kriminalroman

Vad får man för 260 spänn nuförtiden?

Jo, detta (om man shoppar på rätt ställe):

En del vilda chansningar, en del som jag varit sugen på (bl a Netherland, Shakespeare Undead, Anathem) ganska länge, en del säkra kort som jag köper för att ge bort (mina två främsta bokstorasystrar behöver lära sig nåt nytt).

2-6-0 kronor.


roliga googlingar del 295260

foto: Håkon Eikesdal

Någon stackars informationshungrig människa har landat här efter att ha googlat på hur lång Jo Nesbø är.

Öööööh, hum, jahaaa.

Näe, något sånt kan man inte hitta här, men min bedömning är, tja, vad kan han vara – 181 cm kanske? Minns inte att hans längd stack ut så mycket att den var värd att notera. Å andra sidan så noterade vi inte mycket mer än hans Dr Martens och hans allmänt sköna utstrålning. Det kändes som om både K och jag blev ögonblicksförälskade när vi såg honom på bokmässan, vi satt där, stjärnögda, alldeles framme vid scenen och ville bara höra mer och mer av vad han hade att säga.

Han släpper nytt och fräscht på svenska snart, den sköne norrmannen-som-snudd-på-kan-allt (ekonom, fotbollsspelare, rock star – you name it. ”finns det NÅGOT du har misslyckats med?” med frågade Belfrage den där gången på bokmässan 2008, ”jaa då, men det berättar jag ju aldrig om” flinade Jo).

Den 25 januari landar Gengångare, den nionde boken om Harry Hole, på (skulle jag tro) otaliga sängbord. Jag gillade för all del Huvudjägarna men har längtat efter en ny Harry Hole-bok. Yes! Snart är Harry alltså hemma i Oslo igen efter en treårig sejour i Hong Kong (där han bl a bevistade det legendariska råtthålet Chungking Mansions – inte lika udda som Kowloon Walled City, men snudd på). Det var deppigt då, men som vi vet ligger ju inte det stora i att aldrig falla, utan att resa sig igen, igen, igen och igen.

Welcome back, Harry. Om jag vore singel och du inte vore en fiktiv figur så skulle jag utbrista ”MARRY ME!”. Du är tjurig och dricker för mycket men jag älskar dig ändå.


bokdagbok Egypten, 3-17/12 2011

Egypten var väldigt kallt och blåsigt (”välkommen till Alaska” – ja, fast på engelska då – sa en av snubbarna nere på stan till oss första kvällen… det var dubbla tröjor, halsduk och jacka som gällde när man skulle jaga kvällsmat, det hade inte blåst så mycket på över hundra år [men kite-surfarna var VÄLDIGT glada!]) men låg man i lä och struntade i att bada så fungerade det väääääldigt bra som läsplats! Hotellet hade två egna kameler (!) som strövade förbi med jämna mellanrum. ”Swosh swosh” sa det när de gled förbi med sina underbara barbapapa-tassar.

Jag hade – för en gångs skull – INTE tagit med något jätteöverflöd av böcker, så jag blev attans glad över att finna att hotellet hade ställt in ett antal bokhyllor i gymmet (!). Det mesta var på franska, ryska och tyska, men det fanns nog många svenska och engelska böcker för att jag skulle överleva och hitta en del riktigt sköna fynd. Lämnade kvar en del av mina böcker till hugade spekulanter. Boktokar, unite – alla som älskar att läsa vet ju hur eländigt det är att vara boklös.

Anna Bovallers ”Svärmaren”, inte hennes bästa men ganska OK. Denna fick bo kvar i El Gouna och var faktiskt borta redan dagen efter att jag ställt den i gymme… eh, biblioteket.

Blåsigt men solsäkert. Havet höll temperaturen 17 grader, fick vi veta av ett gäng dalmasar som tagit med termometer (typiskt svenskt? :)). Detta var det coolaste men också det kallaste lässtället, en smal landtunga mellan hav och lagun. Nydelig.

