klassiker

Att få vara besvärlig 

Jag är mitt i en gigantisk lojalitetskonflikt. Jag har läst och älskat Kerstin Thorvall i många år. Det är en fantastisk blast from the past att kunna höra henne själv läsa upp Det mest förbjudna från 1976, men saken är den att uppläsningen stundtals får mig att avsky henne. Jag vill inte avsky henne.

Hon är en hjälte på så många vis.

När hon är briljant är hon B R I L J A N T. Och vass. Och så jäkla rolig.

Denna inläsning gjordes långt innan ljudböcker började booma (1987), så för oss lite bortskämda nytillkomna ljudboksläsa…lyssnare störs upplevelsen en smula av prasslande papper, stakande, underliga pauser, stundtals snabbt snabbt snabbt tal. Thorvall är ofta forcerad, gränsande till MANISK. Hon ropar och skriker så att jag hoppar till ibland, så att folk runt mig på tåget (detta var en av alla mina kära pendlarböcker) tittar till på mig för att de plötsliga ropen läcker ut ur hörlurarna. Jag tror att en nutida producent skulle se till att jämna ut ljudnivån lite.

Men Kerstin kan ju sin text, ÄR sin text. Historien om Anna är självbiografisk. Ibland undrar jag varför hon ens bryr sig om att kalla huvudpersonen Anna. Jag kanske får lära mig mer om det om jag äntligen läser Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart som står i en av mina väntehyllor. Mina väntehyllor som är GULD värda.

Thorvall är not for the fainthearted. Anna knullar, skriker, bråkar, är otrogen, hatar, gör fel, VILL göra fel, vill göra rätt.

Repeat.

Kvinnlig bekännelselitteratur var så nytt, detta chockade människor när boken kom 1976. Folk rasade, men köpte och läste boken. Bekännelselitteratur i allmänhet är mer normalt idag, men ni minns väl Carina Rydberg och hur folk skällde ut några av hennes böcker på nittiotalet? Det är oundvikligt, fortfarande år 2016, att inte fundera över spelreglerna mellan kvinnor och män. Män hyllas, gullas med (jag blir alldeles paff när jag ser normalt vettiga kvinnor runt mig få något mjukt och hungrigt i blicken när de t ex talar t om en person som Persbrandt. och Knausgård, nån? Ulf Lundell?), för samma saker som fortfarande i viss mån skandaliserar kvinnor. Det är inte rättvist. Världen är inte rättvis.

Kerstin var nog inte heller rättvis. Hennes mamma får stryk. MYCKET stryk. Pappan dog när Kerstin var elva. Han var psykiskt sjuk (bipolär?) och det är lätt att tänka sig hur ”enkelt” det var för Kerstins mamma att vara den tråkiga som försökte hålla allt samman.

Jag relaterar till min egen mamma. Pappa var kul ibland när han var full (men oftast var han INTE kul när han var full), lovade saker vitt och brett (klart jag skulle få börja spela piano! klart jag skulle FÅ ett piano! klart vi skulle skaffa det, det och det.) och så blev mamma den tråkiga som var tvungen att säga nej, den som tvingades hålla fast vid nån sorts reality check. Min pappa dog när jag var tolv. Då var jag stor nog att redan ha börjat genomskåda pappa, att börja förstå min mamma.

Kerstin kritiserar sin mamma, men svär sig samtidigt fri från den kritik hon får av sin egen familj när hon behandlar DEM som skit. Självinsikt – not always so much. Hon gör bara det hon måste för att överleva.

(Det gjorde väl hennes mamma också)

Men människa. Kerstin var människa. Må den som är fri från skuld kasta första stenen. Det lär bli tyst om folk lever upp till det. Inte ett ljud torde höras av stenar som slår i marken…

Jag har själv, precis som Kerstin, hamnat i en försenad pubertet (se ovan, jag blev vuxen snabbt när jag var tolv, jag förvandlades till en liten tant i den stund vi fick veta att pappa skulle dö) – aningens komiskt att den senkomna puberteten inträdde ihop med klimakteriet, men det är nog inte helt ovanligt – och även om jag inte lever lika vilt som Kerstin så gör jag också saker som jag inte borde (om du hade frågat min mamma medan hon levde ;)). Jag kallar mig Schlampe mit Moral (jag måste nog snart läsa den boken) och har mycket mycket kul.

