historia

Lihammer igen – Där gryningen dröjer


iskyla i bok och tilltagande höstmörker på kvällarna – sagda bok parad med te och ljus är räddningen när sommaren-är-snart-över-sorgen slår till. ljuvligt. hörnet med mitt köksbord KAN tänkas vara ett av de trevligaste haken i Berlin, faktiskt. alla som fått nöjet att testa mitt köksbord säger samma sak, och de är nog inte alls partiska. hum.

Jag skulle ju till Visby, jag skulle bl a på Lihammer-släppet – men hälsan ville annat. Jag stannade hemma. Surade lite. Jag har någon slags avståndscrush (tänk ”starstruck trettonåring”) på Anna Lihammer och jag ville så gärna få min bok signerad. Nästa år. Nästa år 1) är jag där, utan bronkit 2) det är kalasväder hela Crimetimeveckan 3) och Lihammer har naturligtvis följt upp Där gryningen dröjer med bok nummer fyra om Stockholm på 1930-talet, så det blir en stooooor släppfest. Mycket bubbel!

Men nu hejdar jag mig lite och stannar här och nu, eller åtminstone i Lihammers senaste nyutkomna bok. Nu är det 2016. OS i Rio. 1936 var det OS i Berlin. Carl Hell är ditkommenderad som eskort till Viktiga Personer, men han har inte alls lust att åka. Strömningarna i Europa blir allt otrevligare – Sverige är alls icke undantaget från detta – och Hell avskyr tanken på att behöva delta i det som alltmer framstår som Hitlers skamlösa propagandafest.

Saved by the bell, han kallas av planet innan det hunnit lyfta från Bromma. Hans närvaro krävs på en mycket mycket blodig mordplats. Sex, droger och dekadens. ”Fint” folk inblandat. Och en prostituerad. Ett milt sagt delikat fall.

Den tionde juli 1913 skriver den unge och idealistiske Emil sin allra första logganteckning från Franz Josefs Land. ”Landstigning. Sol. Klart väder. 2 grader.” Han är så stolt över att få delta i den här expeditionen – tillsammans med sin bäste vän Anders dessutom! Professor Westerbergs expedition ska jaga rätt på spår efter Andrée-expeditionen, men för Emil är det mer än så. Han har drömt om Arktis sedan han var barn. Isen. Vidderna. Friheten! Allt det fantastiska oupptäckta. En sommar i Arktis, sedan båten hem igen.

Nåja. På grund av dåligt ledarskap och kass planering missar gruppen båten som skulle hämta upp dem igen, och snart är de utlämnade till det arktiska mörkret som omöjliggör allt vad gryning heter. Den dröjer inte bara, den där gryningen. Så långt norrut är det mörka halvåret M Ö R K T. En lång tröstlös vinter blir det. Sommaren efteråt hittas de, en bunt luggslitna trashankar. De som har överlevt kommer tillbaka till Sverige, men i vilket skick? Vad måste man göra för att överleva, och vad gör det med en, det man måste göra? Vem är ”rätta virket”?

Kopplar en misslyckad expedition till Arktis 1913 till en grisig mordplats i en kristallkroneupplyst salong 1936? Jag spoilar inte om jag svarar ja på den frågan. För frågorna ”hur” och ”varför” hänvisar jag till boken.

Anna Lihammer är som vanligt fantastisk på att väva ihop nu och då, på att spegla nutidens tilltagande mörker (vi är ju inte dumma? vi ser ju? kan vi verkligen inte göra mer än vi gör?) i Europa. Jag säger ofta att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner, men Lihammer är ett av undantagen. Ett strålande undantag. Det är så snyggt och smart, ändå så lättillgängligt och otroligt spännande. Lihammers böcker får mig alltid att vilja veta mer, att läsa vidare om de ämnen och historiska händelser(* hon väver in i sina böcker. Carl Hell är en kantig typ som vinner i längden, Maria älskade jag från första sekund och ja: vi möter ännu en gång den spännande kretsen runt dem (främst Hell) också. För mig som fortfarande nördar kraftigt kring det mesta som rör min stad blir det extra kul att några av personerna i kretsen har kopplingar till Berlin (ja, också när det inte är OS).

