konst

En dag fylld av gråt

  Jag förstod att det skulle bli jobbigt att gå och se World Press Photo 2016, men jag var inte beredd på de andra utställningarna. Willy Brandt Haus är intressant.

Du behöver visa pass/id för att komma in, men de har ofta fina utställningar alldeles gratis. Konst och foto.

Det som mötte oss på nedre botten, innan vi ens kommit till det våningsplan dit vi skulle,  var dock helt oväntat och mycket drabbande. Bereaved. Rina Castelnuovo.

En serie fantastiska porträtt av möten mellan israeler och palestinier. Alla har de mist en närstående i konflikten. Alla bilder strålar av värme och förståelse. De sörjer tillsammans. Jag fick ta en snabbvända och titta lite ovanför många bilder, ni vet så där som man gör när man ser på film och inte riktigt vill SE vad som händer, för att det är läskigt eller äckligt eller… ja, man bara klarar det inte, men kan inte gå ut ur rummet heller. Jag kommer att gå tillbaka en annan dag när jag känner mig starkare. Detta vill jag se. En annan dag. Det är promenadavstånd från jobbet, så jag kan ta det på hemvägen.

Mary F Calvert har bl a gjort ett fotoreportage om offer för sexualbrott inom den amerikanska militären. Hennes bild på Debra Filter blev dagens upplevelse – det säger inte lite – för mig.

World Press Foto då? Ja, det var såklart fantastiskt. Kruxet är att det mest bara är bilder av katastrofer som premieras. Det gör mig kluven. JA, vi behöver se katastrofer, döda, brända, skjutna. Vi bortskämda västmänniskor behöver få det upptryckt i plytet. Ofta. Men är det bara det som ska premieras? Jag är ju nördig och vill se smarta kompositioner och bländande (pun intended) teknik också. Ibland kombineras det, men inte alltid. Jag blev lite kräknödig när jag såg en ”behind the scenes” från det som blev årets bild (kanske inte i denna tävling dock) för några år sen, där en hel BUNT fotografer står och fotograferar samma lilla döda flicka. Men så är det väl.

Jo, det finns kategorier för sport och natur också, men jag log ett snett leende över att förstapriset i sportklassen vanns av en snubbe som tog en häftig skidbild. Mitt i fallet. Ja, snubben på bilden fick skall- och ansiktsskador. Men visst, det blev en häftig bild.

Den GLADA överraskningen var att se en kille som gick i mitt plugg i Karlstad som andrapristagare i sportklassen. Jag visste att Jonas Lindkvist var bra, men inte SÅ bra.

Det var många svenskar representerade i år, jag köpte med mig utställningskatalogen hem. Jag är för vek för att kunna ta in allt detta på ett enda besök.

En våning ner väntade nästa överraskning, en utställning tyska bilder från det senaste århundradet.

F a n t a s t i s k t, och väldigt bra för min tyskifiering. Där fanns många bra bilder, men den som satte sig här var Herman Classens bild av en kvinna som promenerar i Köln 1947. Två år efter kriget, hör ni. Nassarna var grisar, men folket led. Alla var inte nassar. Det får man inte glömma.

-***-

Så, en fin början på denna dag. Omskakande.

Promenerade hem genom för mig nya kvarter i en del av Berlin som är oerhört ful och tråkig. Ändå finns där intressanta vinklar. Såklart. Åt en fantastisk ostbricka på en bar som jag ”alltid” velat prova nära mig sen. Gick hem en stund. Skulle ladda telefonen innan jag skulle ut igen för att njuta Tyskland – Slovakien i min tyska lagtröja.

Fast så blev det inte.

Det sista gången vi träffades pratade vi om vår stress. Han, jag och K. Vi är ett team sedan några månader tillbaka och vi blev tighta snabbt, bl a just på grund av stressen. Han ville ge mig numret till sin läkare. ”Så här kan du inte ha det”. Vi hade team-möte och han var den som införde att varje möte skulle börja med att vi gick bordet runt och berättade om dagens färg – grön, gul eller röd? Han var grön, han hade klarat av en jobbig deadline och skulle dessutom till grannlandet – sitt hemland – under helgen. Jag var röd efter ännu en ny stor uppgift som landat på bordet med kort varsel, utan att vi har de verktyg som krävs för att lösa den på ett vettigt vis. Det är mycket sånt nu. Han var den som öppnade dörren till mitt rum och frågade ”Kan jag göra något?” när jag grät av stress på kvällarna.

