ljudbok

Drakar utanför Åsele 

Ja vet int vars ja läste’nä, men hä va nån som tyckte att na’Stina använde mychä hittepåord och att hä va ju som roligt.

Tja, vi som har rötterna i samma trakter som Stina kallar det snarare ”dialekt”. Inte hittepåord.

Ni vet hur det har hänt att jag har skrivit att ”den här boken tyckte jag kanske mer om som ljudbok än jag hade gjort om jag hade läst den”? I fallet Bli som folk får det en ny dimension. Stina läser själv. Författaruppläsningar har vi pratat om förr. Bra ibland. Inte bra ibland. Stina? Oh, Stina. Hon har en perfekt läsröst, perfekt rytm och hon ÄGER ju detta. Språket! Jag njööööööt! Njöt och längtade till Ormsjö.

Där är Sandra som säger sig också ha gömt ett lik. Där är a Gun med sin älskare, och sedan barnbarnet hans, som tar över Zündappen och kanske mer än så. Och där är Fresias pappa som har vitt pannband och gärna jämför fingrar och tår. Och vad gör en blå wunderbaum utan snöre i en gäddas mage? Vem gör de riktiga björnspåren i dikesleran? Vad händer egentligen under brunnslocket?

Stinas noveller är fina och fula, de ger sommarlängtan eller en kall kåre utefter ryggraden. Jag har svårt att få ihop hur något som är så otroligt icke-insmickrande och ibland rent förfärligt kan vara så illans illans mysigt att lyssna på. Och igenkänningen, inte bara dialekten. Hur det inte ska pjåskas. Detaljerna. Plötsligt bara ÄR man i novellen. Och sen i nästa. Och nästa. Mycket begåvat.

Annonser

jag soffreser

På fejjan och instagram njuter jag just nu bilder från Tasmanien, Thailand, Barcelona och Österrike. Drömmer om egna kommande resor (två inbokade under 2016, om än inte riiiiktigt lika långväga och exotiska!). Och så har jag ljudboksrest, från Nigeria till Finland. Eller från livet som kvinna till livet som mumintroll. Nu är det inte samma lika att vara kvinna i Nigeria, London, New York eller Berlin, men en del ganska grundläggande upptäckter går genom alla kulturer fortfarande. Och att vara mumintroll? Oh, det är min vardag 😉

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie var från början ett TED-talk och är sålunda en ganska kort och kärnfull text, runt 40 minuter bara. Jag lyssnade på den uppläst av Katarina Wennstam. I tryckt form delas den ut till alla andraringare i gymnasiet. Det är bra! För oss redan frälsta är texten tämligen basic, men ändå väl värd att lyssna på.

Första gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. ”Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: ‘Du är ju för terrorism.'” Istället för att värja sig mot ordet bestämmer sig Chimamanda Ngozi Adichie för att göra det till sitt, och strunta i omgivningens invändningar om att alla feminister är olyckliga och ogifta manshatare, att feminism är något i grunden oafrikanskt och att riktiga feminister inte bär läppglans.

Julens bästa bokliga upplevelse hittills fick jag tack vare Tove Jansson, jag är så glad att Scylla påminde och att boken bara fanns där, redo att lyssnas på – omedelbar behovsuppfyllnad igen.

Trollvinter. Jag föll inte för mumintrollen som barn. Det var nog för blekt och subtilt för mig då. Jag ville ha Narnia och Katla, flygande drakar och talande mumier. Bokliga fyrverkerier! Men nu är det ju så att Janssons böcker har lager, så många lager, och NU njuter jag dem. Böckerna. Lagren.

Om att vakna mitt i vintern när hela familjen sover sin vintersömn. Om att inte kunna somna om och om att tro att man är ensammast i världen, i stort sett utan familj (även om mumintrollets familj ju ska vakna igen så småningom). Om att upptäcka, bit för bit, att så inte är fallet. Om att hitta oväntade vänner. Om att ta hand om varelser som kommer över bergen för att det är kallt och det inte finns mat där de bor annars. Ja, man kanske tömmer hela mammas syltförråd men det är ingen katastrof. Man kan koka mer sylt. Om att vara väldigt väldigt introvert och försöka lära sig att hantera en Hemul så extrovert att man för en stund tror att man MÅSTE åka skidor för att den övertygande Hemulen säger så, men att till slut lära sig ett förhållningssätt till det också. Om integritet. 1957 eller 2015, det är egalt. Vilken fantastisk historia.

Ännu en kort lyssning, bara lite över tre timmar, och fint läst av Mark Levengood.


