kriminalroman

hur man använder nationaldagen på bästa sätt

Oiiii, jag började läsa Belinda Bauers andra bok i går, den är väldigt olik hennes första bok men den är ändå – gott och väl – bra nog för att jag ska bli glad över att kunna läsa hur länge jag vill i kväll. Sovmorgon i morgon!

Det småpratades om bokbloggardejt i Sthlm den 6/6? Någon som vet mer?

Annonser

Pythians anvisningar

SOM jag har väntat på att Jerker och Håkan ska knyta ihop säcken åt mig. Äntligen kom den så, Pythians anvisningar, den tredje och sista delen i trilogin om Victoria Bergmans svaghet.

Pythians anvisningar är den avslutande delen i trilogin med Victoria Bergman och hennes andra personlighet psykologen Sofia Zetterlund i huvudrollerna.

Genom själv-terapi försöker Victoria komma tillrätta med sitt splittrade inre. I slutet av arbetet återstår endast det starkaste av Victorias sju under-jag.

Victoria Bergmans dotter Madeleine är fortfarande samma gäckande skugga både för sina offer och för kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg.

Uttrycket Phytians anvisningar syftar på de hänsynslösa regelverk som ledarna i det hemliga pedofilsällskapet Sihtunum i Diasporan skapat. I takt med att Victoria Bergman blir psykiskt friskare kan Sofia ge sin älskarinna Jeanette allt bättre vägledning i jakten på männen som skadat inte bara Victoria för livet, utan även dottern Madeleine.

Upplösningen äger rum på en av nazismens mest beryktade avrättningsplatser, Babij Jar i Ukraina. Och inte heller nu är det lag och rätt som regerar.

Det känns som en bok – eller tre böcker då, för att vara mer korrekt – som varit jobbig att skriva. Jag kan bara hoppas att författarna inte har hunnit tröttna på varandra och på samarbetet, för det doftar mer, mycket mer. Samtidigt så känns den här boken mer splittrad än tidigare. Jag blir inte klok på om det är ett hastverk för att bli av med skiten eller om det är en önskan om att sätta en så fet prick över det berömda i:et som möjligt. Det kan möjligen bero på att jag min boknarkomani till trots begriper för lite om redigering. JAG kan känna att boken hade vunnit väldigt mycket på en ganska tuff genomgång av någon som är allergisk mot adjektivsjuka, för vissa partier är så tyngda av längtan efter att beskriva saker så noggrant som möjligt att de nästan blir lite komiska. För mycket.

”Lowynsky verkar vara en barsk, men sympatisk man och Hurtig tänker på sin pappa när han hör polismannens korthuggna svar på Jeanettes frågor. Inte bara för de ordkarga, förkortade meningarna utan också för den djupa basrösten och brytningen, samma hårda konsonanter och språkmelodi hans pappa använder de få gånger han talar språket”

Ser ni vad jag menar, eller är det jag som är onödigt petig? Det känns onekligen som om jag kastar sten i glashus, jag är själv väldigt ”pratig” när jag bloggar men det är ju just när jag bloggar. När jag skriver annan text sållar jag hårdare.

Boken snurrar mest av allt kring Victoria Bergmans egen självterapi. Hon kommer till massor av insikter och försöker – lika mycket som jag vill att nån ska knyta ihop trilogi-säcken – knyta upp sig själv. Jag förstår att det är en del av berättelsen som känns viktig att beskriva, att det kanske är dit Jerker och Håkan har siktat in sig på att komma hela tiden, men det blir lite för mycket av det också. För mig. Det finns så mycket annat jag hade velat ha mer av.

Men det är bara jag! Och det är fortfarande en bra bok, som avslutar en riktigt skön trilogi. Nu undrar jag bara vad herrar Eriksson och Axlander-Sundquist tänker göra härnäst.

PS och de där anvisningarna? Vart tog de vägen?


att göra det bästa av situationen, del 94529467

I kväll ska jag grotta ner mig i min mensighet tillsammans med en bunke Ben&Jerry och Pythians anvisningar. Good shit.


Massolit fortsätter att växa

Nyheter på Massolits facebook-sida i dag: den danska kriminalförfattaren Sara Blædel ansluter till förlaget. Det är inte en dag för tidigt att hon hamnar i fokus igen. Norstedts lyckades – om du frågar mig – aldrig få ut henne till oss svenskar så som hon förtjänar. Grattis Massolit!

I oktober kommer De bortglömda ut som första Blædel-alster från Massolit. Sara dyker dessutom upp på bokmässan (och jag har hotellrum! fattar ni? för första gången bor jag i Göteborg torsdag t o m lördag och slipper STRESSA runt på Bokmässan, jag har knappt fattat det själv än) i Göteborg i september – årets tema är Norden, så det passar ju bra med en av Danmarks vassaste författare då.

Lär mer hos Gunilla Wedding

Photographer: Flemming Gernyx, 2011


sträckläsning signerad Gyllander

…BOKSTAVLIGEN signerad, dessutom. Jag vann Varg Gyllanders senaste bok, Ingen jord den andra lik, i Massolis tävling på fejjan i vintras. Under veckan damp den äntligen ner i lådan, med ett ”grattis Siv” på försättsbladet. Kul!

