magi

i handen på en biblioholist, påskafton

image

Från postapokalyps i London till magi a la Haiti, men i Stockholm. Sämre kan man ha det. Svensk fantastik är – ursäkta den billiga poängen – fantastisk.

Annonser

Svart och snyggt i Göteborg

bordevaradodPål Eggerts tredje bok Borde vara död plockar med mig till ett Göteborg som ligger väldigt långt från mina vanliga upplevelser (gissa vad: Bokmässan). Vad Nene Ormes har gjort för ”mitt” Malmö gör nu Pål för ”mitt” Göteborg. Nene och Pål ligger båda på Styxx förlag, det är väl inte direkt en slump. Båda två skriver snygg svensk urban fantasy.

Sebastian arbetar på ett slitet boende för missbrukare, psykiskt sjuka och rotlösa människor av den typ som sällan håvar in förstahandskontrakt på fräscha hyresrätter i trevliga områden. En vanlig kille – eller kanske inte? – med patos som torkar skit utan att gnälla och ger support utan att moralisera, han vakar över ”sina” boende och han gör det på att sätt som får mig att jubla (jag har ett förflutet i socialsvängen, jag vickade som behandlingsassistent på ett boende för utsatta människor parallellt med studierna i Uppsala för snart tio år sedan). Trist helyllekille? Njet. Knappast. Sebastian har sina sidor.

Människorna på boendet lever förvisso ett hårt liv per default, men när en efter en hittas död börjar Sebastian fatta misstankar. Har det något samband med den nyinflyttade och mystiska Isa? Isa gör helst inget väsen av sig, men hon är svår att missa: hon har en tämligen udda kroppsmodifikation i form av en svans. En svans som saknar muskulatur och hud, en skelettsvans som sticker ut genom byxorna och vajar nedanför kappan.

Bristen på resurser är skriande, men det var ju inte riktigt så här det skulle frigöras boende till de behövande som köar. Sebastian ger sig ut på jakt.

Gräv där du står, heter det. Pål arbetar inom social omsorg och hans kunskaper skänker boken en aura av autenticitet som jag uppskattar väldigt mycket. Att kunna leverera något som osar så mycket socialt patos utan att ta i från tårna, utan att snuttifiera och utan att falla för frestelsen att måla allting svart-vitt, är mycket värdefullt. Det är det där ”jordade” i kombination med Sebastians och Isas magiska värld som är grejen. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta det, men jag fastnar för uttrycket ”saklig” magi. Motsägelsefullt? Knappast. Påls sakliga magi är snarare det bästa sättet att nyttja de möjligheter som genren urban fantasy ger om du frågar mig. Jag har dessutom en barnslig, om än inte helt ovanlig, drift: jag vill hitta någon att tycka om. Att heja på. Sebastian och Isa är lätta att tycka om mitt i all svärta.

När jag slog igen boken kände jag ett glupskt ”jag vill ha mer”, och jag tycker definitivt att historien lämnar plats för en fortsättning. Jag blev väldigt nöjd när jag läste hos Swedish Zombie att Pål också verkar hålla med mig om att det finns mer att berätta. Det blir onekligen lättare att få som man vill om författaren vill skriva mer.

Fyra vassa skelettsvansar av fem möjliga. Jag gillade Påls sätt att skriva redan i De döda fruktar födelsen och det blir bara bättre och bättre.


I väntan på…

Livet leker för alla oss som gillar svensk fantastik. Pål släpper nytt, och det BUBBLAR i Engelsfors (inspirerat av en håla mycket mycket nära mig…).

Jag tjuvläser både Eggert och Starobinets och vet därmed att jag har en kalashelg framför mig.

Vad läser du den här helgen?


en teaser som heter duga

image

I senaste Utopi Magasin: serienovellen Tornet. En nyyyyydelig försmak av det som kommer i april – Berättelser från Engelsfors. Längtan.


