historia

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

ettkortuppehallDet känns ganska hopplöst att skriva något om den här boken som inte redan är sagt (jaja, skrivet). Den är vackert skriven, den känns svår (och förbjuden!) att inte tycka om. Det jag funderar allra mest över är varför den fick Augustpriset för bästa svenska skönlitterära bok 2012, jag tänkte snarare ”biografi” – men det kanske inte är så noga. Jo, men visst är det? Om man tänker på alla förnekare?

Snacka om postapokalyps egentligen. Vad var de där förfärliga åren om inte en apokalyps, om än ”bara” för ett antal folkgrupper på ett antal geografiska platser? Nyorienteringen efteråt. Hur familjen Rozenberg hamnar i Sverige och blir Rosenberg. Hur det under de första åren ser ut att gå mot en solskenshistoria trots allt. Att samtidigt på första läktarplats få se hur femtiotalets industrisamhälle växer och utvecklas.

Så kraschen. När det som skaver blir outhärdligt.

När man läser boken så förstår man varför just far hamnar i centrum. Du kanske kan ana det, men om du inte redan vet så spoilar jag inte heller. Far i all ära, men jag vill veta mer om mor också. Var fanns hon i allt som hände? De satt båda i koncentrationsläger. Man läser mellan raderna att modern drog ett enormt lass när fadern började klappa ihop efter allt som hänt. Hon får en mening i efterordet, ett tack för att Göran fått jaga henne med tusen frågor. Vi får hoppas att nästa bok handlar om henne…! Hala Rosenberg. Den kvinnans historia vill jag (också) läsa.

————————————-

En äldre Rosenberg-artikel som jag tycker mycket om: Tillbaka till ghettot


pojken i den randiga pyjamasen

Från Hungerspelen till en annan sorts hungerspel. Historiska dito, som pågick i stora delar av Europa. En katastrof.

Jag lunchar fortfarande ganska ofta med Kristoffers f d jobbgäng (vi är ju bara två i mitt lilla team och jag och chefens chef – som är de enda som sitter i Sverige – lunchar ganska sällan samtidigt) och en sak som jag uppskattar är att det finns flera läsare i det gänget. Jag tror att det bordet är det bord där film och böcker avhandlas ohotat oftast åtminstone i vårt lunchrum.

Va, har du inte LÄST Pojken i den randiga pyjamasen?” utbrast Tomas och Ulf för några veckor sen. ”Har du inte ens sett filmen?

Nej.
Och nej.

Ulfs dotter hade kommit hem från skolan och sagt ”pappa, den här boken måste du läsa”. Det var allt jag behövde höra för att lägga en order i den där nätbokhandeln ni vet.

Ännu en YA-bok, alltså. Huvudpersonen, Bruno, är nio år, men jag tror att barnet man ger boken till bör vara LITE äldre (eller – det beror som alltid på barnets mognad, antar jag). Det är, som så många andra YA-böcker, en bok som man minst lika gärna kan läsa som vuxen. Det kan både Teknologie Dr Ulf och Mer Outbildade Jag intyga.

Bruno är bara barnet när hans pappa får middagsbesök av en karl som Bruno TROR kallas The Fury. En liten oförskämd man med mustasch. Den där Furyn har en kvinna med sig, Eva, som är väldigt trevlig, men Furyn själv verkar rätt konstig.

Inte blir det bättre när det visar sig att Bruno och hans familj måste flytta på grund av Furyn. Pappa (som blivit en av Furyns nya favoriter), mamma, Bruno och hans tolvåriga syster Gretel tvingas flytta till ett nytt ställe, för där ska hans pappa göra ett jätteviktigt jobb. Pappas uniform är snyggare än nånsin, men det nya stället, Out-With, är ingen höjdare. Inga kompisar, mycket mindre (bara tre våningar! skandal!) hus, inga caféer, inga glada tanter på gatan… ja, allt är bara sugkasst på nya stället. Är de ens i Tyskland längre?

Nej, det är de ju inte. De är i Polen, och du har säkert redan gissat att det Bruno hör som Out-With är det vi andra känner som Auschwitz. Vem minns inte hur man hörde och sa fel som liten?

Hela boken är konsekvent skriven ur Brunos perspektiv. Han börjar sakta men säkert inse vad som pågår, även om det är väldigt väldigt svårt för en naiv, bortskämd och aningslös nioåring att förstå.

Han FÅR en vän till slut. Kruxet är bara att den där vännen sitter på andra sidan av det höga stängslet en bit bort från familjens hus. Bruno får INTE gå till det stängslet, men vad ska en uttråkad unge med kliande upptäckarlust göra?