Jag blev så golvad av hennes debut Medan mörkret faller att jag alltid jämför allt med den, på gott och ont. Jag tyckte inte lika mycket om Än skyddar natten, men Där gryningen dröjer får mig att bli genuint nöjd igen. Jag har ingen aning om hur länge radarparet Hell/Gustavsson håller att skriva om, men oavsett radarpar eller genre är Lihammer den typ av författare som jag gärna följer. Skönlitteratur skriven av någon som är van att gräva, som har ett vetenskapligt angreppssätt som kan paras med spännande fiktiva och verkliga händelser i vår närhistoria: full pott. Måste inte vara kriminalroman. Och för all del: måste inte vara fiktion. Nu när Lihammer,  är (ännu mer) känd även utanför sina egna akademiska kretsar kanske det finns underlag för mer facklitteratur också.

Ge människan ett Sommar i P1-program. 2017 vill jag se henne på listan. Tack på förhand.

Kort sammanfattning: läs Lihammer.

*) Lihammers expedition är till 100% fiktiv, men det var gott om morske män som stundtals naivt oförberedda försökte kartlägga och erövra Arktis på den här tiden

***

PS detta är en bok som kopplar till andra böcker. Jag älskar det. Alltid. Den kopplar löst till Schalansky (öar i Arktis) men också mycket mycket MYCKET till Bea Uusmas Expeditionen. Jag började leta efter Expeditionen nånstans mitt i läsandet av Lihammers bok, en liten förtvivlad stund trodde jag att jag hade bommat den när jag panikpackade och sållade vad som skulle få flytta ner till Berlin. Puh, jag fann den. Den mycket filosofiska frågeställningen om vad vi, du och jag, skulle kunna tänkas göra för att överleva (läs om männen i Arktis utan att undra, I dare you!) kopplar också fint till Trosells En egen strand. Serendipity-kopplad läsning de luxe.

PPS Varför jag ens tänkte åka på Crimetime om jag surt påstår att jag har tröttnat på nordiska kriminalromaner? Jag säger bara: Lihammer, Dahlgren, Nesser, Strandberg, Bolton, Hand och Robinson. Och Arne Dahl. Och Jan Arnald ;). Och några till.

PPPS Jag har varit på Waldbühne (strax intill Olympiastadion, också byggd av nazisterna) och slängde en blick mot stadion också, men vi var fast i en svårstoppad ström av trötta men glada Rammsteinfans med sikte på pendeltåget så det blev inte mer än den där blicken över axeln den gången. ”Min” linje, U2, tar mig dit på en timme. Jag är ju ledig lite till. Det kanske är dags att kolla närmare på denna stadion under kommande vecka, trots att den ligger långt borta i otäcka väst.

Annonser

Kvinnohistoria per kajak

Vi har haft bekymmer med oväder i mina hoods (och några till – medan andra delar av stan knappt fattade vad som hade hänt: ”va, regnade det så mycket, jag märkte inget regn” sa en av snubbarna jag paddlade med igår). I förrgår såg mitt gathörn ut enligt nedan. Det rann undan oväntat fort just HÄR (tack kosmos, jag bor på en ”kulle”, åtminstone med denna platta träskstads mått mätt), men jag blev ändå lite egoistiskt orolig – jag skulle ju ut och paddla nattkajak dagen efter. Igår alltså.

Oh well, jag hade tur. Det regnade lite igår också, men det var 25C på kvällen och alla de som traditionellt väntade in solnedgången sittande på Admiralbrücke fick vad de längtade efter. (alla är inte lika roade av de dagl.. kvällsliga bro-partyna – jag kan relatera, jag bor också i ett väldigt stimmigt hörn på en mycket mycket populär gata. å andra sidan: ingen tvingade mig att ta den här lägenheten.)
Borta vid Carl Herz Ufer 7 hittade jag dem – kajakerna! Jag och några till skulle testa ”natt-turen” för att se om den fungerade för ett större event. Översvämningens följder till trots (kanalen stank redan av alla döda råttor och fiskar som guppade runt, när avloppsystemet blir så belastat som det blev i onsdags går även gråvatten, t ex från kök, ut i kanalerna, och det luktar inte tårta) så var det en FANTASTISK tur. Vi hängde med Kerstin som tog den tyska turen, men det fanns en engelskspråkig tur med en guide som heter Michael också.

