kriminalroman

De bortglömda

Jag brukade älska allt danskt. Jaa, till och med språket. Jag jobbade några veckor i Köpenhamn (augusti, tivoli, sol, glass, öl – what’s not to like?) i början av nittotalet och älskade det. Jag kollade på Nikolaj och Julie och älskade det. Mordkommissionen – aaaaaaah! Jag läste Gretelise Holm och Sara Blædel. Jag njöt. Sverige var Sverige, Norge var lite gulligt med Sejer och hans hund (yes, det var innan jag upptäckte Nesbö) men DANMARK. Vare sig det var Charlotte Fich på TV eller Louise Rick i Blædels kriminalromaner så var det lite coolare. Nä. Inte lite. Mycket. Rappkäftade, obekväma, coola kvinnor.

Nu har jag ruttnat lite på nordiska kriminalromaner (jag har inte ens läst superhero Nesbös senaste :-O) men när jag såg att Massolit hade plockat upp Sara så blev jag nyfiken. Norstedts gav ut de fyra första böckerna om Louise Rick, sedan droppade de henne utan att jag fattade varför och sedan glömde jag – förlåååååt – bort henne tämligen fullständigt.

De bortglömda är bok nummer sju om Louise, och det har hänt en hel del sedan jag senast läste om henne, det inser jag. Det är LITE irriterande, men Blædel skriver hyggligt fristående så man kan absolut börja här om man vill läsa om Louise men inte får tag på de gamla böckerna.

”I en skog nära Hvalsø hittar en skogshuggare liket efter en kvinna, men vem är hon? Ett stort ärr över halva ansiktet borde göra det lätt att identifiera henne, men ingen har anmält henne saknad och hon matchar ingen i polisens efterlysningsregister.

Efter fyra dagar har kriminalinspektör Louise Rick inte kommit någonstans med utredningen. Först när hon beslutar att offentliggöra ett foto på kvinnan får man ett spår att gå på: En äldre dam hör av sig och menar att det måste vara Lisemette, en förståndshandikappad kvinna som hon för många år sedan tog hand om på en av mentalvårdens institutioner.

När Louise kontaktar den nu nedlagda institutionen väntar dock en överraskning. Det visar sig att dåtiden och nutiden har en oväntad förbindelse, och när mördade och våldtagna kvinnor börjar hittas i skogen i samma trakt får Louise plötsligt bråttom att utreda vad som hänt innan det är för sent.”

De bortglömda sägs vara Saras bästa bok hittills – det kan jag inte riktigt bedöma. Det var så länge sen jag läste de fyra första böckerna, men jag får för mig att jag tyckte mer om hennes böcker förr. Det hängde nog väldigt mycket på 1) Köpenhamn 2) det dåvarande suget efter nordiska deckare. Det som har stillnat nu.

Det är en otroligt lättläst bok, en sån som flödar genom skallen, men den ger inte så jättemycket tuggmotstånd för den som är sugen på det. Det är som bekant en del, och andra inte. Det är ett gediget hantverk och jag kan rekommendera den här boken till en hel bunt kompisar som ännu inte HAR ruttnat på nordiska deckare (detta är fortfarande mycket bättre än till exempel hon den där som skänkte en prenumeration av Min häst till LGWP -även om just DET tilltaget renderade några humorpoäng i min bok), men för mig blev den faktiskt lite för blek efter Gillian Flynns veritabla jävelskapsfyrverkeri i Mörka platser. Det var kul att åter stifta bekantskap med Louise Rick, men nu tar jag nog semester från den här typen av böcker ett tag igen.

Va? Är jag irrationell som t ex läser brittiska kriminalromaner? Jo, jag vet. Kärleken består men föremålen växlar – jag är gravt anglofil och kan stundtals njuta av en snudd på medioker kriminalroman om den bara har vett att utspela sig i… tja, Cambridge till exempel. Just nu. Vem vet vad jag slukar nästa år? Stickbeskrivningar på rätromanska, kanske?

Annonser

a very very bright dark place

Ibland händer det där att en fullständigt nattsvart, förfärlig historia ändå blir så… upplyftande. Jag kan ärligt säga att det tog några sidor innan det kändes så. Först var det bara för svart-svart, det nästan tog emot att läsa, men jag hade en svag aning om att jag borde fortsätta ändå.

