musik

Oh salighet

Hur tröstar man sig då när man inte är på bokmässan?

Jo, man kan gå på premiär! Rammstein in Amerika.

Jag gamblade. De skickade upp den på ett par ställen i Berlin samtidigt och jag anade väl att Rammstein skulle dyka upp på nåt av ställena. Jag hoppades på Kulturbrauerei (fem minuters promenad från mig :)), de flesta av dem bor här i kvarteren och de hängde mycket där förr.

Jag satsade fel, gänget dök (såklart) upp på gigantiska Kino International på Karl Marx Allee istället, men det är OK (*gnager knoge*). Jag har ju delat hus med en av dem, sett en av dem sitta och äta glass utanför grannhuset och en tredje av dem cykla förbi 😉

(om jag älskar Rammstein? passionerat? har påven en rolig hatt?)

När det började komma reklam för filmen tänkte jag ”jäkla latmaskar, nu vill ni ha pengar för gammal skåpmat”, men det var faktiskt nåt helt annat. Från gamla filmer av Feelin B till (relativ) nutid i Madison Square Garden – massor av filosoferande från Flake (supernörden), mycket om hur det var way back when (guld för mig som aldrig slutar försöka förstå DDR). Huuur bra som helst. Dessutom en bra tyskalektion. Mycket snack med andra rockstars (Iggy Pop, Anthrax, RHCP etc). Bilderna och berättelserna om hur alla i bandet oberoende av varandra (de hade inte hunnit bli Rammstein än) åkte på roadtrip till det stora landet i väst efter att muren fallit var h i l a r i o u s. Vilka underbara muppar de är.

ch010

Konsertfilmen var också av otroligt hög kvalitet, kanonljud och snyggt fångat. Att se det på bio var faktiskt lite som att vara på konsert igen (fast jag såg bättre än när jag satt uppe i Globens tak) och det tog en stund innan vi fattade att det inte BARA var surroundljud, folk i salongen betedde sig faktiskt som om det VAR konsert. Jag blåstes bakåt i stolen och bara LOG fånigt på det där sättet som jag gör av en riktigt riktigt bra konsert.

Kompisen som följde med kände till dem sen förut, han sa innan att han tyckte att de var OK men jag anade att han var inte riktigt en hardcore-fan – nu är han det. ”TACK för att du tog med mig, jag kan inte sluta LE” sa han (fast på engelska då ;)) och bad mig sen att lova att de inte pensionerat sig, för nu MÅSTE han få se dem live nån gång. Det kan jag ju såklart inte lova, men de HAR sagt att de nog vill börja snacka med varandra snart åtminstone. Låter fint.

Till har kört soloprojekt med Peter Tägtgren, Kruspe har släppt en skiva med Emigrate (ingen av dem har väl lyckats kanonbra) och Flake har skrivit en bok. Vad de övriga tre har gjort de senaste åren har jag ingen aning om.

—————–

Intervjuerna med killarna var på tyska, intervjuerna med diverse americanos var såklart på engelska, men textade på tyska. Bra träning! Jag förstår alltid mer än jag befarar på förhand. Det tar sig, om än långsamt.

Jag läser dessutom Flakes biografi, Der Tastenficker, nu. Galen, finurlig, underbar. Det går inte snabbt, men det är den första boken på tyska som jag ser FRAM emot att läsa lite i varje kväll. En varning är dock på sin plats för den som hoppas läsa smarrigt Rammsteinskvaller. Då ska ni nog läsa nån annan bok. Han filosoferar lite om livet som rockstjärna på ett ljuvligt sätt, men vill du få historier om galna händelser inklusive vem som gjorde vad – se filmen!

Annonser

Sommarlov med Kulturkollo – #upptäckarlust

Upptäckarlust. Upptäckarlust is ME. Spot on, Kulturkollo!