Jag har medvetet dragit ner på läsandet av svenska kriminalromaner, dels för att jag som så många andra upplever att jag överdoserade fikande poliser och skilsmässobekymmer (välkända och i många bokbloggar uttjatade klagomål, jag behöver nog inte utveckla), dels för att mitt amazonmissbruk leder till läsande av snudd-på-bara utrikiska böcker, men Varg Gyllanders böcker om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin är uppfriskande små ankor i den svenska kriminalromansdammen.

Det krävdes 1,5 kväll/natt (…och då sover jag ändå mycket bättre nu än jag brukar ;)) för att läsa ut den, så den kvalar med råge in som sträckläsare de luxe.

Ett ansikte. Det var allt kriminaltekniker Ulf Holtz behövde. Vem var hon? Eller rättare sagt: Vem hade hon varit?

Skelettet är alldeles för ungt för att höra hemma i en vikingagrav, konstaterar Ulf Holtz, som kallats till utgrävningen för att undersöka det oväntade fyndet. Den rostbruna skallen med de jämna, vita tänderna släppte inte ifrån sig några svar. Hur hade en kvinna som dog för knappt femtio år sedan hamnat där? Och varför låg de vittrande skelettdelarna utspridda?

I den fjärde boken om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin ger sig Holtz ut på en inre resa för att hitta tillbaka till sin dotter och till sitt eget liv, och finna svaret på gåtan med kvinnan i gropen. Det blir en resa i tiden men också en balansakt på gränsen till det tillåtna, då det innersta av människans arvsanlag blottläggs med hjälp av ny teknik.

Forensisk teknik snudd på a la Tempe Brennan – hör ni det, alla älskare av Bones? Detta är Vargs fjärde bok, och den får dessutom en fyra i betyg. 4 av 5. Not bad at all.

PS jag gillar ju LGWP också, men kan inte låta bli att flina åt Vargs småfula passningar till den där professorn i kriminologi, ni vet 😉 Varg är pressekreterare hos Rikskriminalen, så jag antar att han haft ett och annat tillfälle att sucka över professorns sarkastiska och roliga men ofta absurt generaliserande uttalanden *host*


men i övrigt är hon nästan helt normal (åtminstone om man inte frågar hennes man)

Dagens boktweet:

”Jag skulle inte definiera mig som långsint. Men jag har fortfarande inte förlåtit Elizabeth George för att hon tog livet av Helen. 2005.”

(Kära Kristin, följ henne)

…hennes man? Ja, ni vet… HAN


Piratförlagets påskekrim anno 2012 – I skydd av skuggorna

Jag har tröttnat rätt kraftigt på de svenska deckarna. Jag reserverar/köper inte längre allt nytt av Nesser, Jungstedt, Edwardsson et al per automatik.

Några författare sticker emellertid ut. Jag gillar t ex fortfarande Karin Alfredsson, Carin Gerhardsen och Helene Tursten. Jag ser fortfarande till att läsa det mesta de skriver.

Först tänkte jag lite slentrianmässigt och lättlurat att ujujuj. ”I skydd av skuggorna” var ju skrämmande aktuell, en gängledare sköts nyss till döds innan han skulle vittna i en rättegång, men så insåg jag att ordvalet ”skrämmande aktuell” just på grund av den dödsskjutningen; njä. Gängvåld, hot och beskyddarverksamhet har blivit vardagsmat på ett jäkligt förfärligt sätt.

Man höjer inte riktigt på ögonbrynen längre (åtminstone inte jag), det har blivit ett med det allmänna eländesbruset i media och till och med den lilla byn i Värmland där en släkting bor fick sin beskärda del för nåt år sen när det Lokala Gangstergängets hus brändes upp av Ett Annat Gäng. Vart kan man komma undan? Inte ens i lilla snälla byhålan?

Nu var det inte samhällets förfall jag skulle älta, utan Helene Turstens tionde deckare.

Helene levererar. Irene Huss har kanske inte samma fräscha bett längre, tvillingarna (som också hade en förmåga att hamna i trassel ibland) har flyttat hemifrån, gamla stora hunden är död och utbytt mot något mindre, kollegerna på snuthäcken känns lite småtradiga – men Helene, som sagt, levererar. Det kunde lätt ha blivit ännu en Huss, som köps av de som alltid köper Huss, men på något magiskt vis så blir det spännande. Inte helt svårförutsägbart, men spännande, och som vanligt händer allt i ett Göteborg som är lockande och motbjudande på en och samma gång.

Ibland undrar jag lite trött hur många gånger en svensk polis med familj egentligen kan sväva i livsfara (blir det farligt för familjen Huss när Irene gräver i gängrelaterade mord samtidigt som hennes man köper en restaurang och vägrar betala en massa pengar för att slippa få den sprängd? gissa!) innan polisen i familjen byter jobb, men såna vardagsrealistiska tankar får man nog släppa om man ska fortsätta att läsa kriminalromaner, så det gör jag.