Londonmiljö

minneslistan, igen

Tips till mig själv – kanske till dig?

Jag lade aldrig nån beställning från adlibris hem till Stef, nu ångrar jag mig lite, men så dags nu. Vi får se, risken är nog ändå ganska liten att jag lämnar Sverige utan att handla några böcker.

Saker jag suktar efter just nu:

Lisbeth Larsson – Promenader i Virginia Woolfs London

Jerker Virdborg – Skyddsrummet Luxgatan

Olivia Bergdahl – Efter ekot

Giulia Enders – Charmen med tarmen (ja, jag vet att den är tysk, jag har bligat på den i ett år nu, men jag ger mig fortfarande inte på fler tyska böcker)

Mattias Hagberg – De användbara (hans Rekviem för en vanskapt var purt fantastisk)

Annonser

Granne med döden

Njuter av en ledig eftermiddag efter en period med myyyyyycket jobb. Det trista med myyyyycket jobb är att jag sover så kasst. Vaknar mitt i natten, ligger vaken några timmar och är sen som en zombie (nä, det var elakt mot zombiepopulationen) när mobilen börjar tuta vid 6.15.

Ibland kan jag nyttja den där vakentiden till att läsa, ibland inte (om jag känner att jag kanskeKANSKE skulle kunna dåsa lite så vill jag inte väcka mig själv ännu mer genom att läsa, hårfin avvägning). Nu är detta en bokblogg (eller brukade åtminstone vara), inte en insomniablogg. Enough whining!

grannemeddodenVi har tagit en paus från varandra, kriminalromanerna och jag. Eller: hade. Jo, så var det länge, men så landade Granne med döden hos mig för ett tag sedan och jag kände ett ”hm…!”. Jag gillade Marwoods första, Onda flickor, och anade att hon faktiskt kunde vara allt annat än ett one-hit-wonder.

Vi har ett hus i en ännu-inte-så-glamorös-del-av-London. Det är den typen av hus dit folk flyttar som kanske inte vill vara så sociala. Vill eller kan. Ett hus där man kanske inte stannar så länge, av en eller annnan anledning. Fast en av hyresgästerna har bott där sen hon var barn. Den snikne hyresvärden skulle gärna kasta ut henne, men han kan inte. Hon är besvärlig. Hon vill ha såna där lyxiga saker som fungerande avlopp till exempel. Ja, hon bor i källaren, så det är hennes lägenhet som råkar allra mest illa ut på grund av de där igenslammade avloppen.

Det stinker. Det är den hetaste sommaren på länge och när avloppet RIKTIGT sätts igen och Vestas golv blir förstörda så stinker det rentav… LIK. Nån i det lilla hyreshuset har visst en riktigt riktigt kladdig hemlighet.

Granne med döden är inget för den äckelmagade, kan vi säga. Det är ingen mys-spänning. Det är en gräslig, fantastisk, spännande och välskriven historia. Marwood kliver upp på tronen vid sidan av Belinda Bauer för mig. Granne med döden känns inte lika annorlunda som Onda flickor, men det är ändå ”kriminalroman med den där extra twisten” som gör att jag lockas.

——————–

Knappt hade jag lagt ifrån mig den här boken förrän det damp ner ett mail om Crimetime Gotland. BÅDE Bauer och Marwood (pseudonym dock, tippar på att Serena kommer dit som Serena-Alex) ska dit ihop med en hel BUNT andra namnkunniga författare. Denise Mina, Anne Holt och Katarina Wennstam tillhör också favoritförfattare som ska dit. Oh!

Jag har aldrig varit på Gotland. Gotland i augusti låter MUMS, men jag tippar på att det är snudd på kört att hitta hotell till annat än hutlösa priser där då.


HM (pun intended) – vad kan vi göra av King Lear?

Allra hemskaste syster_2

Allra hemskaste syster av Lina Forss, en King Lear i nutida bratförpackning med en svensk klädkedjeägande familj i centrum. Ja, inget dumt upplägg alls, det fångade åtminstone min blick även om det rosa omslaget fick mig att skygga. Lear-referensen vann ändå. Jag köpte boken och tänkte att den var light men ändå fångande nog att funka finfint som pendlarbok.

