journalister

Alltings början

Jag har läst många översvallande recensioner av Karolina Ramqvists Alltings början, men själv hamnar jag i ”ja, tja, jo, ja, mja”-kategorin. Mina invändningar ekar lite av det Linda O skriver: vad händer under ytan?

alltingsborjanSaga – den tonåriga huvudpersonen – är så konstant jäkla entonigt sval och blasé. Och så tänker jag att så tycker jag säkert bara för att Saga är så långt från mig själv (som tonåring) som man kan komma att jag nog bara är avundsjuk.

Vare sig (den förvisso frånvarande) pappan dör eller det sommarpratas i radio så är det samma jämna tonläge liksom lite i förbigående. Saga bara gör saker och bara lyckas så jäkla bra. Får alltid höra hur vacker hon är. Kommer in på de rätta festerna. Fixar det coolaste jobbet. Ett år i Paris, katjing. Iiiiinga konstigheter, som en viss operadiva skulle ha sagt.

Ändå: Inget är fantastiskt. Inget är katastrof. Det känns som om Saga mår sämre över att turisterna är så gräsliga (de har shorts! tänka sig, shorts på sommaren när det är varmt i stan) än över att hon konstant utnyttjas av den festfixande Victor.

Sagas mamma är konstnär och radikalfeminist. Hon lär Saga att det viktigaste av allt är att bli en stark och självständig kvinna som inte behöver någon man. Kort sagt, en sådan kvinna som Sagas mamma är. Och som dotter till en sådan får man också räkna med att klara sig på egen hand. Saga har längtat efter allt som vuxenlivet innebär. Hon vill ut i staden, erövra dagen och natten.

Karolina skriver så förbaskat bra, hon har driv, man vill ständigt fortsätta läsa. Jag tror att jag hamnar i fällan att jag inbillar mig att jag måste gilla huvudpersonen. Det måste man ju inte. Jag hamnar också i fällan att jag inbillar mig att saker ska vara konsekventa, men det är de ju inte heller, sällan i böcker och aldrig i verkliga livet. Jag kanske ska skita i att jag inte fattar vad som är så märkvärdigt med den helige Victor. Hur man kan släppa allt och springa när nån som verkar så vidrig och ganska ointressant kallar för ett egoknull. Inte ens sexet verkar speciellt bra. Och så det där med att det var hennes polare som spanade in Victor först, och sen när Saga får honom, eller åtminstone får ha sex med honom (igen och igen, om än med ojämna mellanrum) så bara TAR hennes kompis det, lite highfiiiiive ”good for YOU!”, så där som man aldrig har hört inträffa förr (sånt har startat halva världskrig i min bekantskapskrets, men vi kanske bara är för jävla ocoola).

Så, en jäkligt bra bok som jag både gillade och ogillade. Jodå. ”Oberörd” är det sämsta jag kan bli när jag läser en bok, så Karolina lyckas. Det är den tredje boken om ung kvinna med aningens destruktivt förhållande till sex om jag läser på bara några veckor nu. Har jag drabbats av en tidig femtioårskris?

SUZAAAAAAAAAANN! Du behöver läsa den här, om du inte redan har gjort det. Och så behöver vi diskutera den. Vi behöver ha en drinkeftermiddag/kväll och diskutera den. Jajamensan. Jullovsmåste.

(jag har skrivit om det förut: den här boken är metaboktok de luxe!)

Annonser

Bland spioner, kommunister och vapenhandlare

Jan Mosander har en tendens att befinna sig där det händer. Ibland är det meningen (han är ju ändå journalist, för bövelen) men ibland bara råkar det bli så.

Han hade kanske inte tänkt sig att vara den som rapporterade från kärnkraftshaveriet i Three Mile Island (Harrisburg) när han reste till New York 1979. Han hade nog ABSOLUT inte tänkt sig att den sköna medelhavskryssningen skulle sluta med ett smärre kaos tack vare den klantige kaptenen på Costa Concordia tidigare i år. Mitt i allt är han Journalisten med stort J, och kanske kan den där betraktande förmågan att kliva ur sig själv, att behålla lugnet för att man tänker mer på vad som finns att berätta än på hur illa det kan gå, vara något att ha nytta av dygnet runt, livet ut. (stryk kanske, naturligtvis är det så)

Jan har träffat Albert Speer, Görings änka, Stig Bergling, och kungens mycket speciella moster. Han var i München 1972, han träffade frihetskämpar i ett kallt (på många sätt) Prag och han var en av de journalister som drog ner byxorna på Bofors och ledande svenska och indiska politiker i samband med mutskandalen. När jag läser så inser jag hur mycket jag glömt, och hur ”små” egentligen stora skandaler tilläts få förbli innan internet och bloggar fanns. Det var nog betydligt lättare att kontrollera, eh – förlåt: INSPIRERA två TV-kanaler, tre radiokanaler och en bunt papperstidningar att rapportera om ”rätt” saker.

