt ute (att vi hamnade i Bryant Park överhuvudtaget berodde just då mest på att vi väntade på att MoMA skulle öppna), biblioteket hade ännu inte hunnit öppna för dagen. Men nästa gång, DÅ! Då ska vi minsann inspektera interiören också.

Jag gosade mest med Fortitude

Gertrude Stein ståtar i Bryant Park, bakom biblioteket


The Strain

Bokmoster nämnde The Strain av Chuck Hogan och Guillermo del Toro (jaaa, DEN del Toro) i en kommentar här nedanför.

Jag fick fatt på den på svenska – Släktet heter den då – på biblioteket av en slump (”vad är detta? hm, upplägget låter kul och del Toro är sällan fel, den åker ner i lånekassen”), men den svenska översättningen visade sig vara så tafflig att jag slog igen boken efter bara 50 sidor och beställde den på engelska istället.

Bokens inledning var så klockrent tokspännande att jag kände att storyn var VÄRD att köpas inbunden på originalspråk.

”En Boeing 777 från Berlin har precis landat på JFK-flygplatsen i New York när allting plötsligt svartnar. Kontrolltornet tappar kontakten med piloten och ingen aktivitet märks längre inifrån planet.

En specialistgrupp tillkallas för att ta sig in i planet eftersom man fruktar att ett livsfarligt virus har spritt sig. Eph Goodweather blir förste man att kliva in genom flygplansdörren. Synen han möter chockar honom: livlösa människor ligger kringspridda över­allt. Medan kropparna börjar transporteras iväg upp­täcker man emellertid att fyra personer fortfarande lever och verkar vara nästan helt oskadda. Men inget är vad det ser ut att vara …”

Tråkigt nog så höll storyn inte samma höga tempo och klass boken igenom, men jag tyckte ändå att det var ett äventyr värt att läsa till slutet. Snabbspridande smitta, vampyrer, flykt, en känsla av att Armageddon dragit igång… ja, det var upplagt för en snudd-på-fullpoängare, men slutbetyget blev ändå tre och ett halvt nöjt boktoksflin av fem möjliga.


Spockissen hörde husse och matte tjata om att de ”gillade böcker”, så han ville också smaka. Lite torrt och träigt… hur kan de gilla böcker så mycket?” (värt att notera är att han ser ut som värsta vampyrkattungen när han tuggar på värsta vampyrboken, he)

Uppföljaren, The Fall, drog upp historien några snäpp igen, måste jag säga. Seg start, men sedan blev jag nöjd. Kommer jag att köpa och läsa del tre (jag tror att den kommer att heta Eternal Night, men jag är inte säker)? Jo, otvivelaktigt. Den här storyn vill jag följa till slutet.

(jag inser att detta mest börjar likna en renodlad skräck/zombie/vampyrboksblogg men jag loooovar att det kommer att finnas annat också. snart. jag lovar. LOVAR!)