Under(Helsing)fors

Jag har fått så många tips om den här boken: Underfors av Maria Turtschaninoff. YA, urban fantasy, Helsingfors – boken plockar många poäng på förhand redan där. Pinsamt nog så har jag vansinnigt svårt att minnas författarens efternamn (ja, fortfarande, trots att jag tagit anatomimetoden(* till hjälp för att försöka memorera), så när jag nu väl bestämde mig för att det var dags att läsa den så var det lite trixande innan jag googlade rätt på Maria, fantasy och Finland (jag kan tippa på att hon är vaaaansinnigt less på att folk kommenterar hennes efternamn, men… ja). Klantigt av mig!

Jag har länge lekt med en idé om att starta ett i evighet uppdaterat inlägg där jag listar alla tips jag vill minnas, men jag är rädd att den listan skulle bli pinsamt lång, en sorts hög av teoretiska dåligt-samvete-hyllvärmare och det är ju på vissa vis det sista jag behöver. Att läsa är min avkoppling, min tröst. Att läsa ska aldrig bli en stress (så länge det inte handlar om arbete eller studier, där är stressen snudd på oundviklig och det är väl bara att tugga i sig).

underfors

”Ända sedan Alva var liten har hon sett till att alltid ha full kontroll över sin omgivning hemma i Helsingfors. Hon kommer ihåg alla hon möter, memorerar flyktvägar, är den som ser utan att bli sedd. Men varför hon gör så vet hon inte. De första tre åren av sitt liv kan hon nämligen inte minnas.

Därför blir hon inte misstänksam när läderklädda Nide dyker upp. Hon dras ohjälpligt till honom. Han kommer från hennes förflutna och han vill visa henne vem hon egentligen är. Nide för henne ner till Underfors, staden där hon är född – och där kommer hennes minnena ikapp henne. Men lite försent. Nide är inte den han ser ut att vara. Till att börja med har han svans…

Joel går i Alvas parallellklass och har varit hemligt kär i henne hur länge som helst. När han ser henne försvinna med en läderklädd främling tvekar han inte att följa efter. Tillsammans blir de indragna i ett halsbrytande äventyr där de måste kämpa mot en ofattbar ondska samtidigt som tiden håller på att rinna ut.

Underfors handlar om våra fäders synder och hur de påverkar våra öden. Vem är jag, vem vill jag vara, vem får jag bli? Dagens Finland möter varelser ur vår folktro i en berättelse där kärlek och lojalitet spelar en stor roll.”

Just det där med varelserna ur den nordiska folktron uppskattar jag mycket. Väldigt mycket. Vi har många fina folksagor att rota i, många spännande oknyttisar som är halvt bortglömda och det är alldeles oförtjänt. Jag hoppas och tror att Underfors kan agera lite avsmakningsmeny där, att den unge som läser blir sugen på att läsa mer om den där Bäckahästen, den där Lunkentussen, de där trollen. Triangeldramat, åtrån, kärleken… ja, det var inte riktigt min kopp te, men där känner jag att jag som cynisk 44-åring är lite felsorterad rent målgruppsmässigt. I övrigt så kände jag mig faktiskt aldrig för gammal för den här boken. Den var spännande. Jag kommer helt klart att läsa mer av Maria Tur… Turtsch… av Maria!

Bonus: omslagsbilden! underbar! den tittade jag länge på.

*) en del benbitar var svårare än andra att få in i skallen, men nu kommer jag nog aldrig att glömma processus pterygoideus. jag satt på dåvarande 804:an och sa det – högt – igen och igen, stavelse för stavelse. Jag skrev det, för hand, plitade noga, och sa det högt (minst) tio gånger till. jag hoppades alltid att bussbullret överröstade mitt grekiska latin (jäss, det är alltid de jävligaste namnen, de latiniserade grekiska prylarna), för det måste ha låtit ganska vansinnigt det där.


möt en Fager Cornelia

…ty det inser man att hon är: fager. Cornelia Karlsson är Vacker med stort V.