”Curious” – jag har det på min LinkedIn-profil, jag har/hade det på de dejtingsidor jag befolkat. Upptäcka, på alla sätt. JA! Det är meningen med livet. 42 kommer på andra plats.

Jag skulle kunna skriva en jättepost, men det är för varmt och jag blir så lätt övertydlig. Jag hade en kollega som brukade följa mig på Instagram (nu vet jag inte ens om han använder det längre) och han sa en gång ”ja, plötsligt ser man att ‘nu är Siv ute och går igen’ och då är det bara att scrolla”. Å ena sidan förstår jag vad han menar, ibland när jag är ute på mina promenader så blir det många bilder postade, men jag tyckte samtidigt att det var rätt oförskämt. Man har Instagram för att använda det. Det är frivilligt att följa. Men OK.

(semestersiv heter jag där)

150702b

Never judge a book by its cover? Döm inte hunden efter håren (det kanske inte ens är en hund)?

#upptäckarlust är nämligen också att spontanköpa en skiva för att man dyrkat omslaget/”bandkattbilden” i över ett år – utan att ha MINSTA aning om hur det låter, och så låter det huuuuur bra som helst och jag känner dessutom igen många låtar (lokal stjärna) från radion. High five på den! Men OK, det var inte HELT tokchansande och otippat eftersom den fanns under etiketten klubbmusik, och jag brukar oftast gilla house/trance/electronica.

Du kan lyssna HÄR

150702a1

150702a2

Att jag gärna nördar loss upptäckarlusten med allsköns reseböcker/specialintresseböcker vet ni redan, så det kanske jag inte behöver orda så mycket om 😉

Detta är en BRÅKDEL. Min skattkista. My preciousssssss…

150702c

Ibland slås jag av insikten att där med att försöka planera resor med Steffen är att vänta till döddagar (varför bara vara yrkesmilitär på [lite mer än] heltid när man kan vara borgmästare i sin lilla stad OCKSÅ?) så jag kanske tar saken i egna händer och övertalar annan vän att åka med. Efter 25 år med mycket ensamupptäckande i samband med många och långa tjänsteresor så gillar jag sällskap i resandet, även om jag är otroligt kräsen i urvalet.

Jag gjorde slag i saken igår. Jag köpte mig en guide om Krakow. Och när jag nu har pratat reselitteratur tidigare så kan jag erkänna att Eyewitness är min favoritserie för ”vanliga” guideböcker.

150702d

Ett nytt pråk är ju också en sorts upptäckarlust även om jag är besviken på mig själv över hur lite tyska jag har orkat ta till mig. Det har varit så mycket annat. Bygones!

Sakta men säkert övergår jag från att umgås med andra expats till att hänga med tyska vänner. Alex och jag lärde känna varandra på engelska på jobbet, så det har liksom blivit vårt språk, men det lustiga är att när vi är ute på våra ökända cocktailkvällar så börjar vi alltid prata tyska när vi är lite smålulliga, och då går det skiiitbra 😀

Steffen och jag varvar engelska och tyska. Mest engelska, men ibland blir det bara tyska. Jag ber om mer, men då fnyser han att han vill ju faktiskt förbättra sin engelska också. Han uppfostrades rent språkligt av sin mormor som var av adlig släkt som ogift, en strikt och verbal dam som färgade honom mycket. Jag blir uppläxad ibland när jag använder slang/ugly words (det uppskattar jag kanske inte, även om jag uppskattar det också, för vare sig jag eller de flesta andra expats jag känner fattar riktigt hur OTROLIGT fult det är att säga ”scheisse” på tyska och jag vill ju inte förolämpa nån i onödan). Jag inser ofta att han inte är bra på tyska enbart i form av att vara tysk, han är otroligt verbal och har en mycket bra språk (lite som att alla svenskar inte direkt har femma i svenska – men han bör ha haft utomordentligt bra betyg i tyska, jag har dock aldrig frågat).

Kopfkino har jag nog redan talat om. SUPEBRA ord.

