humor

Människor som har gått till överdrift


Jag vill minnas att jag skrattade så att jag grät åt en del av kapitlen i boken Människor det varit synd om (det där gör mig inte riktigt lika ond som jag kanske låter, men det var bl a nåt ganska sarkastiskt kapitel om – förlåt Ann-Sofie 😉 – Ulf Lundell som var riktigt spot on) av Kalle Lind, så jag hade ganska högt ställda förväntningar på uppföljaren Människor som gått till överdrift.

Ja. Tja. Mja. På nåt vis så känns det som om ämnet teoretiskt sett skulle kunna tillåta att Kalle tar ut svängarna ÄNNU mer – nån som går till överdrift får ju egentligen skylla sig själv lite mer än någon som livet tilldelat den tunga bördan ”synd om” – men jag kan känna att många av kapitlen var väl långsökta. Jag vet inte om så var fallet, men det doftar lite brist på bra uppslag ibland.

Icke desto mindre får vi, tadaaaa:

”En bok om människor – profeter, astronauter, stjärnadvokater, lekprogramledare – som gått i spinn, tappat omdömet och tagit i för mycket, som inte kunnat stava till ”lagom” och som aldrig känt att nu-räcker-det-det-är-ju-en-dagimorron-också-och-man-ska-sluta-när-det-är-som-roligast.

Här får vi detaljerna om hur Sveriges ÖB la ut 97 000 kronor på att mjölka en pappko, om hur Robert De Niro slutade leka krabba och om hur scoutrörelsen grundades för att pojkar skulle sluta slita sej i snabeln. Vi läser om rockhataren som kallar långhåriga killar ”tösapågar” och om de tradigaste figurer som nånsin tragglat sej igenom Maos lilla röda.”

Kristoffer läser den nu (han är nöjd!), men när han är färdig går den här boken till byteshyllan. Människor det varit synd om är en keeper, det är inte bok nummer två. Kommer jag då att köpa och läsa bok nummer tre, Människor som haft fel när den kommer ut i pocket?

Otvivelaktigt. Kombinationen humor och värdelöst vetande är trots allt svårslagbar i min nördiga lilla svennebanan-värld.


ett par nätter av magiskt fnissande

Jag var träningsnarkoman en gång i tiden. Det är svårt att tro nu. Jag var på gymmet så ofta att killen i kassan frågade om jag inte skulle ta och styra om prenumerationen av morgontidningen dit också. För ungefär tio år sen träffades vi ute på krogen. Han petade mig i magen och sa helt iskallt ”fan vad fet du har blivit, nu får du faktiskt ta och börja träna igen”. Jo, man tackar. Det är kundvård det.

Hur mycket jag än har knarkat endorfiner och mjölksyra i mina dagar så har jag aldrig aldrig ALDRIG tyckt om att springa. Det där flytet som en del pratar om, när det känns som om man kan springa och springa och aldrig mer behöva stanna – tja, det har jag kanske upplevt tre-fyra gånger totalt i hela mitt liv.

Med detta i åtanke så var det kanske inte helt självklart att jag skulle älska Kenneth Gysings nya bok Ett år av magiskt löpande lika mycket som min träningstokige sambo gjorde, men nu råkade jag göra det ändå. Många nätter denna vecka har förstörts av en envis och smärtsam nackspärr, men Gysings krönikor om löpning fick mig att skratta rakt ut vid flera tillfällen när jag legat vaken.

Karl’n har nämligen både litterär allmänbildning (känner du igen namnet? om du inte läser hans krönikor i Runners World så kan det vara från Femina, han är bokredaktör på denna min älsklingstidning) och vääääldigt mycket humor, ofta av det sjuka slag som jag älskar. Lägg därtill att han reser världen runt och springer olika stundtals rätt udda långlopp. Resor och litterära referenser ihop med humor – då kan man stå ut med löpning också.

För nu ÄR det så här att Kenneth är en äkta nörd på det sätt som man bara måste älska och faktiskt också respektera, oavsett vad personen ifråga nördar om. Kenneth är löpnörd. Han går all in. Han står för sin galenskap hela vägen in i kaklet, och har självdistans nog att ironisera kring den (åtminstone så länge du inte frågar honom om han JOGGAR).

Yes, jag gillar det här. Släpper han en krönikebok till om nästan vad som helst… jag köper den.