Kungen i detta drama är Kurt Leander, ägare till storföretaget Firman. Han är svårt sjuk och Firman måste delas mellan de fyra systrarna Cornelia, Gabriella, Regina och Alex. Frågan är bara hur? Patriarken samlar sina fyra döttrar och meddelar att den som älskar honom mest ska bli rikast belönad.

Så ställs syster mot syster i kampen om makten över modeimperiet, en kamp där två av systrarna Gabbie och Reggie jävlas idogt med varandra och den självklara tronarvingen Cornelia. Cornelia gillar inte att strida men däremot så gillar hon syrran Gabbies man och han gillar henne. Lite för mycket. Men i krig och kärlek är allt tillåtet – så länge det inte läcker ut i pressen.
Under tiden Kurt Leander förtvinar av sjukdom åser han striderna och smider egna planer som ska eka bortom hans bortgång.

Intressant upplägg – check, enstaka otroligt snyggt skrivna passager – check, ljuvligt lockande (om än snobbiga) Londonreferenser – check, men ändå faller jag inte för helheten. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som skaver, men när det plötsligt efter en låååång transportsträcka bränner till i vissa relationer så är det slut på boken. King Lear-upplägget med en bunt döttrar och andra ”givna” roller runtomkring gör dessutom att en del av karaktärerna som finns där för just det upplägget inte finner någon naturlig och riktigt intressant del i historien, de just bara finns där. När jag läste efterordet insåg jag att Lina verkar vilja fortsätta att skriva om familjen Leander, så de blekare karaktärerna kanske utvecklas i kommande böcker. I dagens hetsiga succé-geeeeenast-or-else-klimat i bokbranschen så undrar jag lite stilla om det ens blir fler böcker om Leanders? Vi får se.

Två av fem. Jag kanske läser mer av Lina (hon har bl a givit ut lite YA, det kanske funkar bättre?) för att forska i var de där otroligt snyggt skrivna passagerna kommer ifrån, vi får se. Det finns potential.

…och jag är sugen på att dra fram min King Lear ur bokhyllan, det är bra. Komboläsning ftw!

Någon annan kommer att kunna fynda den här boken i bokträdet på söndag, hoppas den finner ett fint nytt hem (trots att en viss liten katt ätit på hörnen så den ser lite extra sliten ut ;))


it’s called a printing-press and it will change the world

Jag har fortfarande ingen TV, men jag har skaffat Netflix och jag glor på datorn. Allt är väl inte ryyyyykande aktuellt på tyska Netflix, men för mig som inte har orkat följa värst många serier de senaste åren så är det ändå bitvis en guldgruva.

henry8

Mitt gamla intresse för familjen Tudor till trots (eller kanske snarare tack vare – serien är väl inte känd för att vara heeeelt historiskt korrekt, och Jonathan Rhys Meyers må ha NÅT, men inte tusan är han Henry VIII) så har jag inte sett The Tudors förut. Jag försökte se första avsnittet för många år sen men när jag insåg just hur fel det blev (för mig) så lade jag snart av igen. Nu är mitt Tudor-intresse lagt lite i träda och hungern efter en serie med snygga kvinnor och män inblandade i lagom mycket snusk (och banne mig, inte bara hetero!) och intriger fanns plötsligt där. Jag är numera nog ointresserad av familjen Tudor för att orka ta felaktigheterna med en nypa salt.

Det finns långa trådar att läsa om allt som är felaktigt rent historiskt i den här TV-serien, men jag sätter högaktningsfullt på mig skygglapparna och njuter kostymdrama om en grym grym tid där vänskap t ex kunde innebära att man slapp bli ”hung, drawn and quartered” och baaaaara blev halshuggen för en (relativt sett) skitsak bara för att den som indirekt dömer en till döden råkar älska en. Om en tid där katoliker och protestanter dödade varandra i stark övertygelse om att ”vi har rätt”, ”nej, VI har rätt!” och folk dog frivilligt för en tro om att det garanterade en plats i paradiset. Där kvinnor och sexualitet var fullt legitima handelsvaror i alla samhällsskikt.
Såååå 1500-tal, eller… vänta nu? (uff)

Intressant är skildringen av Cromwell och hur han blir en sorts propaganda- och kommunikationsminister. Han initierar att smaskiga pjäser ska skrivas och framföras för att få folk att älska kungen och framförallt: att vilja lyda, han införskaffar en tryckpress som visserligen uppfanns långt tidigare än så, men som inte direkt var något välspritt än när han insåg potentialen.