Jag gillar Jan Mosander, jag älskar framför allt att läsa om hans Berlin, men den här boken hade vunnit på en lite hårdare redigering. Det finns en gräns för hur mycket jag vill läsa om lumpartiden, Jan! Det blir dessutom lite väl många repriser om man har läst andra böcker signerade herr Mosander (t ex Berlin – krutrök, murbruk och delikatessdiskar) men slutomdömet blir ändå att det är en mycket läsvärd bok skriven av en man som har genomlevt ett alldeles fantastiskt yrkesliv.

Jag älskade Berlinboken. Den här får inte riktigt lika högt betyg, men den kommer att pryda sin plats i min bokhylla och jag tror att min sambo kommer att tycka att den är riktigt intressant nu när det äntligen blir hans tur att läsa den.


Berlin – krutrök, murbruk och delikatessdiskar

Vad läste jag när jag låg där i den röda soffan i Syninge? Jo, bland annat den här boken. Den är inte så jätteny – min upplaga reviderades 2005 – så en del teser känns aningens omoderna (t ex den om hur otroligt dålig service det är överallt, och att många/nästan alla vägrar prata engelska), men bortsett från det så är Jan Mosanders lilla bok om Berlin en riktig riktig pärla.

Ja, betoning på ”lilla bok om Berlin”. Med tanke på hur bra den var så hade den gärna fått vara dubbelt så stor. Trippelt. Jag vill få MER hintar om saker man aldrig skulle ha tänkt på annars, små detaljer att upptäcka och bonusinformation att blända sig själv och eventuellt resesällskap med när det bär av.

Jan Mosander kom till Berlin för Expressens räkning redan i början på sjuttiotalet. Kalla kriget, spioner och stundtals svettiga turer över till Öst-Berlin.

Sent omsider (efter murens fall) inser Jan att det antagligen måste finnas en Stasi-akt om honom, och eftersom han – tadaaaa – får återvända och arbeta i Berlin (nu som radiokorre) igen i mitten av nittiotalet så passar han på att begära ut den. Jodå. Visst finns den, även om inte ens Jan själv förstår vad han egentligen gjort för att förtjäna alla upplysningar som samlats om honom, än mindre hur och varför de har kategoriserats som de gjorts. Det hela blir till lite av en spännande ”lucköppning” som delvis görs ihop med gamla vänner från förr, ett detektivarbete med den egna historien i centrum. Att ha varit i Stasis fokus är å ena sidan försäligt, men å andra sidan – så jäkla coooooolt! Tänk att ha en Stasiakt om sig själv. Det vore nåt att visa barnbarnen det.

Mosander har mött Speer, Görings änka och C G Svingel (VAR han V-Gurras hemlige son?) via Wolf Biermann och Misha Wolf (spionernas spion back in the days). Han hoppar mellan nutid och dåtid till nutid igen, från komiskt till smärtsamt, från fattigt till rikt. Små kåserier om allt och inget. Roande, oroande och alldeles förfärligt beroendeframkallande.

Själv åker jag ner igen den 28/2. Schemat är tufft, men jag längtar.


jag vill köpa fem stycken och ge bort…!

Jag är ingen scrappare – en sån där som gör scrap books (vad säger man på svenska? scrap-böcker? scrap-album? collageböcker? jag har officiellt hjärnsläpp!) – men jag sparar biljetter och kartor och allt möjligt, oklart varför. Gillar’t. Speciellt kartor. Jag blir annars mest nervös av folks alltför snuttegulliga baby-album med sidenblommor och färgade band och… ja, ni vet. Väldigt o-goth (fast nu när jag tänker efter så vore ett gothigt scrap-album bland det roligaste man skulle kunna göra, tror jag).

Jag kommer inte ens ihåg hur jag snubblade över den här boken, men det tog ungefär trettio sekunder mellan det att jag läste om den och att jag tryckte på knappen som lade den i min imaginära kundkorg på amazon. En roman om en amerikansk feminist och flapper i scrap-book-form (jaaa, HELA boken, varenda uppslag). Om man bortser från det lite väl gullesnuttiga slutet så är det en total home run, 100%. Underbara bilder. Underbara äventyr.