Blev jag sugen på att SPRINGA, nu då? Nej, men på att nörda. Att låta mig förtjusas så till den milda grad av något. Jag ska klura på saken.


med risk för att för evigt förpassas till CCL-facket


Jag törs knappt lägga upp den här boken men wtf – man ska inte skämmas över vad man läser. ”The Devious Book for Cats” av Fluffy och Bonkers, jo men visst serru!

Cats have nine lives. Shouldn’t they be lived to the fullest?

”Domesticated” does not mean ”docile.” The ho-hum routine of sleep, eat, eat, and sleep is no way for any creature who ruled Egypt for a millennium to spend her day.

The Devious Book for Cats offers today’s discerning kitties words of wisdom and advice on everything they need to know, including fail-safe tips on waking a human when you want to get fed, choosing the purr-fect gift, and staring like a pro, plus in-depth guides to cardboard boxes, catnip, and a brief history of the Felinism movement.

It’s high time felines everywhere woke up from their cat naps and grabbed life’s strings with both paws.

Cats: Discover the devious fun you can have when you’re the one in charge!

Genremässig periodare, var det ja. På sistone har det blivit många humorböcker, och denna är inget undantag. Det är, öööööh, en självhjälpsbok för katter som befarar att de blivit alltför domesticerade. Till skillnad från ”Maybe life’s just not that into you” så är denna kul, VÄLDIGT kul. Det är INTE bara jag som tycker det. Hanjagbormed har läst över axeln ibland och fnissat rätt rejält han också. Mina brittiska kolleger (medelålders män, också de kattägda) skrockade när de läste baksidestexten.

Detta är ännu ett av typ-fem-pund-på-amazon-fynden från mitt julklappspaket till mig själv, och jag skrattade för minst tio pund. Såpass! Gillar du Simon Tofield så kommer du att älska detta.

Dear Fluffy and Bonkers. You just gave us our life back. We love you! Hugs and kisses,
Astor, Iriis, Mr Spock and Izzy.

(japp, det var några som tyckte om den, även om jag kan konstatera att de snudd på kunde ha skrivit boken själva. och jag vet några som SKULLE tycka om den. får dra lott om vart den här boken ska skickas härnäst ;))

———————

Men NÄSTA bok kan jag nog INTE lägga upp…
(cliffhanger)
VAD kan vara så förbjudet? 😉


an idiot abroad

Chefens chef har guldkort hos SAS, så vi fick access till första klass-loungen i Berlin i går kväll innan flyget hem behagade flaxa iväg. I den loungen är det fullsketet med kostymklädda farbröder och en och annan dräktkvinna med Dyr Väska. Och så jag då. Jag, i grå yllekofta, som satt där och råkade snarkskratta ganska högt och ljudligt när jag läste det sista kapitlet av ”An Idiot Abroad”. Snudd på symboliskt, mycket passande 😉

”Presenting the Travel Diaries of Karl Pilkington: Adventurer. Philosopher. Idiot. Karl Pilkington isn’t keen on travelling. Given the choice, he’ll go on holiday to Devon or Wales or, at a push, eat English food on a package holiday in Majorca. Which isn’t exactly Michael Palin, is it? So what happened when he was convinced by Ricky Gervais and Stephen Merchant to go on an epic adventure to see the Seven Wonders of the World? Travel broadens the mind, right? You’d think so…Find out in Karl Pilkington’s hilarious travel diaries.”

An Idiot Abroad är främst känd som TV-serie (Ricky Gervais – från brittiska varianten av The Office – och en av hans polare skickar iväg Karl runt hela världen, och ger honom sjuka uppdrag som mest går ut på att plåga och göra bort honom), men personligen tycker jag att den skrivna dagboken var otroligt mycket roligare.

Ricky Gervais har blivit flåshurtigt panik-skämtsam (antingen går han på något centralstimulerande eller så har han någon märklig sjukdom, eller så är han bara jäkligt uppfylld av myten om sig själv) och TV-serien går löjligt mycket ut på att poängtera vilket pucko Karl är. Njä. Karl framstår inte som den som direkt tillämpat Bolzmanns transportekvation till vardags, men så jäkla körd är han inte. Vulgär, ja. Rolig, ja. Fördomsfull och fördomsfri på en och samma gång.

Ja, jäklar så kul jag hade när jag reste med Karl till världens nu existerande sju underverk. Fyra av dem har jag själv besökt (pyramiderna, Petra, muren och Chichen Itza), resten är jag onekligen också småsugen på – men i brist på livebesök klan jag verkligen rekommendera att du drar dit med Karl. Boken kostar i-n-g-e-n-t-i-n-g på amazon. Just buy it. Glöm good taste och classy behaviour och bara njut.