Jag har den hårda vägen fått lära mig att när man säger ”jaja” i samma tonläge som vi lite överseende gör i Sverige så betyder fortsättningen ”und leck mir…” – ja, i princip kyss mig i röven. Jaja 😉

Min tredje språkfrämjande vän Andreas är yrkespolitiker och OCKSÅ otroligt verbal, men han är Steffens raka motsats. Mycket slang, många four-letter-words. Igår lärde jag mig ordet Klugscheiss/Klugscheisser av honom. ÄLSKAR! Perfekt ord för mig. En Klugscheisser är en smart-ass, lite floskelgenerator kanske.


How to build a superstar

image

Caitlin Morans första roman fångade min blick. Det gröna. Kängorna såklart. Jag var (är) ingen övertygad dyrkare av denna skribent (jo, live gillar jag henne. eller TJUSAS. hon lyser.) men många av mina vänner är det på ett sätt som jag så gärna vill förstå.  Jag vill vara MED! Med i GÄNGET.

Fast jag kommer inte med i det gänget nu heller. Hon får till stycken som är så roliga att jag skrattar rakt ut ibland, men det räcker inte. Att hon skulle vara nån slags feministikon håller jag inte heller med om. Jag är helt enkelt fortsatt oförstående, och det är alldeles alldeles OK.

”My name’s Johanna Morrigan. I am fourteen, and I’ve just decided to kill myself.”

Nej. Tösen tänker inte begå självmord. Hon vill bara omskapa sig själv. Hon bestämmer sig för att bli Dolly Wilde. Johanna/Dolly är uppvuxen i en fattig fembarnsfamilj i Wolverhampton. Hon snattar kajal, lånar cd-skivor på bibblan och skaffar hatt. Hon skriver bra. Hon är smart. Hon är rapp och har humor. Som Dolly blir hon snabbt en profil i en av de unga coola blaskorna, hennes sågningar är cyniska och legendariska.  Hon är hungrig och tar för sig av ALLT. Gör hon det för sig själv, eller för nån annan? Bygger hon verkligen ”rätt” flicka, en flicka för SIG?

Spänningen är förmodligen oliiiiiidlig. Ni kan inte ALLS räkna ut sensmoralen va?

I förordet skriver Caitlin ”detta är INTE jag. VAR inte jag.” – ändå är det så de flesta, inklusive Linda Skugge, tycks tolka det. Som att det är memoarer. Apropå Skugge så rynkade jag pannan lite när jag läste hennes text om boken. Proffsens vanligaste kritik mot oss bokbloggare är ju den att våra texter om böcker handlar mer om oss själva än om böckerna och… ‘nuff said. No further comments 😉

Igenkänning då? Klasskrockar såklart. Oh, några scener där Johanna/Dolly möter den burgne KK:ns snobbiga vänner… AJ, det gjorde ont i mig att läsa. Insikten om hur jag också FORTFARANDE går in i nån slags clownroll för att liksom visa att jag inte bryr mig. Min s k klassresa är i vissa människors ögon helgjuten, men en del ränder går aldrig ur. Det gäller bara att bestämma sig för vad en gör med de där ränderna. Jag väljer att bejaka dem, betrakta dem (inte utan en viss ömhet) men sedan förmana dem och mig själv att släppa sargen. Nääää jag gick aldrig på Chalmers.  Eller ens KTH. Det har gått bra ändå. Jag blev omsorgsfullt uppfostrad (hårt), men jag kan fortfarande inte de ”dolda” koderna – vilka regler ”ska” en strunta i etc.

Det skiter jag i.

