lovebombing

Dagens bästa

Matt Haig igen. Jag satt och log nöjt i Rosengarten.
   
 


Påsklooooov! Jag kör bingobricka igen.

 #påsklovsbingo

Fortsätter min kampanj med att suga i mig vacker vacker tyska.

Rilke besvarar brev från en man som skickat honom sina verser för ett utlåtande. Rilke svarar med ord om konsten, om att konsten inte (om det är Riktig Konst) låter sig bedömas. Inte med ord. Många saker är så ofattbara, outsägliga, att de tar plats i ett rum dit inga ord har tillträde. Det ni 😉 inget dåligt brev till ledsen snubbe som aldrig får sina verser publicerade i tidningarna han skickar dem till.

Mindre poetiskt, men mycket användbart, hittar du HÄR (fast en del av del är ”brittiskt” stavat, vilket är ironiskt om man vill promota tyska)


fyra ord

Ååååååh vad jag gick loss på detta!

fyraord

jo, du vågar visst!

hörru, det går över!

plugga mer, snälla du

sluta inte med träningen

du kommer bli överraskad

sorg tär, du överlever

du är heeeeelt ok

———–

vad säger ni? (detta kommer jag fundera på länge. inte på grund av nostalgi, för det mitt 47-åriga jag säger till 17-åringen inuti kan jag lika gärna låta mitt framtida jag säga till mig själv NU)

 


Kvinniskan, myten, legenden

  
Stolt över att ”göra en Siv” numera inte bara betyder att man äter ostbricka till middag, det betyder dessutom att man stoppar en bok i väskan och upptäcker nya platser medelst rälsburna fordon. 👍❤️🙏


När Tyskland är gulligare än du tror

Dagens korta lunchpromenad (du ser mitt ”lilla” kontor i bakgrunden) tog mig förbi en rar skylt. 

 
Ungefär ”när jag blir stor så ska jag bli en vacker ört/vildblomsteräng så att fjärilarna fortsätter att flyga i Kreuzberg – snälla, gå inte på mig”

Det är kärlek det.


Avd. för grubblerier

Ni vet, jag är fortfarande så fascinerad och fixerad vid att jag plötsligt LYSSNAR på så många böcker. Jag har fortfarande inte lyckats börja tycka om e-böcker, så jag trodde jag var för evigt förlorad till pappersdito. Det är ju lite orättvist mot själva HISTORIEN detta, men livet är inte rättvist. ”Bang bang!” som Rammstein så poetiskt och finstämt uttrycker livets mystik i Feuer Frei.

(nej, låten har ingenting med boken att göra, jag bara kände att det var alldeles för länge sen jag promotade Rammstein och alla kan behöva tömma skallen ibland – Feuer Frei är bra på att blåsa ut det mesta)

När det gäller Avd. för grubblerier av Jenny Offill så var den fin och tänkvärd att lyssna på, men den var för avancerad (för mig!) att ha som pendlarbok. Så många fina detaljer, så många briljanta formuleringar att förmodat läsa igen och igen (och stryka under), så lätt att missa något och tappa bort sig. Grubblerier var ordet, sa Bull. Det är som att få traska runt inne i någons hjärna. Och hjärta.

(apropå hjärta – omslagsbilden! så fin!)

Om ett äktenskap som inte blev som tänkt, varvat med tankar om filosofi, om rymden, om astronauter och kosmonauter, om Voyager (min barndoms FASCINATION! G-u-l-d-s-k-i-v-a-n!), ja om så många ultranördiga ting som jag gillar! Det är på något vis en lärd bok, det är lite av samma beståndsdelar som gjorde att jag älskade Bodil Malmstens loggböcker så mycket. Funderingar, fakta och allt så fint så fint. Ibland förstår jag inte alls i vilken riktning den tar vägen, men jag följer villigt med.

Detta är verrrrrrkligen den sorts bok som tvingar mig att vara sträng mot mig själv med mina fulla bokhyllor i åtanke. Detta är en bok att äga, att som jag skrev ovan stryka under i. Jag har hittills lyckats undvika att springa till Dussmann och köpa den. Jag vill försöka fortsätta att låta bli att göra det. Men det blir svårt. Mycket svårt.

 


Fem sidor in…

  
…och jag tänker redan i termer som ”oh, nödvändigheten i att läsa den här!”


Hoffmanns äventyr, den ljudliga stumfilmsversionen

Jag är ju sannerligen ingen kulturell finsmakare (RAMMSTEIN FTW!), men jag kan njuta det mesta om det paketeras i en för mig attraktiv variant. Enter Opera on Tap! Jag var på en vinprovning i höstas och började prata med en snubbe som visade sig vara operadirigent och röstcoach. Han bjöd in mig att komma och kolla på ett event – öl och opera, alldeles gratis (jaja, ölen kostar), på en snygg bar i Neukölln. Öl och opera? Jag var nyfiken och drog med mig två svenska operaälskande vänner som var i stan av en slump just den tisdagen. The rest is history.

Där satt vi, tre medelålders tanter (vi höjde medelåldern radikalt), med tappade hakor. Det var ungt och opretentiöst. Sångarna är ännu icke superetablerade, men skolade, och har en passion och en energi som kan frälsa de flesta. Jag skojar inte. Jag har sett dem några gånger till sedan dess och när de drog igång en kickstarter-kampanj för att sponsra rep och lokal för en alldeles speciell uppsättning fanns ingen tvekan. Take my money!

Hoffmanns äventyr är erotisk fantastik, rätt och slätt. Offenbach, Barbier och Carré baserade historien på den gotiska skräckförfattarens E T A Hoffmanns liv (han var både tonsättare och författare, men det skrivna är det mest berömda). Hoffmann dog i Berlin 1822 bara 46 år gammal, aningens försupen.

OOT-gänget hade hittat den perfekta skådeplatsen för helgens spektakel (ja, tyvärr, de har ännu bara råd att leverera två uppsättningar – det är tragiskt för detta förtjänas att ses av MÅNGA): Ehemaliges Stummfilmkino Delphi i Weissensee. Vilka lokaler!  Stumfilmsbiografen Delphi hade sin storhetstid på 1920-talet, stängdes och glömdes bort. Den undgick att bombas under kriget, men förblev stängd under hela DDR-eran. Det finns ingenting som antyder lokalens skönhet från utsidan så den fick relativt sett vara ifred i en stad som på den tiden hade GOTT om stängda och glömda hus i denna då sunkiga del av stan.


  
Tur för oss, och tur att den som till slut öppnade upp hade vett att inte renovera sönder det hela (Weissensee gränsar till det vrålgentrifierade Prenzlberg – ja, mina hoods, så varenda hus kan teoretiskt sett bli värt en mindre förmögenhet. Priserna har rusat här i många år nu.) Lokalerna är PERFEKTA för uppsättningar av lite ovanligare slag i nuvarande skick. Renovera och det blir bara en lokal i mängden.

Opera, säger ni. Är inte det torrt?

Nej. Det har varit utmanande och könsöverskridande sedan långt innan Christer Lindarw rakade benen för första gången. Unga män spelas ofta av kvinnor, många roller är flytande – är det en kvinna, är det en man? Whoooo caaaares! Gidon Saks och Caroline Staunton har dragit det könsöverskridande ett varv till. Min vän dirigenten – som för kvällen satt vid flygeln i bästa stumfilmsstil – spelade iklädd glittrig topp, vadlång tantkjol och stilettklackar. Det var rätt jobbigt att hantera pedaler i stilettklackar misstänker jag, men Tim gjorde det med den äran. Ensemblen har en ljuvlig sopran som dessutom är make up-artist, så hon såg till att leverera en extra twist: alla var sminkade till gråskala för att hylla stumfilmstemat. Mycket snyggt, även om mejken suddades ut under kvällen, det är en väldigt fysisk föreställning.