Anders Fager höstade snudd på in helgonstatus förra påsken när hans Samlade kulter var alldeles precis vad jag behövde då. Nu är han tillbaka igen med Jag såg henne idag i receptionen (fast det gör han ju inte, i boken är det natt när Fredrik ser henne, Cornelia, i repan). Som jag har väntat. Nu har jag bokinköps-stopp denna mörka höst, så det var bara till att snällt köa på biblioteket.

Cornelia är bara elva år när hennes mamma, den forna schlagerstjärnan Coco (lite-lagom-på-dekis), ber henne att gå ut och leka – mamma behöver få vara ensam igen. Mamma Coco är ofta ledsen. Mamma Coco dricker mycket vin och har död blick. Lika död som fiskarna i saluhallen. Cornelia masar sig ut fastän hon inte alls har lust (när man är elva är det så måttligt kul att gunga i parken) och när hon kommer hem igen luktar det underligt i lägenheten. Hennes mamma har gasat ihjäl sig i köket.

För första – men långt från sista – gången hör Cornelia den viskande mannen. Han vill att hon ska bli hans drottning. Att hon ska öppna porten. De som finns kvar att ta hand om Cornelia gör inget vidare jobb. Ja, det ska vara farmor då, men av olika anledningar (hej viskande mannen!) blir hon allt sjukare och kan inte längre ta hand om Cornelia. En galen cirkus tar vid, Cornelia far Europa runt, hon flyger på både det ena och det andra.

Det enda som kan tysta den stinkande viskande mannen är sex, drugs & rock ‘n’ roll. Mycket droger, många vinboxar. Ett galet nöjesliv och en kort karriär som modell. Bartender i London, häxa, husbåtsvakt – hon gör det, alltihop. Hon studerar magi och förbereder sig för det slutliga ritualen, ritualen som…

På plussidan: många sköna Berlinreferenser (även om många av dem är ganska osköna per se), mycket nostalgi, en del sköna nedslag i nittiotalet. Ett svart Stockholm som jag vill läsa mer om. På minussidan: det blir lite spretigt. Jag är lite för ointresserad av den svarta magin.

Bokstävlarna berättar att det inte var tänkt att det skulle bli en roman av det här, och det förklarar nog en hel del av spretet. Anders gloria halkade ner lite runt halsen med den här boken. Jag hoppas att den inte skaver. Och så hoppas jag att han skriver på något nytt redan i detta nu, jag vill gärna se den där (vackert kolsvarta) glorian halas upp dit där den ska vara igen. Det var en sträckläsare, och det var alldeles godkänt, men nu råkar jag ju veta att herr Fager kan väldigt mycket mer än ”bara” alldeles godkänt.

———————–

Att läsa om Anna och Cornelia under en och samma vecka var förresten en bra kombo.


kärleken till böcker

Man misstar sig ibland: man är vuxen (jaja, enligt födelsedatumet på körkortet om inte annat), man tror att bilderböcker är något för barn bara. Ack o ve. Glöm det! Dyk ner i något alldeles underbart, dyk ner i Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna. Det är boktok de luxe, det är bilder som är så vackra att jag vill ha varenda en inramad på väggen.

William Joyce historia om den ordälskande herr Lessmore och hans magiska äventyr med de flygande böckerna är en pärla, ett litet mästerverk, och den animerade kortfilmen belönades också med en välförtjänt Oscar.

Kabusa firar 10 år och ger ut boken som en hyllning till böcker i allmänhet och den här underbara boken i synnerhet. En månad före jul. Japp, det är den perfekta julklappen till en boktok som vill ha något vackert att bläddra i, igen och igen. Det är alltså så HÄR vårt bibliotek ska vara! Jag får kolla riktigt noga på alla våra böcker en gång till, för att se om det är någon av dem som vibrerar lite. Som är sugen på att flyga.