Jag tackar Kerstin för all igenkänningsfaktor hon OCKSÅ serverar. För ett brett, häftigt och aldrig aldrig tråkigt konstnärsskap.

KUL bonus: TV-serien Det mest förbjudna har premiär till påsk. HOPPAS att den går att se även från Tyskland!

hur piffigt det blev med bok, svart katt och hans skära bästis på deras favoritfilt i läshörnet – ja, ni ser ju

Annonser

Män kan inte våldtas

pyjamasotikkanen

Män kan inte våldtas har 40 år på nacken nu, ändå känns den inte på minsta vis daterad eller omodern. Det är snudd på deprimerande att inse hur mycket som INTE har ändrats vad gäller attityder och könsroller – MEN, tack gode gud, numera inser även rättsväsendet att även män kan våldtas, även om de flesta förmodligen fortfarande tänker sig en man som förövare även i det fallet.

”Stå i bredd.

Tovas honnörsord som hon brukar ta till när hon ska förklara hur hon tycker mänskor ska ha det med varann.

Inte undertrycka och förneka hos varandra och sej själv. Aldrig foga sej och trivas i sin brunn med locket på. Veta vad man vill och göra det.

Vara rädd som fan och tala om det ändå.”

Tova Randers, bibliotekarie och tvåbarnsmamma, går av stundens ingivelse in på en dansrestaurang för att fira sin födelsedag. Hon äter grillbiff, hon dansar med en man, hon följer med honom hem.

Och blir våldtagen.

Tova Randers bestämmer sig för att hämnas. Hon ska våldta mannen, och sedan anmäla sig till polisen.

Tikkanens klassiker är lättläst trots det tunga ämnet, ändå kunde jag inte sträckläsa. Den fanns med i väskan, den låg vid huvudkudden – den lästes på restauranger och fik såväl som hemma i soffan iklädd pyjamas med en katt i knät. Den funkade överallt.

Extra bonus som jag inte ens tänkte på när jag började läsa: HELSINGFORS! Gatunamn och stadsdelar, jag njöt av att läsa om denna fina stad och ”såg” den igen med aprilresan i färskt minne. Jag är så glad att Suzann fyndade denna bok till mig, den var kurslitteratur på en högskolekurs som jag unnade mig för snart tio år sedan och när fjorton Billysar skulle reduceras till fem och en halv när ag flyttade till Berlin var den en SJÄLVKLAR keeper.

 


In Transit

IMG_5174

IMG_5176

IMG_5177

En av alla mina pågående handväskböcker just nu har några år på nacken – Märta Tikkanens Män kan inte våldtas. Det kan tyckas brutalt att njuta god mat med en så tung bok, men ibland är det alldeles så det ska och måste ske.

Jag testade Transit (krypavstånd från Rosenthaler Platz) förra helgen och blev inte besviken. Som nån sorts asiatiska fusion-tapas – du kan beställa många smårätter eller en stor – bra utbud vare sig du vill ha vego eller kött. Inte jättebilligt (med Berlinmått mätt) men gott. Lite rörig miljö, men snyggt ställe. Jag gillade det även om det nog inte kommer att bli något nytt stamställe.


Teleny – Wilde eller ej?

telenyNär Suzann var här i somras så bytte vi böcker. Hon fick Jenny Lundins fantastiska novellsamling av mig, jag fick Teleny av henne. På många vis var det ett alldeles logiskt byte, för båda böckerna är av det slag som lätt får det att börja bulta tungt i kroppen trots att det en läser på vissa vis känns alldeles alldeles förbjudet.

Vertigo ger som bekant (?) ut en serie med erotiska klassiker, och för första gången har nu boken Teleny översatts till svenska (mycket vackert utfört av KG Johansson som dessutom har skrivit ett mycket läsvärt efterord). Det är ingen som riktigt vet vem som skrev boken, men Vertigo väljer att fronta med den mesta kända (och mest spännande) gissningen: Oscar Wilde. De flesta tror emellertid på någon slags grupparbete, och det finns anledningar att tro på den teorin – kapitlen skiljer sig en smula åt rent stilistiskt, men inte direkt på något sätt som stör.