Historien i korthet: Hoffmann sitter på en bar med två studenter. Han är rätt full och minns tillbaka – han berättar om de tre största kärlekarna: Olympia, Antonia och Giulietta. Nu är han lite sugen på Stella. Hela tiden finns hans musa och bästa vän där för honom: Nicklaus/Nicklausse. Igår gjordes karaktären av Anne Byrne i korsett och tunn mustasch (nej, den syns inte på bilden nedan). När ska Hoffmann förstå vem han VERKLIGEN borde välja som sin partner?


  

Lindorf kommer till baren där Hoffmann orerar om sitt liv. Han vill också ha Stella. Han är rätt tydlig med det och tänker att Hoffmann ska bli så packad att Stella väljer rätt snubbe.

Men nu minns vi tillbaka: OLYMPIA. I de flesta uppsättningarna är Olympia en docka som ska förvrida huvudet på män. Igår var hon en looooove machine. Anne Sorbara hade korsett, strumpeband/strumpor, anständiga (storleksmässigt) men sexiga trosor. Bara. Utan att bli explicita kan vi säga att fröken Sorbara kan förvrida huvudet på vem som helst – mig vann hon redan i november.

OOT-gänget nyttjar hela lokalen. Vi sitter alla på ett golv vid vanliga bord och stolar, plötsligt dyker någon upp i mörkret bakom oss och sjunger. Olympia själv hade smugit upp på en stol på ett bord medan vi andra var upptagna med vad som hände i andra änden av lokalen. Plötsligt en spot på Olympia. Hon åmar sig på stolen och det råder inga tvivel om vilken stämning hon är i. Hoffmann dras till henne och det tar ingen lång stund förrän han bär henne runt sittande på axlarna. Han har ansiktet begravt i hennes skrev och plötsligt förstår vi verrrrrkligen varför hon tar de allra högsta tonerna i sin aria (länken leder till en mer traditionell och betydligt tristare uppsättning). Sorbara levererar felfri koloratur med en dansande karl i skrevet. KUDOS till Sorbara! Efteråt halvligger hon på stolen, blossande på en cig. Det tar dock inte lång stund innan hon studsar vidare till nästa karl. Loooove machine, sa jag.

Trist nog så befann sig Olympia för långt bort  för att jag skulle få nån riktigt bra bild. Telefonen hade immat igen vart fall om jag hade suttit närmare. Ni ser ju flinet. Hon är nöjd.

Jag har inte många riktigt bra bilder från akterna om Antonia och Giulietta (de utspelades mestadels på den faktiska scenen en bit bort), men la voix de mère uppe på balkongen var fin.

Antonia? Fantastisk sångerska. Hoffmann och hon var förlovade, men hon försvann plötsligt. Hon är inspärrad hemma, hennes far vill gömma henne. Modern hade förtrollats av den onde Dr Miracle, varje ton hon tog gjorde henne allt sjukare och hon sjöng sig till döds. Antonia hotas av samma öde och förses bokstavligen med munkavle. Hoffmann hittar henne, lockar henne att sjunga men förstår snart varför hon inte kan göra det. Den onde doktorn hittar dem, trollar fram en skenbild av Antonias mamma (sjung min dotter sjung!) och lurar Antonia att sjunga sig till döds.

IMG_7784

Elak doktor, förtvivlad Hoffmann, döende Antonia och sörjande far.

IMG_7783

Giulietta, den fagra kurtisanen i Venedig. Ni ser ju det där med att nyttja hela lokalen. Medan Giulietta berättar sin historia sitter de tre varianterna Hoffmann – ung, mindre ung, inte alls ung – alldeles bredvid oss nere på golvet. Akten om henne är ganska rörig – här mördas det i parti och minut. Giulietta snor själar (”spegelbilder”) åt den onde Dapertutto. Hon betalar såklart med tjäääärlek och snärjer sudd på Hoffmann också – men han klarar sig på håret. Tyvärr är han dubbelmördare innan den kvällen är över. Det var inte direkt vad hans trasiga själ behövde.

Wrap up nedan. Nicklausse hälper till att summera. Nå, hur går det nu då – fattar Hoffmann att Nicklauss/Nilausse är the one?

DET berättar jag inte.



uppsamlingsheat

Jag ligger så GRYMT efter med att skriva om kulturliv och böcker – det finns och har funnits annat som krävt det mesta av min energi den senaste tiden. Men läser – eller allra mest LYSSNAR – gör jag, även om mitt fokus stundtals är aningens grumlat.

YukoJenny Milewskis Yuko erbjuder den svåremotståndliga kombon aka-porr (studentkorridor i Linköping) och skräck (japansk tradition, mycket känns igen av oss som konsumerat japanska och koreanska skräckfimer). M y c k e t bra, smart snygg skräck, den här boken hade verkligen förtjänat ett eget långt inlägg men eftersom jag inte skrev det genast-nu-med-en-gång när jag hade lyssnat på boken så är det kört.

Aka-porren i Yuko är inte av den mysiga sorten och kanske därför inte kvalar in som klassisk aka-porr, men det där elementet att hitta sin plats i något helt nytt och försöka bolla det med nya krav i studentliv finns där och sånt tycker jag mycket om att läsa.

Malin ska plugga ekonomi i Linköping och blir erbjuden ett rum i studentkorridor med mycket kort varsel. Hennes bästis blir avundsjukt sur över att Malin har badkar i sitt rum, men det visar sig ganska snart att det där badkaret, tja det är inte direkt något att avundas om vi ska uttrycka det milt. Korridorskamraterna är alla lite eljest på olika vis. De beter sig rätt konstigt mot Malin. Alla utom Pelle. Goa Pelle.

Sensmoral: Ibland är Poltergeist att föredra. Det trodde ni inte va?

ensekunditagetNästa storfynd på Storytel var Sofia Nordins En sekund i taget. Här vill jag så snart som möjligt lyfta uppläsaren Disa Östrand. Hurraaaa så bra hon gör det här.

(Det är alltid svårt när vuxna ska läsa in texter som handlar om unga – någon gång strimlades en vacker text sönder för mig bara för att uppläsaren lät så uppenbart medelålders skolad i kontrast till orden som ”skulle” komma ur en ung kvinna med en helt annan bakgrund)

Sidetrack, min svaghet.

Sofia Nordin. Sofia har skrivit en mycket bra men ganska snäll (för en PA-cyniker som mig, men det ÄR en ungdomsbok! rek ålder 12-15.) bok om trettonåriga Hedvig som befinner sig mitt i en mardröm. PA kan som bekant delas in i kategorier: klimatkatastrof, världskrig, virus (…et cetera pp som vi säger här)… detta är virus.

”Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

Elektriciteten är borta och det är så mörkt i trapphuset att jag inte ser var jag sätter fötterna, men jag springer ändå, bort. Stegen ekar mot väggarna. Ditt fel, ekar de. Ditt fel. Nej, stanna.”

Hedvig är så rådig, så mogen. Hon tar sig an allt så sakligt. Jag älskar att läsa om hur hon skapar sig ett liv, hur hon tänker. Hon är urstark. Men en del av styrkan kan bli till svaghet. Får man minnas och älta? Är det en svaghet att inte låta sig göra det IBLAND? Och vilken tonåring har inte undrat när den första kyssen kommer, vem man ska komma att ha sex med första gången, kommer nååååågon kunna älska mig som jag ser ut? Tja, vi kan väl säga att den typen av tankar tar en ny twist i en ny värld där man inte ens vet om man kommer att träffa en levande människa. Alls. Igen.

Detta är den första boken i en trilogi. De andra finns tillgängliga som e-böcker (inte alls lika praktiskt som pendlardistraktion), men ännu inte inlästa som ljudböcker. HOPPAS att de kommer snart! Och HOPPAS det isåfall blir Disa som får ta sig an jobbet igen.