Maybe I’m just not THAT into that book

Jag kommer INTE ihåg var jag läste om den först – men titeln Maybe Life’s Just Not That Into You (when you feel like the world’s voted you OFF) tilltalade mig omedelbart. En titt på beskrivning och omslag (…uuuuhuhu, den lilla lilla rara sköldpaddan … tulle :´-), så där har man minsann känt sig ibland) var spiken i kistan. Jag har glott på den i över ett år (ska den ALDRIG gå ner i pris?) men till slut slog jag till på den TROTS att jag fick ge £11 för den.

Författarna har skrivit manus till både Jay Leno och Bob Hope i det förflutna. Jag tänkte mig något lite åt Ehrenreich-hållet men ännu mer sarkastiskt och roligt och draget in absurdum (Ehrenreichs bok är ju en saklig men icke desto mindre rätt komisk titt på hela positive thinking-grejen).

Det var INTE vad jag fick. Det var inte EN uttänkt bok, det var en bok som samlade drygt 50 korta beskrivningar/pastischer på redan nu existerande självhjälpsböcker. Lite billigt trick.

Små korta snuttar på en halv till två tre sidor per ”bok” – egentligen inte SÅ svårt att göra (eller så överskattar jag min egen kreativitet). Jag har haft mer roligt åt J K Rowlings varianter i Harry Potter-böckerna (”Men Who Loves Dragons Too Much” och alla andra söta böcker som den ständigt lika missförstådde monsterälskaren Hagrid skulle behöva läsa lite noggrannare) och otaliga äro de studenttidningar som bjussat på vassare satir än detta.

Tumme ner.

Tur att jag har nåt annat att garva åt. Sjuk TV-serie. Tokrolig dagbok.


Förkunnaren

(vadå? känns det som om jag tokuppdaterar nu när jag äntligen har både tid och frid att göra det? jodå, precis så är det.)

SOM jag längtade efter den: Förkunnaren, Unni Drougges andra bok om den sköna journalisten Berit Hård.

Berit, kvinnan som alltid alldeles magiskt hamnar mitt i smeten, mitt i kleten, men som också alltid med list och Svea rikes skönaste oneliners tar sig ur det allra mesta.

I denna den andra boken är det delar av den nutida självhjälps- och healing-trenden (eller snarare dess utövare) som håller på att ta livet (!) av henne. Man behöver inte direkt vara jätteinne i Sveriges skvallerkretsar för att ana Mi… eh, di Le… eh, Bodstr… öh, ja, en misshandelsanklagad popstar, en snorrik självhjälpskvinna och en exminister med kvinnotycke bakom en del av Unnis karaktärer. Hon gör det med ett par ton humor och dinglar detaljer framför näsan på en på ett sätt som kan få t o m den mest skvallerointresserade att undra vad som är sant och vad som är kryddat.

”En folkkär artist som predikar om kärlek och förståelse men bränner Koranen. En högt uppsatt socialdemokratisk politiker som jagar väljare men inte kan hålla fingrarna i styr. En självhjälpsbransch som hyllar lyckan men där allt bara handlar om pengar.

Den här gången har Berit Hård, dekadent och överviktig skandaljournalist, hamnat i en riktig soppa. Efter att ha hoppat av arbetsförmedlingscoachens kramkurs får hon i uppdrag av konsultbyrån Lyckan att skriva ett stort personporträtt på artisten Lotuz af Love. Byrån Lyckan ägs av Stina, före detta tjackhora som efter succén med sin självbiografi är en populär lyckoguru. Plötsligt befinner sig Berit mitt i chakraträsket på ett ashram i Indien tillsammans med Lotuz och hans mystiska fästmö, och snart har hon dragits in i en rafflande historia som trots allt prat om kärlek och respekt handlar om det gamla vanliga: sex, pengar, makt och våld.”

Jag är så glad att Massolit har tagit vara på Unni Drougge! Jag har en tendens att höja hennes skrivande till skyarna, men hur kan jag INTE göra det? Jag brukar skryta med att jag talar flytande sarkastiska. Unni, hon kan ge LEKTIONER i ämnet. Hennes förmåga att ta snackisar och vrida om dem i en Drouggesk twist är sällsynt skön, och jag kommer inte riktigt på någon annan svensk författare som gör det hon gör.