Pojken som sitter där har en randig pyjamas (det har alla på andra sidan stängslet), han heter Shmuel, han är mager och alltid hungrig. Han har kanske lite svårt att förstå Brunos lyxbekymmer (”bara tre våningar!!”) men han är en vänlig pojke som sällan låter Bruno förstå vad som egentligen händer – han förstår det knappt själv.

Ni hör ju. Det är en historia som balanserar på gränsen till pekoral, som väldigt lätt hade kunnat trilla ner på fel sida om den gränsen, men som faktiskt inte gör det. Jag vet inte vad de har gjort av filmen, men bokens slut är så långt från en Hollywood-ending som man kan komma.

The Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne. Gripande.


från monster till monster

Från zombies till… vad? Nordkoreaner? Nej, det är vare sig Syd- eller Nordkoreaner som är monstren som avses i Bärtås/Ekmans bok Alla monster måste dö. Jag jobbade några månader i Sydkorea 1999. Jag hade inte järnkoll på historien men trodde ändå att jag hade någon sorts LITET hum om vilka som ”bara” hade varit onda och vilka som hade varit ÄNNU ondare i kriget på 50-talet och för den delen efter det.

När jag läser den här boken förstår jag 1) varför jag vantrivdes så otroligt i ett på pappret så otroligt intressant land 2) att jag absolut inte hade förstått NÅGOT av vem som gjorde vad och när. Bakläxa till mig själv, alltså! (till mitt försvar får jag säga att jag alltid har varit mer intresserad av medeltid än nittonhundratalshistoria). Men nu var det inte min jobbresa vi skulle prata om (mer än att jag skulle kunna skriva en sci-fi om det, eventuellt en horror, för så mycket som ett ufo har jag aldrig känt mig i hela mitt liv, och kommer nog heller inte att göra).

Vi ska prata boken. Alla monster ska dö. Ja, vi avhandlar väl titeln med en gång: den är ett citat från en diskussion om monsterfilm (japanska Godzilla, koreanska Pulgasari – de ska dö, monstren, oavsett ursprung och hur vi än kan tycka att de är coola under resans gång).

Historien är aningens hoppig. Vi får följa med på en fullständigt absurd, rolig och skrämmande gruppresa till Nordkorea som Bärtås och Ekman deltar i 2008. Vi får lära oss en hel del om Madame Choi, den stora sydkoreanska filmstjärnan som kidnappades (senare ”anslöt” hennes f d man, stjärnregissören Sang-Ok Shin, också) av Nordkoreanska agenter 1978. Hon hölls fången – som i en gyllene bur – av den otroligt filmfixerade Kim Jung Il i ÅTTA ÅR innan hon och Shin lyckades fly (då hade Kim Jung Il dessutom hunnit tvinga dem att återigen gifta sig med varandra, trots att de hade varit lyckligt skilda i ett antal år före kidnappningen).

Bärtås och Ekman fick en mycket exklusiv intervju med denna Madame Choi under en tidigare resa till den koreanska halvön (den gången reste de ”bara” till Sydkorea) och man kan misstänka att de har ett väldigt starkt filmintresse. Kanske lite VÄL starkt för min smak. Jag gillar koreansk skräckfilm men är inte riktigt nog bevandrad i den koreanska filmscenen i övrigt för att ha 100% utbyte av de långa filmdiskussionerna i boken.

Rundresan i Nordkorea däremot, och de glimtar av historia vi serveras, åh – den vill jag läsa ÄNNU mer om. Och bilder! Jag vill se bilder! För nån vecka sen publicerades en serie bilder från Nordkorea som skulle vara väldigt utmanande och exklusiva (om man ska tro A-bladet som publicerade dem), men faktum är att väldigt många av dem kunde ha tagits i den fattiga avkrok av Kina (en liten stad i Gansu, Kinas åtminstone på den tiden fattigaste provins) där jag bodde och abetade några månader för snart femton år sen. Jag är väl luttrad sen dess, kanske.

Slutomdöme? Ja, en aningens för spretig bok, men den blir aldrig helt ointressant och det som är bra är jäkligt bra och smakar definitivt MER. Det är en bok som inspirerar till att söka mer information själv, och det är banne mig inte det sämsta. Den är VÄL värd sina pocketkronor, med andra ord.