One week to go!

oothoffmann.jpg

Det är bara en vecka kvar nu! Heike och jag ska gå på den gamla stumfilmsbiografen Delphi och se vad som verkar bli en alldeles magisk uppsättning av Hoffmanns äventyr. Hoffmann ligger egentligen LITE för nära operett för att jag ska ha varit riktigt intresserad av den förut, men är det några som kan göra den så är det unga och opretentiösa Opera on Tap. Att dyka ner i Offenbach är väl dessutom ännu en del i att tyskifiera mig 😉

Holden Madagame har gjort en fin intervju med regissören Gidon Saks om gender bender, hur man inte sällan flyter genusmässigt i opera. Befriande! Det inte alls ovanligt att kvinnor spelar unga män i opera (och jag själv skulle väl snudd på kunna gå in och göra en krallig baryton ;)), vi såg en fantastisk uppvisning på Prachtwerk i november då en cis-kvinna utan att ta till andra yttre attribut än att leka med röst och kroppspråk (hur hon använde HÄNDERNA…! och steg!) sjöng en ung vredgad man som fick alla oss tre medelålders kvinnor att halvt trilla av stolen. No lösmustasch needed. Det fanns inget som andades pastisch eller komik i det hela (det gör mig annars lite ledsen att många av oss omfamnat cis-män i drag som leker med kvinnliga stereotyper [både när det görs med glimten i ögatoch mer seriöst], men cis-kvinnor i drag ses sällan som en lika ädel konst.).

Throughout the production, Gidon has made it clear that almost every character is playing with gender, whether it’s obvious or not. Nicklausse is decidedly gender fluid, Giulietta controls every man on stage, Schlemil walks confidently on stage in a silvery skirt, male corset, and leather bolero, etc. None of the characters are apologizing or capitalizing on their gender variance, and it’s not for shock effect. The opera seems to celebrate gender in all its subtle and complex forms.

Holden själv är transaktivist och i en FTM-process. En av mina vänner hemma i Sverige är mitt i samma resa. Jag kommer att fortsätta följa Holdens blogg.

Nästa lördag alltså! GALA! Jag är så exalterad. Jag brukar inte vara paljettig, men jag är RIKTIGT sugen på att leta upp något billigt hardcoreglitter att dra över min normalt ganska svartklädda festlekamen. Eller så gör jag som vanligt, svart svart svart och ett VÄLDIGT glittrigt halsband.

(ja, spänningen är olidlig. oder nicht.)

——-

Oooooch – tadaaaaa! – nu har mina första Queerlequin landat här! Min dandykatt ville såklart vara med på bild. Rolig slump att mina två första kickstarterkampanjer någonsin (Hoffmann-föreställningen finansieras också delvis på det viset- eller rättare sagt repetitioner och förberedelser finansierades med hjälp av kickstarter). Det ger en välsmakande air av att få vara en liten skvätt Madame Mecenat, Kulturtant de Luxe. I love it!

Böckerna är dessutom i perfekt format för att bli handväskböcker. Jag tror att de kommer att trivas finfint tillsammans med mig på några av Berlins alla mysiga caféer!


Gråt i Gorkiparken

Solen sken nästan igår (vi är inte bortskämda med sol i Berlin på vintern) och jag hade slut på kaffe, så jag bestämde mig för att INTE ligga kvar och dra mig. Ut och traska! Jag vänjer mig aldrig vid att jag ”går ner på stan” och köper kaffe och att det där ”ner på stan” innebär – som idag – en butik i TV-tornets skugga.

Jag packade två böcker och en penna i väskan. Jag tänkte att en brunch på ett populärt men för mig nytt café kunde vara en bra ide. Jag stannade till på Café Gorki Park nära Rosenthaler Platz. Mysiga lokaler i den där stilen som många nog tänker när de tänker Berlin (gamla möbler, lite slitet, labyrintlika lokaler), rysk meny. Jag åt en fiskbrunch (!) – det var fisk på längden och bredden (rökt lax, tonfisk etc) – men det blev onekligen lite mycket till slut. Gott men inte fantastiskt. Återvänder jag hit blir det mer för stämningen och läget än för maten i sig.
  …och just som jag plockade upp telefonen så insåg jag att Bodil Malmsten hade dött. För mig var hon en husgudinna, hon fick mig att läsa Montaigne, hennes texter är BILDANDE utan att skriva på näsan. Ingen kunde som hon skildra det vardagliga, det absurda, det ilskna, det reflekterande, det roliga… ja, husgudinna sa jag.

Modernista planerar ett praktverk (de beskriver det inte som ett praktverk, det är JAG som lägger in den betydelsen i det hela): en 988 sidors utgåva av Loggböckerna: 2006–2014 släpps i augusti. Jag gav bort mina loggböcker (men behöll en fin diktsamling) när 14 Billyhyllor måste bli ynka 5,5 för några år sen, så jag kommer nog att köpa den för jag ångrade mig bittert redan innan Bodil dog.

Nåväl, jag satt där på caféet och kunde inte låta bli att gråta en skvätt. Det kändes knasigt, men OK då. Jag gråter normalt INTE när mina idoler dör, men jag hade fått på tok för lite sömn och just cancer har haft en lite för stor del i mitt liv, så det var nog den samlade tanken på Bodil och många andra döda som rann ur tårkanalerna där och då.

Fiskbrunch
Rara lokaler!

Ni ser ju Martina Montelius? Jag lyssnade på boken – fantastiskt roligt uppläst av Martina själv! – som pendlarbok, men jag insåg snabbt att jag ville ÄGA den också. Äga, stryka för särdeles intressanta, roliga och snygga passager. Min bokliga partner i crime, Suzann, kände samma sak. Sagt och gjort. Fixat! Suzann har också skrivit om boken och citerar många passager som fick mig att skratta högt när jag lyssnade!

Montelius blandar snyggsvenska med brutala satser (pun intended) sprängfyllda med s k fula ord. Den kontrasten parad med Montelius svarta humor gjorde detta till något av det roligaste – igen: trots mycken svärta – jag läst/lyssnat på  på LÄNGE.

Hennes hjältinna, kulturtanten Boel, är trött på att just vi kulturtanter ska förväntas vara fogliga och asexuella kulturbärare efter ett liv då vi sannerligen skaffat oss både kunskaper och goda grunder till passion också för annat än tygkassar, poeter och färgglada halsdukar. Kulturtanter borde supa, knulla och knarka! Boel skulle kanske veta att det kanske de redan gör, åtminstone såna i Berlin- lol!

Boel åker inte till Berlin, men hon åker på litteraturkryssning för att fixa till allt det där. Några dagar efter att jag hade läst ut boken så skrattade jag rakt ut igen. En kompis i Sverige hade skickat ner en Vi läser till mig och vaaaaaad tronar väl inte där, på en helsida? Jo, reklam för en *tadaaaa* litteraturkryssning!

(nja, jag stannar nog här ändå ;))

Nu hoppas jag att jag snart kan få lyssna på Främlingsleguanen också, uppläst av Martina själv. Jag har inte hittat den på Storytel än, men en (måttligt) stillsam kulturtant i Berlin kan väl ändå få ÖNSKA?

Sol och spår. En sorts porr i sig. Tågnördskulturtantsporr. Bästa sorten.


Fly on the wall

Vi har ett lite upp-och-ner-och-upp-förhållande, pseudonymen e. lockhart och jag.

Jag älskade We were liars, var svalare till How to be bad (den är förvisso ett grupp-projekt) och har ännu inte tagit mig igenom  The Disreputable History of Frankie Landau-Banks trots att jag egentligen inte riktigt kan sätta fingret på varför den inte roar mig. Ändå plockade jag upp Fly on the wall och BANG! – där kom kärleken tillbaka! NYC, akaporr, oooooh!