Extrabonus också för de nya, mycket vassare, omslagen. ”Don’t judge a book by its cover”, jojo, men de nya omslagen HOPPAR fram ur hyllan och doftar av de sköna skrönor som de ÄR, dessa roliga böcker om Berit. Förkunnaren kommer aldrig upp till samma höjder som Bluffen, men det är good enough. Skriv mer, Unni. Snabbtsnabbtsnabbt.


Queen Victoria, Demon Hunter

(Victoria vs demoner… det hade man aldrig anat ;))

”There were many staff at Kensington Palace, fulfilling many roles; a man who was employed to catch rats, another whose job it was to sweep the chimneys. That there was someone expected to hunt demons did not shock the new Queen; that it was to be her was something of a surprise.

London, 1838. Queen Victoria is crowned; she receives the orb, the scepter, and an arsenal of bloodstained weaponry. If Britain is about to become the greatest power of the age, there’s the small matter of the undead to take care of first. Demons stalk the crown, and political ambitions have unleashed ravening hordes of zombies even within the nobility itself.

But rather than dreams of demon hunting, Queen Victoria’s thoughts are occupied by Prince Albert. Can she dedicate her life to saving her country when her heart belongs elsewhere?

With lashings of glistening entrails, decapitations, zombies, and foul demons, this masterly new portrait will give a fresh understanding of a remarkable woman, a legendary monarch, and quite possibly the best demon hunter the world has ever seen.”

Få se nu. Jag gillar:

  • brittisk (allra helst engelsk) historia – check
  • zombiefajter – check
  • pun intended-skämt – check

We have a homerun!

A E Moorats (egentligen heter han Andrew Holmes och skriver ”vanliga thrillers också) böcker nämns ofta i samma sammanhang som t ex Pride and Prejudice and Zombies, men det tycker jag är väldigt orättvist – Moorat/Holmes har gjort mer jobb själv. Han har inte bara tagit en existerande bok och bytt ut vissa attribut – ”et voilà!”, ni vet. Han har utgått från delar av Victorias liv, använt många historiska personer men också skapat ett antal egna, viktiga (och flippade…) karaktärer. I like it! Förutom alla blodiga slagsmål så är det väldigt gott om humor i den här boken.

OK. Den victorianska eran har inte intresserat mig så mycket förut (det hände för… tja, det var för NYSS helt enkelt), men i samband med besöket på Highgate förra hösten insåg jag att det hände ganska mycket spännande då, trots allt.

Victoria? Tja, jag visste att hon var kär i Albert, att hon lät resa ett ganska tacky monument till hans ära och så förknippade jag det hela med snipig (a-)sexualitet och höljda pianoben. Not so true tycks det om man tittar runt.

Min historiska tokfavorit är ju Henrik VIII, och – tadaaaa! – Moorat har en historia om honom också. (och jaaa, det är en av de böcker jag läser nu). Eftersom jag kan mer om salig herr Tudor så är det lättare att se vilka friheter författaren tar sig där (tiden tänjs och trycks ihop i omgångar etc).

Om man nu inte brinner för your friendely neighbourhood zombie så kan jag meddela att Victoria möter många många fler mörksens varelser i den här boken. Det är gott om varulvar och demoner. Och vem veeeeet egentligen varför rara Victoria visar sig ha en sån otroligt fallenhet för just… slakt? I boken finner man också några roliga referenser till ännu ett av mina obskyra (ännu ganska outforskade) Londonintressen: Bedlam. Tack vare käre Ks födelsedagspresent till mig (presentkort hos Amazon) så råkar det väl, öööööh, vara en bok om Bedlam, en bok om Victoria OCH en bok Londons horhus back in the days på väg hem till mig nu. Tralalaaaaa.

”Queen Victoria, Demon Hunter” får fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga av mig.


veckans roligaste inköpsförslag

Min vän Sexologen jobbar stundtals med BRÅ och behöver då köpa på sig en del litteratur som kan te sig underlig i svennebananers ögon.

Inköpsförslaget som hamnade i marginalen när hon beställde en bok i dag väckte ett och annat gapskratt.

(frågar man henne själv är det familjen Bernadotte som är allra mest pervers, så egentligen tyckte hon mest att kopplingen var alldeles alldeles glasklar)


mina vänner skallarna

i går var de alldeles extra tokbra


glupsk på flera vis

Jag kunde inte. Jag KUNDE verkligen inte motstå Robert Kirkmans Marvel Zombies när jag bläddrade i den på sf-bokhandeln i går. En söt zombie-Spiderman som ältar att han åt upp både hustru och faster för att han var så HUNGRIG? En gulligt grönrutten hulk som till slut börjar småäta lite på de egna organen (nej, inte DET organet, snuskhummer!)?