Cromwell was quick to appreciate the power of the printed word. Immediately following the break from Rome in 1534, he launched a massive campaign of propaganda printing – in Latin for the few and in English for the many – witty, persuasive pamphlets encouraging unity, conformity and obedience to authority while attacking the Pope and Spain. Bibles translated from Latin into English followed and by 1545 every parish had its own copy. The onslaught continued through Edward’s reign, with over 100 titles appearing every year, many of which were filled with Protestant polemics. (mer HÄR)

(Nutid? JÄKLAR vad jag hade velat läsa den här familjens facebookflöde, det kan jag säga! Artiga men sylvasst formulerade twitterkrig mellan Cromwell och More, Anne Boleyns ändlösa selfie-tsunami på Instagram och ett antal år senare: Bloody Marys rättrådiga bränn-dem-på-bål-blogg [helt utan drinkrecept, det kan jag lova], ja jäklar.)

Jag hade en dryg hyllmeter litteratur om familjen T hemma i mitt f d kråkslottsbibliotek, det var få av dessa böcker som överlevde flytten, men jag har nån enstaka oläst som kanske kommer till heders igen nu. Vi får se.

(jag trodde btw att jag föll offer för en överaktiv hjärna som signalerade nåt frustrerat freudianskt när jag en sen natt tyckte mig se en lösk*k flimra förbi på Cromwells skrivbord, men nej då, det är tydligen en välkänd goof även om somliga påstår att det bara är en olyckligt vinklad fjäderpenna som stått på samma skrivbord i ett tidigare klipp. fjäderpenna. sure. ”har du en fjäderpenna i fickan eller är du bara glad att se mig?”)


Diaries of an Internet Lover

image

Nätdejting, sex och busiga flickor lät ju svåremotståndligt när boken tittade upp på mig från reahögen. Jag hade ingen aning om att Dawn Porter, numera Dawn O’Porter, är en ganska stor kändis i GB, men det är hon tydligen. Inser också att jag har en annan nyare bok av henne hemma i en olästaböckerhög. Hum.

Jag hoppade aldrig på Femtio nyanser-tåget, ingen av de liknande efterföljarna heller, så trenden med erotisk litteratur har gått mig förbi. Jag var ändå nyfiken, och rea är rea!

Nu kan jag inte påstå att erotiken i sig är det som är bra med den här boken (omslaget lovar mer än texten håller, det enda riktigt juicy är en trekant som hon sent omsider deltar i), den är snarare intressant ur någon form av sociologiskt perspektiv. Boken handlar om Dawns halvår på en internetdejtingsajt, hon lägger ut ett antal olika annonser som alla egentligen har samma budskap: bjud på lyxig mat och dryck samt spännande och lyxiga upplevelser så får vi se om vi får till lite sex sen. Vi läser mejlväxlingar, rapporter om efterföljande dejter och i vissa fall utvikningar om resor och sex. Hon bjuds på lyxiga middagar och resor till New York och Dubai. I Sverige rynkas det på näsan åt s k drinkluder, men detta tar konceptet till en helt ny nivå.

Det är nog mest därför jag fortsätter läsa – hon är mig så främmande.  Så skönt skamlös i sitt självförtroende rörande såväl intelligens som utseende. Ofta förstår jag därför inte alls varför hon tycker att presumtiva dejter låter intressanta baserat på mejlväxling och vad jag har ÄNNU svårare att förstå är varför hon inte hellre helt enkelt splittar notan, avbryter och går hem än fortsätter en dejt med någon som visar sig vara närgången och motbjudande.

