humor

Nåt med… Freud?

image

Det är inget nytt att jag kämpar mot bokinköpsbegäret. Det är lite som att gå och handla mat när en är premenstruell och vrålhungrig, en får se till att vara mätt och däst. Sålunda hade jag förberett dagens flygresa minutiöst, en Bra Och Spännande Bok var nogsamt utvald. Men så hade jag ju råkat lägga den i ytterfacket på resväskan.  Den i n c h e c k a d e resväskan.

Jag var ett lätt offer. Mycket lätt. Caitlin Morans första roman, i skinande grönt och med ett par Martens på omslaget. Att svinkiosken på Arlanda tog 199 spänn för en storpocket fick jag svälja. Den är miiiiiin.

Skrattade högt nånstans ovanför Kalmar.  Det är liksom bara Caitlin som kan få för sig att skriva om en flicka som bara onanerar med de rosa deoflaskorna för att de gröna och blå ger alien/smurf-feelings och därför känns aaaaaningens för kinky. Bredvid mig satt Dr X, kollega med myndig framtoning.  Hon frågade inte vad som var så kul. Jag undrar fortfarande om hon också hade skrattat eller ej. En slutar som bekant aldrig förvånas.

Annonser

länkstänk

Tre snabba länktips innan fredagen är över:

Swedish Zombie har en förmåga att göra intressanta zomcasts. Dagens ämne, zombier och genus, kan tänkas intressera även ickezombiefiler. Den suveräna Renita Sörensdotter gästar Herman och Jonny och det blir ett roligt och intressant samtal om zombieana i allmänhet och därtill kopplade könsroller i synnerhet.

Bröllopstankar? Zombiefrälst? Se hit! (tack Bokmoster för tips!)

Elin Lucassi: om bokälskare var lite mer som idrottsfans (disclaimer: jag är idottsälskare också och jag veeeet att inte alla sportfans är huliganer, men jag får ändå underbara bilder i huvudet och tänker att en del hade blivit förvånade över hur mycket kulturtanter kan låta efter en lördagsmiddag och så funderar jag på hur det skulle låta om Suzann, Susanne och jag gav oss iväg på gatorna – vad skulle vi skandera (n b med lagom ljudnivå)? vad skulle det stå på våra litterära matchtröjor? tänker i termer ”vitsigt, subversivt, korsstygn”)


Night of the Living Trekkies

zombiespockJag erkänner. Ibland händer det sig att jag slösurfar, glider runt några varv på ”den-som-köpte-den-här-boken-köpte-också”-länkarna och råkar köpa en bok enbart för att titeln låter kul. Jag tror att jag ville ha Killer Librarian och zombie-trekkisarna dök upp bredvid. Oavsett: jag förväntade mig inga mirakel och boken har blivit liggande i en av olästa-böcker-hyllorna ganska länge nu. Mitt zombiesug går i perioder.

Jag skrev en lång lycklig rant i går och Star Trek-nostalgin från i fredags kväll får mig fortfarande att le. Det är bra. Med den nostalgin i åtanke hade Anderson/Stalls Night of the Living Trekkies rent av kunnat komma undan med att vara lite småtrist , men nu var det så att det var den inte alls. Den var bra, välskriven, en riktigt rolig överraskning. Jo, ämnet (det är alltid lite skoj att driva med nördar, speciellt sf-dito) bjuder in till en del slapstick av det slag som zombieana ofta tycks dra till sig (sf-nördar OCH zombier, ouch) men det håller sig på rätt sida av vråltöntgränsen.

Jim Pike, f d Star Trek-nörd, är trött på livet. Två vändor i Afghanistan har fått honom att tappa lusten till det mesta i allmänhet och till folk som lever för nördiga TV-serier i synnerhet. Han blev hemskickad från kriget och arbetar nu – håglöst – på ett hotell i Houston. Just hans hotell håller en årlig Star Trek-konferens för de allra allra nördigaste nördarna. Samtidigt pågår, i tysthet, en katastrof på Johnson Space Centre en bit bort. Onyttigheter släpps lös och plötsligt börjar de konfererande nördarna att bete sig ännu underligare än förut.

