komboläsning

Let’s go to Bedlam!

En av alla böcker som jag jonglerar just nu handlar om Bedlam, eller egentligen Hospital of St. Mary of Bethlem (numera Bethlem Royal Hospital). Ringer det några klockor? Gammalt mytomspunnet mentalsjukhus i London. Det finns fortfarande, men när man pratar om Bedlam så är det snarast tanken på stinkande hålor med skrikande stackare som inte direkt får adekvat hjälp som avses. En mardröm, och ett otroligt intressant ämne att ägna sig åt för en medicinhistorisk nörd som jag.


William Hogarths bild av Bedlam, 1732-33 nånting

I mitten av maj åker vi till London igen, och som det anala kontrollfreak jag är så letar jag naturligtvis runt efter saker att göra så att vi kan spika precis HELA schemat på förhand (OK, jag kanske skojar lite. LITE) redan nu.

Hittade en underbar sajt som specialiserar sig på Londonbaserade museer om just Health & Medicine, snacka om smarrigt smörgåsbord.

Bedlam! Här kan du hitta målningar gjorda av f d intagna, statyer från tidigare byggnader etc. Man behövde inte nödvändigtvis vara galen på riktigt för att hamna på Bedlam. Då – som nu, i vissa delar av världen – räckte det med att vara förment osedlig eller bara lite lagomt obekväm för att hamna där.

Boken jag (bl a ;)) läser nu, Bedlam – London and its mad, är skriven av Catharine Arnold som också skrev den underbara boken Necropolis om Londons hantering av de döda genom århundradena. Jag älskade den då, och ser fram emot att försöka få till en liknande bonusupplevelse med museibesök nu.

PS jag har redan varit i en av Bedlams före detta byggnader, alldeles utan att veta om det när vi var där (synd! det hade gett en extra dimension till detta skrämmande museum…). Imperial War Museum!


Coming of age galore

Regression eller vårkänslor som plockar fram min inre fjortis – vem vet? – men jag har läst tre ungdomsböcker på drygt en vecka nu.

(äsch, jag tycker ALLTID om bra ungdomsböcker. antingen så är jag stadd i ett ständigt stadium av regression – inte helt otroligt när jag tänker efter 😉 – eller så råkade det bara slumpa sig så att det har varit en vårlik vecka samtidigt som jag prickat in tre ya-böcker, dags att sluta tjata om det nu kanske? OK.)

JO! Åter till böckerna. I brevlådan denna vecka fanns det väldigt gott om bokfynd. Ett av dem var boken jag valde som pocketogram från Lia: Justin Case av Meg Rosoff. I efterhand inser jag att det är en bok att läsa på engelska, men det var alldeles OK på svenska också. Kudos för översättningen, Helena Ridelberg!

”Vad skulle du göra om ett olycksbådande och obevekligt Öde följde dig med sin svarta blick vart du än gick? Om det inte bara var ute efter dig utan också dina närmaste?

Femtonårige David Case ser bara en utväg att undkomma Ödet som flåsar honom i nacken. Han måste byta identitet, ändra namn och utseende och bli någon annan. Han blir Justin Case. Han lämnar sin familj, slutar skolan och bosätter sig i avgångshallen på Lutons flygplats. Där kan han äntligen känna sig fri och fullständigt anonym. Men det gäckande Ödet hittar honom snart…”

(oh, jag har börjat bli så trött på ”punkt punkt punkt”… så övertydligt ödesmättat, skriva-mig-på-näsan-spännande liksom)

Det som lockade mig från början var det där med att starta ett nytt liv på Lutons flygplats – det visade sig sedan ha en mycket liten del rent tidsmässigt i romanen, men det som hinner hända där är desto mer karaktärsdanande (uff, taskigt ordval, men huvudet står still!). Det var med andra ord inte alls den bok jag trodde på snudd på något sätt alls, men ändå var den mycket bra. Mycket knasig. Den stannar i skallen.

…och den känns helt rätt att läsa samma vecka som jag läser Stephen Chboskys The Perks of Being a Wallflower (nattens sällskap), som OCKSÅ landade i brevlådan den här veckan. Udda unga män finner udda vänskap med äldre flicka. Udda ung man älskar. In vain. Men får ändå på underliga vis ut något av det (och då avses inte bara sex).