På ”utresan”, medan det ännu var halvljust, fick vi guidning. Det är spännande kvarter eftersom kanalen bokstavligen var en del av gränsen mellan öst- och väst-Berlin. Vi passerade dessutom det som återstår av synagogan vid Fraenkelufer. Här verkade en gång Rabbi Jonas. Rabbi REGINA Jonas. Kvinnor hade visserligen fått genomföra vissa mindre ceremonier förut, men Regina var den första som kämpade sig till att få bli rabbi 1935. Tyvärr kan man också säga att det faktum att hon fick utföra fler och fler ceremonier delvis beror på att det var ont om rabbiner i Berlin under hennes sista år. 1942 deporterades hon till Theresienstadt där hon oförtrutet jobbade vidare. Hon dog två år senare i Auschwitz, endast 42 år gammal.

Intressant! Rabbi Jonas var bortglömd och ignorerad i många år, men hennes öde återupptäcktes 1991 (ingen jätteslump att det var efter murens fall…) av Katharina von Kellenbach.

När vi vände hade vi på riktigt gått in i den blå timmen, så det var dags att fästa lanternor på kajakerna. Vi gled tillbaka 2,5 km i tystnad. Nästan tystnad. Här och var utefter kanalen hördes klirr från flaskor, dämpade samtal och då och då svepte stråk av musik från gatumusikanter ner över oss. På ett ställe hade nån satt upp en bunt röda lyktor och satt och lyssnade på vacker arabisk sång. Magiskt. ”Kifferdimman” låg tät (dessa kvarter är liberala – på ytan – och det är gott om folk som tar sig en joint vid kanalen).

Jag kan VERKLIGEN rekommendera Kayak Berlin (nej, jag har inte betalt för att skriva det) och speciellt den här kvällsturen. Det är alltid speciellt att se en stad från kanaler/floder/vatten, men att glida fram mjukt och tyst i en kajak medan mörkret föll var något alldeles extra. Du måste inte vara superatlet, men du får inte vara rädd för att bli lite (eller mycket, beroende på hur väl du hanterar paddeln ;)) blöt, och det är lite trixigt att kliva i/ur kanoten från kanalkanten. Guiderna kollar in gruppen och anpassar hastigheten. Vi var alla ganska unga (nåja) och tryckte på rätt bra ibland, men jag tror inte att nån som har hyggligt frisk kropp ska behöva vara orolig.
När jag klev upp från U Bernauer Str på hemvägen en stund efter midnatt ösregnade det igen. Vi hade tur. Hurra!


Way to spend a Sunday 

  
Gör ett nytt försök med Folke Schimanskis bok om Berlin, oklart varför jag avbröt senast, men den har vilat i många år nu. Den fångar direkt, och trots att jag för dagen bara dricker Rabarberschorle till min deathbycheese-Flammkuche så flinar jag nöjt åt tanken på alla vingårdar (26 stycken) som täckte mina hoods på 1500-talet. Min favoritpark, Volkspark am Weinberg, har t o m några stockar kvar än idag. Det är ju precis den här sortens nördigheter jag vill infoga i ”mitt” Berlin nu, ännu ett lager ovanpå allt det andra.

Inatt pratade jag Berlin, Tyskland, öst/väst, Gud (!), politik, fotboll (mycket lite) och lite till med mina ljuvliga vänner, en av dem fyllde år så det stod trevlig fest på agendan. Rasade in hemma strax efter 5.30 (very Berlin att komma hem efter att morgontidningen kommit, men ooookey, när Bengel, Sandra och jag tog tåget hem vid fem på morgonen fortsatte några av de andra ut på klubb – det är ÄNNU mer Berlin 😂) alldeles lycklig. Igen. Mot om inte alla så åtminstone en del odds.

Solen vräker ner, det blir uppåt 30 C i skuggan idag. Om jag ska traska neråt stan och kolla in en del av det Folke skriver om i medeltidskapitlet? Oh. Gissa.


På hajk i Weißensee

Jag har en luuuuugn och fin staycation. Mycket läsa. Mycket promenera. Mycket lyssna på musik, plocka och bara VARA. Jag önskar att jag kunde säga ”mycket sova” också, men lillkatten väcker mig kl sex varje morgon (utom en extra minnesvärd dag då han tyckte att jag skulle vakna FEM). Sen somnar de om så gott igen. Jag skulle ju kunna gubbsova, men so far so good: inga tuppisar (däremot ganska tidigt i säng om kvällarna).

