handväskboken

kan inte sluta tänka på kombon Garbo och Dietrich

pendlbjan15Veckans pendlarbok är Lena Einhorns mästerverk om Greta Garbo och Mimi Pollack och deras år tillsammans som elever på Dramaten. Oh the joy. Jag älskar den och slits mellan suget att bara VRÄKA i mig allt samtidigt, samtidigt som den försiktigare lilla ordningsminstern i mig viskar ”men det är väl bättre att ransonera, allt som gör den där svettiga tunnelbaneturen på 2 x 20 minuter per dag bättre är väl lämpat att vara en karamell att suga på lääääänge?”.

Som boende i Berlin och dyrkare av Dietrich är det naturligtvis omöjligt att inte tänka på dessa sköna damer tillsammans. Det går massor massor av rykten och internet dräller av snygga fotomontage. MJAU!

————–

Jag kan ärligt säga att just före jul krisade jag rejält i min relation till det nya livet i Berlin (eller snarare till allt som måste fixas och tyngden i att fatta och fixa precis allt ensam). Jag var ungefär så här —> xx <— nära att ge upp och flytta till Sverige igen, men nu känns det bättre. Igår hade jag en "break through day" och lyckades fixa massor av saker som jag haft ont i magen över (bankgrejor, försäkringar, yada yada). Med tanke på att jag fick ett åttasidigt häfte om hur man VÄDRAR tillsammans med lägenhetskontraktet så kanske ni kan gissa hur bank- och försäkringskontrakt ser ut? På kanslityska? I ett VI-ÄLSKAR-REGLER-OCH-GÄRNA-STRIKTA-OCH-KONSTIGA-DITO-land?

Nästa heta potatis är deklarationen. Här skickar man även som privatperson in sina papper med en låda kvitton. Papperskvitton. Skojar inte. Men det får bli då det. *frossa*

Igår var det som vår här. Oblåsigt för Berlin, 10 grader varmt (ända tills jag kom hem vid 19.15 faktiskt) och soooool. Stämplade ut redan 16.15 och promenerade sen i tre timmar. Inget lulla, det var bra tempo – men då och då smet jag in nånstans. Kan dock stolt säga att vare sig Dussmann eller Dr Martens (butiken här är verkligen välsorterad!) fick mig att glänta på plånkan.
150116eStannade till en stund vid minnesmärket över de mördade judarna. Skymningen var blå (klockan var 16.30, dagarna är rejält mycket längre än i Sverige här än men snart ändras det) och det är en plats som manar till eftertanke om vad som hände då och vad som händer nu och vad som händer sen.

150116dJag har aldrig plågat er med bilder av den här linslusen förut. There you go!

150116cFrankrikes ambassad på Pariser Platz.

150116aRälsfordon. Otippat.

150116bRälsfordon II. Otippat II.

😉

————–

DrS är i annan stad långt bort men jag nästan garvade här i veckan, för det kom ett lååååångt mail som i stort sett var ett svar på allt jag gnölat om här. Han påstår att han tänker fortsätta göra mig förvånad (på det bra sättet) igen. Och igen. Och igen. Nåja, vi får väl se. Det kom också en passus om att hans skrivna kommunikatonsförmåga inte riktigt är lika vass som min. Båda kajkar vi runt i andraspråksdammen och min engelska är förvisso jäkligt bra, men det ÄR inte mitt förstaspråk. Hans engelska är bra för att vara tysk (förlåt, det där låter muppigt men svenskar i genomsnitt är långt bättre än tyskar i genomsnitt – vi MÅSTE ju) men inte riktigt som min. Skriven kommunikation är en kraftigt minerad väg oavsett språkkunskap, till och med för de som känner varandra väl sen förr.

Vi får se. Igen. Vi ska försöka se om vi kan ses till veckan, men nu är det jag som har en massa aktiviteter på kvällarna (jobbmåsten – drygt).

…och ikväll bär det hem till pojkarna A och G på middag. A hade bjudit in nån mer också, men kön eller läggning redovisades ej (jag vet att han vill hitta en tjej till mig, men han känner inga lediga flator, han känner knappt några flator alls :)) och jag hoppas sannerligen att det inte är nån oannonserad blind date. Jag tror inte det, Alex är inte den typen.

Bis gleich. Jag strävar på.