Not bad at all. Komboläsning som rekommenderas.

(Meg bloggar!)


Dannyboy på flykt från byteshyllan

Jag vet inte om det var inspiration eller ett rent sammanträffande, men några dagar efter att jag hade placerat ”Vi har redan sagt hej då” i byteshyllan på jobbet så såg en okänd kollega till så att den fick sällskap av Åbergs första roman, ”Dannyboy och kärleken”. Kul! Jag hade den hemma från bibblan när den var nyutgiven, men den åkte tillbaka till biblioteket oläst då. Det händer pinsamt ofta att jag överskattar min lediga tid och får lämna tillbaka saker olästa. Umpf.

”En ung man iförd frack flyr längs Uppsalas gator. Han är på väg mot stationen, kan inte stanna kvar. Han tar tåget mot huvudstaden.

I Stockholm har en ung kvinna bestämt sig. Det är nog nu. Bedövad av en årsförbrukning huvudvärkspiller tänker hon kasta sig framför ett tunnelbanetåg.

På perrongen korsas deras vägar. Precis när kvinnan tänker hoppa sliter mannen henne undan döden. Det udda paret inser snart att de bara har varandra att hålla fast vid. De beslutar sig för att dricka sprit och förbli anonyma.

Dannyboy & kärleken är berättelsen om ett kaotiskt lördagsdygn. Det är en historia om två människor som försöker undvika det förflutna genom att maniskt leva i nuet.

Det är en roman om en vandring genom Stockholmsnatten. Om en stulen kändisplånbok. Om ett dialektalt krogvaktsbråk på Kvarnen. Om irriterande minnen från Uppsalas studentvärld. Om Pet Shop Boys.

Och om kärlek och svårigheten att bli vuxen på riktigt.”

Det funkar. Det är inte bara mörker och vinterkyla som gör att jag uppskattar möjligheten att dyka ner i ett varmt majdygn i Stockholm. Jag vill verkligen veta vad som får en människa att dra från plånbok, mobil och nycklar hem – allt det där som normalt ger folk panik att vara utan (eller så är det bara jag som är jäkligt anal). Jag vill också veta varför kvinnan han möter vill kasta sig framför ett tåg. Jag vill VERKLIGEN veta vems plånbok de snor (och fnissar gott åt den ljuvliga episoden på älskade fjolljollen). Det funkar och den är lagom lång och lagom igenkänningsbar (inte för att jag har sprungit gatlopp i frack eller planerat att kasta mig framför tåget) och jag gillar Daniels teknik att låta både tankar och repliker ta slut mitt i, det är ju så det ofta är i

(haha, skojigt va?)

Och jag gillar frånvaron av övertydlighet i slutet. Frånvaron av tvång om att skriva oss mer än bara just Det Där Dygnet på näsan. Många skulle ha lockats att fortsätta lite till. Jag tyckte mycket mer om den här boken än om ”Vi har redan sagt hej då”, oklart varför, men så var det.

PS Och så undrar jag om det är Iris från ”Vi har redan…” som delar Dannyboys galna dygn i Stockholm.

PPS Missa inte låtlistorna till romanerna

PPPS Om du vill läsa dem på skärmen så kan du ladda ner dem gratis från Daniels hemsida. Man kan ge donation om man vill, men antipiratbyrån kommer inte att lägga klipulver i din underklädeslåda om du väljer att INTE göra det.

PPPPS Dannyboy går tillbaka till byteshyllan på måndag, för jag tycker om tanken på att den ska få sällskap av ”Vi har redan” igen, så att nån annan också kan läsa båda i (nästan) ett sträck och också tänka ”Iris eller inte?”. Fast det gör man kanske inte om man läser dem i rätt ordning. Eller så förstår man flat out att det ÄR så om man läser dem i ”rätt” ordning. Det kanske bara är jag som är jäkligt trög.

PPPPPS Och så undrar jag om jag valde fel nation. Kalmar låter roligare än V-Dala. Fast som överårig student 2003 var jag förmodligen fel för båda 😉


restrospektivt collage, det är väl passande i dag?