Imorse tyckte Izzy att det var skönt att knörvla in sig med mig, trots att hon fick agera bokstöd. Jag letade inspiration i Holger Lehmanns Berliner Ausflüge, en riktigt trevlig bok (ja, ”trevlig” SKA läsas på det medelåldersaktiga viset ;)). Den är lite som en historiebok och en guidebok i ett – men mest historia. Den fokar på vad som ansågs vara Trevliga Utflykter back in the days (för drygt hundra år sen), den innehåller förvisso en del nyare bilder också, men de gamla tecknade vykorten är charmiga!

Det syns inte riktigt på bilden (tror jag), men som rubriken anger så traskade jag upp till Weißensee, med några rejäla kringelikrokiga omvägar i min egen stadsdel först.

Jag är sist på bollen av olika skäl, men nu kollar jag Weißensee och ville gärna se själva sjön där en del fina scener filmats.

Jag har sett lite av stadsdelen förut och har tyckt att det ser trevligt ut, en ganska lugn och diskret kusin till Prenzlberg (och mycket riktigt förutspås den bli en av de nya it-stadsdelarna som står på tur att riskera söndergentrifiering). Hit vill jag definitivt gå fler gånger! Det finns en småstads/by-charm här som är svårslagen. Det är en konstig känsla att tänka att det vara är några km ner till röriga fula Alexanderplatz. Det finns en del gamla Altbaus som överlevt kriget är också, men de är lägre än de typiska pampiga femvåningshusen i mina hoods. Framförallt finns här många snygga gamla stenvillor, om än många förfallna. GISSA om det kliade i fingrarna när jag passerade en del av dem?
Man passerar många Plattenbaus också (sånt som du nog tänker på som DDR-lådor), även om jag inte lägger upp bilder av dem just här (de finns dock i mitt instaflöde). Vägen upp till sjön är väl inte alltid jätteinspirerande, men det är en ganska enkel promenad i denna snudd på platta stad och det är rätt kul att gräva sig igenom alla lager av öst. Plattenbaus, orenoverade sekelskiftesbyggnader, parker med enstaka gamla röda hjältar kvar på piedestal… ja, det är värt att gå och se sig omkring.


Så sjön då. Sjö och sjö. Väl på plats känns den mycket liten! Om du inte har lust att promenera dit kan du ta M4 mot Falkenberg (jäpp!) från Alexanderplatz, hoppa av vid Berliner Allee/Indira-Gandhi-Str så är du alldeles alldeles vid sjön.


   Solen hade gått i moln när jag väl slog mig ner på badet vid sjön (OK, hade inte solen gått i moln så hade jag aldrig hittat en ledig solstol vart fall), men det var ändå fint med lite Ostalgi-strandkänsla. Sjön är inte mycket mer än en glorifierad pöl, men det är en fin liten park. I lummig sommargrönska är det nog riktigt fint!

Det roliga var att väl som jag satt där råkade en av ungarna som lekte i närheten drulla ner sin skateboard i vattnet, det ropades på någons pappa och mannen som kom och fiskade upp brädan var väääääldigt lik Florian Lukas som spelar den snälla brodern Martin i Weissensee. Han föddes förvisso i Prenzlberg/Öst-Berlin 1973, men att inbilla sig att han BOR och håller till i närheten av sjön numera också är väl lite väl…!
Boken? Matt Haig. En uppslagsbok om oss människor, menad för aliens. Purt fantastisk. En smutta-på-ibland-bok. Somligt är allvarligt filosofiskt, tänkvärt. Annat (beskrivningen av mänskliga könsorgan) får mig att garva rakt ut. Perfekt handväskbok. Äntligen hade jag dessutom kommit ihåg att köpa små överstrykningspennor som alltid kan få ligga i väskan.

…och den grå himlen – tvåååå dagar på raken, trots löften om sol och värme! – är mitt fel. Förlåt alla turister. Jag har begått jeansjackepremiär. Klart det ska bli gråmulet då! Lite snålblåst, då är det skönt med stora bulliga lurar med ljudbok i (jag fortsätter mitt Wennstam-maraton).


BBC Helsinki 2015 – fyra veckor kvar!

Nu har jag äntligen köpt och laddat ner Kjell Westös Där vi en gång gått (tur att den plötsligt fanns som e-bok, det var svårt att få tag i pappersvarianten…!) och läser och längtar till mitten av april. Vi ska ju gå där då, i fotspåren, på en guidad tur. Och ska ska vi äta och dricka gott och bara HÄNGA. I BBC-gänget finns en bunt människor som jag tycker så illans mycket om. Westö är sekundär (sorry Westö)! Jag har börjat läsa flera böcker av denne författare tidigare, men aldrig kommit i mål med en enda. Jag är för simpel, eller kräver för simpel underhållning (med betoning på underhållning) när jag läser skönlitteratur, antar jag. Boken jag började på nu är den som fångat mig bäst hittills. Det är bra.