Libby Day är en ganska ensam kvinna. Hon är inte speciellt förtjust i folk. Hon är nog inte ens speciellt förtjust i livet. Det kanske blir så när ens mamma och två systrar mördas när man är sju år. När man överlever bara för att man springer ut och gömmer sig i snön och förfryser både fingrar och tår på köpet. När det är ens brorsa som fälls för morden. De s k satanistmorden. När man själv är huvudvittne, som sjuåring, och alltså är den som fäller sin bror. När pappa, den enda man har kvar, är en försupen fyllbult som inte duger nåt till. När man blir så jäkla ensam kvar.

I ärlighetens namn var väl inte allt så lätt innan den där natten 1985 heller. Pappa Fyllbult dök bara upp ibland när han vill försöka tvinga pengar av mamma. Mamma kämpar som besatt mot både depression och fordringsägare som vill sno den alltmer betungande familjegården. Ungarna går i trasiga kläder och maten är det väl lite si och så med.

Att vara ensam kvar efter en så uppmärksammad händelse kan ju också innebära en sorts vriden berömmelse. Liten söt flicka. Det samlades pengar. Omhuldades. Men tiden går och brottsoffren består. En dag tystnar musiken och nån annan flicka är mindre, sötare och mer synd om. Libbys fond börjar bli tom. Jobba? Nää. Libby ger efter och tar chansen att tjäna lite extra pengar genom att bevista en underlig fanclub, samtliga helt fixerade vid familjetragedin, en bunt privatspanare som har gett sig tusan på att hennes bror är oskyldig.

Det där blir ju inte så trevligt, det kan man ju ana. Libbys vittnesmål fällde hennes bror, hon har aldrig ens träffat honom sen han fängslades. Den där natten och det som hände då är en mörk plats, en mörk plats att hålla sig borta från. Inte tänka, inte minnas. Fast nu blir det ju så att om Libby ska få de där pengarna så måste hon tulla lite på det beslutet. Det hela förvandlas till en tragisk road-trip både geografiskt och tillbaka i det förflutna. Och OM nu brorsan skulle vara oskyldig så… ja jäklar. Då är ju mördaren fri. Mördaren är fri, och om mördaren nu är fri och får veta att Libby gör det hon gör…

Gillian Flynn. Mörka platser. 100% nattsvart feel-bad-bok. Jag gillar’t! Snyggt upplägg. Ännu en bunt pluspoäng till Modernista som visar sig ha Sveriges bästa deckarnäsor just nu. Vilken hiskelig tur att jag redan köar för att få låna Gone Girl på biblioteket!


”…har JAG beställt det här?”

Är det bara jag som ställer mig frågan i rubriken ibland? Jag kan bli riktig paff vissa gånger när det kommer ett SMS om att jag har fått paket från amazon. Jag är snål och kör super saver delivery (i e gratis frakt), då väntar de ofta in böcker med längre leveranstid och skickar allt på en gång. Helt OK. På samma vis snålar jag ofta och förbokar saker när de har bra pris – så ja, det händer att det tar flera månader mellan beställning och leverans. Inte tusan kan jag komma ihåg allt 😉

Man kan bli riktigt nyfiken när det kommer en STOR låda. Nu var den inte så tung, men oj vad stor den var. Hälften var brunt papper för att fylla upp kartongen visade det sig. Jahaja.

Illasinnade rykten låter gälla att kattägande boktokar ARRANGERAR bilder med sina fyrbeningar. I vårt hushåll behövs inte det. Med fyra katter är det snudd på svårt att befinna sig någonstans UTAN att en katt också är där. Gamla tant Iriis är dessutom redan en rutinerad bokbloggarkatt som vet att ingen bokbild är så bra att den inte kan förbättras lite till genom att hon deltar i den. Det tog inte många sekunder efter att jag hade satt lådan på bordet innan hon hoppade upp och åmade sig mot den.

Men har JAG beställt detta? På riktigt? En massa chicklit? Nu får Jonny vatten på sin kvarn.

OK, en stund senare minns jag hur det var. Jag ville absolut ha S J Bolton, jag ville absolut ha fraktfritt (man måste beställa för minst 25 pund) och de hade nån tokdrive på chick lit. Ergo – det slank med som utfyllnad. Inte mig emot. Jag är så trött att jag behöver nåt lättsmält. Vad jag INTE hade räknat med var att det skulle vara såna där gigaaaaaantiska pocketböcker som man knappt orkar lyfta (vad är grejen med det, liksom? det är ofta så med engelska pocket. stora. pocket, hör ni, pocket. FICKA. pocketböcker ska vara små och lätta. ju.) så frågan är om de ens får agera lättsmält sällskap i Grekland. Jaja, vi får se.