Hon definierar sig som hetero men dejtar och ligger med kvinnor också, även om det inte blir jättemycket av det i boken.

Godkänt men inte mycket mer. Roligt att titta in i en värld långt från min egen, extra bonus att läsa om lyx-London, men jag kan inte direkt säga att det gav någon väldig mersmak. Tyckte dessutom att konceptet kändes lite gammalt och gjort och det var inte undra på, boken är visst från 2006.


How to build a superstar

image

Caitlin Morans första roman fångade min blick. Det gröna. Kängorna såklart. Jag var (är) ingen övertygad dyrkare av denna skribent (jo, live gillar jag henne. eller TJUSAS. hon lyser.) men många av mina vänner är det på ett sätt som jag så gärna vill förstå.  Jag vill vara MED! Med i GÄNGET.

Fast jag kommer inte med i det gänget nu heller. Hon får till stycken som är så roliga att jag skrattar rakt ut ibland, men det räcker inte. Att hon skulle vara nån slags feministikon håller jag inte heller med om. Jag är helt enkelt fortsatt oförstående, och det är alldeles alldeles OK.

”My name’s Johanna Morrigan. I am fourteen, and I’ve just decided to kill myself.”

Nej. Tösen tänker inte begå självmord. Hon vill bara omskapa sig själv. Hon bestämmer sig för att bli Dolly Wilde. Johanna/Dolly är uppvuxen i en fattig fembarnsfamilj i Wolverhampton. Hon snattar kajal, lånar cd-skivor på bibblan och skaffar hatt. Hon skriver bra. Hon är smart. Hon är rapp och har humor. Som Dolly blir hon snabbt en profil i en av de unga coola blaskorna, hennes sågningar är cyniska och legendariska.  Hon är hungrig och tar för sig av ALLT. Gör hon det för sig själv, eller för nån annan? Bygger hon verkligen ”rätt” flicka, en flicka för SIG?

Spänningen är förmodligen oliiiiiidlig. Ni kan inte ALLS räkna ut sensmoralen va?

I förordet skriver Caitlin ”detta är INTE jag. VAR inte jag.” – ändå är det så de flesta, inklusive Linda Skugge, tycks tolka det. Som att det är memoarer. Apropå Skugge så rynkade jag pannan lite när jag läste hennes text om boken. Proffsens vanligaste kritik mot oss bokbloggare är ju den att våra texter om böcker handlar mer om oss själva än om böckerna och… ‘nuff said. No further comments 😉

Igenkänning då? Klasskrockar såklart. Oh, några scener där Johanna/Dolly möter den burgne KK:ns snobbiga vänner… AJ, det gjorde ont i mig att läsa. Insikten om hur jag också FORTFARANDE går in i nån slags clownroll för att liksom visa att jag inte bryr mig. Min s k klassresa är i vissa människors ögon helgjuten, men en del ränder går aldrig ur. Det gäller bara att bestämma sig för vad en gör med de där ränderna. Jag väljer att bejaka dem, betrakta dem (inte utan en viss ömhet) men sedan förmana dem och mig själv att släppa sargen. Nääää jag gick aldrig på Chalmers.  Eller ens KTH. Det har gått bra ändå. Jag blev omsorgsfullt uppfostrad (hårt), men jag kan fortfarande inte de ”dolda” koderna – vilka regler ”ska” en strunta i etc.

Det skiter jag i.

Det går inte att omskapa barndom eller tonår i efterhand, men det går att göra sitt (förlåt: mitt) bästa, varje dag (med omtag ibland) för att inte fortfarande lägga hinder för mig själv genom att älta vad jag kan och inte kan, fick och inte fick. Här och nu, men med medvetenhet.  That’s my shit.