K var gul.

Vi pratade om hur glada vi är att vi har varandra och att vi vågar vara så öppna. Vi orkar gråta inför varandra.

Jag är glad att det sista vi pratade om var hur glada vi är att ha varandra, vi tre, men jag är ledsen att jag måste säga just det där ”det sista vi pratade om”. När jag går till jobbet imorgon är det inte vi tre längre. Han och en av hans tvillingsöner avled i en vansinnig väderrelaterad olycka på den där resan han såg fram emot så mycket den här helgen. En son överlevde men ligger på sjukhus.

När hela Berlin ekade av jubel över tre mål ikväll stirrade jag bara på väggen.

Livet är kort. Stanna och lukta på blommorna.

Det blir en helvetestid framöver igen. Det blir tomt utan J. Han blev 44 år.

 

Annonser

Boktokens Berlin, del 76527

Buchhandlung Walter König har flera filialer i Berlin, men den i Mitte nere vid Spree (an der Museumsinsel, Burgstraße 27) är svårslagen. Välsorterad och labyrintlik, ofta med fina priser. Kedjan har filialer i många av stans konstmuséer också, med ledning av det kanske du kan gissa inriktningen: konst, design, arkitektur, mode (och roliga gadgets kopplade därtill). SCORE!

En fantastisk kedja helt enkelt, och om du har minsta intresse av ovan nämnda ämnen så är ett besök ett måste om du ändå är i centrala Berlin, i närheten av TV-tornet (runt tio minuters promenad bort). Bered plats i väskan och var beredd att behöva checka in den på hemvägen – här kan du hitta snygga och intressanta fotoböcker för snudd på inga pengar alls.


Serendipity, Gudrun style

gudrunsmonster

Men se där, ena dagen skriver jag om kulturtantsuniformer, nästa dag läser jag om något som låter som en LJUVLIG vill-ha-bok: Gudrun Sjödén – Mina mönster.

Jag kommer alltid ha mer av Martens än av Gudrun (man kan dock handla Gudrun här också, såklart!) men ändå är detta lite av en drömbok. Misstänker att jag skulle få lust att riva ut var och varannan sida för att rama in.

PS jag vet inte riiiiiktigt hur jag ska förklara min grova Freudian slip då jag först råkade skriva kuklurtant :-O


Hamburger Bahnhof

Nu tågnördar hon igen, säger ni. Nope. Konstnördar! En fin vän besökte Berlin helgen som gick och eftersom vi båda gillar konst så passade vi på att besöka Hambuger Bahnhof.

The museum’s name refers to the building’s original function as one of the first terminal stations of the rail system in Germany. It opened as the terminus of the railway line between Hamburg and Berlin in December 1846. The building’s late Neoclassical style was conceived by the architect and railway pioneer Friedrich Neuhaus. It set an architectural precedent for the subsequent designs of Berlin’s train stations through the second half of the 19th century. Today it is preserved as the city’s only train station remaining from that time.

Detta museum stoltserar inte bara med snygga lokaler och häftiga samlingar – det finns en alldeles utmärkt museishop också! jag har ofta gått till shopen när jag känt sug efter att tröstköpa en inspirerande bok eller en bunt knasiga vykort.

Inträdet, 14 EUR, är ganska saftigt. Jag har nog redan blivit bortskämd med att ”allt” är billigt i Berlin. Är du här med en begränsad budget kan jag rekommendera dig att leta runt lite bland muséernas hemsidor, många muséer har gratis inträde vissa dagar.

Inte mitt bästa museum för modern konst, men vi hann å andra sidan inte se allt, så jag behöver nog gå tillbaka fler gånger.

 C gillar att hitta roliga fotovinklar 🙂
  
School of velocity, R Graham. Jag höll på att hoppa ur skorna när tangenten ni ser plötsligt trycktes ner. De röda pluttarna på notbladen markerar de enda noter som spelas ur verket som klär väggarna. Resten är tyssssstnaaaaaad.