Boken kom ut 1893 och är vacker, hemsk, eggande, skrämmande och alldeles fantastisk. Erotiska berättelser med homosexuella relationer i centrum skrevs och såldes i hemlighet. Homosexualitet var straffbart. Straffen var hårda. Teleny? Teleny är en pianist, en ungrare i Paris. Han dyrkas av kvinnor, han dyrkas av män, och han blir Camille des Grieux stora passion. Kärlek, passion, dekadens och ond bråd död. Våldtäkter och backanaler.

Teleny är en bok som jag är mycket glad över att ha läst, inte bara för att jag älskar Oscar Wilde (…om han nu var inblandad), det är en klassiker som står alldeles finfint på egna ben oavsett. Jag bor sedan en vecka tillbaka på 55 ljuvliga kvadratmeter, en oceaaaaaan av rymd (speciellt som takhöjden är, pja… 3,5 meter?) jämfört med mitt första Berlingryt, men det är ändå en viss utrymmes-skillnad jämfört med huset hemma så jag sållar ganska hårt bland böckerna. Den här boken kommer dock INTE att hamna hos vänner eller i bokträdet vid Kollwitzplatz. Denna bok stannar med MIG.


a walk down memory lane

En vän postade en recension av filmen Lånaren Arrietty på Facebook, och det klack till i mig.
Arrietty! Lånarna! Mary Norton! Hur har jag kunnat glömma hjältinnan från en (alldeles för kort) bokserie som jag älskade i så många år?

regressionJag formligen dyrkade böckerna om Lånarna och läste dem igen och igen och igen. Det gick så långt att jag medvetet råkade tappa, ”glömma” och gömma saker som de kunde tänkas ha nytta av. För de fanns, klart att de FANNS!

Åh, barndomen och dess starka tro på saker. Jag är nästan ännu mer nostalgisk över den känslan än över böckerna i sig… vad som var så fantastiskt med Lånarna? Jo, men det var väl uppfinningsrikedomen. De var små minihumanoider och de använde våra saker på helt nya sätt. En trådrulle blev ett fint bord (eller om en ska tro bilden: en pall). En tekanna blev en farkost.

Jag hade aldrig fina (eller snarare dyra) Lundbymöbler i mitt dockskåp, men de prylar jag hade (inklusive trådrullebord :)) ställde jag nogsamt i ordning med en gnagande längtan efter att en lånarfamilj skulle se potentialen och flytta in.

Jag älskar termen ”regression i jagets tjänst” och överväger faktiskt att köpa några av Nortons böcker till mig själv som hösttröst. Jag brukade samla på mig nyutgåvor av böcker från barndomen för att kunna ge till mina kommande barn – de där barnen som sedan aldrig kom – men det finns ju andra barn att vårda och skola in i kärleken till böcker. Gissa om min guddotter har en enorm boksamling redan som fyraåring?

Och det viktigaste barnet att vårda, vilket är det om inte barnet inuti en själv? En billig samlingsvolym om Lånarna är på väg hem till mig i detta nu. Det tog som vanligt ungefär fem minuter från tanke till handling i detta fallet.

Om jag mot förmodan skulle börja känna mig för vuxen/mogen för att njuta av boken så har jag en bunt tvåspråkiga barn i min närhet som kan tänkas få ta över den, men chansen är nog inte stor.


dagen då det fysiska habegäret vann

elinroster
Elin Wägner har fått fatt i ganska många som skriver på för kvinnlig rösträtt, 350 000 underskrifter insamlade 1913-1914. Fotot kommer från Kvinnohistoriska Samlingarna, Göteborg,

Jag skulle vara duktig. Jag skulle läsa Pennskaftet som e-bok och nöja mig med det, men ju längre tiden har gått, desto större har det växt: det pappersfixerade habegäret. Nu gav jag upp. Pocketupplagan, med den fina omslagsbilen, är på väg hem till mig. Äntligen kan jag äga boken, stryka under gyllene oneliners, kommentera och dra dit färgglada utropstecken där jag tycker att de behövs.