The House We Grew Up In

En av många diskussioner på Bokresan (ja, ni kommer eventuellt att få höra om den där resan ganska länge till, men den är årets stora bokhöjdpunkt för mig, inte ens Bokmässan kan i alla avseenden konkurrera) var den om chick lit. Vad ÄR det numera? Existerar det riktigt renodlat? Går det att ta sig ur genren och klassas som ”vanlig” författare? Är det ens önskvärt att göra det? Var Marian Keyes egentligen per definition mindre värd som författare än Nick Hornby i slutet av nittiotalet? Keyes skrev tidigt i sin karriär en rolig men också allvarlig bok om missbruk och behandlingshem. Är det mer oseriöst än att skriva om en fotbollsnörd eller en musiknörd? Är det genusglasögonen nu igen?

Feelgood kontra feelbad är också ett tacksamt ämne att debattera, där går diskussionsvågorna stundtals höga i olika hörn på bloggar och i diskussionsforum. Nån avskyr feelgood för att det är så orealistiskt, saker ORDNAR sig aldrig sådär fint i verkliga livet (men det är väl ingen läskunnig som tror det? är det? eller umgås jag med för smarta människor?). Nån annan anser att feelbad är deprimerande, livet är tungt nog ändå. Så kan vi argumentera i all oändlighet och det finns ju egentligen ingen anledning att sluta med det, för det är förtvivlat roligt att diskutera så länge vi gör det på ett konstruktivt sätt.

Själv har jag efter långt och moget övervägande kommit fram till två avancerade teser:
– ibland är jag sugen på nåt lättsmält
– ibland vill jag ha tuggmotstånd

Fantastiskt va?

thehousewegrew

Lisa Jewell är en f d chick lit-drottning som numera skriver, tja, vanliga romaner om du frågar mig. Hon skriver om glädje, sorg och relationer och hon använder en del flerstaviga ord. Hon kommer kanske aldrig in i finrummet, men jag tror inte ens att hon nödvändigtvis vill dit. Strunt samma.

The House We Grew Up In snurrar omkring familjen Bird. Mamma, pappa och fyra barn lever tillsammans i stort hus med ljuvlig trädgård i en liten lantlig stad.

Varje påsk njuter familjen av en rolig äggjakt – eller ja, egentligen är det kanske mamma Lorelei som njuter mest av hela spektaklet, att fixa och dona och gömma såna där glittriga chokladägg i vackert färgad stanniol (måste sparas! bra pysselmaterial!) i trädgården så att barnen kan hitta dem. Storasyster är snäll nog att låta de yngre syskonen hitta de flesta äggen. Äggjakten följs alltid av en härlig påskmiddag med familjen i det stora köket med AGA-spisen.

Så händer Livet. Familjen drabbas av något fruktansvärt och det är som fukt som letar sig in i små små sprickor – när vattnet fryser till is expanderar sprickorna och somligt faller isär fullständigt. Korrektion: det mesta faller isär. Alla har sina mörka sidor, dessa förstärks och det som möjligen kan adderas till genrens (förmenta?) oseriositetskonto är väl den vanliga invändningen: attans så mycket elände och konstigheter som kan tvingas på en enda familj. Å andra sidan så är det ett fenomen som icke förekommer i denna genre enbart, måste alla historier alltid befästas med önskemål om 100% diskbänksrealism? Nä, just det.

(Det där var eventuellt en övertydlighet från en fantastikälskares sida men å andra sidan: den alltid lika normkritiska Suzann – som jag själv med kärleksfull varsamhet lotsade ner i fantastikträsket för bara ett år sedan – knäppte mig redigt på näsan under helgen: ”Det heter inte OM zombierna kommer Siv, det heter NÄR de kommer!”)

Åter till boken. Familjerelationerna blir allt trassligare och ett antal år efter Den Förfärliga Påsken har de tidigare så tighta familjemedlemmarna knappt någon kontakt med varandra alls. Utan att vilja spoila alldeles för mycket kan jag avslöja att livet tvingar dem samman igen. Hur och varför får du ta reda på själv, men för mig blev det viktigt eftersom det är så relaterat till en av de jobbigare sakerna jag har tvingats göra de senaste åren. Hoarding-problematik. Svårigheten i att hantera en förälders bekymmer, komplett med sorg, frustration och enorma känslor av otillräcklighet.

Printz Publishing har givit ut boken på svenska: Fågelburen (en väldigt väldigt smart och snygg översättning av boktiteln).