——————————————–

HÄR finns lite bilder och historier från min tid i Sydkorea. Innan ni mobbar mig för den fruktansvärda designen och de taskigt upplösta bilderna så vill jag påpeka att sidan gjordes 1999. Förra årtusendet! 🙂 Sug på den! STOR komik är det på de ställen där jag har skrivit ”den här bilden är för stor för att lägga in, så jag bara länkar till den” om en bild på 36 kb 😀 😀 😀


Berlin – krutrök, murbruk och delikatessdiskar

Vad läste jag när jag låg där i den röda soffan i Syninge? Jo, bland annat den här boken. Den är inte så jätteny – min upplaga reviderades 2005 – så en del teser känns aningens omoderna (t ex den om hur otroligt dålig service det är överallt, och att många/nästan alla vägrar prata engelska), men bortsett från det så är Jan Mosanders lilla bok om Berlin en riktig riktig pärla.

Ja, betoning på ”lilla bok om Berlin”. Med tanke på hur bra den var så hade den gärna fått vara dubbelt så stor. Trippelt. Jag vill få MER hintar om saker man aldrig skulle ha tänkt på annars, små detaljer att upptäcka och bonusinformation att blända sig själv och eventuellt resesällskap med när det bär av.

Jan Mosander kom till Berlin för Expressens räkning redan i början på sjuttiotalet. Kalla kriget, spioner och stundtals svettiga turer över till Öst-Berlin.

Sent omsider (efter murens fall) inser Jan att det antagligen måste finnas en Stasi-akt om honom, och eftersom han – tadaaaa – får återvända och arbeta i Berlin (nu som radiokorre) igen i mitten av nittiotalet så passar han på att begära ut den. Jodå. Visst finns den, även om inte ens Jan själv förstår vad han egentligen gjort för att förtjäna alla upplysningar som samlats om honom, än mindre hur och varför de har kategoriserats som de gjorts. Det hela blir till lite av en spännande ”lucköppning” som delvis görs ihop med gamla vänner från förr, ett detektivarbete med den egna historien i centrum. Att ha varit i Stasis fokus är å ena sidan försäligt, men å andra sidan – så jäkla coooooolt! Tänk att ha en Stasiakt om sig själv. Det vore nåt att visa barnbarnen det.

Mosander har mött Speer, Görings änka och C G Svingel (VAR han V-Gurras hemlige son?) via Wolf Biermann och Misha Wolf (spionernas spion back in the days). Han hoppar mellan nutid och dåtid till nutid igen, från komiskt till smärtsamt, från fattigt till rikt. Små kåserier om allt och inget. Roande, oroande och alldeles förfärligt beroendeframkallande.

Själv åker jag ner igen den 28/2. Schemat är tufft, men jag längtar.


TACK Cecilia!


The Immortal Life of Henrietta Lacks – Rebecca Skloot.

Drygt ett år efter att jag fick den så har jag äntligen börjat nalla på den, och den är helt HELT fantastisk. Jag sparade den som en godsak, men nu var det dags. Jag borde kanske portionera, men jag kan inte. Det är tur att det snart är helg, för det enda jag vill är att läsa. Läsa och mata en egen HeLa-odling (groteskt? ja, kanske).

Sällan har så många haft en människa att tacka för så mycket utan att ens ha en aning om vem denna människa är eller varför hon är viktig. Henrietta Lacks. Och Rebecca Skloot. Vilka kvinnor.

Magert? Mer sen. När jag är klar. Mhmmm.

———————-

Dr Ljungberg är min egen privata guldgruva. Hon skickade inte bara Henrietta Lacks, det är också tack vare henne jag fått upptäcka böcker som Stiff (The Curious Lives of Human Cadavers) och Mutants: On Genetic Variety and the Human Body . Hon har en sällsynt näsa för perfekta böcker!


Queen Victoria, Demon Hunter

(Victoria vs demoner… det hade man aldrig anat ;))

”There were many staff at Kensington Palace, fulfilling many roles; a man who was employed to catch rats, another whose job it was to sweep the chimneys. That there was someone expected to hunt demons did not shock the new Queen; that it was to be her was something of a surprise.

London, 1838. Queen Victoria is crowned; she receives the orb, the scepter, and an arsenal of bloodstained weaponry. If Britain is about to become the greatest power of the age, there’s the small matter of the undead to take care of first. Demons stalk the crown, and political ambitions have unleashed ravening hordes of zombies even within the nobility itself.

But rather than dreams of demon hunting, Queen Victoria’s thoughts are occupied by Prince Albert. Can she dedicate her life to saving her country when her heart belongs elsewhere?

With lashings of glistening entrails, decapitations, zombies, and foul demons, this masterly new portrait will give a fresh understanding of a remarkable woman, a legendary monarch, and quite possibly the best demon hunter the world has ever seen.”