(extrabonus till den som minns referensen, trots att den inte är så jäkla het numera)

Postapokalyps, ja tack – det är ingen hemlighet. Annorlunda sätt att beskriva skeendet – också ja tack! En av favoritvarianterna är collagen från det förflutna, böcker sammansatta av fiktiva (nähäääeeee?) brev, bloggar, band, filmer – vad som helst – är oftast mums (och egentligen är det ganska ”enkel idé”, om än skenbart?)

‘My name is Kyle Straker. And I don’t exist anymore.’

So begins the story of Kyle Straker, recorded on to old audio tapes. You might think these tapes are a hoax. But perhaps they contain the history of a past world…

Kyle Straker volunteered to be hypnotized at the annual community talent show, expecting the same old lame amateur acts. But when he wakes up, his world will never be the same. Televisions and computers no longer work, but a strange language streams across their screens. Everyone’s behaving oddly. It’s as if Kyle doesn’t exit.

Is this nightmare a result of the hypnosis? Will Kyle wake up with a snap of fingers to roars of laughter? Or is this something much more sinister?”

Mike Lancasters 0.4 var ännu ett av de där spontanköpen från amazon, ni vet ”people who bought this also bought…” som så ofta har belastat min bokbudget på sistone. Um. Den var långt från fantastisk, men spännande, paranoian ligger tät, en mardröm av det slag som de flesta av oss har drömt tror jag (vad är detta för värld? är detta verkligen min familj? är det bara jag som fattar i hela världen?).

Den känns inte så LITE inspirerad av Världsrymden anfaller (eller för den delen den lilla sedelärande hiostorien om de läskigt perfekta Stepfordfruarna), men OK då, det är en VARIANT. Den är fullt godkänd.

Nästa collagestory köpte jag ungefär trettio sekunder efter att jag hade läst Swedish zombies lovebombing av densamma.

Boken består av en samling brev, de är utvalda bland alla de avskedsbrev som man återfann när livet började lugna sig efter zombiepokalypsen. Brev till mamma, pappa, barnen, människan man hatar eller vem som än kommer förbi och råkar läsa de sista tankarna man vill dela med någon i den eventuella eftervärlden.

Den tog ett tag att ta sig igenom, inte för att den var svårläst men för att jag faktiskt tröttnade lite på den (!) efter ett tag. Jag hade aningens för höga förväntningar, jag tyckte att för många av breven var för lika varandra och att det blev lite väl många omtugg på temat (ja, vad trodde jag? samtliga brev SKULLE vara skrivna av den som väntar på döden med zombies som bokstavligen nosar i hasorna).

När jag läser ”Letters from the Dead” tänker jag om och om igen att något likt detta skulle vi också kunna göra, jag och några till. Vi skulle kunna göra det minst lika bra (ja, visst är jag dryg?).

Jaha, men då är det bara att börja skriva och sen casha in nu då? Ska jag säga upp mig nu eller med en gång?

(nä, OK då, jag fortsätter med min processutveckling ett tag till, men jag står fast vid orden ;))


Mind the Plague Pit

Efter många om och men (trots att det är en utomordentligt trevlig bok så har jag läst den i ryck, något kapitel i taget, i över ett halvår) har jag avslutat Stephen Smiths ”Underground London: Travels Beneath the City Streets”. Den är från 2004, så den är inte i alla avseenden up-to-date, men den är OK.

Smith har fått kritik från riktiga hardcore urban explorers, han far med osanningar och felaktigheter och det finns myyyyycket mer välskrivna böcker om London under asfalten. Det svider LITE i en kalenderbitare som jag (”VAD är det som är felaktigt…? vill VETA!”), men jag har haft väldigt kul när jag har läst, och boken var ett tokfynd från The Book Warehouse (£ 3.99), så jag väljer att ge den ett högt betyg ändå.