Gretchen Kaufman Yee är begåvad, men inte lika quirky som de andra på sin coooola konstskola i New York. Hon är ganska mainstream i en miljö där många är Unika. Jo, man kan känna sig utanför om man inte är nog unik. Om man är vanlig.

Gretchen älskar superhjältar i allmänhet och Spindelmannen i synnerhet, hennes lärare vill dock inte förstå hennes stil och lyssnar aldrig på förklaringarna hon vill ge om varför hennes hemläxor faktiskt fyller uppgiften. Hennes lärare tittar inte noggrannare än att de utgår från att hon ritar samma grej igen och igen. Det gör hon inte. Till råga på allt så ska hennes mamma och pappa separera. Och Gretchen är kär. Kär i en av de sköna snubbarna. Okysst mainstream blir kär i Cool, det kan ju aldrig funka.

Gretchen wishes she could be a fly on the wall of the boys’ locker room, just to see what these guys are like when they think no one’s watching.
And then… there she is.

A fly.
 On the wall of the locker room.

She sees…EVERYTHING.
And nothing is what she thought.

Och ni kan aldrig ana vad som händer sen…! (oh, dessa klickmonsterteser! jag avskyr dem!).

Lär hon sig nåt? Kan hon återfå sin människokropp igen? Ja, det kan du fundera på.

Fint fint fint! Inte lika annorlunda och fantastiskt uppbyggt som We were liars, men den är å andra sidan svårslagen.

Och nu måste jag nog försöka mig på Frankie Landau Banks igen.


The Ladybird Book of Dating

Pixiböcker, det var tider det. Man tindrade lite, fick lov att välja EN (om man hade tur) och åååååh vilken tid det valet tog.

Lite samma lika kände jag när jag hittade bokserien Ladybird book of … – för vuxna – i London strax före jul. Jag ville ha ALLA! Nu var jag av någon outgrundlig anledning så sjukt förnuftig (eller som det också heter: olidligt tråååååkig) och valde till slut en enda: den om att dejta.

Igår flyttade jag en bokhög (skulle jag ha bokhögar? va? nej, nu vet jag inte vad jag skrev) och då föll min blick på den här lilla pärlan igen. Jag är förkyld på det allra ynkligaste snörvelviset och BEHÖVDE nåt kul. Nåt kul fick jag sannerligen. Gamla fina vintagebilder med absurda, knäppa och roliga texter till. En liten kort historia per uppslag. Humorn doftar Jan Stenmark. Extra plus för att det inte är 100% heterofokus. I en perfekt värld ska man inte ens behöva uppmärksamma en sån sak men hur perfekt vår värld är vet ni redan. Inte värst.

Jag vill ha fler. Jag ska tjata hål i huvudet på Dussmann. Har faktiskt en ny bekant (från min bokklubb!) som jobbar för Dussmankoncernen, hon jobbar förvisso inte i butik eller med inköp men hon kan ju tänkas ha kontakter…!

Bjussar på en bild från gårdagen när vi ändå är igång. Hur sdubig (eller ”snuvig” som friska människor säger) man än är så är saker som mjölk och toapapper bra att ha, då är det skönt med en Kaisers bara 600 meter bort. Regn på slask (i DIMMA) är inte mitt favoritväder, men plötsligt höjde jag blicken och såg dropparna i träden. Vackert. Schwedter Str är sannerligen ingen speciellt mysig gata, men ibland glittrar den till.


Drakar utanför Åsele 

Ja vet int vars ja läste’nä, men hä va nån som tyckte att na’Stina använde mychä hittepåord och att hä va ju som roligt.

Tja, vi som har rötterna i samma trakter som Stina kallar det snarare ”dialekt”. Inte hittepåord.

Ni vet hur det har hänt att jag har skrivit att ”den här boken tyckte jag kanske mer om som ljudbok än jag hade gjort om jag hade läst den”? I fallet Bli som folk får det en ny dimension. Stina läser själv. Författaruppläsningar har vi pratat om förr. Bra ibland. Inte bra ibland. Stina? Oh, Stina. Hon har en perfekt läsröst, perfekt rytm och hon ÄGER ju detta. Språket! Jag njööööööt! Njöt och längtade till Ormsjö.

Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?

Stinas noveller är fina och fula, de ger sommarlängtan eller en kall kåre utefter ryggraden. Jag har svårt att få ihop hur något som är så otroligt icke-insmickrande och ibland rent förfärligt kan vara så illans illans mysigt att lyssna på. Och igenkänningen, inte bara dialekten. Hur det inte ska pjåskas. Detaljerna. Plötsligt bara ÄR man i novellen. Och sen i nästa. Och nästa. Mycket begåvat.


Virginia och vårt London – always to look life in the face

Jag vet, jag har inte skrivit om vår Breakfast Book Club-resa till London. London är London och detta gäng är ljuvligt. Det var en FIN resa som smakade mer.

Allra bäst var Richmond. Jag vill återvända till Richmond. Camilla hade ordnat en fantastisk heldag med promenad, mat, dryck, ljuvlig independentbokhandel (jag köpte Patti Smiths The M-train till mig själv!),och vandring vandring vandring i Virginias fotspår.

”Om jag måste välja mellan Richmond och döden, så väljer jag döden” sa Virginia Woolf.

Vi är lite oense där.

Det blev ett lustigt sammanträffande ikväll. Jag tittade runt på Netflix. Där var den. The Hours. It was meant to be. Utmärkt film, fantastisk bok.
Centrala Richmond var så vackert, inte ens stormen Desmond förtog nöjet. Promenaden genom parken när mörkret föll var magisk. Det var mycket lätt att se en angstande Virginia, rusande runt på stigarna, framför sig.
  
  
   #bbclon


om grubbel och dåligt samvete och att försöka att inte falla i fällan och låta dem vinna

Vi har ett middagsgäng, ”mina” pojkar och jag. Igår begåvades vi med en bonusdeltagare till, ännu en presumtiv vän ur den ljuvliga kretsen kring min första Berlinvän som fortfarande är en som jag räknar till De Bästa. Jag återkommer så ofta till hur vi möttes han och jag, ihopknuffade av en slump av en av mina f d chefer som egentligen inte alls förväntades vara där han var (inte helt slump, men en oväntad vändning t o m för honom), and the rest is history. Vi klickade från sekund ETT och jag tycker lika mycket om hans käresta. Möter en efter en av deras vänner och blir fascinerad över vilka människor jag aldrig skulle ha mött. Kanske. Om inte om fanns.

Igår satt vi i min gröne väns kök, ett kök sådär som åtminstone jag tänkte mig Berlin när jag inte bodde här själv: i ett icke rotrenoverat Altbau i Fhain, så högt upp i huset att man är helt slut när man kommer hela vägen upp. Golven lutar åt alla håll och i köket finns inte en enda rät linje, det är gott om galna vinklar och vrår. Min gröne vän är ett geni när det kommer till att hitta fina gamla grejor som jag aldrig skulle ha förstått att köpa själv, för jag hade aldrig kunnat räkna ut hur mysigt det skulle bli. Grönis kök är ett av de mysigaste kök jag sett. Där satt vi i timmar, åt god mat, tömde fem flaskor vin (eller, eh, tror jag tappade räkningen sen) och pratade pratade pratade.