Det går inte att omskapa barndom eller tonår i efterhand, men det går att göra sitt (förlåt: mitt) bästa, varje dag (med omtag ibland) för att inte fortfarande lägga hinder för mig själv genom att älta vad jag kan och inte kan, fick och inte fick. Här och nu, men med medvetenhet.  That’s my shit.


istället för Backman

hjartaavjazz

Jag är en av de där tråkmånsarna (tycker somliga) som vare sig fattade hypen med Hundraåringen eller Ove. Jo, de fick godkänt – men det där hängivet dyrkande? Nope. Jag fann min egen oväntade-möten-och-fantastiska-livsresor-som-ger-varm-känsla-i-magen-pärla hos Sara Lövestam. Hjärta av jazz! Woooop wooop!

Ung kvinna med enorm kärlek till ord och musik (inte sån musik som en ung kvinna ”ska” älska) har det tufft i skolan men lär av en rolig slump känna en man på ett äldreboende. Deras första interaktion handlar om Povel Ramel, en gemensam idol.

Folk är riktigt jävliga mot Steffi i skolan och Alvar – ja, han har levt ett långt och spännande liv men han har sina sorger han också. Sin älskade kan en förlora på så många sätt. Under långa samtal och musiksessioner finner de en gedigen vänskap och kraft.

Ja, huvva, där känns det som om jag just slog på klyschgeneratorn, men det är svårt för mig att formulera det på annat sätt. Genom Alvars berättelser får vi höra mer om Stockholm på 40-talet, Sverige förskonades från kriget men en bomb small minsann av och det var ransonering och hemma i Värmland med den långa gränsen mot det ockuperade Norge fanns alltid rädslan för tysken. Jazz? Jazz, som vi numera klassar som lite nördigt – jazzen var av Satan då. Syndig. Ovärdig.

En bok om att hitta sin väg och sin plats, att stå upp mot de som mobbar och om att en aldrig aldrig ska ge upp. Sara Lövestam alltså. Jag är hemma i Sverige och hämtar kläder och böcker och Saras Tillbaka till henne var det första som åkte ner i väskan. Hjärta av jazz skickar jag vidare till en av svärmödrarna (hon kan behöva räddas från Ove :)).


Weirdo

”Jag är inte anglofil, jag lider av ANGLOMANI” sa en skön kvinna som jag talade med i påskas. Anglomani – underbart! Jag ligger någonstans i gränslandet jag också, men nu var det ett tag sedan jag dök ner i en engelsk kriminalroman. Cathi Unsworths Weirdo fick lov att ändra på den saken.

wwirdoLiten kuststad i östra England, egentligen inte känd för mycket alls annat än ett gammalt mord. En tonåring mördar en tonåring. Slaktar. Pentagram målade med blod, en massakrerad kropp.

Tjugo år senare hittar en envis advokat bevis för att den flicka som dömdes för mordet förmodligen inte var ensam i den gamla bunkern när det gräsliga skedde. Hon anlitar den f d polisen – numera detektiven – Sam Ward. Han sätter sig i bilen och finner en ganska sömnig liten stad med (bokstavligen) snudd på incestuösa maktförhållanden, en stad styrd av en samling sjuka människor. En stad där det utövas magi och där mer hederliga människor skrämts till tystnad. När Sam anländer verkar tiden emellertid vara mogen, det är dags att börja glänta på locket.

Weirdo är Unsworths första bok på svenska, och när jag kollar runt bland hennes andra böcker verkar samtliga involvera hennes kunnande om populärkultur på ett eller annat vis. Guld! Det var en av de saker som fångade mig – hennes offer/förövare är lika gamla som jag, så deras tonår är mina tonår, ner till favoritgrupper, (önske-)frisyrer, klädstil och Drömmen Om Ett Coolare Liv.

”Cathi Unsworth är författare, journalist och redaktör och hon bor och arbetar i London. Hon började sin karriär på det legendariska musikmagasinet Sounds vid 19 års ålder. Sedan dess har hon arbetat som journalist och redaktör på flera andra musik-, film- och konsttidningar, bland annat Bizarre, Melody Maker, Mojo, Uncut, Volume och Deadline.”