Kulturtanting – we’re doing it right!

Igår traskade vi genom ett skymningsblått Berlin – i inte helt förutsägbara kringelikrokar (jag ville ge lite bonus-Berlin på vägen) – för att slutligen hamna i Martin Gropius Bau. Det tog många år innan jag kollade upp vad det var för något, det där färgglada gamla huset som så mirakulöst stod kvar i ett kvarter som i övrigt var fullständigt nermejat (på goda grunder, kvarteret hyste högkvarter för såväl SS som SA, numera är det där du finner Topographie des Terrors) efter WWII. Även detta hus skadades rejält men ansågs till skillnad från skräcknästena bredvid vara värt att rädda och restaurera.

From Hockney to Holbein, alltså. Ja, det var en rasande kavalkad av kända verk, bang bang bang – jag kan inte påstå att jag heeeelt förstod mixen eller hur den presenterades, men OK, det var på sitt vis fascinerande att se Warhol bredvid gamla kyrkoutsmyckningar. Att tänka utanför lådan är väl vad en kurator på ett konstmuseum/för en samling om NÅGON ska kunna och detta var nog en av de mest speciella presentationer jag sett hittills, men då är jag långt från någon avancerad konstvetare. Jag har tänkt gå på den här utställningen sen jag först såg reklam för den sent i somras, det var tur att jag äntligen gjorde det nu, den körs bara i två veckor till.

Min stora behållning/nyupptäckt blev Max Beckmann. Jag hade ingen koll på honom förut, först fnissade jag över ett av hans verk här (en dam med ungefär lika stor rumpa som jag står vällustigt med sagda rumpa i vädret och… ja) men sen blev jag riktigt riktigt glad av den där bilden. Jag blev tvungen att skicka länken till nån som 1) gillar att se mig så (ja vaf*, vi är vuxna) 2) var avundsjuk över att han inte kunde se utställningen själv eftersom utställningen flyttat vidare när han kommer till Berlin nästa gång. Jag ville äga en kopia av den där bilden, men antingen var just de korten slutsålda eller så tyckte ingen att de var värda att trycka upp – tillåt mig tvivla. Googlade på Beckmann och fann att han verkar ha varit något av en crazy cat artist. Det är gott om katter i hans konst.

Jag känner en mix av frustration, fascination och en bunt känslor till över alla dessa enorma privata konstsamlingar. Äga konst. Konst som investering. Verken vi tittade på igår kommer från en enoooorm privat samling. Det var så överdådigt – klassiker på klassiker på klassiker. Jag blev nästan proppmätt i hjärnan. Men OK, om de här fantastiska verken köps av någon/en stiftelse som kan ta hand om dem, som vill visa upp dem, som gör det generöst och låter verken turnera flitigare än genomsnittligt rockband – fine. Speciellt om konsten blir tillgänglig så som den t ex blir här – där det är fritt inträde till utställningen på måndagar. MEN det förutsätter såklart att man kan ta sig till en stad stor nog att ha ett museum stort nog och… ni hajar.

Jo. Ingen sa att livet är rättvist. Fördelen med internääääätet är att konst digitaliseras och kan ses om det finns tillgång till uppkoppling

Här finns tips på gratisgrejor i Berlin. Ja, det är på tyska, men det är ändå värt att kolla sidan om man ska hit. Google translate alternativt ”använd fantasi och låt dig överraskas” – skriven tyska kan ofta funka rätt bra för oss svenskar när det är formulerat på kortfattat vis som här.

Tips på engelska – men inte lika dag-för-dag-rykande-aktuella som länken ovan.

Anna hade precis köpt sin första Moleskine, så jag ville ta med henne till Moleskine-himlen på Dussmann. Jag skulle bara visa upp huset (speaking of ”överdådigt” och ”proppmätt hjärna” :)) om hon ville återvända själv senare, men vad hon glömde att berätta för mig (som absolut inte behöver fler böcker) var att hon tydligen har ett notoriskt dåligt inflytande på folk som inte ska handla något.