(jag vill också vara typ 22 och få stipendium till Vassar och sen flytta in i ett sunkigt rum i Greenwich Village/NYC på 20-talet, för att sen åka ångbåt över Atlanten och hyra ett likaledes sunkigt rum i 20-talets Quartier Latin/Paris och bli full på gin och snacka med Ernest. Jag vill vill vill!)

Som rubriken säger, jag vill köpa minst fem stycken och ge bort. Till svärmor Helena, till Cathy, Lia (som jag tror skulle vara den bästa collagemakaren någonsin), till Anette, till Suzann, till Anna och Sara och Ewalena och till Johanna och till Hille och Petra och till… oj, jag är visst redan uppe i mer än fem. Jaja.


Förkunnaren

(vadå? känns det som om jag tokuppdaterar nu när jag äntligen har både tid och frid att göra det? jodå, precis så är det.)

SOM jag längtade efter den: Förkunnaren, Unni Drougges andra bok om den sköna journalisten Berit Hård.

Berit, kvinnan som alltid alldeles magiskt hamnar mitt i smeten, mitt i kleten, men som också alltid med list och Svea rikes skönaste oneliners tar sig ur det allra mesta.

I denna den andra boken är det delar av den nutida självhjälps- och healing-trenden (eller snarare dess utövare) som håller på att ta livet (!) av henne. Man behöver inte direkt vara jätteinne i Sveriges skvallerkretsar för att ana Mi… eh, di Le… eh, Bodstr… öh, ja, en misshandelsanklagad popstar, en snorrik självhjälpskvinna och en exminister med kvinnotycke bakom en del av Unnis karaktärer. Hon gör det med ett par ton humor och dinglar detaljer framför näsan på en på ett sätt som kan få t o m den mest skvallerointresserade att undra vad som är sant och vad som är kryddat.

”En folkkär artist som predikar om kärlek och förståelse men bränner Koranen. En högt uppsatt socialdemokratisk politiker som jagar väljare men inte kan hålla fingrarna i styr. En självhjälpsbransch som hyllar lyckan men där allt bara handlar om pengar.

Den här gången har Berit Hård, dekadent och överviktig skandaljournalist, hamnat i en riktig soppa. Efter att ha hoppat av arbetsförmedlingscoachens kramkurs får hon i uppdrag av konsultbyrån Lyckan att skriva ett stort personporträtt på artisten Lotuz af Love. Byrån Lyckan ägs av Stina, före detta tjackhora som efter succén med sin självbiografi är en populär lyckoguru. Plötsligt befinner sig Berit mitt i chakraträsket på ett ashram i Indien tillsammans med Lotuz och hans mystiska fästmö, och snart har hon dragits in i en rafflande historia som trots allt prat om kärlek och respekt handlar om det gamla vanliga: sex, pengar, makt och våld.”

Jag är så glad att Massolit har tagit vara på Unni Drougge! Jag har en tendens att höja hennes skrivande till skyarna, men hur kan jag INTE göra det? Jag brukar skryta med att jag talar flytande sarkastiska. Unni, hon kan ge LEKTIONER i ämnet. Hennes förmåga att ta snackisar och vrida om dem i en Drouggesk twist är sällsynt skön, och jag kommer inte riktigt på någon annan svensk författare som gör det hon gör.

Extrabonus också för de nya, mycket vassare, omslagen. ”Don’t judge a book by its cover”, jojo, men de nya omslagen HOPPAR fram ur hyllan och doftar av de sköna skrönor som de ÄR, dessa roliga böcker om Berit. Förkunnaren kommer aldrig upp till samma höjder som Bluffen, men det är good enough. Skriv mer, Unni. Snabbtsnabbtsnabbt.


Vadå tröstshoppa? Vadå verklighetsflykt?

Av en ren slump – öööööh – så är det TRE olika bokpaket på väg hem till mig alldeles nu. Jag har fått ”nu har vi skickat grejorna”-mail för alla tre. Hoppsan då. Brevbäraren kommer att hata mig, om han/hon inte redan gör det. Jag har varit sparsam och ängslig sedan mamma dog (det är massor massor som kostar dyra pengar innan bouppteckningen är klar) men nu är det bouppteckning i överorgon och begravning på fredag och hur konstigt det kanske kan låta så har jag börjat slappna av lite med ekonomipaniken. Jag klarar ju det här. Två av paketen betalades med födelsedagspresentkortet från K, och det tredje – med 10 böcker för drygt 400 spänn – ska jag nog också klara utan att börja samla tomburkar.

———————————

Mitt i allt så trillade det in ett mail från bibblan om att jag kunde få hämta Sofi Fahrmans senaste bok ”Elsas hemlighet”, det var min tur att få låna den nu. Åh, så passande den INTE kändes, men vilken skön verklighetsflykt den till slut ändå blev.