Lördagsnjut och Lagercrantz

Gårdagens lugna (jag är riktigt patetiskt tokförkyld!) långpromenad tog mig till sagobrunnen – Märchenbrunnen – i Volkspark Friedrichshain som ligger på gränsen mellan Prenzlberg och just Fhain. Jag har ofta passerat parken via det jag lite felaktigt brukar kalla ”ringleden” (det är bara en halvring, men den går från Spree/Fhain förbi Prenzlberg bort till Mitte, nästan hela vägen till Hauptbahnhof/Moabit) och alltid tyckt att den ser lite sliten och ruffig ut. Tråkig. Som en ful DDR-rest. Så FEL jag hade! Jag gick genom parken tidigt i våras (snudd på i vintras), men sedan har jag aldrig återvänt och det är dumt, inser jag nu. Jag såg en bild på just Märchenbrunnen tidigare i veckan och den såg så skönt over the top ut att jag ville gå dit och se den. Fontänen ligger i ett hörn av den enorma parken.

(på väg dit förstod jag plötsligt var Rammstein-Flake växte upp – yes, jag läser fortfarande lite i boken varje kväll som roligt tyskatraggel – och kuggarna i skallen började snurra när jag kände igen gatunamn och platser som han nämner)

Fontänen ÄR over the top, helt underbar på ett förfärligt sätt. Det var gott om folk som satt och softade där. Helt klart en mysig plats att stämma träff på nån gång.

Parken är STOR och grön och erbjuder många skilda ”rum” – helt klart en plats att återvända till och utforska mer.

151003a

151003b

151003c

151003d

Jag tog en lång omväg hem förbi en massa gamla fula DDR-kvarter så som vi TÄNKER oss DDR-kvarter (anonyma slitna höghus). I höstligt kvällsljus blir alla gator fina på sitt vis.

151003e

————-

…och så har jag, precis som BBC-Maggan, just avverkat Det som inte dödar oss. Egentligen har jag inte mycket att tillägga till hennes text (utmärkt sammanfattning!) – det är onekligen årets boksnackis i Sverige. Jag kan tycka att David möjligen stundtals har agerat lite vääääl kränkt oskuld, det kan inte komma som nån enorm överraskning hur mycket bajs som skulle komma att kastas (han lär ändå skratta hela vägen till banken).

Jag läste en intervju med honom där han berättade hur han insett att det är sånt här som är hans grej. Att förvalta någon annans historia, må det vara en biografi eller en utbyggnad av ett redan tidigare existerande persongalleri, så som Salander et al. En insikt så god som någon! Jag tycker inte att Larsson var någon språklig gigant (men jo, han skapade en bunt spännande karaktärer) så David gör alls inget dåligt jobb. Godkänt, vare sig mer eller mindre.

Precis som Maggan lyssnade jag på den här boken. Det blev min första Sauk! Vojne. Jo, han är skicklig, men ibland blev det too much drama. Jag är nog en sån som gillar uppläsare som låter min egna hjärna stå för dramatiken. Som litar på att den lästa texten klarar det.

Och apropå Lagercrantz och att förvalta andras liv – jag uppskattade savant-temat, men kunde inte låta bli att le över hur han med stor sannolikhet återanvände kunskaper som han tillägnade sig när han skrev om Alan Turing. Igen: inget fel i det. Smart!


Elva dagar i Berlin

elvadagariberlin

Det händer att jag skriver små magsura fraser som ”den här boken hade jag velat läsa” eller ”den här boken hade jag nog tyckt bättre om som pappersbok” – men nu måste jag få hojta ett glatt ”den här boken ska man absolut lyssna på!”

Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av Håkan Nessers Elva dagar i Berlin, ni vet: jag bara högg på ”Berlin”, men inte var det detta. Det hela blommade ut i en skröna av ett slag som jag kanske inte hade väntat mig av Nesser (men då ska jag villigt erkänna att jag är långt från Nesserexpert) och just den sortens skröna är sällan vad jag söker – men just tack vare Nessers underbara uppläsning så tolererade jag det.

(hey, jag tyckte inte ens speciellt mycket om ”Hundraåringen” som ”alla” älskade)

Arne Murberg är inte alltid snabb i tanken, men han har ett alldeles eget sätt att ta sig an saker, så också ett äventyr i Berlin. Modern är borta sedan många år, när fadern ligger för döden avslöjar han för Arne att modern faktiskt lever. I Berlin. Hon rymde med en trubadur när Arne var mycket liten. Nu ber han Arne att söka upp henne för att lämna över en ask, en låst ask som Arne absolut inte får öppna själv.

