klassiker

vass tunga, vassa tänder

Jag blev nästan rädd till slut.

Jag började på Muriel Sparks Miss Jean Brodies bästa år, och (snudd på) det enda jag hörde från andra boktokar var ”iiiiih, jag får ångest bara av att se den där, den var ett måste när jag pluggade engelska för några år sedan”.

Det vandrar lite buzzwords i sociala medier, det är inget nytt. Jag gillar’t! Ett av orden som snurrat under sommaren – åtminstone i min facebook-feed – är ordet ”klassikerskräck”. Jag tyckte att det var ganska befriande. Det var riktiga bokproffs som medgav att de tvekar och lägger bort många av ”måste-böckerna” som en riktigt litterärt bevandrad person(* annars ska kunna stänka ur sig omfattande och intrikata omdömen om om man så väcker dem klockan tre på natten. Själv är jag bara en simpel ingenjör, en teknokrat, som fuskat mig fram i den litterära djungeln med enstaka littvet-kurser i bagaget. Om inte ens DE orkar, då kan jag andas ut…

Ni vet. Fast nu är det ju ingen tävling, detta med att älska böcker. Tycker man att det OCKSÅ är en tävling, där man ska tycka rätt och läsa rätt, då är det synd.

Miss Jean Brodie då. Hon som är i i sina bästa år. Det är ju jag också, så vi har ju något gemensamt! Bara DET bereder ju vägen för succé!

Miss Jean Brodie undervisar på en flickskola. Vi skriver Edinburgh (on a different note: den här boken får mig att lägga till några poäng till Edinburghs score på listan över städer jag vill besöka – stan låg relativt högt upp redan sen förut), mellankrigstid. Både nazister och fascister vädrar morgonluft i fastlands-Europa. Miss Brodie har för vana att välja ut ett antal flickor, de blir HENNES gäng, hon formar dem till sina flickor som får veta allt enligt HENNES filosofi.

Hon håller konsten högt. Kärleken. Hon är ogift men vet att berätta om romantiska utomäktenskapliga kärleksaffärer, både med skolans manliga lärare och med män hon träffar på sina resor (hon tycker om Rom. I Rom har dessutom Mussolini gjort ett bra jobb, han och hans svartskjortor: gatorna är numera prydligt rena och arbetslösheten är låg!).

”Håll upp era böcker”, sa Miss Brodie ofta den här hösten, ”håll upp dem ordentligt ifall det skulle komma någon inkräktare.” Om det kommer någon inkräktare har vi historielektion… läser poesi… engelsk grammatik.

Rektorn vet ju vad som pågår även om det är svårt att riktigt få bevis. Den förfärliga Jean Brodie förstör unga flickor och förför manliga lärare, det kan inte få fortgå. Till slut blir det ändå så att en av Brodies flickor förråder henne och Miss Brodie åker ut i kylan. Ett antal år senare sitter hon fortfarande och undrar vem av flickorna det var. Vem var det som inte uppskattade bildningen, äventyren och den ganska påtagliga puffen in i vuxenlivet (läs ”det köttsliga vuxenlivet” ;))?

I våra nutidsöron så skaver det inte så LITE när Miss Brodie säger ”Tryggheten är inte det viktigaste. Godhet, Sanning och Skönhet är det viktigaste. Följ mig.” samtidigt som hon hyllar diktatoriska män med bruna och svarta skjortor, men tidsandan var sådan att fler än vi vill tro (här i Sverige också) duperades av de förfärliga männen. Miss Brodie är ingen klockren mentor, hon framstår som ganska narcissistisk, som en ensam människa med behov av att spegla sig i en bunt beundrande flickors ögon. Det är det som räddar boken från att bli så händelselös som den ibland har anklagats för att vara. Historier om rättrådiga och osjälviskt renhjärtade (ouppnåeliga…) förebilder finns det redan så gott om. Miss Brodie är rent ut elak ibland och man undrar hur hon egentligen väljer ut sina flickor om en del av dem nu är så förfärliga att de förtjänar spott och spe.

Behöver man vara rädd för Miss Brodie? Ger hon ett stort och fläskigt utslag på klassikerskräck-skalan? Nope. Boken är tunn och lättläst, språket är smidigt. Så länge man slipper skriva en uttömmande analys som ska betygssättas av en lärare så är den alldeles alldeles OK. Kudos till Modernista som ger ut böcker som annars kan vara relativt svåra att få tag i.