”Efter ett par år som moderedaktör på Bladet med rapportering från modeveckor, Elegancegalor och bröllop får Elsa ovälkomna nyheter: Bladet måste säga upp ett stort antal medarbetare och hon är en av dem. Beskedet kommer som en fullständig chock och Elsa blir mer rådvill än någonsin – vad ska hon ta sig till?

Som tur är finns pojkvännen sedan ett par år tillbaka, Hugo, vid hennes sida. Han är inte bara en av Sveriges mest uppskattade modeskapare utan också Elsas stora kärlek. En hamn i stormen, den hon kan luta sig mot när det blåser hårt runt henne. Med hjälp av Hugo och sina närmsta lägger Elsa upp en plan för sin framtida karriär. Men ska Elsa få det hon vill ha? Och ska Hugo få reda på hennes stora hemlighet?
Följ med till modemagasinet Elegance, exotiska platser som Miami, Verbier och New York, och den bästa sommaren i Elsas liv.”

New York, shopping, party, sex, New York, intriger, Jonas Hallberg, New York. Jag kommer alltid att älska London mycket mycket mer än New York (jaja, Elsa kvistar iväg en snabbis till London också, men det går inte att jämföra med den veritabla New York-reklam som samtliga Elsa-böcker trots allt utgör), men jag är inne i en period nu då jag älskar att läsa om och titta på (eh… jag har nyss klämt Gossip Girl säsong 4 på DVD *harkel*) NEW YORK.

Sex, party och dyr shopping – ja det är långt från grå novemberdimma, minnesblad från Cancerfonden och begravningsförberedelser. Jag behövde nog det. ”Elsas hemlighet” är inte stor litteratur (men Sofi har känsla för en kul historia, så om nån bara vågade peta mer i det stundtals rätt kassa språket kunde hon lätt bli Sveriges glamourboksdrottning, bye bye Denise Rudberg) och själva hemligheten i sig är för mig rätt löjeväckande (vad är DET att behöva hålla hemligt?? what? nej, VAD heligheten är tänker jag inte skriva om här) men i övrigt är det en alldeles alldeles OK underhållningsbok.

Jag minns inte exakt vad jag tyckte om de två första böckerna om Elsa, men något inom mig säger att det här är den bästa hittills, och jag hoppas faktiskt att Sofi fortsätter att skriva sånt här, när nu trilogin om Elsa är over and done with.


My heart goes bang bang bang bang

Bang – alias Babro Alving – har trollbundit mig sedan sekund ett. Jag har tänkt ”oh, att ha fått vara hennes vän” eller ”oh, att ha fått jobba med en sån kreativ människa”, men jag inser med åren att hon var allt annat än enkel att älska. Ändå var det så många som gjorde just det. Älskade henne. Frågan är om hon någonsin älskade sig själv.

Hon bröt så många konventioner, hon var så – skenbart – stark. Hon gjorde ofta som hon ville, hon fick mycket stryk för det, men hon drev ofta genom sin vilja och gjorde saker som kvinnor, allra helst mammor, absolut inte fick göra. Ja, snudd på som kvinnor, allra helst mammor, FORTFARANDE inte får göra. Hur kan man annat än fascineras av ett sådant liv? Hon födde en Ruffa, ogift. Ja, Ruffas pappa var gift. Um, med någon annan. Hon levde öppet bisexuell och polyamorös (även om man inte talade i de termerna då, åtminstone inte högt) och reste till platser där kvinnor då rakt inte borde befinna sig.

Det man lär sig är att hon var långt från ensam kvinna på fronten. Vi tror att vi är så fria och gör så mycket gränsöverskridande i dag, men det fanns en ganska gedigen bunt nordiska kvinnliga krigskorrespondenter redan på 1930/40-talet. Överhuvudtaget undrar jag ibland om det har hänt så där hiskeligt mycket sedan Bangs dagar.

Beata Arnborgs Krig, kvinnor och Gud är en fantastiskt välskriven biografi om en av nittonhundratalets mest mångsidiga svenska skribenter. Arnborg har fått tillgång till brev, dagboksanteckningar och många intressanta bilder. Jag önskar att många många ville läsa den, inte bara för att få lära sig mer om Bang, utan för att ta del av ett liv levt av en människa som slukar dagarna i stora tuggor. En synbart stark människa som gjorde så många spännande saker, som var med och upplevde så viktiga bitar i 1900-talshistorien men som samtidigt kämpade med så många demoner. Mycket var hon, fru Alving, men tråkig var hon då sannerligen aldrig.