Den här boken hade jag ENORMA förväntningar på…

…jag kämpade i ett par dagar men, nej, den var inte alls vad jag trodde. Inte dålig, men bara alldeles fel just då. Jag hade hoppats på något svartare, mörkare, mer Metro 2033-2034. Gav upp efter 300 (!) sidor, men återupptar den med stor sannolikhet senare. Nån gång.

(här njuter jag av bok och mojito inne i Hurghadas marina, det var så kallt och blåsigt att vi skippade stranden helt denna dag)

Men den HÄR då? Jo, alldeles OK, men inte i närheten lika fantastisk som ”Bleeding Heart Square”. Hade jag HELT misslyckats med urvalet denna gång?

Nej, det hade jag INTE, för denna lilla rookiepärla var oväntat fantastisk. Nördig, mysig – ja, fantastisk. Både K och jag älskade den, och köpte ett ex i julklapp till Ks boktokiga moster. Det är ett gott betyg.

Var vi möjligen sist av alla i hela Sverige om att läsa den här då? Jag vet inte HUR länge den har legat oläst, men när en bok blir så otroligt upphaussad törs jag nästan inte läsa den. Den lät på förhand lite väl mycket klämkäck buskis för min smek, men den var ju smårolig. Stark trea.

(denna fick också bo kvar i El Gouna, och försvann också ganska snabbt från hyllan)

Herr Koontz femte del om Frankenstein då? Tja. Ja. Njä. Jag var plötsligt sugen på CHICK-LIT! TACK alla engelsktalande våp ( 😉 ) som hade lämnat godsaker som jag kunde låna.

Jenny Colgan är ett säkert kort. Inte fantastisk, men en trevlig stund. Det tog en dag på stranden att läsa den, sen var den tillbaka i lånehyllan.

DETTA var en oväntat kul bok, måste jag säga. Jag har skytt den som pesten förut, jag trodde att den bara var ”mushy mushy” och mittendelen (i Indien) var väl aningens… ja, lite väl flummig, men resten var ganska kul. Elizabeth Gilbert har skön humor, jag blev glad när jag kom ihåg att jag har en oläst bok av henne (Stern Men) här hemma..

Yes yes yes YES! Tess Gerritsen visade sig vara ett storfynd. Författande läkare med känsla för sjyssta kriminalromaner i sjukhusmiljö. Jag kommer att leta upp ungefär varenda bok jag kan hitta av henne i fortsättningen.

…och till sist Jane Fallons senaste. Inte lika rolig som de jag har läst av henne förut, men inte tokig alls. Har halva boken kvar (det råkade komma annat emellan), men kommer helt klart att läsa ut den.

Så var det. Det blev en del läst, trots att vi faktiskt FICK en dag i Kairo och två i Luxor (då blev det inte mycket läst). Inte den bästa semestern någonsin, men väldigt väldigt skön och välbehövlig på sitt vis.

God jul!


är jag den felande länken ner till mörk jord?

Ah, så vitsig jag kan vara. Inte.

Efter en låååång period med många serieromaner, skräck och zombies läste jag plötsligt två kriminalromaner på raken. Kategoriseringen ”kriminalromaner”, och i viss mån dess undergenre ”seriemördare”, var emellertid i stort sett det enda de hade gemensamt (det behöver nödvändigtvis inte betyda något negativt, även om den ena var aningens bättre än den andra).

Belinda Bauers ”Mörk jord” var ett kanonkap av Modernista! Det är annars vad jag skulle kalla för en typisk ”Minotaur-bok” (Minotaurs urval av brittiska kriminalromaner är snudd på alltid lika med HÖG kvalitet för mig och många andra).

Modernista presenterar förvisso OFTA en väldigt intressant utgivning, men den här hösten slår de snudd på personbästa någonsin i såväl variation som kvalitet.

För arton år sedan försvann Billy Peters. Man tror att man vet att en senare dömd seriemördare låg bakom försvinnandet, men kroppen återfanns aldrig och därmed fanns heller aldrig några bevis vare sig för mordet eller den ökände seriemördarens skuld. I nutid följer vi Steven, en tolvåring som har det väldigt tufft. Billy var, eller skulle ha varit, hans morbror, och hela familjen (den är inte stor, det är mamma, mormor, Steven och hans lillebror som bor tillsammans) färgas av det som hände.