Jim skulle rent av kunna tänkas välkomna en blodig död om det inte vore för att hans älskade syster är i stan för att delta i just denna konferens. En liten och spretig samling personligheter (inklusive prinsessan Leia – Star Trek-sic!) finner sig plötsligt instängda på hotellet, ihopknuffade och tvungna att samarbeta för att försöka komma fram till en väg ut. Det går nämligen rykten om att stan ska bombas för att sanera. DEN bomben, ni vet.

Det finns ett antal moment i postapokalyptiska romaner som jag tycker om – att överleva på relativt liten yta (”instängda på hotell” – check!) är ett av dem. Nyorienteringen, att klara livet efter katastrofen, är ett annat. Det är egentligen nyorienteringen jag tycker mest om, och den här boken utspelas under ett enda intensivt dygn så mycket till nyorientering hinner det i ärlighetens namn inte bli. Men spännande blir det.

Författarna gillar Star Trek. Oväntat. Nä, inte speciellt.
Jag ger dem fyra Spock-öron av fem möjliga.

PS I vissa kretsar är det snudd på dödsstraff på att skriva ”zombies” istället för ”zombier”. Jag råkar ofta missa detta och skriver fel. Men jag är månadsgivare till Cancerfonden och jag försöker att vara en snäll människa i det lilla. Får jag leva ändå?

PPS Jag älskar bokomslaget och det är ingen slump att jag fokar på ni-vet-vem, men på konferensen i boken är det en sport att klä ut sig till så SVÅRIDENTIFIERADE Star Trek-prsonligheter som möjligt, så att nån skulle ha klätt ut sig till Spock? I don’t think so. Men nu ska jag inte vara sån.


Allt kludd av ondo?

Jag glömde ju en glad nyhet i gårdagens runda – Arga Bibliotekstanten bloggar igen!

Jag älskar Metallica men/och (jag kan inte bestämma mig för exakt hur elakt detta är, speciellt mot herr Trujillo – kan vi kalla det ”elakt med kärlek”?) höll på att skratta mig fördärvad när Arga lade upp en bild på hur bra det kan bli när folk kladdar i böcker fastän de egentligen inte ska.

PS fast Metallica har ju faktiskt ingen keyboardist, så då är det inte dem vi är elaka mot


The justice of this hits me like a tin of Spam in a swinging sock

youhadmeathelloJag veeeeet vad jag har sagt om chick lit, men vi har inte RIKTIGT gjort slut, vi har bara en paus från varandra. När La Camilla på Mind the Book (Camilla Gloriana, the Queen of Anglomania) skriver bra om You had me at hello – då blir man sugen. Addera Manchesterfaktorn: Cold Feet gav mig en hint om att jag kanske borde ge något annat än London en chans. Nu har inte staden Manchester i sig någon speciellt framträdande roll i just den här boken, men ändå. Det var värt ett försök.

Polare sen college, det blev aldrig något då – det var alltid alltid iiiilite fel tajming mellan Ben och Rachel. När Rachel så äntligen dumpar den karl som jag inte kan fatta att hon varit tillsammans med i tretton år så får hon veta att Ben har flyttat tillbaka till Manchester. De har inte setts på tio år, det slutade inte direkt toppenbra senast de sågs – men *katjing*, hon ”råkar” träffa honom på bibblan och han är sååååå attraktiv än. Attraktiv och GIFT. Damn.

Mhairi McFarlane är ganska rolig och det är en riktigt rar historia. Utgången är förvisso inte helt svårförutsägbar, det är inte stor litteraur, men det är min bästa chick lit på länge (jag vet, jag vet – du sitter där med rynkad panna och tänker att ”bästa chick lit på länge? det säger väl ingenting”) men jag ville ha en fix och jag fick den. Punkt. Extraplus för en bunt riktigt sköna oneliners. Det är ingen keeper, den går till byteshyllan på jobbet. Gott så.


alla nyanser i hela världen av Nanna, tack

DETTA var det roligaste jag har läst på länge. Nej, jag har inte läst ”Femtio nyanser”. Jag läser hellre Nanna Johansson.