Alla kapitel var inte lika bra – såklart, jag är ju mycket mer intresserad av tunnelbanan än av kloakerna, t ex – men är du den som vill veta mer om massgravar, Henrik den åttondes vinkällare och den lilla perfekta minitågbanan enbart avsedd för post-transport så är detta boken för dig! Komplettera gärna med ”Necropolis. London and its Dead” för en skön komboläsningsupplevelse – om du har samma morbida intressen som jag vill säga.

PS har jag visat den här bilden i bokbloggen förut? Minns ej, men den vittnar lite om vad jag gillar, och då menar jag INTE vintage 70-talstapeter i taxrafsat äckelgrönt.

PPS Stephen Smiths tio-i-topplista över underjordsrelaterade böcker kanske kan vara av intresse också?


kontraster? jajamensan!

Det blir ofta vilt blandat när man står där på biblioteket. Hyllan med nyutkomna böcker kan få en att grabba tag i publikationer som man aldrig annars skulle ha lagt tassarna på. ”Man” och ”en” i all ära – jag menar egentligen JAG. Mig. Fast jag tror att ganska många är likadana.

I love it.

Under en sömnlös natt den gångna helgen så betade jag av Carolina Gynning och Birgitta Stribe (yes, båda på en natt – det är inga tunga och svårlästa böcker direkt). Carolina känner väl de flesta till, men Birgitta är relativt ny som romanförfattare, hon är (frilans-)journalist i grunden.

Böckerna har på sitt vis ett likartat tema – att skapa ett nytt liv efter någons död. Att skapa om sig själv. Framgång, men med bieffekter av inte i alla avseenden enkel karaktär. Skenbart lika alltså, men också – naturligtvis – så olika. Perfekt komboläsning med andra ord.

Att Laura och Vanessa är enäggstvillingar är obegripligt. Inte nog med att Vanessa är en strålande skönhet medan Laura ser ganska alldaglig ut, Vanessa äger och styr över Glory, Sveriges mest framgångsrika magasin, medan Laura guidar besökare på Moderna Museet i Stockholm.

Julen 2004 reser tvillingarna och deras föräldrar till Thailand för att fira pappans 60-årsdag. När föräldrarna dör och Vanessa försvinner under tsunamin, faller det sig nästan naturligt för Laura att ta sin systers plats. Efter alla år i skuggan av den fantastiska Vanessa, kan Laura äntligen stiga fram som den framgångsrika kvinna hon skulle ha varit. Om bara inte hemligheten drabbat henne.

Hennes imitation av Vanessa är nästintill perfekt men det finns de som misstänker att allt inte står rätt till. Och vad är det egentligen för affärer Vanessa varit inblandad i? När märkliga människor från det förflutna dyker upp tvingas Laura inse att hon inte vet allt om sin perfekta tvillingsyster. Långt därifrån. Hennes bedrägeri börjar bli farligt för henne själv, men nu är det för sent att dra sig ur. Nu finns ingen återvändo.

Vad alla (nåja, men de som läser) undrar: jaha, exakt hur många av de här grejorna är självbiografiska? Det snurrar många rykten om CG och hennes tidigare äventyr i Paris och på Rivieran. Call-girl med grava drogproblem är det rykte som återkommer oftast. Lauras/Vanessas pojkvän har inte så få likheter med CGs ex Mattias Trotzig. (en rolig ”cameo” är när CG låter en av sina huvudpersoner intervjua den där bröligt stökiga blonda och storbystade skånska tjejen som var med i Big Brother :))

I don’t care. Egentligen. Men visst får skandaldelen av hjärnan en del smarr att tugga i sig.

”Den är bättre än jag trodde” läser jag lite överallt när det gäller ”Laura, flickan från havet”. Ja. Jo. Det är inte alldeles uruselt, alls. En del knäppa fel (nej, det var INTE Duran Duran som gjorde ”The Sun Always Shines on TV”, och låter man sin huvudperson strössla sitt språk med engelska uttryck så ska den som redigerar se till så att de åtminstone är i NÄRHETEN av att vara rättstavade) men i övrigt klart snasksmarrig chic-lit kryddad med maffia och död. Idén ”skaffa sig ett nytt liv efter Thailands-tsunamin” är inte ny, men den ger chanser till vilda livsöden och CG nyttjar konceptet till fullo.