Marian Keyes har tacklat av betänkligt, men hon har pausat romanskrivandet några år (jag tror att hon gav ut en muffinsbok senast…?!) och jag tänkte ge henne en sista chans.

Ja, den HÄR boken kan jag med säkerhet både minnas och erkänna att jag har beställt. Jag blev riktigt förtjust i S J Boltons Nu ser du mig som jag läste för några veckor sedan. Jag noterade att det redan hade kommit en uppföljare, och vem var väl jag att försöka motstå den frestelsen? Man är blott en simpel biblioholist. So sue me.


par i ess

Jag är så trött på svenska mys-kriminalromaner (nej, inte ens Visby lockar i form av VISBY längre), men brittiska dito går finfint. Utan mys. Det kanske är det som är grejen, myslösheten.

Lacey Flint till exempel, hennes liv är allt annat än mys. Snut i London. Brokig – och bråkig – bakgrund, men hon redde upp livet och har skaffat sig en tillvaro som är ganska OK. Hon jobbar egentligen inte med det hon ALLRA helst vill jobba med (stölder? nope, det är inte vad hon drömmer om), men moonlightar ändå lite i en grupp som stöttar tonårstjejer som utsatts för våldtäkt.

När hon går till bilen efter ett samtal med en av dessa flickor får hon plötsligt en svårt skadad kvinna i famnen. En kvinna som dör en liten stund senare, liggande på gatan, med Laceys hand i sin. Kvinnan är svårt skuren. Lacey dras in i mordutredningen trots att hon egentligen bara är ett vittne och kanske bör behandlas som ett sådant. Märkligt nog så visar det sig väldigt snart att det är just Lacey som mördaren verkar vilja imponera på. Mördaren verkar till och med veta att Lacey var väldigt väldigt intresserad av Jack the Ripper som ung.

Hur många kvinnor – inklusive Lacey? – dör på jävligast tänkbara sätt innan nån får fatt på mördaren?

Åh. ÅH. Lacey är så cool. London är så MED, det är massor av London på bästa vis. Southwark. Camden. Ett par snygga och oväntade twister i handlingen. Jack the Ripper. Eftersom Jack fascinerar mig och jag älskar att läsa om gräsliga seriemördare så är det här en home-run för mig. Nu ser du mig. LÄS! (jag skrockade för övrigt gott åt Boltons kommentar om den odrägliga Cornwells tvärsäkra Ripper-teorier i efterordet)

*Pjooooooing* sa det, så susade jag iväg till amazon och köpte fler böcker av Bolton. Insåg dessutom – för en gångs skull INNAN jag beställde den igen 😉 att jag redan har läst en av hennes böcker. Den hade mer övernaturliga inslag, men jag föredrar faktiskt den mer jordnära snutvarianten. Lacey och hennes kollegor smakar mer.

——————————————————————

Det brukade vara Peter Robinson, Reginald Hill och Stephen Booth som fick äran att servera mina brittiska favoritmord, men nu börjar kvinnorna få ett ganska rejält försprång. Modernista går nämligen ur hårt och ger ut TVÅ riktigt bra kriminalromaner i samma veva.

Belinda Bauser bjuder inte på London, men hon har redan mitt hjärta sen förr. Det är både bra och dåligt – jag är positivt inställd till henne, men kan hon leva upp till mina höga förvätningar? Den tredje boken om den lilla byn på Exmoorheden, Shipcott, heter ”Ni älskar dem inte”, men jag måste säga att jag tycker mycket mer om originaltiteln: Finders Keepers.

Det är alldeles så det känns. Finders Keepers.

Du lämnar ditt barn i bilen, om så bara en liten stund? Om så på en plats där det finns andra människor i närheten?
Spelar ingen roll.
Hen är min, MIN!

Den första som försvinner är Jess. Jess är tretton år. Hon är lite grinig på pappa, relationen är inte den bästa efter att pappan bytt ut mamma mot en yngre kvinna. Pappa jagar, Jess sitter i bilen och lyssnar på musik. Det är kallt, hon fryser och är irriterad. Rutorna immar igen. Plötsligt skuggas den immiga rutan, dörren slits upp och Jess dras ut ur bilen och iväg.