Vi är en pol mag, en dr i psykologi, en master i marketing & administration, en socionom och så jag: tågnörden. Tre nationaliteter, eller egentligen fyra när man tar ossi/wessi i beräkning. Initierade och allvarliga samtal om politik (jag slutar aldrig älska att lyssna på min vän Herr Pol Mag trots/tack vare att våra politiska övertygelser både diffar och enas så kraftigt), psykologi och litteratur till oenigheter om huruvida Tinder borde marknadsföras som pur hook up-app eller ej och en för mig chockerande (faktiskt) insikt om att de andra inte alls tycker att det är konstigt att jag får löjliga mängder mail från VÄLDIGT unga män som frågar/ber ”snälla säg att du är dominant?” på en plattform där jag har samma i mitt sinne (iallafall innan de började argumentera) fullständigt nördiga och oskyldiga profilbild som jag har här. (n b jag är helt ointresserad av dessa mycket unga män, om det är viktigt)

Klev in i en taxi med två av vännerna, vi bubblade hela vägen hem och förhoppningsvis fattade chauffören att vi inget visste. Han sa inget heller. Kom hem, öppnade telefonen och bleknade. Skämdes på ett absurt sätt över att jag fortfarande bubblade över p g a den underbara kvällen VI hade haft.

Berlin nu, och snart åker jag och en bunt vänner till London. ”När händer det här?” tänker jag ofta. Det är lätt att fångas i det. Begränsas. Bli rädd och arg och misstänksam. Det är ju precis det de vill, de i sinnet mörka människorna! Själva essensen i terror är att avskräcka och begränsa. Rädsla rädsla rädsla. Den som inte dör i en direkt attack kan ”dödas” på andra vis. Man kan bli så rädd att man nästan är som död. I själen. Tänker jag. Så jag skiter i att lyssna på tanken, jag skiter i att betrakta varje medpassagerare misstänksamt. Jag rör mig i denna min älskade stad och i andra städer jag älskar.

Jag fortsätter att bubbla över hur många sorters kärlek det finns och på vilka olika sätt man t ex kan älska de där människorna runt bordet igår. En av dem är min bästa vän att se konst och analysera [sönder] känslor och tankar med. En av dem är min bästa jag-kan-berätta-allt-utan-att-känna-mig-dömd-vän. En av dem vill jag kyssa (men inte gifta mig med). En av dem känner jag inte nog väl än för att hitta specifik kärlek till men hon är intressant nog att jag ska kunna säga att jag skulle älska att få veta mer. Man kan älska unga knäppa katter också, och gamla sjuka. Och andras barn och föräldrar i brist på egna. Och man kan älska ost och blommor och kartor och kärlek tunnas inte ur och devalveras för att man blir överlycklig över till synes triviala saker.

Vi hämnas på terroristerna! Häng med i den sortens hämnd: att vägra begränsas socialt, geografiskt eller mentalt.

Det kändes som en knasig men skön slump igen, att jag just idag ska kunna hämta mitt hittills försenade beställda exemplar av Book Lover’s London. Metro guides är och förbli mitt favoritförlag när det gäller Londonguider. Om tre veckor åker vi till London och tågnördar och äter gott och shoppar böcker (inte skulle vi).


Cindy Sherman på me Collectors Room Berlin

Den här helgen uppgraderade jag från Siv_ver_4.6 till Siv_ver_4.7, men jag brukar vilja ta det ganska lugnt och gärna förtiga dagen på förhand. Mina närmaste vänner låtsades inte veta om det men bjöd hem mig på middag, det blev en låååång ljuvlig tillställning med god mat, vin och vid tolvslaget kom en av dem in med glass och champagne :’-)

Jag kan då inte tänka mig ett bättre sätt att vaka in ett nytt år – och det bara fortsatte. Under kvällen började vi tala om konst och det visade sig att både G och jag gillar Cindy Sherman. Jag visste att det just nu finns ett galleri som visar delar av hennes produktion, så vi bestämde oss för att det fick lov att bli en konstsöndag! (den tredje deltagaren velade fram och tillbaka, inte helt övertygad om Shermans storhet, men eftersom en av dennes favorityogis var i Berlin samtidigt så tog han en session där och sammanstrålade med oss efteråt).

sherman

Sherman visas på me Collectors Room Berlin, ett fantastiskt men/och genomkommersialiserat galleri på mysiga Auguststrasse. Här kan du se konst (nähä), fika, shoppa (fiiiin liten museibutik) och faktiskt hyra galleriet om du vill hålla en middag mitt bland all konst med dina vänner/kollegor/kunder. Hur försäkringarna ser ut för att nån ska tordas ge sig på det kan man undra (jag den torra teknokraten).

Sherman var såklart magisk, 65 av hennes verk finns att se fram till april 2016 och utställningskatalogen blev en födelsedagspresent till mig själv. Jag kanske återvänder och köper mer nästa helg. Det som gör Sherman unik är hur hon använder sig själv i iscensatta bilder, hon porträtterar kvinnoklyschor och föreställningar om vad en kvinna är (oftast, men ibland intar hon en närmast maskulin persona också) och förändrar sig själv med hjälp av smink, maskering, styling – men också med hur hon egentligen för sig och poserar. Helt otroligt. Många av bilderna är sådana som man kan stå och fantisera länge om. Bilden ovan – en av hennes mest kända – fick oss att gemensamt hitta på en historia som växte och förändrades. En fin stund med en fin vän!

Det som gjorde mig förvånad var att hon inte ansåg sig vilja skicka något politiskt budskap med de här bilderna. Hon är kontroversiell och omtalad, och för mig ÄR konst politisk (om inte konst är politisk så är det ”bara” bilder/former för mig – det är inte ”konst”) men jag vet inte om hon var ironisk när hon sa det, eller om jag missuppfattade något. En del i utställningen var en intervjufilm med henne men den hann vi inte se denna gång. Jag kommer garanterat att återvända innan utställningen är till ända, så det blir fler chanser.

Den riktigt häftiga överraskningen var deras Wunderkammer, ett kuriosakabinett i renässans-stil med groteska, fascinerande, skrämmande, vackra, fula, motbjudande och bara-gapa-och-se-ut-som-en-fågelholk-saker – ja, alla ting du kan tänka dig. Allt antikt.

Sist men inte minst: ett finfint fik! Ja, det är härliga lokaler och de tycks ständigt ha påkostade och intressanta events. Inträde plus fin utställningskatalog/bok gick loss på EUR 21.80 (enbart inträde EUR 7) och det var värt varenda öre.

151026a

151026b
151026bb

151026c

151026d

151026e

—————

Efter utställningen mötte vi upp med A och gick och fikade innan jag tog en promenad hem, det var en ljummen höstkväll i Mitte/Prenzlauer Berg så det blev många stopp för att njuta på vägen. Knock yourself out! Jaaaa, en del av bilderna är sönderfiltrerade – alternativt tillkonstlade – det är ju svårt att inte se ett konstverk i varenda buske efter en så inspirerande eftermiddag. Den sista bilden ska helt opretentiöst (lol!) erbjuda en liten känsla av Hockney going Berlin 😉

151026f

151026g

151026h

151026i

151025j


Sommarlov med Kulturkollo – skugga och augusti

Sommaren i Berlin har gått upp och ner i en hastighet som är svår att hänga med i. 38 C kl 22 på kvällen, sen 15 C och regn i några dagar, så uppåt de 30 igen. Den gångna veckan var kall och regnig – nu ska det bli varmt igen. Idag ”lagom” (26 tror jag), fr o m imorgon drar det över 30 några dagar igen. Vad far jag efter även om det blir långsökt?