Stevens mormor har nämligen aldrig slutat vänta på att morbror Billy ska komma hem igen, hans rum är en helgedom som icke får beträdas och Stevens mamma är bitter både på grund av sitt eget fattiga liv och det faktum att Billy tycks betyda ALLT för hennes mamma. Att vara en försakad och ensamstående dotter som samtidigt kämpar med att försöka försörja två pojkar är ingen lek. Respektive generation skvätter sin bitterhet ner på respektive barn och mitt i det där hittar vi alltså Steven.

Han löser det på sitt eget vis. År efter år, dag efter dag, gräver han i hemlighet ute på Exmoorheden. Han vill hitta Billys kropp och därmed ställa allt tillrätta igen, med barnets pragmatiska logik. Om han bara hittar Billy så kanske mormor kan få lugn och slippa vänta?

En dag kommer han på ännu en idé. Han skriver till Arnold Avery – psykopaten som avtjänar ett lååååångt fängelsestraff. Avery har många barns liv på sitt samvete, Steven – och alla andra – tror att Billy var ännu ett barn i raden. Kanske kan han få Avery att avslöja var Billy är begravd?

Jag antar att jag inte avslöjar något världsomvälvande om jag säger att den där korrespondensen förvandlar Steven till ett objekt för Averys sjuka fantasier. Steven är i fara.

Peter Robinsons ”En ovanligt torr sommar” slog ner som en bomb för ett antal år sen (det var inte Robinsons första bok, men det var hans första storsuccé i Sverige och i mitt tycke har han aldrig riktigt nått upp till den toppen igen). För mig blir Bauers bok en liknande upplevelse, även om jag hoppas att denna debutbok INTE är och förblir kronan på verket.

Den här historien är så snygg i all enkelhet. Smart. Spännande. Skrämmande. Svart och tuff. Huvudpersonen Steven (eller för all del någon annan i hans familj) har det sannerligen inte lätt, men i Bauers händer blir hans liv inte det pekoral det lätt skulle kunna bli.

Om det inte blir film av det här så är någon väldigt väldigt dum i huvudet.

———————————-

Film, eller åtminstone TV, skulle jag mycket väl kunna tänka mig att det också skulle kunna bli av Stefan Tegenfalks trilogi om Walter Gröhn och Jonna de Brugge.

Trilogin är en komplex historia med många många detaljer och huvudpersoner och jag tror att den – i TV/film-format – skulle vinna mycket på att bli en serie snarare än tre fristående filmer. Det är också så jag, med facit i hand, önskar att jag skulle ha läst den. Alla tre böckerna i ett svep, medan jag ännu hade alla stickspår och detaljer i färskt minne. Åh, den hade varit perfekt sällskap i stugan i Ormsjö!

Nu får jag känslan av att jag missar en hel del snygga drag i Den felande länken enbart på grund av att jag har glömt så många detaljer från de tidigare böckerna. Jodå, de FUNGERAR att läsa fristående också, men de här böckerna har väldigt mycket att vinna på att läsas i rätt ordning.

Kriminalkommissarie Walter Gröhn har inte varit sig lik sedan han blev fråntagen utredningen av de brutala morden på några av rättsväsendets viktigaste företrädare. Han beslutar sig för att ta semester och resa till Frankrike för att söka efter svar med hjälp av sina kontakter inom Europol. Även kriminalassistent Jonna de Brugge har blivit bortkopplad från fallet. Hon har dessutom en internutredning hängande över sig, förorsakad av att hon förhastat stormade en husvagn i jakten på den efterlyste Tor Hedman.

I väntan på att internutredningen ska bli klar, fattar Jonna ett ödesdigert beslut. Ett beslut som inte bara kommer att påverka hennes framtid inom polisen, utan också leda henne in på en mörk väg kantad av databrott, olagliga undersökningar och en mardrömsliknande jakt där hon tvingas kämpa för sin egen överlevnad.