*) min gymnasielärare i svenska och engelska – Dr Pihlström – hade en lista med hundra böcker som han tyckte att man skulle läsa. De ingick inte som obligatorium, men hade man läst dem kunde man med gott samvete kallas sig BILDAD, ansåg han. Ååååååh, om jag ändå kunde hitta den listan nu, jag är så nyfiken! Dr Pihlström var sannerligen fast i det förflutna så det skulle vara vääääldigt intressant att se listan med mina vuxenögon 2012. Han om någon kunde skrämma bort en från böcker som egentligen är läsvärda. Stackars Sven. Det var nog inte så han hade tänkt, egentligen.

—————————

Från Miss Brodies vassa tunga till Carrie Ryans vassa tänder: vi såg Hungerspelen för några dagar sedan, och den fick mig att längta efter mer ”ung kvinnlig hjältinna som utstår elände i en fattig by” – 😉 – så jag trollade fram ”The Forest of Hands and Teeth” ur Ljuvliga Högen Vid Sängen.

I går slog vi till med Battle Royal, den japanska filmen som Suzanne Collins ofta ofta anklagas för att ha plagierat. Unga människor förs bort och tvingas kriga mot varandra tills en vinnare återstår. Check. Ung kärlek. Check. En förfärlig vuxenvärld som faciliterar dödandet. Check. Men sen? Nej. Collins böcker är inte bara själva spelen, själva dödandet. Det finns mycket mer omkring. Om det är plagiat så kan nog de flesta populärkulturentusiaster rapa upp många många MÅNGA fler exempel som borde beslås med samma dom.

Jag tror inte att någon som faktiskt har LÄST böckerna pratar lika mycket plagiat – jag har nästan bara hört det från folk som sett (och dyrkat) Battle Royal och som sen har bara hört talas om Hungerspelen [filmen]. Vad tycker du?

Annonser

snacka om avslutarhelg

Jag har en tendens att börja på väldigt många böcker samtidigt, sedan kan de bli liggade ett bra tag och så tar jag ett riktigt avslutarrejs. Så har det blivit den här helgen.

Karin Boye tillhör på många vis tonåren. Visst gör det ont när knoppar brister?

Vi vårdade våra diktsamlingar ömt, lite Karin Boye greatest hits (men mest var det det där två – I rörelse och Ja visst gör det ont – som vi läste igen och igen). Det var Gigi som introducerade oss, legendariska svensklärar-Gigi som jag alltid kommer att minnas som bästa läraren någonsin.

(i början av åttiotalet när jag började högstadiet var det relativt OK att vara boknörd – Ola gav mig utrangerade historieböcker, Gigi såg till att plocka med mig i skolans bibliotekskommitté: jag kände mig så tagen på allvar! det var finfint.)

Så började vi avverka dystopier, Goldings Flugornas herre och Orwells 1984 såklart (det var ju snart! jag började sjuan 1981) och så småningom också Kallocain.

Boye gav ut Kallocain 1940, mitt i brinnande andra världskrig, och det var som hade hon en aning om vad som komma skulle. Nej. Vad som redan fanns. Det är lätt att tänka ”livet bakom järnridån”, STASI, KGB, you name it: angiveri, men det har väl funnits i alla tider. Det fanns ju t ex en period i den europeiska historien då det inte var lätt att veta från vecka till vecka om det var protestant eller katolik man skulle vara för att slippa bli avlivad. Karin bodde i Berlin på 30-talet, när nazismen fick fäste i landet.

”Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog [Kallocain] har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden – en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.”

Bonniers gav ut Kallocain i klassikerpocket för två år sedan, då slog jag till. Diktsamlingen har jag kvar, men den här boken hade jag inte – jag ville ha! Jag kunde kanske ha kostat på mig en finare upplaga, men nu fick det bli så här.

Jag var nog inte färdig för Kallocain när jag var 14, för den gav mig onekligen mer nu (det kanske inte var någon direkt överraskning). Eller så gav den annat, annorlunda. Det är väl det som är så fint med att läsa om sina klassiker med ett antal års mellanrum. Förförståelsen förändras, referensramarna vidgas, och samma bok (eller film för den delen) kan de helt olika upplevelser fastän den – bokstav för bokstav – är densamma som den var då. Jag tänkte t ex MYCKET på boken under sommarens kortresa till Moskva. Man kan också tänka lite Kallocain i samband med Echelon, alla korttransaktioner vi gör, hur enkelt man kan spåra oss med hjälp av mobilen etc. Sanningsserum finns än, men sällan har vi varit så lätta att övervaka som nu, helt utan injektioner.

—————————————-

…fast när det skulle till att skrivas på hattar – hade ni det så också? när vi gick ur nian hade vi hattar med långa band där alla skulle skriva hälsningar – så tog Gigi till Kirkegaard:

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv

Det var ett fint ord att skicka iväg oss med.