Annonser

nej, men såna dära summeringsposter gör mig nervös! (varning: jätteinlägg)

Min chef varnade mig för att mitt kvarter kommer att låta som valfri natt under blitzen ikväll, så jag är hemma och vaktar djuren. Det fanns alternativ (vi erbjöds t o m att kasta oss i taxi – jag och djuren – för att fira i lugnare del av stan, men jag litar inte riktigt på unge herrns uppförande ihop med tvåmånadersbebis) men jag valde detta med frid i hjärtat, det finns gott om tid för dekadens längre fram. Eftersom jag är som jag är så lyxar jag till det för mig själv och gör snygg, jäkligt god och nyttig mat. Katterna fick Sheba för en gångs skull (”schlooooorp” sa det så var det borta) Har t o m köpt en halvflaska Moët för att fira in ett spännande nytt år. Jag ser fram emot det med tillförsikt efter ett aningens tufft 2014.

Blockar oljudet utifrån litegrand med Depeche på hög volym (wtf, det är nyår) – apropå att se framåt även musikmässigt 😉 – och slås återigen av hur fantastisk den här låten är. Rent otrooooligt sensuell (även om en del kan ha svårt att höra det bakom blippbloppet)!

De som är nyfikna på den där parallella chick-lit-storyn kan tänkas flina lite åt att hjältinnan har övertalats till dejt med annan Depeche-älskare. Han har snärjt hjältinnans intresse bl a med hjälp av nattliga maildiskussioner om muskler och benutskott, samt word battles om vilken anatomiatlas som är bäst om man vill skrämma och äckla vanligt folk en smula. Vi får se. Protagonistens tillit är skadad, en snygg läkare i lagom ålder (13 månader äldre) som dessutom är rolig (inte berlinare, men bor här sedan några år tillbaka) – vad ska han med henne till, nåt måste vara fel? Seriemördare eller kattvåldtäktsman? Men en kaffe på stan är väl harmlöst… och protagonisten finner sig mitt i allt vara otroligt smickrad över att nån är så jäkla TYDLIG med att han VILL träffa henne. Hon är inte riktigt van vid den sortens rättframhet. Men hon är skeptisk. Jävligt skeptisk. Det kommer hon förbli tills motsatsen bevisats.

(var han är ikväll? hos sin bror i annan del av landet)

Om inte han är nåt att ha så finns det andra. En av dem serverade en nyårshälsning med hjälp av T S Eliot idag, och det är sällan fel:

For last year’s words belong to last year’s language
And next year’s words await another voice
And to make an end is to make a new beginning

Och viktigast av allt är ju att trivas i sitt eget sällskap.

(den där tidigare nämnda storyn? protagonisten älskar människan i centrum av den, men känner nu att hon OCKSÅ bara vill vara vän tills vidare, det får finnas nån gräns för hur mycket man kan krångla till sitt liv både känslomässigt och logistiskt)

———————————————

141231

Jag LÄSER lite igen, hörni! Orken att skriva och analysera finns inte riktigt, men några korta ord ska jag väl kunna prestera.

Roxberg – Min pappa Ann-Christine, vilken liten pärla. Den här blev årets näst sista pendlarbok (den allra sista blir också nästa års första, den tar vi då) och jag njöt av att kunna plocka upp den och läsa på U2 till och från jobbet. Esters språk är alltid lika vackert och i en känslig historia om det där med att försöka förstå och acceptera att skäggiga stora pappan vill vara en mindre skäggig kvinna gör det sig alldeles extra fint. Ester hymlar inte med initialt svarta känslor, hon målar ingen tjusig bild av sig själv, men utan att spoila alltför mycket så kommer det känslor av acceptans och försoning även om det inte är alldeles enkelt. En mycket fin bok.

”Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop.
– Ja, det ska vi ordna.
– Men min pappa är präst och vi vill att han döper.
– Ja, helt okej, vad heter han?
– Ann-Christine Roxberg.
– Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
– Ja.
– … Jaha.”

Det finns många (nåja, men relativt sett) böcker som snuddar homo/bi, men trans hittar jag fortfarande alldeles för sällan. Det här är som sagt en liten pärla, men jag vill höra ÄNNU mer av Ann-Christine själv, av hennes röst, hennes sida. Fast hon kanske kan skriva en egen bok. Den människa som lyser igenom Esters berättelse tycks sannerligen ha ordets gåva själv också.

(3.5 av 5)

———————————————

Moa Herngren – Hon hette Jennie blev en av mina julklappar till mig själv när jag var i Sverige. Det blev visst åtta svenska pocket (jag är stolt över mig själv, en vecka i Sverige med endast handbagagestor väska OCH jag fick ner 11 böcker med hem till Berlin – tog med tre till från huset också) för att vila den stackars hjärna som annars snurrar i ett ständigt sammelsurium av engelska och tyska numera.