Habegäret – e-Siv, 1 – 0

Jag hittade en skattkista: The History of Nordic Women’s Literature

#Blogg100 – 33


långt innan Wallraff var så mycket som en glimt i sin faders öga

Vi talar ofta om Bang, men Ester Blenda Nordström var också en kvinnlig journalist som tidigt gick sina egna vägar. Ester reste vida världen runt och körde både bil och motorcykel innan Bang ens hade börjat skolan. Under åren 1911-1917 skrev hon kåserier och reportage i SvD under signaturen Bansai. Inget märkvärdigt i dag, men för hundra år sedan var det det.

Synd att hon blivit så bortglömd! Kanske kan återutgivningen av en av hennes mest uppmärksammade böcker råda bot på det?

Rubrikens Wallraff? Han föddes 1942. De flesta känner till honom. Nu är det väl ingen som direkt påstår att Wallraff var först med det han gjorde, men det han gjorde har satt spår i litteraturhistorien så till den grad att det han gjorde fortfarande kallas just för att wallraffa. Han skrev en mängd reportage och böcker som byggde på att han, ofta utklädd, levde som en annan person, i en annan miljö, för att komma sanningen närmare.

enpigaDet var precis det Ester Blenda Nordström gjorde också, flera gånger dessutom.

I boken En piga bland pigor från 1914 skriver hon om sin månad som piga på en bondgård i Sörmland. Storstadsbönan, den för tiden mycket moderna och djärva fröken Nordström, ville skildra livet som tjänstefolk på landet som insider. Hon sökte jobb som piga på en relativt stor gård och satte igång. Jobbade och smygskrev. Smög också med tandborstandet, för såna fjompigheter hotade annars att avslöja henne. Hon började tala dialekt och bondade med gårdens andra piga som hon delade bäddsoffa med.

Många gånger fick hon bita sig i tungan för att inte avslöja sig när hon behandlades som mindre vetande. Ni minns en sån där liten grej som det där med kvinnlig rösträtt va? Det var bara några få som talade om det 1914, och de betraktades som tokstollar, inte minst på gården där Nordström arbetade.

Vilket slit. Vilket liv. Från morgon till kväll, sju dagar i veckan. Drängarna har mer ledigt än pigorna, av någon outgrundlig anledning. Bonnmoran sliter också hund, men husbonn han ligger mest och läser veckotidningar. Ester Blenda får löss i håret, blåsor på fötterna och evighets-sår på händerna och hon är så trött att hon skulle kunna somna stående, ändå konstaterar hon hur vilsamt det är att inte ha tid eller ork att älta pseudobekymmer. Att veta varje dag exakt vad som ska göras och sen bara göra det. Beta av grej efter grej. Att det där med att ätajobbasova ätajobbasova ätajobbasova ändå är helt OK. Nu kan man väl ganska krasst konstatera att det är rätt lätt att känna så om man bara behöver leva det livet i en månad, men jag kan i viss mån relatera till det hon skriver.

Efter en månad fabricerade Nordström en älskad mosters död så att hon kunde lämna gården och återvända till Stockholm igen. Hon skrev en reportageserie om livet på gården, alls inte speciellt elak eller degraderande (ja, hon var eventuellt lite kritisk mot ouppfostrade ungar och den där lata husbonn då), men när någon trots hennes dimridåer lyckades avslöja vilken gård hon hade arbetat på så blev bonden inte glad.

Det är emellertid en annan historia. Reportageserien blev berömd och hon sålde massor av böcker. Jag förstår det, hennes texter håller alldeles utmärkt att läsa ännu i dag, 99 år senare.

Jag önskar att jag kunde säga att hennes gärning blev lång, men hon drabbades tråkigt nog av en hjärnblödning redan 1938. Hon hämtade sig aldrig efter det och dog tio år senare – nersupen, bitter och utfattig sägs det.

#Blogg 100 – 8