Från Manolos till Birkenstock: över till ”Endera dan” av Birgitta Stribe. På adlibris kallas genren tant-lit – jag föredrar att kalla det hela för Birken-chic.

Britt-Marie är femtio plus, minst. Hon väntar fortfarande på att livet ska börja.

Endera dan ska Britt-Marie åka jorden runt, kanske kommer hon till Danmark. Endera dan ska Britt-Marie skriva en bok, under tiden skriver hon krönikor i ett kattmagasin, om Sessan som är påhittad (man måste ju försörja sig, säger Britt-Marie).

Endera dan ska Britt-Marie ha röda remsandaler, men tyvärr tillverkas de inte för knöliga hallux valgus-fötter.

Hon bor i den lilla staden Stingslinge med sin man Leffe som arbetar i en sportbutik och är maniskt intresserad av maratonlöpning. Från soffan.

När Britt-Marie en dag, av en slump, går med i ”Kvartisjuklubben, den lokala hundklubben, verkar det som endera dan faktiskt är på väg.

Jaaa. Jahaja. Nu undrar vi: HUR mycket av Britt-Marie är Stribe själv (frustrerad frilans etc) och framförallt: VEM är den kvinnliga akademiledamoten med de fula fötterna?

(den som läser boken hajar)

Endera dan är på vissa vis precis som Laura – en alldeles OK sommarnatts-bok, om än inte fantastisk. Cred till Stribe är att skrivfelen är något färre. Hon hamnar i samma liga som Katarina Mazetti och Karin Brunk-Holmqvist och det är alls inget dåligt sällskap.

PS jag har själv hallux valgus på ena foten men vägrar att kalla min knöl för FUL. Det är en anatomisk avvikelse, inte alltid helt bekväm, men FUL? Nope, jag vägrar…!


ja, men boken då?

(jag började ju älta bokmärken och sedan var det igång)

Dagens sällskap i solen: Berlin på 8 kapitel signerade Carl-Johan Vallgren. Jag köpte den när den kom ut i pocket för två år sedan (ja, den kom ut långt tidigare än så, men förlaget passade på att ge ut en lite uppdaterad upplaga inför 20-årsfirandet av murens fall 2009), började omedelbart läsa den då – men gav upp redan under det första kapitlet. Jag tyckte att det kändes lite pretentiöst, trots att det handlade om ett av mina favoritämnen: kyrkogårdar.

Nu när jag började om så kände jag inte alls samma sak. Vallgren är otroligt beläst och jag läste alla de åtta essäerna noggrannt, trots att flera av dem berörde ämnen som jag egentligen inte är jätteintresserad av.

I slutet av varje kapitel kom det jag RIKTIGT var ute efter: personliga tips om allt från boklådor till trevliga krogar och udda sevärdheter som är lätta att missa.

En del stadsdelar (Prenzlauer Berg! I love it. Vi Rammsteinspanade t o m lite på Knaackstrasse, dock utan framgång) gick vi igenom ganska noggrannt för två år sedan (det hindrar dock inte att åtminstone jag vill återvända!), men andra intressanta delar av stan – t ex Kreuzberg – återstår ännu att upptäcka.

Vallgren skriver så otroligt vackert, men liiiiite knasigt blir det när han benämner sig själv ”författaren” hela tiden. Yes, han refererar konstant till sig själv som Författaren, i tredje person. ”Författaren är lat och tar tunnelbanan”. Författaren väntar vid ett fik i solen, etc. Jaja, han får vara lite speciell, det är förlåtet när han nu levererar – för DET gör han.

Rekommenderade boklådor och annat: jättevaruhuset Dussmann, Autorenbuchhandlung och Humana (smarrig andrahandsbutik i fyra våningar)

Böcker som lockar lite extra nu:

  • Theres(Steve Sem-Sandbergs dokumentär-roman om Ulrike Meinhof, det står i väntehyllan sedan flera år tillbaka…!)
  • Det sjunde korset av Anna Seghers(nej, den blir kanske inte så lätt att få tag i, men jag har å andra sidan inte bråttom)
  • Albert Speer och sanningen av Gitta Sereny