Hon är borta, allt är tyst. Kvar finns bara en gul post-it-notis. ”Du älskar henne inte”.

Jess är den första men långt från den sista (rent krasst kan jag inte fatta hur folk kan lämna ungarna i bilen efter de första två fallen, men OK då, man ska inte analysera sönder allt), innan sommaren är slut har många förtvivlade människor funnit liknande lappar. Ingen vill ha lösen, det handlar inte om pengar – men vad handlar det om? Var är barnen? Var och när ska deras döda kroppar dyka upp?

Inget slår den första boken, Mörk jord, den gick på knockout. Det gör ingenting. Belinda Bauers böcker håller genomgående väldigt hög klass. Jag ser fortfarande fram emot nästa…! Jag såg en intervju där hon hintade lite lagom klurigt att Shipcott kanske hade HAFT sitt elände nu, att det räcker – men jag hoppas inte. Det borde förvisso finnas en gräns för hur mycket elände en såpass liten by kan råka ut för, men logik är överskattat. Ibland.

…men äsch. Hon får skriva vad hon vill. Jag har sett synopsis för ny bok som INTE verkar snurra runt Shipcott (det betyder ju inte per automatik att hon aldrig återvänder) och jag kommer att kasta mig över den också. No problem.

——————————————————————

Jag sover urkasst nu igen, men tillsammans med de här två pärlorna var sömnlösheten ganska OK. Bauer är eleganten, Bolton är köttigare. Jag gillar båda. Man behöver varierad kost, till och med i en godispåse fylld med kriminalromaner.


De korrupta

Lika hiskeligt trött som jag är på mysdeckare a la Läckberg, lika sugen är jag på LGWP-stuk, Roslund & Hellström, Karin Alfredsson m fl. Hittade Robert Kvibys De korrupta. Plockade med den till Dalarna. Gillade.

Stockholm 1989. Flera prostituerade kvinnor dödas men inga gärningsmän grips och polisen lägger ganska snart ner utredningarna. Kriminalreportern Annie Lander skriver på en artikelserie om morden. När hon, till skillnad från poliserna, talar med andra prostituerade om morden förstår hon att det finns kopplingar till en av stans mest exklusiva herrklubbar. Då tvingar tidningens ledning henne att ta tjänstledigt.

Annie fortsätter arbeta på egen hand. Hon lyckas ta sig in till klubbens inre cirkel där några av landets mäktigaste män tycks styra över mer än bara utbudet av konjak. Annie börjar närma sig sanningen, inte bara om de mördade kvinnorna utan också sanningen om sitt eget liv och det ouppklarade mordet på sin mor. Då försvinner hon spårlöst. Hennes man Max ger sig ut för att söka efter henne. Hans enda chans att förstå varför Annie är borta är att leta efter samma människor som hon. Gå i hennes spår. Och hitta de korrupta, innan de hittar honom.

Bitvis svidande aktuellt, komplett med på ytan renhåriga och rättskaffens högt uppsatta poliser (och en och annan som inte ens VERKAR vara renhårig), en Evert Bäckström light, sviniga affärsmän och klubbar för både inbördes beundran och ickeofficiellt beslutsfattande. Håll den här boken borta från alla eventuella foliehattar i omgivningen, annars kommer du att bombarderas av tusen och åter tusen teorier.

Mycket verklighet, en del påhitt. Catrine da Costa och Cats Falck gör ”cameos” (meta!) och det är en ”timestamp” i sent åttiotal som jag uppskattar – jag var i sena tonåren då och minns många av de verkliga händelserna som flätas in i historien väldigt väl.

Helt OK språk, helt OK tempo, helt OK idé och upplägg. För bra för en trea, ändå lite för lite för en fyra. 3.75? Jajamensan, jag kommer att läsa nästa bok också.


Något helt nytt inom spänningslitteraturen?

Alldeles så – ”något helt nytt inom spänningslitteraturen” – presenterade Bonniers boken ”Den sista goda människan” av A J Kazinsky när den släpptes på svenska hösten 2011.

Helt nytt? Knappast. Dinosauriens fjädrar. För den delen Änglar och demoner. Otaliga är de underhållningsböcker som mixar myter, mord och och cliffhangers (min favorit hittills är fortfarande Dinosauriens fjädrar, vilket påminner mig om att det borde komma – redan ha kommit? – en efterföljare. man hoppas.).

”Niels Bentzon arbetar vid Köpenhamnspolisen som gisslanförhandlare. Han är den som får rycka ut i desperata gisslansituationer när man fruktar dödlig utgång och han är van vid att möta både förtvivlade och rent ondskefulla människor. Men så ställs han inför något som kanske inte ens han kan rå på. Interpol larmar om en serie ovanliga mord som har inträffat på olika ställen i världen. Någon eller några tar livet av ”goda människor”. Det handlar om barnläkare, nödhjälpsarbetare och människorättskämpar. De döda är alla brännmärkta med ett nummer på ryggen.

Niels uppdrag blir att hitta och varna goda människor i Danmark. Men vem förtjänar egentligen ett sådant epitet? Niels får snart erfara att de till synes goda också har mörka sidor och börjar tvivla på människans inneboende godhet. Så möter han astrofysikern Hanna Lund och allting ställs på ända. Hannah menar att hon kan se ett system i de siffror som offren har blivit märkta med – ett system av närmast gudomlig karaktär. Det finns nämligen ständigt trettiosex verkligt goda människor i världen, människor som vi behöver för vår överlevnad – och nu har trettiofem av dem dödats. Niels inser att de har att göra med en mördare vars besatthet inte känner några gränser och fruktar att de inte kommer att kunna hindra denne från att döda världens sista goda människa.”

A.J. Kazinski är en pseudonym för filmaren och författaren Anders Rønnow Klarlund och författaren Jacob Weinreich. De har båda haft stora framgångar som författare i hemlandet Danmark. Den sista goda människan är deras första gemensamma roman.

Min inledning låter ju inte måttligt sur, riktigt så illa är det inte. Långt från. Det är väl bara det att jag blir så aptrött på branschens klyschigt överdrivna rubriker ibland. Det eskalerar. Bra böcker får inte tillåtas vara bara bra böcker längre, alldeles för många av dem ska lanseras med så stora gester att man till slut undrar om förlaget själva vågar tro på litteraturens egen bärkraft. För min del har det t ex blivit så att allt det överdrivna tjatandet om Lars Kepler vaccinerade mig effektivt FRÅN att vilja läsa en endaste Kepler-bok so far. Men nu svävade jag ut. Åter till BOKEN.

Jag ville ha en ren spänningsroman och jag fick det. Jag fick också bilder från spännande Venedig och ljuvliga Köpenhamn (och jag vill återvända till båda städerna, besöka kyrkogårdsön i Venedig och Assistens Kirkegården i Köpenhamn). Jag fick mer nys om en spännande myt (förlåt alla troende, men för mig är det en myt om än en spännande) från Talmud, om de 36 rättfärdiga människorna i varje generation som håller uppe jorden, världen, som hejdar apokalypsen. Om de alla dör går världen under.

För mig sa det ”pling” på sidan 136 av väääääldigt många sidor (det är ett gaska stort minus, vissa skeenden blir utdragna i det oääääändliga och det är en ganska tjock bok. missriktad välmening antar jag. författarna ville inte skära i spänningen. kan slå åt båda hållen. slog åt fel håll för mig i just den här boken.) och resterande 400 dito blev mest en resa för att se hur det hela skulle landa där jag misstänkte att det skulle landa. Välkänt trick. En del författare vill hålla oss på sträckbänken in i det sista, andra försöker få oss att känna att vi nog är rätt smarta som fattar redan tidigt i boken 😉 Jag tror inte längre att jag är smart när jag hajar tidigt. Jag funderar mest bara på det jag just skrev. ”Jaha, de vill få mig att tro att…”.

En perfekt bok när regnet smattrar på fönsterbrädan. Eller om man sitter i en solstol (helst utan smattrande regn då, men har man ett sjysst parasoll är jag inte knusslig, då funkar det också med regn). Ickekrävande cliffhangerknarkande. En trea.

Vart går den härnäst? Kristoffer står etta. Vill inte han läsa den går den till Houston om C är intresserad (nu undrar ni kanske varför jag kan tänka mig att skicka en bok över halva världen när den inte ens är i närheten av att vara perfekt? jo, men så är det. Ibland kan en inte-helt-perfekt-bok om en stad nära ens hem/hemland – t ex Köpenhamn – vara alldeles ljuvlig när man bor långt bort). Tredje alternativet är byteshyllan.

PS jag har alldeles för mig att myten om Tzadikim Nistarim förekommer i någon annan spänningsroman som jag har läst de senaste åren. Ja, apropå det där med något heeelt nytt 😉


Solig skuggsida (eller VM i kassa rubriker)

Sent i oktober 2011 landade en liten minisensation i min brevlåda. Belinda Bauers Mörk jord var fräsch, spännande och riktigt riktigt bra. I samma veva kom spridda larmrapporter (vi talar bibliofili nu! våra larmrapporter handlar inte alltid om pandemier och Eurons långsamma sönderfall) om att andra boken, Darkside (som inte helt ologiskt blev till Skuggsida på svenska) var något annat på det dåliga viset: inte alls lika annorlunda, inte alls lika bra. Mycket mer mainstreamdeckare.

Skulle du veta att det var en mördare du hade framför dig om du såg honom i ögonen?

Shipcott mitt i vintern är ett samhälle med stark sammanhållning, där ingen främling förblir obemärkt. Byns polis Jonas Holly blir därför i dubbel mening chockad när en äldre kvinna hittas mördad i sin säng. Hur kan någon ha tagit sig in och mördat henne utan att lämna några spår efter sig?

När utredningen övertas av en påstridig kriminalinspektör känner sig Holly snart åsidosatt. Ska hans första mordutredning vara över innan den ens hunnit börja? Och som om det inte vore nog är det någon i byn som anklagar honom för att tragedin har inträffat. Det verkar som om någon känner till vartenda steg han tar. Någon som tvivlar på hur han sköter sitt jobb.

När sedan ännu en person blir mördad övergår smädelserna i allvarliga hot. Förblindad av sin växande paranoia, av oro för sin handikappade fru och av den evinnerligt fallande snön, startar Jonas Holly sin egen desperata jakt på mördaren. Men hoten upphör inte. Och det gör inte heller morden.”

Jaha, var den nu så mycket sämre än Mörk jord? Nej. Jag tycker fortfarande att den avviker nog mycket från konceptet Brittisk Deckare 1 A (inget ont om dylika heller, för all del) för att vara ett litet utropstecken i sig. Stephen från Mörk jord dyker upp igen, men i en liten biroll. Man behöver absolut inte ha läst Mörk jord för att ha nöje av Skuggsida, men eftersom Mörk jord var så fantastiskt bra tycker jag naturligtvis att du ska lägga tassarna på den (också) ändå.

Jonas Hollys själsliv, en galopperande paranoia parad med sorgen över en hustru som tynar bort i MS, är kärnan i boken för mig (men LUGN, han lyssnar INTE på opera och dricker inte för mycket rökig whisky!). Morden är snudd på att betrakta som accessoarer. Den gräslige storstadssnuten som kommer dit och lever jävel är en katalysator som behövs för att få brygden att koka, men han är kanske lite VÄL dryg. Han är det som gör att boken ibland balanserar på randen till mainstreamträsket.

I september kommer nästa bok, Ni älskar dem inte – Modernista utsätter oss för veritabel granateld i form av Bauer. Jonas Holly är tillbaka, och hur han mår NU blir spännande att se (så mycket kan jag kanske säga utan att spoliera allt?). Bomba mig. I love it!

Modernista har alltid haft lite av en automatgenererad kvalitetsstämpel för mig. Belinda Bauers böcker känns på vissa vis mer Minotaur än Modernista, men om Modernista kan presentera en bunt riktiga storsäljare så ökar chansen att de OCKSÅ kan fortsätta att också ge ut det lite mer udda, det smalare som ännu inte hunnit bli en smash-hit. Det känns finfint. Belinda Bauer är tusen mil från Liza Marklund (som jag faktiskt inte förstår att folk fortfarande orkar med, men det är en annan bloggpost en annan gång) så förlaget är långt från penningdyrkarträsket än 😉

Solig skuggsida? Nä, det finns inte minsta lilla solglimt i Bauers andra bok. Solglimten i sig bestod väl snarast i att jag inte alls blev så där besviken på boken som jag kunde ha befarat att bli baserat på ”larmrapporterna”. Jag skulle snudd på ge den en fyra. Eller stark trea. Långt mer än bara ett fesljummet ”godkänt”, alltså.