Skugga. Jag har ingen vacker bild på skugga att posta (tänker annars skira och somriga drömbilder i termer av den där grönskimrande skuggan under lövträd, eller skugga under ett parasoll, eller skugga för att solen skyms av nån man tycker så mycket om att man hellre ser den människan än skaffar sig ännu fler fina fräknar i solen) men jag har under veckan som gick plöjt två vackra böcker som också kvalar in under begreppet skugga.

spockhart

Först ut var E Lockharts We Were Liars (jodå, finns på svenska: Kanske är det allt du behöver veta, nu också i pocket)

Ni ser ju, det var inte bara jag som älskade den boken. We Were Liars beskriver den sortens familj som jag egentligen inte är så intresserad av att läsa om: the all American family Sinclair. Gamla pengar, men ändå anständigt röstande demokrater. De är långa, blonda, förmodligen har alla jämna kritvita tänder – och de har en egen Ö. En egen sommar-ö. En patriark och hans tre döttrar, alla har de sina egna hus på ön. I centrum för berättelsen står barnen, eller snarare ungdomarna. Patriarkens barnbarn. De börjar se den fula baksidan av det förment blanka och tjusiga, och de vill göra något åt det. Mot det. Det slutar i katastrof.

Möt Cadence Sinclair Eastman, ta del av hennes somrar på ön. En ö som går från barnsligt sommarparadis, till en plats där hon möter den första kärleken, till… Den är STARK, snudd på förgörande, denna ö. Den ÄR förgörande. När du läser den här boken får du händelserna serverade på ett snyggt snyggt sätt – det låter ju inte så tjusigt när jag uttrycker det att det är som att skala en lök, men lager på lager av lögner skalas bort. Du serveras en bit i taget. Du börjar förstå i takt med att Cadence börjar förstå.

Ouch.

Läs! Den är fin. Jag gav den en fyra på Goodredas, men för mig en det en fyra-och-en-halva.

odetill

Att Sara Stridsbergs Beckomberga – ode till min familj inte skulle vara någon sunnanbris var lätt att inse. När jag slog igen den var det med ett ”oh fuck” (ja, förlåt mig, jag pratar engelska hela dagarna, jag pratar till och med engelska med mig själv ibland) och en stunds stirrande ut i luften. Den var tung men inte tung. Den var vacker och mycket mycket mer lättläst än du kanske tror när jag skriver om mitt ”oh fuck”. Kapitlen är korta och lätta, förmodligen för att prosan i sig är så vacker.

Beckomberga: alla vi i vår generation minns väl hur vi tänkte? En plats av ångest där ingen borde behöva vara. Men så vet vi hur det gick efter psykiatrireformen. Kanske är det inte så enkelt att alla mår bäst av att vara ”fria”? Beckomberga tillhandahöll trygghet också. En av de trådar i historien som smärtar mest är den om Olof som varit där sedan han var barn och som också är en av de sista som lämnar bygget. Han vill inte.

(jag tänker lite på en av personerna Funder talade med när hon skrev Stasiland, en av männen som längtade tillbaka till sitt trygga DDR och sa något i stil med ”nej, vi fick inte åka till Mallorca, men det kan jag ju inte nu heller, jag skulle aldrig ha råd” – och att det DDR han längtade tillbaka till kanske delvis var en illusion: tja, det är/var väl samma med Beckomberga, och så många andra saker ur det förflutna. ni vet det där med svart, vitt, och alla gråzoner däremellan…)

Alice Teodorescu (av alla) använde ett bra ord i sitt sommarprogram. Arvssorg. Inte arvssynd, den är vi less på (åtminstone jag, speciellt om min endometrios kommer av det där SATANS äpplet som Eva åt, kunde hon inte ha gjort cider av det istället eller nåt? eller ätit ett körsbär? det är godare än äpplen.) Arvssorgen vilar tung i den här boken, framförallt runt flickan Jackie och hennes föräldrar Lone och Jim. Jim är den som ofta är på Beckomberga. Han super och har ångest. Lone reser som en galning och lämnar den unga Jackie ensam, så Jackie gör Beckomberga till sitt hem också, sitt egna sorts daghem. Där skaffar hon vänner och finner trygghet. Någon sorts glädje, allt är inte nattsvart. Men arvssorgen, går den att stoppa?

Den här boken tassade in i mig på speciella sätt. Många vet redan hur min familj såg ut, att där också fanns psykisk sjukdom och självmedicinering med både alkohol och droger, tabletter, röka, sprutor. Alla de mina är döda nu och jag vill tro att jag åtminstone på något vis har brutit vår familjs kedja av arvssorg och lyckats skaffa mig ett helt annat liv (som är långt från fritt från sorg, men det är åtminstone inte på DET viset). Fast nu har jag inga barn heller, så det skulle ändå inte ha funnits någon som kunnat ärva min sorg. Som /behövt/ skapa sin egen sorg på grund av vad min sorg ställt till med. Katternas existensiella grubblerier är förmodligen mer av typen ”blir det fisk- eller lammsmak på godiset jag får nu?” och det hanterar de fint, verkar det som.

MEN, till följd av min egen uppväxt (på grund av bl a missbruket inte direkt strösslad med monetära rikedomar), tänker jag ofta ”men hur har de RÅD?” när jag läser den här boken. Hur har Lone råd att resa så mycket, hur har Jim råd att köpa en hus vid havet i södra Europa efter alla år av ångest, missbruk och hospitalisering? Jag vet att det är en petitess i en stor stor historia, men jag fastnade där, i det, ofta. Man får aldrig riktigt förstå vilket (vardags-)liv de lever bortanför Beckomberga. Jim går ibland till ett ”kontor” (där han somnar vid fikabordet). Nåja. Bygones.

Se där, två skuggiga men/och vackra böcker. Båda är definitiva keepers! De får bo kvar i mina bokhyllor.

——————-

Augusti – det är idag det. HJÄLP! Sommaren, sakta ner, jag hinner inte med! Å andra sidan så får jag semester de två sista veckorna i augusti, och till semestern är det ju svårt att inte längta!

alongw

Mitt i min semester åker jag till Köpenhamn för att träffa BBC. Började läsa A Long Winter (från Mothers and Sons) som vi ska diskutera i på litteraturfestivalen. Oj. Voj. ÄNNU mer skugga, och det under vad som blev en av årets jobbigaste dagar hittills. Nej, den får vila några dagar innan jag ger mig på den igen!


Sommarlov med Kulturkollo – smultronställe

Alla Kulturkollotexter om detta sommarlov är välskrivna – men den om smultronställe fick mig att flina lite extra. That’s dedication! Älskar’t!

—————-

I min f d trädgård drällde det av smultron, ända in i december ett år (!). Ja, hela trädgården var ett smultronställe. Vi behöver inte gå in på hur mycket jag saknar den.

I Berlin har jag inte sett ett enda smultron. Inga bokstavliga smultronställen med andra ord, men väl ett par av den där typen som vi menar oftast (tror jag) med ordet ”smulstronställe” numera. Marie skickade över den här länken som dräller av bra tips (en del av dem passeradejag under gårdagens långpromenad i Xberg).

Here goes, några av mina bästa:

* Att sitta/ligga uthälld i en av stolarna vid dansbanan i Monbijoupark. Kanske sipprar lite tango från dansgolvet (men denna sommar har det nästan varit mer lindy hop än tango, trenden kanske svänger igen?), båtar puffar förbi på floden. Jo, Spree är ju en flod även om de flesta grenarna som löper genom centrala Berlin är så ynkliga att vi svenskar som veeeerkligen kan vatten (nu är jag kanske lite sarkastisk igen) snarast tycker att den är som en bäck. Möjligen en å. Så hittar du dit —> pjoing

* Rosengarten har jag redan skrivit om den här helgen. En liten del av Volkspark am Weinbergsweg. Där finns rosor (duh), uppbyggeliga östfresker på en mur OCH en bar. Jag har varit i den baren tre gånger sedan i fredags kväll, så den håller nog på att rendera smultronställestatus officiellt nu. Igår förvånade jag mig själv (det är alltid bra) genom att stämma spontanträff med en nybliven instagramkompis som är i stan på semester. Vi tog en kopp te i parken (den är mysig även upplyst av kulörta lampor i mörker) och pratade feminism, böcker och annat som vi båda brinner för. Sverige är litet, det visade sig att vi har en del gemensamma bekanta i boksvängen och jag blev otroligt glad över att kunna skicka med henne min utlästa Kaninhjärta som annars skulle ha gått till bokträdet och därmed riskerat att hamna i ett hem där man INTE älskar böcker på ”rätt” sätt 😉 Så hittar du dit —> pjoing

utsikten
utsikt från ett köksbord. den som kan sitt Berlin kan gissa var jag bor. kvällsljuset, hör ni! otroligt! igår var det magiskt, MEN också en påminnelse om hur mycket mörkare det redan är på kvällarna. i Berlin kan vi iofs oftast ha dagar som är som svenska sommardagar (då menar jag inte de där kalla och regniga svenska sommardagarna som många skrivit om på sistone) en bit förbi mitten av oktober. men ändå. uuuuhuhu.