Utan att avslöja exakt varför Robert Kirkman (ja, just det, det är han som är hjärnan bakom The Walking Dead också) befarade att han skulle få sparken(* för sitt manus (!) när han väl gick med på att skriva det så anar du kanske att detta är lite udda t o m för att vara Marvel.

Jag älskar det. Jag tror att det är därför jag älskar zombies överhuvudtaget – ingen annan skräckgenre är så öppen för en och annan skvätt av riktigt rå humor, och kommer undan med det, som zombiegenren.

Enda felet var att boken var för tunn. Eller så var jag för glupsk. Tågresan mellan Stockholm och Västerås och därtill några minuter på en bänk utanför jobbet för att vänta in K, sedan var boken obönhörligen SLUT. Nu har den hamnat på Ks sida av sängen, så kanske kan jag förhandla mig till inköp av resterande serie snart.

*) han hävdar att han FICK det också, men inte från bokprojektet i sig. I förordet menar han däremot att han blev petad från manusuppdrag för Indiana Jones 4 på grund av sitt tilltag!


nu kan man hitta ännu en biblioteksälskare på Västerås Stadsbibliotek

Ja, det finns rätt många, men en alldeles speciell bokrelaterad en – hemma hos oss snudd på att betrakta som Superstar! Martin Kellerman har flyttat till Västerås, och Rocky med honom. Martin säger sig trivas på biblioteket, frågan är väl hur Rocky ser på saken. Han känns inte som nån direkt biblioteks-snu… eh, jycke, men vem vet? Han börjar ju också bli gammal.

I vårt bibliotek finns de i alla fall respresenterade båda två. Vi har MÅNGA kg Rocky, men också den extremt underskattade boken ”Too fast for love”. Martin gjorde en bilresa genom USA tillsammans med en ångestfylld Jonas Inde, ett av resultaten blev denna självbiografiska (Inde) bok med illustrationer av Kellerman. Den kom 2004 om jag inte minns fel, så den är nog ganska svår att få tag på, men jag fyndade vid en städrea i en av stans bokbutiker.


Härdsmälta

För Jimmy Corby var pengar det nya rock n roll. Livet var en enda lång adrenalinstinn och kokainfylld fest. Hade han inte träffat Monika skulle han troligtvis ha dött eller i alla fall hamnat på avgiftning. Men Jimmy hade lika tur i kärlek som han hade i aktieaffärer och i stället för att gå ner sig så steg han bara högre och högre på den pengadyrkande finanshimlen. Rika, bortskämda, framgångsrika och ansvarslösa levde Jimmy, Monika och deras vänner, med av en armé av hemhjälp, ett drömliv. Sen kom kraschen. Och med den globala finanskrisen upptäcker Jimmy att vem som helst kan hantera framgång. Det som verkligen betyder något är hur du hanterar motgångar.

Ben Elton gör comeback på svenska med en djupt underhållande och sylvasst bitande satir om de rika och privilegierade, om girighet och vänskap som sätts på hårda prov. Och som alltid när det gäller Elton gör han det elegant, tänkvärt och dråpligt roligt.

Ben Elton, COMEBACK? Jag blir alldeles paff! Har han varit ute? Ja, kanske. Han kommer tillbaka på Basil förlag, en avknoppning av Kalla kulor (uppstickare, uppstickare, jag hjärta uppstickare). Basil koncentrerar sig på brittisk humor. Brittisk humor är inte att klassa som blott ”humor”. Brittisk humor är att klassa som LIVSMEDEL.

Den enda Ben Elton-bok som jag inte har tagit mig igenom (det var många år sedan, iofs) är ”Post Mortem”. Plötsligt skrev han en detektivroman, och så långt som jag hann läsa innan jag tröttnade så hade han dessutom fullständigt glömt bort att strössla den med de snygga  sarkasmer som jag älskar . ”Härdsmälta” är inte den bästa Elton jag har läst, men han är i bra form och boken var ett riktigt bra sällskap under två sömnbesvärliga nätter.

Jag tror minsann att jag har en oläst Elton stående i väntehyllan nu när jag tänker efter. Yesssss! Det är som att hitta en bortglömd saltlakrits-Plopp i väskan!


till och med bokhyllor…

Jag känner mig så här trött, men är INTE ledsen (i e texten blir aningens fel, men bokhyllan är ju så söööööt…)!