Cathi Unsworths berättande påminner mig lite om Gillian Flynn ibland. Hon är snäppet mindre skoningslös, men nästan lika bra på att förvalta trasiga ungdomar. Vill jag läsa mer av Cathi? Oh yes. Yes yes yes.


Nick och Norah, filmvarianten

nicknorahfilm

Seg och rastlös – what to do? Fiiiiilmtajm. Jag var sugen på att kolla på något lättsmält och New York-doftande, gärna bokrelaterat, och resultatet Nick and Norah’s Infinite Playlist var inte så tokigt alls. Vi fnissade, höll för ögonen (jag säger tuggummi och Port Authority så hajar den som har sett filmen vad jag menar) men… här letades det efter Fluffy i en hel film och sen fick vi inte HÖRA resultatet? Va?

Jag avverkade bokvarianten av Nick & Norah i somras, den är inte min favorit-Cohn/Levithan, men bok vs film: jo, men de är helt OK båda två. Det är lätt (speciellt för en boktok de luxe) att slentrianmässigt tänka att boken är bättre än filmen, men i det här fallet är det hugget som stucket för mig. Kudos för sjuk humor och bra musik.

#Blogg100 – 13


Nä. Strand slår klubbarna för mig, trots allt.

I april läste jag min första Cohn/Levithan i form av Dash & Lily’s book of Dares – nu var det dags för nästa alster: Nick & Norahs oändliga låtlista. Den har fått massor av beröm, men för mig hamnar den på en klar andraplats efter Dash & Lily.

Kanske för att böcker trumfar musik i min värld (även om jag älskar musik också).

Kanske för att jag läste den här i svensk översättning. Jag reagerade inte över att översättningen var dålig, men Rachel och David skriver så finfint att de helst ska läsas i original ändå (varför jag köpte den på svenska? låg i halva reapriset-korg, jag tänkte att ‘det är bättre att ta den på svenska och få tummen ur än att den ska drunkna bland alla andra ”bordeletauppochläsaböcker” som snurrar i skallen’).

Konceptet är detsamma som i Dash & Lily (och som i ett antal andra böcker som de har skrivit): författarna skriver varannat kapitel, ibland överlappar de varandra, ibland inte. Jag gillar det konceptet väldigt mycket!

Nick: Jag vet precis vad som kommer att hända och jag vet att jag måste göra någonting – vad som helst – för att förhindra det. Så jag, den halvtrista basisten i det halvdåliga queercorebandet, vänder mig till tjejen i flanell som jag inte ens känner och säger:

”Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste fem minuterna?”

Norah: Hon kommer rakt emot mig. Nej nej NEEEEEEEEEEEJ. Herregud, jag gör vad som helst för att hon inte ska känna igen mig och börja prata med mig. Pojkvän till undsättning!

Jag besvarar icke-bögens fråga genom att lägga handen om hans nacke och trycka hans ansikte mot mitt.

En natt i New York. Nick och Norah möts vid midnatt och sedan korsas deras vägar igen och igen. Musik, dans och hångel på de mest besynnerliga ställen gör natten näst intill oändlig.

Ännu en ungdomsbok om två lite kantstötta ungdomar som vinner både insikter och varandra. Ännu en ungdomsbok som hade fått mitt 16-åriga jag att tänka ”ja, stackars dig, du har det jättetufft med din snälla och rika skivbolagspappa som låter dig gå på coola klubbar i New York”. Fast det är å andra sidan en rätt meningslös invändning. Jag tror ändå att jag föredrar Jonas Gardell och Johanna Nilsson när det gäller att känna med och för utstötta fjortisar, men vill man läsa om en galen natt i NYC, massor av musik och en och annan smarrig kyss (killetjej, tjejtjej, killekille), ja, då är detta den rätta boken. Ska skicka den till ung punk/popprinsessa i min närhet och se vad hon tycker.

PS Bonuspoäng för mycket tunnelbana. DS

PPS Norah: jag hade valt Dinah. Definitivt. DS