Jag läser fortfarande om Helsinki i min lilla tyska guidebok också, jag har såklart hakat upp mig på centralstationen, jag ser så otroligt mycket fram emot att njuta av den. Mäktig nationalromantisk arkitektur signerad Saarinen. Lär kolla lite metro också så att jag kan infoga ännu en tunnelbanekarta i samlingen. Det är nästan femton år sedan jag senast var i stan (jag var där mitt i smällkalla vintern med en bunt kunder från Sri Lanka, de frös men uppskattade det!), så det blir lite av en nyupptäckt. Snart…!


söndag med Scholl et al

Jag ligger efter med redovisningen av mina söndagspromenader. Alla är inte direkt värda att skriva om, men den här är det!

Det är lätt att glömma att det fanns tyskar – höga och låga – som motsatte sig nazismen. En del försökte till och med förändra inifrån. Målet för sagda söndag blev därför Gedenkstätte Deutscher Widerstand, eller The German Resistance Memorial Center som det heter på engelska.

Du kanske har sett filmen Valkyrie? Von Stauffenberg och hans förtrogna försökte mörda Hitler den 20/7 1944, men misslyckades. Den lilla minnesplatsen på innergården är den plats där gärningsmännen avrättades.

dwgd2vonstauff

I efterhand debatteras det hur drivande just von Stauffenberg egentligen var, men han var ju tjusig så jag antar att han är mest ”filmisk” att sätta i fokus. Man kan dessutom invända att mordförsöket kom först 1944, frågan är hur mycket av historien som hade ändrats – många människor hade redan dött. Å andra sidan, ett liv är ett liv är ett liv? Alla som deltog i komplotten hade heller inte några ädla och humanistiska motiv – en del av dem ville helt enkelt bara ha bort Hitler, inte nödvändigtvis hans galna idéer.

Nu fokar muséet inte bara på Valkyrie-plotten även om det kanske är den de flesta av oss har hört talas om. Här finns en liten men naggande god utställning med information om diverse olika grupperingar som kämpade mot nazismen.

sophies

Jag fastnade lite speciellt för den vita rosen och Sophie Scholl. Yes, jag är ytlig, jag såg den vackra profilen och började läsa mer om henne, hennes bror och de andra som formade rörelsen. Hon avrättades några månader innan hon skulle fylla 22 år, efter att ha delat ut flygblad. F l y g b l a d.

(ja, jag vill ha boken, nej, jag får inte köpa den. än. ska försöka få fatt i filmen också.)

elserberlin

Till min stora glädje fanns det en poster om Georg Elser också. Jag sprang på minnesmärket över honom av en slump en fredag när jag promenerade hem från jobbet och jag var allt annat än bevandrad i hans öde. Nu vet jag lite mer. Han försökte mörda Hitler och hans närmaste redan 1939 – om HAN hade lyckats? Mindboggling. Filmen om honom är pinfärsk, så det borde jag absolut kunna lyckas se, det kan dessutom vara bra för mitt tyskatraggel! Elser fängslades, torterades och mördades slutligen i Dachau, bara några veckor innan lägret befriades.

Dessa människoöden. Alla dessa öden.

Mycket mycket rörande är också den tillfälliga utställningen (slut 29/3 2015) ”Don’t forget your name. The children of Auschwitz.” Jag vet inte riktigt vad man ska vara gjord av för att inte få en klump i halsen av den.

Inträdet till detta museum är alldeles alldeles gratis, och i en tämligen söndagsstängd stad kan det utgöra ett ganska bra utflyktsmål. Det är snyggt gjort men jag kan tänka att de hade kunnat göra ÄNNU mer av det (kanske inte bara text, bild och film? Jag är en sån där som vill se Stauffenbergs… tja, penna? Scholls skolväska? vad som helst. Jo, jag vet också att krig göra destruktiva saker med ting som redan från början var förgängliga, men på NÅGOT vis skulle det gå att levandegöra allt ännu lite till).

dwgd1

fantastiskt vackra lokaler

Sist men inte minst – den ljuuuuvliga Marlene! Hon h a t a d e nassarna och joinade den amerikanska arméns uderhållningsförband, så hon har också fått en liten plats på muséet. Underbara kvinna. Att åka med en röd ros till hennes grav blir en annan söndagsutflykt till våren…

dietr


Medan mörkret faller

medanmorkretfaller
”Det enda dumma med att promenera hem från jobbet nästan varje kväll är att jag får för lite lästid med min suveräna pendlarbok.” postade jag på instagram förra veckan.