* Mitt köksbord! Det har väl inte undgått nån att jag spenderar mycket tid där numera. Radio, kaffe, något annat gott att äta eller dricka, något att läsa. Hur du hittar dit? Det får bara goda vänner veta 😉

Köksbordet figurerarar oooofta på bilder. En av de böcker som plåtats där på sistone är Candace Bushnells senaste bok Killing Monica.

killingmonicaI Killing Monica möter vi P J Wallis, skaparen av Monica – en hjältinna som gjort folk galna av begär. Monica har förvisso gjort P J rik, Monica har blivit en hel galen business med film(er), merch, skor – allt. Monica har blivit ett monster.

P J vill ju skriva annat, hon kan så mycket mer än att bara skriva om en ung kvinna som gillar party, män och snygga skor. Grejen är den att vare sig hennes rådgivare ELLER hennes ekonomiska situation vill att hon ska göra annat än att fortsätta mata på med Monica, Monica, Monica. För jo, P J har tjänat bra, men hon har råkat få en karl på halsen som kramar pengar ur henne.

Huuuuur ska det gå? Voj voj.

Den här boken har blivit toksågad av Bushnellfans, men jag tycker inte att den var så himla tokig. Den bjöd på en del roliga passager och vändningar, den bjöd också på den bittra kalken att kvinnor kan skapa saker, men det är sällan kvinnorna som drar in den stora cashen på det skapade. Fortfarande.

Det är naturligtvis OMÖJLIGT att inte undra om Bushnell önskar att hon kunde lustmörda Carrie (OCH om hon haft något förhållande med en gravt narcissistisk kock med moderskomplex ;)). The Carrie Diaries indikerar nästan att hon hamnar i samma rävsax som P J, eller så VILLE hon alldeles frivilligt mjölka ur SATC-konceptet lite till genom att skriva om Carries tonår. Vad tror ni?

(jag gillade tonårs-Carrie också, men New York Och Allt Som Skriva Om Den Stan – ja, med stora bokstäver – hade kanske mer med det att göra än den litterära kvaliteten per se)


Sommarlov med Kulturkollo – vatten, fantasi, intryck, gemenskap, grön, värme, utekväll

#vatten spelar på många sätt en stor roll i Therese Bohmans Den drunknade. Ja, redan titeln hintar ju vatten, på det ickemysiga sättet. Bohman blev mitt sällskap i öronen på väg till och från jobbet denna vecka, vädret har varit bra så det har blivit många långa promenader. Tåg till jobbet. Oftast promenad hem.

”Mitt i den allra hetaste högsommaren åker Marina till Skåne för att hälsa på sin äldre syster Stella. Nu får Marina för första gången besöka Stellas nya hus och träffa hennes sambo, författaren Gabriel. Runt Marina, Gabriel och Stella tar ett lika lågmält som intensivt kammarspel form. I mitten av står de två systrarna, som på en gång är själsfränder och inte förmår nå varandra. Under de kvalmiga sommarveckorna blir Marina alltmer övertygad om att Stella inte är trygg i förhållandet. Det är något som hon vill berätta, men ingenting blir sagt. Men också Marina döljer någonting – den allt starkare attraktionen mellan henne och Gabriel.”

Ja, det känns ganska tidigt att det är triangeldrama och en lätt dysfunktionell syskonrelation som står på menyn (eller dysfunktionell – men många år av avund, av att inte riktigt kunna eller orka förstå varandra, av komplex och – tja, ni hajar), det är inte (den uteblivna) överraskningen i det som är grejen. Det är Thereses sätt att ta oss genom den. Varje dag. Thereses språk. Thereses ovilja att smickra oss med vad vi kanske vill ha, vill se. Har sett många som hatar slutet. Jag tycker att slutet funkar bra.

Den här boken bekräftar min Bohman-kärlek. Upptäck henne! Strössla pengar över henne så att hon kan skriva mer och mer och mer.

Jag har stundtals gnällt på uppläsare. Nu vill jag göra tvärtom. Viktoria Flodström! En pärla!

Jag HADE tänkt att mitt vatteninlägg skulle handla om en ljuvlig dag i Wannsee, med picnic i det gröna, härlig frisk luft och till och med lite runtlufsande i vattenbrynet, men nooooo. Trots tidigare utlovat fint söndagsväder förra helgen så fylldes dagen av ett REJÄLT #sommarregn

150725d

inte vad man vill se en söndag när man planerat sol och bad

Jag stannade hemma och tjurade. Det får man också göra ibland. Läste, lyssnade på Sommar i P1, klappade katter, tvättade – tja, det VAR väl ingen bortkastad söndag även om den inte blev som jag hade tänkt. ANDRA snygga bilder av vatten får jag servera en annan gång. Just nu hoppas jag på Wannsee IMORGON. Vi får se!

—————

Berlin, min stad, är min ständiga källa till glädje OCH stress. Stans stundtals förfärliga och ofta omtumlande historia stimulerar alltid min #fantasi. Jag vandrar mil efter mil och undrar hur det var. Läser namnen och årtalen på Stolpersteine och undrar vem han eller hon var, den där människan som mördades av nazisterna. Funderar över muren. Jag tjatar om det ofta, den gick alldeles utanför mitt fönster. Det moderna huset ni ser på bilden ovan står mitt i det som var dödsremsan mellan murarna.

Jag får ofta frågan ”vad ska jag göra i Berlin?” av folk som är på väg hit. Jag har en del stående svar men ett som är underskattat är det som ändå är mitt bästa tips: sätt dig nånstans, ta en kaffe, en öl, en läsk, en Flammkuche eller vad du nu är sugen på, och GLO PÅ FOLK. Berlin gör en grej av att vara en galen stad, med galna människor. Det är på vissa vis sant. Att sitta och betrakta, eller för all del promenera och göra detsamma, är fantastiskt i all sin enkelhet – den här stan kan servera så många olika #intryck.

150725a

undertecknad på långpromenad förra lördagen, jag samlar på ännu otrampade gatstumpar och jag fick mig några till denna ljuvliga sommarkväll

20150725b

ni vet ju redan – tunnelbanan och jag. också ett fantastiskt medel för att samla intryck. för att ta sig till platser när fötterna värker, för att titta på folk, för att njuta vacker stationsarkitektur – här stationen på Schönhauser Allee

20150725c

Förra lördagens glo-på-folk-ställe blev den lilla familjerestaurangen Fleur de Sel på Oderberger Strasse. Bra spanställe! Ändå hade jag som vanligt en bok med mig. Ibland kan en bok vara perfekt om man vill spana diskret, lite över kanten på boken sådär 😉

—————

Det är många som bloggat och postat ljuvliga bilder kopplade till ordet gemenskap. Vår bokbloggargemenskap. Annan gemenskap. Jag har denna vecka kombinerat #gemenskap, #värme och #utekväll på LJUVLIGA vis.