JA, jag köpte bl a en samling kärleksnoveller med jultema. ”Quelle HORREUR!” säger nån, och det var vad jag sa också – hur kunde jag INTE vilja se vad fantastikhjältar som Laini Taylor, Holly Black och Kelly Link kan göra av en sån grej? GIVET köp! Förutom det en bok om en vrålnörd i NYC som blir firad författare, boken sägs kunna sända vem som helst in i lesbiska äventyr (nörden är en man)… igen: givet köp!

Till slut ett tips från Anna som kallar den speciell, absurd, galen: The First Bad Man. Jag, som för stunden hostat ut den felaktigt förmodat eviga klumpen i halsen (tänk HÅRBOLL och de ljud en katt kan frambringa ibland), ser fram emot att läsa den här historien om en annan 40-nånting som också tycks lyckas hosta upp den där hårb… klumpen och och och.

Roligt var att min nya tyska boktok-kompis (som jobbar för D-koncernen ;)) ploppade upp på fejjan när hon såg bilden, hon är sugen på att läsa den här som bokklubbsbok. JA! Frågan är om vi får de mer konservativa medlemmarna i vår löst sammanhållna grupp med på det tåget. I värsta fall får vi två läsa och diskutera den bara vi då. Ju.

Navelskådande:

Hade nån berättat för mig för några år sen att och HUR min klump skulle komma att hostas upp i Berlin så hade jag skrattat tills jag grät och sagt ”no way” (nej, alla galenskaper berättas inte här), men jag är glad att jag hostat upp den samtidigt som jag är ödmjuk inför det faktum att den kan komma tillbaka hur som helst, när som helst. Den insikten får mig att njuta ännu mer av att den är borta för stunden. Jag tror inte att jag behöver förklara mer än så. Ofta har man ju stunder när man inte ens tror att det finns ett liv utan klump. Nu vet jag att det kan göra det OCH att det livet inte alls ser ut eller känns som jag trodde att det gjorde är jag betraktade alla de där andra människorna som jag bara förutsatte aldrig hade känt av klumpen. Yada yada yada.


Kvinnoliv

Det går trögt så trögt med läsandet. Tvångsläsa (som träning, ingen kan springa en mara utan att träna heller. ju.) eller inte?

Inte.

Lust lust lust är mitt ledord i läsningen nu, annars förstör jag min snuttetrasa. Det vill jag inte.

Jag fortsätter att titta och lyssna istället. Igår tog jag äntligen tag i What Happened, Miss Simone? och det blev en ganska omskakande upplevelse. Liz Garbus presenterar en kvinna som är långt mer än ”bara” en fantastisk jazzsångerska. Vi får lära känna den politiska aktivisten Ms Simone. Den mycket hårt skolade klassiska pianisten Ms Simone. Den misshandlade Ms Simone, som senare förvandlas till misshandlare. Mycket mycket sevärt och massor av bra musik, såklart.

Tidigt i filmen får Nina frågan ”vad är frihet för dig?”. Hennes svar fick mig att börja gråta och det slutade jag visst inte med sen. Jag gillar att gråta av film (åtminstone när jag är ensam och inte lockas till tårar av rena pekoral)

Sedan föreslog Netflix att jag borde titta på dokumentärfilmen om Iris Apfel också. Jag var tveksam men tänkte att den kunde kvala in på jullovsbingobrickan som ”en film jag aldrig hade trott att jag skulle se”.

Jag kände bara till Iris som ”den där rika New York-tanten med de konstiga glasögonen” men hon var visst lite mer än så. Jo, det förstod jag väl OCKSÅ på något vis, men nu blev jag riktigt förtjust i den här damen. Hon är galen men jordad på oväntade vis. I filmen fyller hennes man hundra år (hon är ”bara” 94), men nu har de visst skilts åt efter många många år tillsammans, han dog tre dagar innan han skulle fylla 101.

Två kvinnoliv. Det var en fin kväll.

———-

Idag ska jag möta upp med fellow bokmässeambassadör emeritus Anna som är i Berlin i några dagar! Vi ska kulturtanta oss bl a genom att se utställningen From Hockney to Holbein på Martin Gropius Bau. Solen skiner och det börjar bli kallare (så sent som i förrgår var det femton galna grader varmt klockan sju på kvällen…) så med lite tur blir det en fin dag!