Tegenfalk kommer i mitt tycke inte upp till Belinda Bauers nivå, men i en svensk liten insjö-snudd-på-ankdamm av kriminalromaner där polisernas privatliv stundtals tar mer plats än fallen i sig så är han uppfriskande i sin relativa privatslivskarghet. Jo, vi får LITE privata ledtrådar om Jonna och Walther (- och de är i viss mån väldigt överraskande i den här boken!) men det är långt från det vanliga operalyssnandet, dagiseländet och whiskypimplandet. Tack för det, Stefan!


Evert Bäckström exporteras västerut

Ja men VOJNE, av alla LGWP-karaktärer som kan exporteras så är det just EVERT som får äran. Den självgode, förfärlige och kriminellt feltänkande Evert. Huvva. Men jag antar att de tycker att kriminalgenren redan är nerlusad av coola pumor som Anna Holt, eller tänkande melankoliker som Lars-Martin, burdusa Jarnebringare och – tja. Ni vet.

Linda – som i Lindamordet och Den som dödar draken är faktiskt de LGWP-böcker som jag tycker MINST om (Palmesviten är klart bäst om du frågar mig), men grattis ändå till herr Persson. Och ograttis till oss andra.

Nu när professor Persson är pensionär så anser han nämligen, enligt en intervju jag läste ganska nyss, att han skriver nästa kriminalroman när han får ont om pengar och det lär ju inte direkt hända i brådrasket. Damn.

Nu är den stora frågan – VILKEN amerikansk skådespelare kan axla Everts med största sannolikhet skitiga och mjälliga mantel? Danny deVito? En töntifierad Kevin Spacey? En John Malkovich satt på ”super-size-me”-kost? Eller rent av farbror Schwarzenegger? 😉


svennebanan-jaget

Jaha, nu är det så där igen. När Hans Koppel (Petter Lidbeck) släppte ”Vi i villa” var det hausse hausse, den var såååååå bra. Jag tyckte att den var knas-skön men obehaglig och hoppades verkligen att vårt nyinköpta hus inte låg i DET kvarteret. Följande två böcker – som ska vara av liknande kaliber – har jag INTE läst. Än. Kommer jag att läsa? Säkert. Nån gång blir det ett plock på bibblan.

Nu släpper han en thriller, ”Kommer aldrig mer igen”, och genast blir den sågad. Ja, kanske inte av alla, men de tidningar jag har skummat på sistone har varit VÄLDIGT svala i sina omdömen. Jag hade redan bokat den på bibblan (jag bryr mig sällan om tidningarna) och fick hämta den för drygt en vecka sedan. För mig var detta en bladvändare. Stor litteratur? Nej, förmodligen inte. Helt OK thriller jämfört med samtida svenska ditos? Absolut. Bara det att jag (jag, parallelläsaren!) läste ut denna bok innan jag ens började på den så hett efterlängtade ”Drakens år” av Thomas Kanger är ett gott betyg.

Svennebanan-jaget fattar som vanligt ingenting. SÅ bra var väl inte ”Vi i villa”. Och SÅ dålig var väl inte denna? Jaja. Strunt samma. Jag är nöjd!

Mike Zetterberg bor med sin hustru Ylva och deras dotter i en villa strax utanför Helsingborg. En fredagskväll kommer inte Ylva hem som väntat efter jobbet.

Först tänker Mike att hon tar ett glas vin med sina jobbarkompis men när hon fortfarande inte kommit hem nästa morgon blir Mike förbannad, hon är väl hos den där hon var otrogen med förra året men kunde väl åtminstone ringa!? Hela dagen går utan ett ljud från Ylva och så småningom inser Mike att någonting måste ha hänt henne.

När han till slut anmäler sin hustru försvunnen riktas misstankarna snart mot honom själv.

Vad ingen vet är att Ylva fortfarande är i livet, och hon befinner sig bara ett stenkast från sitt eget hem.