Det är inte BARA för att få motion som jag promenerar, det är för att försöka ducka förkylning/flunsa också, för när S1, S2 och S25 är ersatta med bussar (ledtråd, man undviker helst gatutrafik i Berlin under vissa tider på dygnet så det är snällt att det finns ersättningsbussar men de är inte direkt ett bra alternativ) så blir den stackars kvarvarande U2 som ännu rälsrullar något episkt som vissa tider på dygnet liknar såna där videor från Tokyo där folk i stort sett staplas på höjden i tunnelbanevagnen. Så här ska det vara fram till maj och jag HOPPAS att behovet för tunnelarbetena verkligen uppkom akut, för hur de annars tänkte när de inte sköt på det hela till mer cykelvänliga tider vete tusan.

Till slut gav jag upp och fuskade (ja, det kändes lite som att fuska – som att äta upp lördagsgodiset redan på fredagskvällen, jag vet då sannerligen att hålla mig själv i herrans tukt och förmaning ;)). Lihammer plockades ur väskan och hamnade på kudden istället. När jag nu hade läst ut Marwood måste jag ha något annat att trösta mig med under nattvaken. Lihammer fick det bli.

Mörkret faller över Europa år 1934. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och många är på flykt. Hemma i Sverige fattas beslut om sterilisering av »sinnesslöa«. I Uppsala hittas en högt uppsatt akademiker bestialiskt mördad i Anatomiska institutionens källare.

Den egensinniga kriminalkommissarien Carl Hell blir utsedd att utreda mordet, och till sin hjälp har han polissyster Maria Gustavsson. De två kastas in i samhällets finrum där tvivelaktiga åsikter och inhuman forskning är en del av vardagen. Snart sker ytterligare ett mord och jakten på mördaren blir alltmer desperat.

Ja, ännu en kriminalroman. En ANNORLUNDA dito. Välresearchad, med många bottnar. Banne mig – här dyker dofter av ett ljuvligt dekadent Berlin upp, minnen av ett Berlin som jag önskar att jag hade fått uppleva (i e ett Berlin före nassarna). Här dyker också rasbiologiska institutet i Uppsala upp. I de lokalerna har jag genomlidit en och annan föreläsning, även om det naturligtvis inte heter just rasbiologen numera.

Jag har också bligat beklagande på en del av de skelett och andra preparat som pryder korridorerna på BMC där anatomilektionerna hålls och de skalade preparaten numera ”bor”. Jag minns alldeles speciellt en ”puckelryggig pojke från Älvdalen” (eller var han nu kom från) som jag tyckte så synd om där han hängde, aningens torr om benen.

(N B! numera kommer kropparna från FRIVILLIGA donatorer, det är en m y c k e t speciell process som föregår att en kropp ska få hamna i händerna på medicinstudenter i Uppsala! väl på plats behandlas kropparna med kärlek och respekt, åtminstone när jag gick där och jag tror inte att det har förändrats – vi insåg att det var en ynnest att nån lät sig grävas i för att vi skulle få lära oss muskler och ben)

I boken plöjer vi ner trynena i trettiotalets Stockholm/Uppsala, med de otäcka strömningar som minsann fanns i Sverige också. Tvångssteriliseringsdiskussioner. Galna experiment utförda på skyddslösa människor som föll utanför den trånga normen. I den här historien finns dessutom HBTQ-medvetenhet och en gryende feminism. Det är mycket lätt att tycka om huvudpersonerna Carl och Maria. Det är lika lätt att vilja ha MER av dem. En liten varning bör dock utfärdas: den här boken innehåller slaskiga och grymma detaljer kopplade till mord. Äckelmagade kan eventuellt bli lite gröna i ansiktet. Det kanske är lätt för mig att säga (jag är inte äckelmagad), men det är värt det!

Jag. Älskar. Den. Här. Boken. Jag är avundsjuk på den som ännu har den oläst. Vilken tur då att det kommer en fristående uppföljare senare i vår: Än skyddar natten.

————————

Läs också Eva F Dahlgren: Farfar var rasbiolog