Det må vara att Arne Murberg inte är något nobelprisämne. Men han är en god människa och när hans far på sin dödsbädd ger honom ett uppdrag gör han sitt bästa för att ro det i land. En komplikation är att uppdraget hör hemma i Berlin; Arne är ingen van resenär och hans tyska kunde vara bättre. Han preparerar sig noga och ger sig så småningom iväg. Väl framme i den tyska huvudstaden tar han sig fram med karta och på Guds försyn, åtminstone till en början, men hans snirklande väg korsas av både onda och goda krafter. En galen professor och en ung kvinna i rullstol, till exempel. Och ett par gula skor. Och en häxprocess.

Sagt och gjort. Men en bunt nogsamt inövade tyska fraser i skallen och lite euro i plånkan drar Arne till Berlin för att leta upp sin mamma. Adressen har många många år på nacken. Hur i hela fridens namn ska han kunna hitta henne? Och huuuur många kommer att lura honom på vägen? Arne har ju knappt varit utanför hemstadens gräns förut, och efter en olycka i barndomen arbetar hans hjärna på tämligen annorlunda vis.

Men i en stad som marknadsför sig som ”schräg” (galen) kanske det rent av är en fördel?

För ett kontrollfreak som jag är hela upplägget naturligtvis ett enormt ”vojne” (”det är bara en BOK Siv, bara en booook”), men jag älskar Arnes sätt att ta sig an det tyska språket i allmänhet och staden Berlin i synnerhet. Nu rör sig Arne mest i den västra (otroligt rolig Freudian slip var att jag först skrev fel så att det stod ”värsta”) delen av stan: mycket Charlottenburg, Schöneberg – INTE mina favoritstadsdelar (men Nessers, om jag inte missminner mig), men… bygones!

Jag började lyssna lite tveksamt, älskade boken mer och mer allteftersom, men när sista orden tonat ut landar historien ändå på en lite lägre nivå än jag under resans gång trodde. Det blir lite VÄL galet ibland, men slutomdömet är ändå ”mer än godkänt”, jag hade väldigt väldigt roligt tillsammans med den här boken.


Färjan tog Surtant ur Häxan

Jag kände mig verkligen som Häxan Surtant igår när jag dissade både det ena och det andra, men det var inget som inte lite snygg skräck kunde ordna till. Jag laddade ner Färjan i fredags kväll efter jobbet och gick sedan inte utanför dörren förrän jag hade lyssnat klart på den. Femton timmar. Femton timmar Färjan-fröjd. Det var första gången jag använde Storytel som annat än pur pendlarlyssning och det gav mersmak. Telefonen följde med överallt här hemma.

En finlandsfärja – lagom sliten och bedagad. Människor – lagom slitna och bedagade. En del ljuvliga, andra gräsliga. Snälla och elaka. Med på båten följer något som ingen riktigt hade räknat med och det blir blodigt. B l o d i g t.

Mats Strandberg! LOVE! Ingen kan som han skriva människor och dialog som jag bara suuuuger i mig. Detta var precis vad jag behövde nu.


veckans ljudböcker – deckare och ”jag förstår inte”

Ljudböcker är som bekant min räddning när jag tar mig till och från jobbet, men nu börjar det bli mer än så. Boken jag lyssnar på nu (nä, vilken det är får ni inte veta idag :-P) är så bra (och så lång) att jag lyssnar på den hemma också, istället för radio. Det är första gången hittills i min nymornade ljudboksälskarkarriär.

Om jag tar S-Bahn (det föredrar jag – U-Bahn spar 10-15 minuter från dörr till dörr men är alltid smockfullt, varmt och klaustrofobiskt) tar det ungefär 45 minuter från dörr till dörr. 2.5 km till fots. Perfekt ljudbokstillfälle. Med ungefär 1,5 timme lyssningstid per dag kommer jag ganska långt i böckerna per dag, det är skönt. Promenerar jag hem – och inte ska fixa ärenden som ”kräver” hörsel – får jag ännu mer lyssningstid.

detslutnaogat

Belinda Bauer är alltid ett säkert kort. Hon är dessutom en av de mest sociala och trevliga författare jag haft förmånen att kommunicera med, hennes sida på facebook erbjuder gott om interaktion och hon tar sig ofta tid till personliga svar och kommentarer. Hon har ovanligt få följare i förhållande till sin popularitet, det kanske är därför hon fortfarande kan ta sig tid – vad vet jag, men trevligt är det.

Det slutna ögat var inte min bästa Bauer, men den var väl godkänd. Det har varit lite ostadigt väder de senaste veckorna (tja, det börjar bli höst) och på något vis matchade lyssningen allt det grå. Den kändes grå grå grå och tung. Ibland för tung för mitt nuvarande humör.

Fem fotavtryck är det enda som bevisar att fyraårige Daniel någonsin varit där. Och nu är det allt hans mamma har kvar. Varje dag vaktar hon de små avtrycken i cementen. Polerar dem så att de glänser. Glider allt närmare vansinnets gräns.

När ett medium så erbjuder sig att hjälpa henne, tar hon chansen. Vem skulle inte ha gjort det? Kanske kan han tala om för henne vad som hänt hennes son…

Men är mannen verkligen den han utger sig för att vara?

Många stickspår (det blir svårare för mig när jag lyssnar än när jag läser och enkelt kan bläddra fram och tillbaka), en ambitiös och lite extra mystisk plott för att vara Bauer. Jag TROR att jag kanske hade tyckt mer om den om jag hade läst den istället för att lyssna.

denvitastaden

Sååååå till en bok som hade fått mig att känna mig lite som en idiot på den tiden då jag fortfarande trodde att jag behövde tycka ”rätt” – Karolina Ramqvists Den vita staden tycks nämligen älskas och hyllas av alla utom mig. Jag är ofta tveksam till hennes böcker, jag kan sällan eller aldrig relatera till en enda person som hon skriver om, och jag börjar förstå att det är viktigt för mig. Det behöver inte vara huvudpersonen, men det behöver finnas NÅGOT, någonstans. Någon.

Hantverket är gediget, hon hanterar svenska språket snyggt och effektivt, men när de första lyssnade 41 minuterna hanterat kött, kött, kött, kropp, amning, förlossning, bebisbajs – ja, jag tappar intresset. Jag vet dessutom att det vidgar vyerna att försöka sätta sig in i någons liv om det är helt annorlunda än ens eget, men i fallet med Karin (tidigare gangsterflickvän som länge levt i lyx tack vare mannens brottslighet, nu är pengarna slut) tar och har hon tagit så många – för mig – konstiga beslut att jag tappar intresset på grund av det också. Just därför borde jag väl öppna skallen lite extra och bara låta historien strömma in utan att analysera eller döma, men nope.

Inte min kopp te.

Karolina lär klara sig utan mina hyllningar vart fall.

Karin? Jag hoppas att hon klipper sig och skaffar sig ett jobb 😉


Sommarlov med Kulturkollo – ljud

150730

Jag klarade som bekant inte Född fenomenal, så jag laddade ner Bombmakaren och hans kvinna istället. Reine Brynolfsson som uppläsare. Ooooooh! Oh för både återgång till LGWP och för Reine (ny uppläsare för mig). LGWP var Ställföreträdande Husgud i nästan tio år, men de senaste böckerna har jag inte läst. Jag tappade sugen när Lars-Martin dog. Nu hittade jag sugen igen och kan nog tänka mig att klämma även bommade böcker framöver.

Ljud. Sommarljud. Ja, ljudböcker använder jag ju gärna för att slippa höra tågslammer och turister, men det finns ju ljud man VILL höra också.

Svalor! SVALOR! Jag hör dem här också. Koltrast likaså. Ett ljud som det däremot är alldeles för länge sedan jag hörde är havsvågor mot strand. Det lär jag inte få höra inom snar framtid heller, tyvärr. Det finns en tid för allt, plötsligt kan jag få njuta sådant igen, vi får se!

En annan sorts ljud är ju ljudet av svenska. Jag är återförälskad i sommarprogrammen som jag lyssnar på via sr.se. Jag har hört många fina program denna sommar, de senaste dagarna är det främst två program som fastnat i sinnet, två sanna rockstjärnor (för mig).

Edvard Moser – ja, OK då, detta är norska, men vacker sådan. Edvard har fått nobelpris tillsammans med sin fru för upptäckten av var i hjärnan lokalsinnet sitter (och genom heeeela programmet tänkte jag på en viss god vän med mycket alternativt dito… men nu ska vi inte gå in på vem ;)) och det kan ju tyckas som en trivial kunskap, men si det är den typ av grundforskning som öppnar dörrar till ännu mer kunskap som vi verkligen verkligen VERKLIGEN kan ha nytta av.

Johan Rockström, professor i miljövetenskap. Herreminje. Går det att lyssna på karln utan att bli lite distanskär?