Normalt har jag inte jättemycket tid eller ork att hänga med besökare – Berlin är min vardag, jag jobbar mycket och jag har bekanta och kollegor i stan faktiskt varenda vecka – men den här veckan har varit underbar ur hänga-med-kul-folk-trots-mycket-jobb-aspekten. Kollega Helle och jag tog en lååååång promenad och en fin middag på Onkel Ho i måndags och i onsdags hängde jag med Ulrica och hennes man på kvällen, det blev Onkel Ho igen (Onkel Ho är bra och eftersom jag skriver om det stället så ofta vill många som kommer hit testa :)).

Ulrica och jag hade gjort upp om byte på förhand (hon fick två böcker som jag tror att hon kan gilla av mig i utbyte mot ett av de glossiga magasin som jag saknar från Sverige) men hon överraskade med en hel påse – jag fick inte bara det utlovade magasinet utan en påse svenskt smågodis OCH Therése Granwalds Ty riket är ditt också.

Kastade mig över boken. Älskar. Mer om den en annan dag.

150725e

Berlin är en förvånande #grön stad, många många parker (om än inte alltid så välskötta, Berlin är nämligen en mycket FATTIG stad också).

Boken jag fick av Ulrica är min handväskbok den här veckan och igår gjorde den mig bl a sällskap i Rosengarten. I feel a new stamställe coming up 😉 Jag passerar Volkspark am Weinberg ofta, men jag har aldrig tidigare stannat till i baren uppe i rosenlunden. Vad kan jag säga? Kvällssol, 26 grader varmt, sjuttiotalsfunk/soul i högtalarna och bekväma stolar. Gårdagskvällen var fiiiin!


#läserjustnu – och lyssnar på

150706

Äntligen åter på jobbet, äntligen lite lunchläsning (i lite svalare väder – bara 24 idag, imorgon ska det upp på 33 igen). Jag är KÄR i Himmelsdalen!

…och äntligen hör jag såpass att jag vill lyssna på sommar igen. Två bokfavoriter har jag bölat till idag:
Nina Hemmingsson
Terese Cristiansson


Sommarlov med Kulturkollo – #vacker

Här skulle jag skriva världens kärleksförklaring /jaja, för umpte gången i ordningen/ till den fantaaaaaatiska Frida Kahlo under taggen #vacker – och så dog uppkopplingen i flera timmar (tippar på att Primacoms servrar tog ledigt en stund efter två dagar med uppåt 40 grader? Fick – jag kan inte avslöja detaljer, då måste jag lönnmörda er och äta upp era datorer – indikationer på att viktigare ”myndigheter” än så haft systemstrul p g a värmen idag…). Det är sent och imorgon ska jag jobba för första gången på tre veckor. Det blir kort-kort idag.

FRIDA! Hon var den första som kom upp i sklalen när jag tänkte ”vacker”. Hennes konst. Hon själv. hela hennes stil. Hennes värld (fylld av smärta, men åh huset, hur hon levde allt!). Hennes spännande umgänge. Hennes DAGBOK! Kronan i min Frida-samling.

friiiida1

friiiida2

Detta mexikanska ”dödsskåp” föreställande Frida och Diego köpte jag i Mexiko. Jag gillar det mexikanska förhållandet till döden! Det är kitschfint, det enda jag funderar över – alltid – är varför tittskåpsmakaren låter Rivera stå och måla på ett av Fridas självporträtt. Han var också konstnär, men hans bombastiska muraler är nåt heeeeelt annat.

————————-

Mer Fridaskrivet från förr


grafisk antropologi eller plain jäkla folkbildning på ren svenska

Helena påminde mig. Hon instagrammade en bild om böcker att ge bort. Tror jag.

”Ah, den där HAR jag ju, HUR kan Kunskapens frukt ha fått förbli oskuldsfullt oöppnad och oläst sedan oktober?” Beats me.

”Att ha den oläst känns lite som att ha en fin present att öppna” sa jag varpå Helena replikerade (ja, andemeningen) ”tro mig, det är det”. Ungefär.

150701a

Sagt och gjort. Jag tog boken ur hyllan och öppnade den ömsint, särade försiktigt kronbladen åt… (eh förlåt, jag parallelläser Fanny Hill och det gör underliga saker med språkbruket ska jag säga).

Omstart: Jag tog fram boken, noterade igen att Suzann sett till att få den signerad till mig (TACK! LIV HAR TAGIT I MIN BOK! MED KROPPEN!) och började läsa. Älskade, men svepläste ändå inte. Jag vet inte hur många instabilder jag postat med 1) mitt köksbord 2) mat/dryck 3) den här boken, men det är många. Det ska tas som en komplimang.

Grejen med den här boken är nämligen att den belyser det som så många i övrigt lärde fullständigt missar i rådande debatt (jag tycker att det reaktionära vinner mer och mer mark igen) – att jaaaa, vi är biologi, men TOLKNINGEN av denna biologi har svängt fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom århundradena. Jag stångar pannan halvt blodig ibland när jag försöker få en del av de där ”i övrigt lärda” människorna att förstå att det vi tror att vi vet inte alldeles nödvändigt går mot mer och mer ”rätt”. Miljö, lobby, rådande trender – allt gör att faktiskt kunskap ibland skyms och glöms till förmån för något som rent för stunden passar bättre. Kvinnlig kropp och sexualitet har genom århundra… tusendena varit en fullständigt galen tummelplats för folk som velat tolka, bestämma, rota och utrota.

VI ÄR BIOLOGI I EN SOCIAL KONTEXT

(och Liv är så pedagogisk att jag inte fattar hur någon kan läsa den här boken och fortfarande inte förstå det, fast de som skulle behöva förstå skulle aldrig få för sig att läsa boken)

knskpnsfrktegentligen känns det meningslöst att bryta ut en ruta av alla, jag vill bryta ut ungefär VARENDA ruta och visa men, äääh, det är lättare att du köper hela boken om du inte redan har den, just den här rutan postade jag för att den tidens tankesätt går rätt stick i stäv med senare tiders grej, ”män är kåta, kvinnor vill dricka örtte och tala känslor”

Det som skiljer Strömquist från de otaliga tyckare som presenterar sanningar på fejjan (och exempelvis i en del ”socialkonservativa” riksdagspartier…) är att hon tillhandahåller källhänvisningar. OTALIGA såna. OOOH detta glömda ord 😉 Detta glömda BRUK! Jag vill sätta den här boken i handen på mina mer förstockade bekanta och säga ”LÄS, och om du inte tror mig, eller Liv, läsa VIDARE! Kolla KÄLLORNAAAA!”.

Jag har läst det mesta förut, men inte samlat på det här snygga, effektiva och INTRESSANTA sättet. Du kommer skratta. Rynka pannan. Bli glad. Förbannad. Antingen läser du boken som förströelse/underhålling/”vanlig” bok, rakt av, eller så behåller du den nära som uppslagsverk, som inspiration till vidare letande – kanske rent av rota mer i källorna?

Full pott. En riktig favoritbok. Klockren. Liv och jag står inte alltid speciellt nära varandra rent partipolitiskt (och jag älskar inte alla hennes böcker som den här, men sen när gillar man per automatik allt en författare gör?), men när det kommer till den delen av samtid och politik som rör kunskapens frukt? All in.

—————-

Tycker du att jag var odrägligt vaginocentrisk nu? Ojämlik? Fitti…feminaziztisk? (sic!) SAKNAS DET FALLOSFOKUS?

Oh, si det går att råda bot på. Du kanske vill läsa Efter eget huvud – penisens kulturhistoria? Den svenska utgåvan är nog slutsåld, men du kan hitta den på bokbörsen eller på biblioteket. Misstänker jag.

(jag har svaga minnen av att jag gillade den också)


Lösenordsskyddad: lilla älskade gumman

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: