kriminalroman

Snögloben

Det har sina sidor att vara ett konservativt vanedjur, speciellt när det kommer till serier. Jag lärde känna Maja Grå i det som var (den fristående) andra boken om henne, Döden på en blek häst. Det var vindlande korridorer i Oxford, universitetsliv. Dimma och mysterier. Att få kliva in i den världen var ett veritabelt fantastik-paradis för min inre anglomaniker. Redan i den boken lärde hon känna en människa som kunde ge henne en möjlighet till en ny karriär.

snoglobenI bok nummer fyra, Snögloben, har hon tagit den möjligheten. Majas speciella gåvor att se sådant om inte andra ser (hon har en väl utvecklad intuition, men inte BARA: she sees dead people för att parafrasera en av världens bästa filmade spökhistorier) är kontroversiella i poliskåren, men hennes vän från förr har sett till så att hon ska få en chans. Det är en chans för honom och hans kollegor också, de arbetar med särskilt svåra fall och kan behöva all hjälp de kan få.

Den nykomponerade gruppen kallas till godset Wytham Hall utanför Oxford. Det är vinter, snöstorm, och samhället lamslås. Mobiltäckningen är sporadisk. På Wytham Hall, halvt insnöade, befinner sig att tiotal bröllopsgäster, två utslagna vakter, en förvirrad hushållerska samt en djupt chockad brud och hennes tämligen sönderhackade nyblivne make. Nybliven och nydöd. Brudens tonårige son är försvunnen. Det är en katastrof i sig eftersom han är svårt blödarsjuk och behöver sin medicin.

Maja isoleras från sin älskade och världen utanför. Hon upptäcker att hon är bevakad, någon håller full koll på henne och mitt i allt så förstår hon dessutom att mordet hon är på plats för att undersöka har märkliga likheter (hur ofta får ett mordoffer fingrarna avskurna? hur ofta får FYRA mordoffer… ja, du hajar) med mordet på hennes älskades bror för många många år sedan.

Många säger att den första boken om Maja Grå, Styggelsen, är den allra bästa. Jag har äntligen bokat den nu! Jag vill se om Styggelsen-Maja är mer MIN Maja Grå än polis-Maja är. Amanda skriver nämligen väldigt väldigt bra, men jag tilltalas inte alls lika mycket av den här världen, trots magnifika gods och döda ädlingar. Jag är deckartrött, det ska något ganska speciellt till (något Flynnskt eller Bauerskt) för att jag ska nappa. Jag är just nu inte heller speciellt mottaglig för den där sortens ganska märkliga samband (inte helt ovanliga – det är en anledning till att jag har tröttnat lite på genren) när nutida mord har nära samband med våldsamma händelser i utredarnas/personer i deras närhets förflutna. Det är vare sig genomtänkt eller logiskt, men för mig fungerar det bättre när Maja kan ge de döda en röst i de där skumma universitetskorridorerna än när hon gör det som en del av ett polisteam. Konstvärlden och universitet var en plusfaktor i en ymnigt tilltagen bokflora som redan är fylld av spännande polisteam med udda sammansättning.

—————————————————

En fråga som har kommit upp såväl på skrivar- som på littvet-kurser i mitt förflutna är det där med format: vad är ”lättast”, roman eller novell? Det skenbart enkla svaret kan tyckas vara novell (”en behöver ju inte skriva så mycket”) men jag tänker tvärtom. Jag läser oftare romaner än noveller just för att novellformatet kräver så mycket av skribenten: att få till en knorr utan att ha haft flera hundra sidor på sig att kratta vägen för slutklämmen. Det exakta. Precisa.

Jag passade på att läsa Amandas Blå linjer också när jag ändå var igång. En Hellbergsk lördag. I Blå linjer serveras jag ett koncentrat av vindlande korridorer, passion, en lång tågresa (! – vad kan jag säga? min inre tågnörd förnekar sig aldrig…), ett utsökt språk och en snygg twist. Jag kan inte kalla mig för Amanda-expert men av det jag har läst hittills (tre romaner och två noveller) börjar jag känna att hon är en snudd på ideal novellförfattare för mig. Jag tilltalas inte till 100% av hennes deckarskriverier, men när hon blir mörk och tung i universitetsmiljö eller när hon ska sälja in en stämning på relativt få sidor; goddamn, få slår henne på fingrarna.

—————————————————

Blå linjer ligger på Mix Förlag och för två dagar sedan läste jag hos Swedish Zombie att Mix blir helt digitalt från och med nu. Oj! Mina sex noveller (nej, inte sexnoveller) i oldtimerformat som jag köpte på Bokmässan kan alltså komma att bli riktiga dyrgripar om fler novellförlag går samma väg!

”Från och med oktober månad blir MIX förlag ett heldigitalt vuxenförlag. I fortsättningen släpps alla romaner, noveller och kortromaner enbart som e-böcker.”

Spännande! Det är egentligen fullständigt logiskt både med tanke på förlagets primära publik (kanske inte 45-åriga konservativa vanedjur som fortfarande älskar skapelser av prassligt förädlad cellulosa) och formatet. En e-boksnovell är fantastisk som underhållning på t ex en kort tåg- eller buss-resa, en relativt kort text är helt OK att läsa i telefonen (jag har fortfarande några noveller kvar i min digitala gottepåse Bländverk, av någon anledning så läser jag dem bara när jag sitter på S25 från Berlin till Hennigsdorf och det ser just nu ut att dröja till nästa tillfälle. plut.) och med tanke på den där enorma bokfloran som jag skrev om några stycken upp så är en snyggt genomförd (jag litar på MIX!) digital satsning ett mycket bra skyltfönster för att till exempel marknadsföra debutanter. E-boksformatet erbjuder så många mer möjligheter än pappersböcker (jag vet – jag trodde inte heller att jag skulle komma att tänka så) när det gäller spännande utformning och extramaterial.

Min enda oro är biblioteken. Det rör och stör att det ska vara så svårt att få till en lösning som känns rättvis för dem prismässigt när det gäller e-böcker.

Annonser

Betraktaren

betraktarenBelinda Bauer väcker alltid mitt habegär. Hon gick ut hårt med Mörk jord, stagnerade sedan (enligt många) en aning med följande två böcker i Shipcott-trilogin (om de böckerna ska kallas stagnation så har hon en hög ”lägstanivå” tänker jag som gillade dem mycket) och nu är hon tillbaka med Betraktaren. Rättsmedicin i studentmiljö. Ja: HABEGÄR.

Patrick Fort, arton år, sorterar in under det som stundtals kallas högpresterande autism. Han har Aspergers syndrom. En tragisk händelse i barndomen har gjort honom besatt av döden och hans trasiga mamma har förtvivlat i många år över sonen – som hon aldrig förstår sig på – och hans fäbless för att samla på sig döda djur. Förlupna ord om döden som en dörr som bara kan passeras åt ett håll har slagit rot i Patricks hjärna. Han vill förstå vad som händer. Kan man hitta ledtrådar i kroppen? Syns något i hjärnan? Vad ÄR det för dörr?

Som ung vuxen börjar han studera anatomi. Att flytta hemifrån, anpassa sig till hård studietakt och interagera med andra studenter är svårt för nästan alla, för Patrick blir det en än märkligare upplevelse. Han är fullständigt ointresserad av det sociala spelet, han vill bara hitta sina svar.

Mannen som Patricks grupp ska dissekera har beslagits med en skenbart harmlös dödsorsak, men den minutiöst noggranne Patrick inser att något är fel. Att gå emot handledare och professorer kan vara svårt nog för vilken nybörjarstudent som helst. För Patrick, som har ett minst sagt eljest kommunikationsgränssnitt, blir det extra motigt. Vill det sig illa kan han mycket väl hamna i en obduktionssal själv. Han har trampat på HELT fel tår.

Jag hoppas att kritikerna tystnar igen. I en genre där det mesta som är görligt redan har gjorts så lyckas Bauer ännu en gång förse sin historia med en twist som går lite utanpå gängse berättarstil. Mörk jord kändes ny, så ”ny” som en kriminalroman nu kan bli. Jag tycker att hon på många vis gör det igen med Betraktaren. Hennes sätt att låta flera röster komma till tals är inte unikt, men det blir bra, så attans bra.

Belinda skriver på bok nummer fem. Bra.


Belinda om Betraktaren/Rubbernecker
———————–

Mörk jord
Skuggsida
Ni älskar dem inte


Livrädd

livraddS J Bolton är tillbaka med bok nummer två om Lacey Flint – Livrädd/Dead Scared. När jag insåg att Lacey skulle få åka till Cambridge den här gången blev jag milt sagt exalterad. Cambridge, med alla dess mytomspunna universitet, är en vacker liten stad (med mååååånga fina boklådor). Perfekt miljö för aka-porr, och en nästan lika bra tummelplats för seriemördare. Den vackra småstadsidyllen med snirkliga hus och det otäcka krypande paranoida. Kontrasterna som gör’et.

Universitetsstudier. För många är det klivet ut i vuxenlivet. Flytta hemifrån, kanske till en stad långt bort. Nya vänner, nya ovänner och en hiskelig press att lyckas.

När det handlar om Cambridge (eller för den delen någon av våra svenska prestigeutbildningar) så kan det också vara så att en landar där aningens utslut av pressen att ens ta sig DIT. Det är inte direkt som att en kan bestämma sig för att ”jag vill plugga medicin i Cambrigde, så då gör jag det då då”. Om det är svettigt att ta sig in på KI eller Handels så är det en sunnanbris jämfört med att bli antagen till de brittiska prestigeuniversiteten. Den ekonomiska faktorn är dessutom ännu tyngre där.

Hur kommer Lacey till Cambridge då? Jo, under täckmantel såklart. Det är inte helt ovanligt att pressade studenter väljer att avsluta sina liv, men i Cambridge har det gått i vågor som stundtals blivit så höga att polisen reagerar. Det är inte bara antalet. Det är klientelet och de spektakulära tillvägagångssätten. Närs det en självmordskult i stan? Blir unga människor infångade, inspirerade, snudd på hjälpta över kanten? Men vem i hela fridens namn kan ha intresse av det? Lacey blir Laura: en ung, vacker och lätt labil psykologistudent. Hon förstår inte ens själv vilket lockbete hon utgör.

Jag började läsa i ett lyckorus, men sedan dog det. Det var för rörigt, för många människor, jag tappade intresset. Boken fick vila i några månader innan jag plockade upp den igen, men som midsommarläsning fungerade den ganska bra. Det är fortfarande rörigt, det är fortfarande för många namn (för mig) att hålla reda på. Det är fortfarande liiiiite over the top, men paranoian fångar mig. Jag vill vem vem eller vilka och varför. Och hur, absolut hur. Lacey råkar (naturligtvis) väldigt illa ut.

Det blir en trea. Godkänt, med plus i kanten för fin miljö. Jag blev så förtjust i den första boken om Lacey att jag hade väldigt höga förväntningar på uppföljaren, förväntningar som inte riktigt infriades. Jag kommer med ganska stor sannolikhet att läsa fler böcker av S J Bolton, men eftersom jag rent generellt har tröttnat en aning på kriminalromaner så har hon en del att bevisa med nästa bok om inte hon också ska hamna på (den numera omfattande) listan över habila kriminalförfattare som jag spar till en annan gång för att de drunknar i mängden och konkurreras ut av känslan ”så många böcker, så lite tid”.


vad är ondska, del 6246754

ondaflickorJag fortsätter att göda min anglofili med ännu en brittisk kriminalroman och hamnar i ännu en liten sunkig kuststad med vidhängande sunkigt tivoli. Ännu mer av ung människa/unga människor dödar annan ung människa (det är omöjligt att inte tänka på Weirdo när jag läser – därmed inte sagt att romanerna är lika, eller att de känns som varandras kopior). Alex Marwood, Onda flickor/The Wicked Girls.

Barn och brott. Två flickor träffas av en slump, de lever i samma by men i vitt skilda sociala skikt. Innan dagen, japp – just den där första dagen då de pratar med varandra för första gången, är slut så är en annan flicka död. En fyraåring som ingen av dem egentligen känner eller har någon riktig koppling till. Hon hittas söndertrasad på de jävligaste vis och det tar inte lång tid innan Jade och Bel är fängslade, dömda och lämnade av omvärlden (inklusive de egna familjerna) att ruttna. Slump slump slump.

Tjugofem år senare kommer journalisten Kristy Lindsay till Whitmouth för att rapportera från den lilla kuststaden som skakas av en serie mord på unga kvinnor. Tadaaaaa. Hon kommer i kontakt med Amber Gordon som funnit en av de döda kvinnorna, och… slump, slump, slump.

Rubriken på det här inlägget avslöjar möjligen att det där med förlopp och skuld inte är helt glasklart den här gången heller. Gråtoner. Marwood serverar precis som Unsworth många twister – en del väntade, andra oväntade. Hon skapar spänning utan att riktigt trilla ner i det övermaga cliffhangerdiket. Stor litteratur? Njä, men det är en väl godkänd kriminalroman att sluka i hängmatta (vår! det är VÅR nu!), under duntäcke (jaja, vi kan allt om våren och därtill kopplade bakslag också), på tåget eller var du nu vill dyka in i en annan miljö en stund. Marwood och Unsworth gör mig sugen på att läsa fler kriminalromaner igen efter en ganska lång period av avoghet. Man kan invända att det knappast är ett självändamål att vilja läsa kriminalromaner men är det något jag vill ha mycket av i sommar så är det avkoppling. Jag brukar få det av välskrivna kriminalromaner.

Eventuella invändningar? Ja, det är kanske det där med ”slump, slump, slump” x 2. Det är en tämligen intrikat historia. Fast det är ju en bok. Underhållning. Jag kanske ska släppa min gråa ”öööhöhö, det DÄR var väl lite otroligt”-syn på samtiden en stund.

Boken refererar flitigt till bl a Mary Bell, och jag påminns om att jag FORTFARANDE inte har läst Gitta Sereny. Bör åtgärdas snart. MYCKET snart. ”Jag antar att hon hämtar från egna erfarenheter när hon [Marwood] ger kvällsjournalistik och skandalpress ett par välriktade kängor, om hur sanningen kan förvridas när spaltutrymme måste fyllas och tidningar säljas.” skriver Bokmoster och det var precis vad jag också tänkte när jag läste. Trots allt – svensk mediahantering är ännu en sunnanbris i jämförelse.

Alex Marwood är en pseudonym för journalisten och författaren Serena Mackesy. Jag blev ganska paff först när jag försökte googla henne under det vanliga namnet, jag insåg att hon hade en saligen insomnad karriär som författare som Serena, men att Alex gav henne den återfödelse som hon desperat behövde. En e-succé initalt, ett resultat av flitigt nyttjande av sociala medier.

“I have written two bestsellers, over a decade apart, under two different names. In between, I wrote three other books, under conditions of increasing fear, poverty and self-doubt as each vanished virtually without trace. As my last hurrah before the bailiffs came in, I recently changed my name to Alex Marwood, and my psychological thriller,The Wicked Girls, has once more made me an overnight success.”

Nästa bok, The Killer Next door, ska släppas i december. Mmmmm. Den vill jag också läsa.


Weirdo

”Jag är inte anglofil, jag lider av ANGLOMANI” sa en skön kvinna som jag talade med i påskas. Anglomani – underbart! Jag ligger någonstans i gränslandet jag också, men nu var det ett tag sedan jag dök ner i en engelsk kriminalroman. Cathi Unsworths Weirdo fick lov att ändra på den saken.

wwirdoLiten kuststad i östra England, egentligen inte känd för mycket alls annat än ett gammalt mord. En tonåring mördar en tonåring. Slaktar. Pentagram målade med blod, en massakrerad kropp.

Tjugo år senare hittar en envis advokat bevis för att den flicka som dömdes för mordet förmodligen inte var ensam i den gamla bunkern när det gräsliga skedde. Hon anlitar den f d polisen – numera detektiven – Sam Ward. Han sätter sig i bilen och finner en ganska sömnig liten stad med (bokstavligen) snudd på incestuösa maktförhållanden, en stad styrd av en samling sjuka människor. En stad där det utövas magi och där mer hederliga människor skrämts till tystnad. När Sam anländer verkar tiden emellertid vara mogen, det är dags att börja glänta på locket.

Weirdo är Unsworths första bok på svenska, och när jag kollar runt bland hennes andra böcker verkar samtliga involvera hennes kunnande om populärkultur på ett eller annat vis. Guld! Det var en av de saker som fångade mig – hennes offer/förövare är lika gamla som jag, så deras tonår är mina tonår, ner till favoritgrupper, (önske-)frisyrer, klädstil och Drömmen Om Ett Coolare Liv.

”Cathi Unsworth är författare, journalist och redaktör och hon bor och arbetar i London. Hon började sin karriär på det legendariska musikmagasinet Sounds vid 19 års ålder. Sedan dess har hon arbetat som journalist och redaktör på flera andra musik-, film- och konsttidningar, bland annat Bizarre, Melody Maker, Mojo, Uncut, Volume och Deadline.”

Cathi Unsworths berättande påminner mig lite om Gillian Flynn ibland. Hon är snäppet mindre skoningslös, men nästan lika bra på att förvalta trasiga ungdomar. Vill jag läsa mer av Cathi? Oh yes. Yes yes yes.


årets första mord

När någon lockade med ”Dexter”, om än i Skövde, så var jag tvungen att prova. Jag säger ofta att jag är trött på svenska kriminalromaner och det ÄR jag, men dylika beslut måste som bekant omprövas ibland. Eftersom K kommer från Stenstorp så är vi i Skövdetrakten emellanåt, jag tänkte att det kanske skulle finnas lite roliga geografiska referenser som extrabonus (jag hittade en! vi får se om jag tvingar K att ta med mig dit någon gång).

fadersmord

Carina Bergfeldt har enligt omslaget fått mycket beröm för sin debutroman Fadersmord. Jag funderar på om jag har legat och sovit under en sten nu igen, för innan den färgglada pocketvarianten dök upp så hade jag inte sett eller hört den nämnas någonstans. NEJ, jag kanske inte aktivt letar efter svenska kriminalromaner, men jag läser ändå både en del bloggar och tidningar och pratar dessutom böcker med väldigt många.

Någon planerar att mörda sin far. Hon – för man får förstå så mycket som att det är en hon – har fått nog av hans våld, av hur han vandrar från ung kvinna till ung kvinna och slår dem alla. När han halvt slår ihjäl ett av hennes småsyskon också är måttet rågat. Han måste dö innan han dödar någon annan.

Nu mördar man ju inte folk varje dag. Hur gör man det smartast, rent hantverksmässigt? Till och med superkvinnan Lisbeth Salander misslyckades ju med att döda sin far i filmen som huvudpersonen nyss sett på bio. Och framförallt, hur kommer man undan efteråt? Den blivande mördaren försöker förbereda sig och landar så i populärkulturens varma och blodiga famn. Många metoder och mordhistorier ratas, men så finner hon Dexter. Kära Dexter. Plötsligt faller allt på plats.

Parallellt med mordplanerna så skakas bygden (eller ”bygda” som jag kanske borde uttrycka det i Skövdefallet) av ett annat mord. En kvinna hittas död i Simsjön och det som först doftar självmord visar sig vara något helt annat. Tre kvinnor arbetar på olika vis med fallet. En polis och två journalister. En av dem är också kvinnan som vill döda sin far, men vem? Det är det som ska hålla oss på halster.

Inte dåligt, inte jättebra. Ämnet rör mitt förflutna, bland annat eftersom jag har arbetat på ett skyddat boende för misshandlade kvinnor och barn, men jag blir ändå inte riktigt engagerad i det här. Kanske färgas jag av min grundinställning (jag är trött på… ja, ni vet, jag skriver det rätt ofta), det är möjligen orättvist mot författaren att hamna i mitt trött-på-fack innan hon ens fått en ärlig chans, men som nöjesläsare kanske jag inte måste vara rättvis. Det är ett kompetent hantverk, javisst! Jag vet många som kommer att gilla det här. Jag passar boken vidare till en vän som ännu inte är riktigt lika trött på svenska kriminalromaner som jag är.


soffresenären fantasipromenerar i London – igen

londons-hidden-walks-2Stephen Millar är bra på detaljer. Små små detaljer. Små små NÖRDIGA detaljer av en sort som jag älskar.

London’s Hidden Walks volym 2 är preciiiiiis vad jag hade hoppats på att den skulle vara. Tja, eftersom jag har volym 1 också så kanske det inte var någon överraskning, men man vet ju aldrig. Volym 2 kan ju vara urvattnad, trist, innehålla sekunda varo… eh, promenadförslag. Men icke.

Det jag INTE gillar är att den är så liten, FÖR liten. Jo, jag förstår att folk vill kunna stoppa ner den i fickan eller väskan, men nu är den så liten att texten går så långt ut (in, är snarare problemet) i kanterna att man måste bryta upp boken lite väl våldsamt för att kunna läsa texten hela vägen in i mitten. Den hade varit lika bärbar om den fått bli någon centimeter större åt vart håll. Tror jag.

Var bodde den författaren, när? Varför står det en tyskspråkig gravsten över en hund på en trottoar? Vadå Lambeth? Vem var den svarta prinsen? Oj, är det där Emmeline Pankhursts grav? Hur tänkte de, när de…? Massor av trivia, massor av bilder (om än pyttesmå, men de är liksom effektiva, man ser det man ska se, trots storleken), tretton promenadförslag att kombinera efter tycke och smak.

Metro Publications specialiserar sig just på den här typen av böcker – i deras serie hittar du böcker om Londons monument (den står på min önskelista), kyrkogårdar (den har jag), kyrkor, hus, parker… ja, man kan känna att Metro Publications gillar OCKSÅ London, och de gillar oss som gillar London. Jag älskar att resa, jag älskar att läsa guideböcker innan jag reser men jag älskar att läsa guideböcker UTAN att resa också. Inte för att det är så troligt att jag aldrig mer reser till London, men jag njuter av att läsa guideböcker även om det inte alldeles är i anslutning till en resa. Galgar att hänga drömmar på, ni vet.