Boken har en del logiska vurpor (inte vurpor, men saker jag ställer mig frågande till) som jag inte kan ta upp här utan att avslöja för mycket, men den var spännande och riktigt riktigt äckel-otäck-nasty. Snutarna är kanske lite väl höhö-dumma a la Leif GW Perssons förfärliga skapelse Evert Bäckström, men… äsch. Boken är filmisk! Vilken film det skulle bli. Hu. Det känns som så självklart film-material att jag undrar om jag inte redan har sett den – men efter lite rotande i minnet så inser jag att ”nej, det har jag inte, vad konstigt”.

Tre-å-en-halv boktokflin av fem möjliga. Mer än OK sällskap en sömnlös natt!


ska man behöva bli sjuk för att skriva?

Nej, men det hoppas jag väl inte. Nu är jag i alla fall hemma i dag, jag blev jätterisig i går på jobbet, och naturligtvis så var just i går en sån dag då K råkade bli kvarhållen i ett möte till kl 19. Vid 17.30 var jag utslut och hade gjort mer än full dag både tids- och prestationsmässigt, så jag skrev helt sonika en lapp om att han skulle hämta mig i vilrummet när han var färdig, och så gick jag dit och small av en stund. Vådan av att pendla med en bil.

…men nu var det inte vårsnorande jag skulle gnälla om. Jag skulle ju skriva om böcker. En nyhemplockad triss i riktigt trevliga svenska thrillers.

(bereden eder på – förhoppningsvis – tre snabba inlägg som trillar in under dagen)

Först ut var Varg Gyllanders senasteDet som vilar på botten. Varg, mannen med det sköna namnet (men NEJ, ta bort vargsilhuetten ur namnet på omslaget! det blir bara pajigt) och den intressanta bakgrunden.

”En ensam hamnkapten tittar ut över havet där vågtopparna piskas vita av den annalkande stormen. Kryssningsfartyget M/S Vegas lanternor dyker inte upp i den nattsvarta horisonten som de brukar. Någonting har hänt ute på havet, en händelse som kommer att sätta kriminaltekniker Ulf Holtz på svåra prov både professionellt och privat. När utredningen drar igång tycks frågorna bara bli fler och fler, vem är den döde mannen utan identitet och historia och vad döljer besättningen?

Medan polisarbetet fortskrider och händelseförloppen långsamt klarnar för Holtz gör sig saknaden efter hans älskade Nahid påmind. Nahid Ghadjar, den unga kollegan som lyckades öppna den hårt tilldragna dörren till Ulf Holtz hjärta, för att sedan försvinna ur hans liv, och som ingen nu vet var hon är.

Kollegan Pia Levin kämpar med sina egna demoner och dras obönhörligen ner i sitt personliga mörker alltmedan hon utreder en familjetragedi som ingen tycks bry sig om. En hel familj har hittats död och utredarna misstänker att det rör sig om ett utvidgat självmord där mamman har mördat sin familj och därefter tagit sitt eget liv. Men det är något som inte stämmer och Levin börjar på egen hand utreda fallet trots ett kompakt motstånd.”

Pressekreterare hos Rikskriminalen, ett förflutet som kriminalreporter och marinofficer. Heltidsarbetande, pappa och författare. Tre böcker utgivna på lika många år. Det är inte illa att få det livet att gå ihop, men än så länge tycks det gå bra och eftersom jag älskar böckerna om Holtz och Levin så hoppas jag sannerligen att det fortsätter så också. Jag vill ha mer. Mycket mer.

”Eftersom jag arbetar där jag gör, bland landets vassaste kriminalpoliser har jag mycket gratis både vad gäller människor, detaljkunskaper och miljöer.”

Det där sistnämnda är guld värt för en nörd som jag. Det kan bli så otroligt tokigt ibland annars, och jag kan reta mig ohemult mycket på uppenbara (allra helst medicinrelaterade) detaljfel i kriminalromaner.

Jag stod först i kön (så snart jag såg att det skulle komma en ny Gyllander så kastade jag mig in i OPAC och reserverade) på denna tredje bok av Varg Gyllander, och om jag nu inte mister min magiska fingerstoppskänsla för att boka i rätt tid så kommer jag att göra det när bok nummer fyra kommer också.