Få se nu. Jag gillar:

  • brittisk (allra helst engelsk) historia – check
  • zombiefajter – check
  • pun intended-skämt – check

We have a homerun!

A E Moorats (egentligen heter han Andrew Holmes och skriver ”vanliga thrillers också) böcker nämns ofta i samma sammanhang som t ex Pride and Prejudice and Zombies, men det tycker jag är väldigt orättvist – Moorat/Holmes har gjort mer jobb själv. Han har inte bara tagit en existerande bok och bytt ut vissa attribut – ”et voilà!”, ni vet. Han har utgått från delar av Victorias liv, använt många historiska personer men också skapat ett antal egna, viktiga (och flippade…) karaktärer. I like it! Förutom alla blodiga slagsmål så är det väldigt gott om humor i den här boken.

OK. Den victorianska eran har inte intresserat mig så mycket förut (det hände för… tja, det var för NYSS helt enkelt), men i samband med besöket på Highgate förra hösten insåg jag att det hände ganska mycket spännande då, trots allt.

Victoria? Tja, jag visste att hon var kär i Albert, att hon lät resa ett ganska tacky monument till hans ära och så förknippade jag det hela med snipig (a-)sexualitet och höljda pianoben. Not so true tycks det om man tittar runt.

Min historiska tokfavorit är ju Henrik VIII, och – tadaaaa! – Moorat har en historia om honom också. (och jaaa, det är en av de böcker jag läser nu). Eftersom jag kan mer om salig herr Tudor så är det lättare att se vilka friheter författaren tar sig där (tiden tänjs och trycks ihop i omgångar etc).

Om man nu inte brinner för your friendely neighbourhood zombie så kan jag meddela att Victoria möter många många fler mörksens varelser i den här boken. Det är gott om varulvar och demoner. Och vem veeeeet egentligen varför rara Victoria visar sig ha en sån otroligt fallenhet för just… slakt? I boken finner man också några roliga referenser till ännu ett av mina obskyra (ännu ganska outforskade) Londonintressen: Bedlam. Tack vare käre Ks födelsedagspresent till mig (presentkort hos Amazon) så råkar det väl, öööööh, vara en bok om Bedlam, en bok om Victoria OCH en bok Londons horhus back in the days på väg hem till mig nu. Tralalaaaaa.

”Queen Victoria, Demon Hunter” får fyra nöjda boktoksflin av fem möjliga av mig.


prisvärt snudd-på-måste i Berlin

Ett väldigt billigt – det är närmare bestämt alldeles gratis – måste i Berlin är den fantastiska utställningen Topographie des Terrors. Terrorns topografi. Bokstavligen. Du vandrar runt i det som var källaren. Där satt folk inlåsta. Torterades.


om dessa f d källarväggar kunde tala så undrar jag vem som skulle klara av att lyssna?
( jadå, det är muren du ser ovanför utställningen, en liten bevarad bit av den)

I det bombade nazikvarteret på Niederkirchnerstrasse (f d Prinz Albrecht-Strasse) ska ingenting annat få byggas. Kvarteret ska vigas till hågkomst, det är ett öppet forskningscenter och där finns både permenenta och tillfälliga utställningar. Man kan lätt spendera en timme eller mer där, och det finns saker att se både inomhus och utomhus. I ett annars snudd på totalt söndagsstängt Berlin kan man ströva runt här ända till 20.00. Det är mycket lätt att hitta, det är krypavstånd från såväl Potsdamer Platz som Brandenburger Tor.

”Om detta fanns som bok skulle jag köpa den direkt” sa jag till K, för man orkar bara inte ta in allt på en gång, samtidigt som man – åtminstone jag – vill veta mer.

”Nu stänger vi om tio minuter” ropade de från repan, och när vi ändå passerade disken så passade jag på att ta en titt. Kanske…?

Jodå! Den fanns minsann att köpa där i repan. Boken. En alldeles fantastiskt fin bok (mer än 450 fullspäckade sidor med massor massor av bilder) för ynka 15 euro. Jag gissar att den är kraftigt subventionerad för att så många som möjligt ska tycka att de faktiskt har råd att ta med sig utställningen hem.

Jag fick den av K, för jag hade nästan slut på eurosar (cash is king i Berlin – ja i hela Tyskland). Han fick en prickig Dieselskjorta av mig i Potsdam, jag fick den här boken av honom. Högt och lågt, flärd och smutsig historia. Det är livet på en pinne det.