Jobbar massor, LÄSER massor – men sover fortfarande inte mer än fyra timmar per natt. Det kan låta konstigt att sloka och knoppas/blomma på samma gång, men det är banne mig det jag gör.

(den här är rätt söt också)


lolåtot inontote dodinon kokatottot loläsosa dodetottota

(han/hon kan få dumma idéer)

The Bobcats


Bästa zombierullen från 2010

Let’s hear it for Grotesco! Detta är underbaaaaaart!


en rolig repris om vådan av att läsa böcker (Tag Varning, Ungdomar)

Jag diskuterade just negativa citat om läsning på ett visst internääääät-forum, och hittade då följande, skrivet av mig själv om Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” den 27/1 2001:

Vilket kap de gjorde, Månpocket, när de fick rättigheterna att ge ut den här boken. En av höstens allra mest omtalade och till skyarna höjda böcker. En bok som sedermera fick Augustpriset som bästa svenska roman år 2000 – och den kommer ut i Månpocket redan nu. Suveränt.

Det här får mig mest av allt att tänka på Arto Paasilinna. Just den där brutala, nästan groteska humorn och skrönan som konstform. Allra mest skrattar jag nästan åt prologen, men sedan levereras kapitel på kapitel fyllda med ett gediget hantverk. Ibland läser jag samma meningar om igen för att han skriver så otroligt bra, men berättelserna i sig tycker jag inte alltid om. Det är för mycket dystert supande. Det som de flesta andra verkar tycka är härligt mustiga beskrivningar ger mig en lite deprimerande känsla – men jag är kanske alltför mycket vek sörlänning 😉

Jag har många bekanta som kommer att tycka mycket om den här boken (Kent – gå och köp den!!) men jag själv är en smula kluven. Språket får tio tummar upp och vissa kapitel är urbra, men ändå… nej, jag vet inte. Jag måste ha dålig smak, eller en dålig dag. ”Alla andra” älskar ju den här boken.

En episod som iallafall satte sig som fullständigt suverän i minnet är den då huvudpersonens pappa ska ta det första riktiga ”man-till-man-samtalet” i bastun. Sonen tror först att han ska undervisas i berättelsen om blommor och bin eller något åt det hållet, men sanningen är mer jordnära än så – det är Livet som ska avhandlas. Livet i Pajala (från okända släktingar – som Matti inte ska ge sig i lag med och idka inavel – till fiender från långvariga släktfejder och liknande) och livet i allmänhet.

Så till slut kommer ena riktiga varningens ord:

”Det farligaste, det han mest av allt ville varna för, den enskilda faktor som sänt hela kompanier av unga stackare in i dårskapens dimmor, var dock bokläsningen. Denna ovana hade ökat under den senaste generationen, och farsan var outsägligt tacksam för att jag själv inte hittills visat sådana tendenser. Sinnessjukhusen var överfyllda av folk som läst för mycket. En gång hade de varit som du och jag, kroppsligt starka, frimodiga, nöjda och balanserade. Sedan hade de börjat läsa. Oftast av tillfälligheter. En förkylning med ett par dagars sängliggande. Ett vackert bokomslag som väckt nyfikenhet. Och plötsligt var ovanan född. Den första boken ledde till nästa. Och nästa, och nästa, länkar i en kedja som ledde rakt ner i mentalsjukdomens eviga natt. Man kunde helt enkelt inte sluta. Det var värre än narkotika.”

pensionist power

Arga bibliotekstanten gör det igen – hon levererar dagens skönaste garv. Tack tanten.


…och ända in i kaklet!

”Någon försöker döda Sveriges mest bästsäljande författare med en penna på bokmässan i Göteborg. Dekadenta, överviktiga skandaljournalisten Berit Hård råkar filma attentatet. Med rått sinne för underhållningsvärdet hos en mediebransch i kris inleder Unni Drougge en planerad spänningstrilogi med Berit Hård som centralfigur.”

Jag har ingen ANING om hur ”Bluffen” säljer, men efter den befarade sömnlösa natten – med utläst bok som följd – kan jag tycka att den om inte annat borde bli en veritabel pocketsuccé.

Jag vill läsa mer om Berit Hård. NU. Hon är en rappkäftad hedonist (hon beter sig som en hel… öh, KARL ;))* med hjärta och hjärna.

*) Nej, man ska inte säga skriva så, men efter en bok så fylld av sköna sarkasmer (åt ALLA håll, får jag väl påpeka – inte bara riktat mot det manliga könet) är det svårt att inte fortsätta i samma mode. I’m fluent in Sarcasm, som det heter.