(när jag ser de där citaten – ja, det var värre än jag någonsin kunde ana!)


Bye bye, Berit!

Unni Drougge har kommit fram till sin tredje och sista bok i trilogin om Berit Hård. Berit är Berit, en tuff brud i måttligt lyxig förpackning (hon är en förträfflig kvinna, men just klädsmaken kanske inte är den bästa). Vass, smart, kul. Jag kommer att sakna henne!

I Fällan är det skönhetsindustrin som får sig en känga. Unni har en fantastisk förmåga att väva in aktuella personer och händelser i böckerna om Berit.

INGET kommer någonsin att toppa Bluffen (är jag ond? men den lille mannen med de korta armarna kan vara så otrooooligt irriterande, så han kan faktiskt få ta en del fiktiva mordförsök medelst penna), men Kissie och Troilius (som väl har bytt namn numera, minns inte till vad) dyker upp i den smarriga historien om dyra behandlingar och en kraftigt expanderande skönhetsbransch.

Trots att Berit lyckades langa in Guldspaden för sitt knäck om Lotuz av Love så sitter hon risigt till igen: nu gör hon skitprogrammet Raka Puckar med taskig budget för den kassa kanalen TV Plus.

Som vanligt har hon en dryg chef som jävlas med henne. När chefen – mannen med isterbuken – petar henne i det grandiost ymniga sidfläsket och påpekar att det kanske dags att göra något om skönhetsbranschen suckar hon, men ger motvilligt med sig. Hon ger sig ut på reportagerunda bland skönhetssalongerna. Hon inser mycket snart att om man inte visste vad man borde ha komplex för förut så får man snabbt veta det när man ger sig in på en skönhetsklinik.

Som tur är så nappar hon inte på det generösa erbjudandet från Visagé (sic!) om att – naturligtvis mot ett säljande reportage – få ett nytt babyface med hjälp av mirakelapparaten som lasrar bort åren i ett nafs. En kort tid efter att Berit tackat nej så får Kissie – nybliven mamma, minsann! – ansiktet förvandlat till köttfärs med hjälp av precis samma apparat, på samma klinik. Klinikchefen hittas lasrad till döds och Kissies bebis kidnappas och mitt i det står… ja, det vet ni redan: Berit.

Gangsterpolaren Ted visar sig vara inblandad i företaget som säljer den stekiga (pun intended) mirakellasern, och när vindarna börjar vina är det Berit som mycket motvilligt får åka till Thailand för att försöka rädda upp situationen åt honom. Ond bråd död, slemmiga läkare, en olämplig tatuering och… KÄRLEK? Är det möjligt? Jo, men kanske. Berit är förutsägbart skitkul, men i alla andra avseenden fullständigt oförutsägbar. Jag är nöjd med slutet (utom i ett djuriskt avseende… uhuhu), men hoppas att Unni har rätt när hon säger att nu ska Berit få vila ett tag – fast det betyder ändå inte att hon nödvändigtvis är ute ur spelet för alltid.

Det där med att ge sig på Kissie? Hon blir inte så bashad som man kanske kan tro. Jag misstänker dessutom att hon tänker att all PR är bra PR och mest känner sig hedrad över att ha en av huvudrollerna i boken.

Unni Drougge är Sveriges roligaste författare om du frågar mig. Jag älskar hennes sarkasm, självironi och förmåga att alltid våga skriva om det andra bara skvallrar om. När jag började läsa ”Jag, jag, jag” på nittiotalet så gapade jag förvånat i en halvtimme, sen var jag fast. Fällan är inte lika omedelbar som Bluffen, men det blir klart godkänt. Unni hade mig 1994, och hon har mig än (jag höll på att skriva ”she’s got me by the balls”, men… jo, ta mig tusan!)

Som vanligt hoppas jag att hon redan skriver på något nytt. Skriv Unni. Skriv!