Länkstänk

Long time no see. Det är lite småkaos. Min kollega är sjuk och har varit borta i över två veckor nu, så jag har fått försöka agera 200%, parat med att ta hand om ett svårt sjukt djur.

Vad jag har lärt mig: i Tyskland har man förstärkt djurskydd jämfört med i Sverige. Det betyder att en veterinär kan vägra avlivning så länge hen anser att det finns något alls kvar att prova.

Min äldsta katt är (minst) tretton år gammal. Jag säger minst för hon är f d ”gatukatt” och kom till mig i risigt tillstånd, men vuxen, upphittad av en god vän som dock inte kunde behålla henne. Nu har hon åldershalvtaskiga njurar, ikterus (Gelbsucht! veckans tyskalektion) och levervärden som ständigt försämras trots behandling. De vet inte varför. Jag har varit på två olika kliniker, träffat tre olika veterinärer (högutbildade akademiker alltså, varav ingen talar engelska, trots att de är yngre än jag. I BERLIN? Really?) – alla säger ”men vi KAN testa detta och detta också”. Fem veterinärbesök inalles, hittills 400 euro spenderade: fyra infusioner, ett par injektioner (bl a B12), två omgångar omfattande blodtester, röntgen, ett ultraljud. En MYCKET trött, stressad och ledsen katt senare vet de fortfarande inte vad de ska göra. Men somna in får hon inte. Jag blir förtvivlad.

För att hinna göra fulla arbetsdagar (och lite till, som förväntas i ”mitt” hus samt behövs då kollegan är sjuk) har jag gått upp fem på morgonen den här veckan för att kunna smita från jobbet ”redan” 17.15 och hinna till veterinären. Jag vet att många går upp kl fem konstant till vardags, jag har gjort det själv förr (när jag jobbade på verkstad) men nu börjar jag med allt sammantaget OCKSÅ känna mig så trött, ledsen och stressad att jag snart ber nån att avliva MIG.

Gnäll gnäll. Man lär sig något nytt om Tyskland varje dag. Och jag har onekligen fått använda min tyska på nya och intressanta sätt.

izzymagen
ixxybones

Izzy joinar den berlinska tanken på dekadens och bjussar på lite naken hud och ben

—————

Jag kan åtminstone erbjuda lite länkstänk! Friskt blandat. Läs och förundras.

Nils-Erik Forsgård har skrivit en av mina favoritböcker om Berlin, nu är han tillbaka med Dagarnas skum:

dagarnasskum

”Det har gått tio år sedan Forsgård publicerade sin kritikerhyllade bok om Berlin. Nu återkommer han med en högaktuell bok där Berlin återigen spelar en viktig roll, men denna gång en biroll. I den långa skuggan av Europas ekonomiska kris reser Forsgård till många olika städer och platser, Han vistas i centrum, i Bryssel och Barcelona, men besöker också periferin, Reykjavik, Aten och Istanbul. Han möter människor och beskriver stämningar och analyserar tendenser. Bokens kärna bildas av flera längre essäistiska betraktelser kring Europa från igår och idag, det handlar om arvet efter Napoleon Bonaparte, murens fall 1989, yttrandefrihetens gränser, Auschwitz och första världskrigets långa efterspel. Boken präglas av stor formuleringsglädje och av observationer som numera bara kan kallas – forsgårdska.”

Den åker upp på listan med eventuella julklappar till mig själv.

—————

Det skönaste jag läst på länge: ett VLT-reportage om Anders Granberg som brevväxlade med sig själv i nästan tjugo år – resultatet blev en konstutställning.

”— nästan 20 år senare har Anders Granberg lyckats skicka vykort till sig själv och andra från samtliga jordens nationer. Nästan. Tchad, Mali, Centralafrikanska republiken och Östtimor gick han bet på.
– Sierra Leone var svårt också, där finns ingen ordentlig postgång på grund av oroligheter. Att man inte kan skicka post säger något om vilket tillstånd ett land befinner sig i, säger han.”

Du kan se utställningen Allt förlöper fint på Postmuseum Stockholm fram till 31/10 2016.