Klockan tickar och Sara längtar efter att få en familj. Konstnärslivet är kul men börjar kännas tomt och när den något äldre advokaten John dyker upp och de inleder ett passionerat förhållande känner hon för första gången på länge att hon har hittat rätt. Ganska snart förstår Sara dock att det finns en tredje part i förhållandet, och det inte är Johns hund Pärson som på alla sätt visar sitt missnöje med Saras intåg i hemmet. John förlorade sin fru i cancer för ett år sedan och Jennie finns kvar i hans lägenhet och liv på ett mycket påtagligt sätt.

Vilken sträckläsare! Moa Herngren är ännu en favorit i genren som jag brukar säga att jag inte gillar (”rena relationsromaner) och hon blir bara bättre och bättre. Tänker på en vän som försöker bygga en relation med en änkling (där finns dessutom en liten dotter att ta hänsyn till) och önskar att hon läste böcker, för den här boken vill jag sätta i händerna på henne även om den tjusigt medelklassiga advokat-och-konstnärsvärlden inte direkt är hennes (eller kanske just därför). Eskapism.

(3 av 5)

———————————————

David Nicholls – Us, ÄNTLIGEN läste jag så ut den, det gick trögt och det var iiiinte enbart bokens fel. När det väl blev så blev det lite halvt i panik över att lillkatten helt sonika börjat äta upp den. Bäst att skynda sig.

spockmat

”Jag såg fram emot att vi skulle bli gamla tillsammans. Du och jag, att vi skulle åldras och sedan dö tillsammans.”

”Men Douglas, vilken normal människa skulle se fram emot det?”

Douglas Petersen förstår sin hustrus behov av att återupptäcka sig själv nu när deras son flyttar hemifrån.

Han trodde bara att återupptäckandet var något de skulle göra tillsammans.

Så när Connie tillkännager att hon också tänker flytta ut, beslutar han sig för att göra deras sista familjesemester till århundradets resa; en resa som kommer att föra dem alla närmare varandra, och vinna hans sons respekt. En resa som kommer att få Connie att bli förälskad i honom på nytt.

Hotellen är bokade, biljetterna köpta, resplanen utlagd med militär precision.

Vad skulle kunna gå snett?

Svart humor (om en nörd som många av mina medboktokar ser som hopplös, men som jag ser som min kvinnl… eh, OK, manliga tvilling – ja, jag är Douglas, den überplanerande logistikmuppen som vill väl men oftast ses som en lite töntig torris) och en reseroman i ett, perfekt! Dels resan från festen där de möttes till den natt då Connie plötsligt säger att hon vill skiljas, dels den där faktiska resan genom Europa då Douglas ska vinna fru och barn tillbaka och bli number one! ”Vad skulle kunna gå snett?” Aaaahaha. Allt.

(Nicholls berättade att förvånansvärt många av katastroferna HAR hänt honom eller vänner till honom)

(Ännu en 3.5 av 5)

Jag är svårflörtad, men boken är en rar pärla för den som gillar rara pärlor. Och ja, den finns på svenska också.


Ich habe einen Kof… Bücherbaum in Berlin

image

Bokträdet på Sredzkistraße är ju inte vad det var, men min Hemingway som jag ställde dit i april hade åtminstone blivit adopterad av någon annan.  Nu står Lövestam där också.  Det dräller av svenskar i Berlin, allra helst i kvarteren runt Kollwitzplatz, så jag räknar iskallt med att denna fina bok hittar en trevlig och tacksam ny ägare mycket snart.

Det har varit en tuff vecka.  Mycket stress, väldigt varmt och fuktigt.  Jag har numera ettårskontrakt, jag är anställd i Tyskland nu, och det är redan bestämt att ett år förvandlas till fast jobb på huvudkontoret. Så blev det. Nu har jag skrivit ut mig från Sverige, hej då försäkringskassan och skatteverket, hej tyskt skattekonto (Lebenslang! Livslångt. Kommer för alltid stå i skuld till tyska staten ;)), hej svindyra elräkningar och obligatorisk TV-avgift (ingen TV, inget fast internet i lägenheten – men det spelar ingen roll!), hej tyskt girokonto hos Sparkasse, hej… ja, hej massor av saker som är läskiga och underbara på en och samma gång. En läskig tanke är ju grubblet på när K ska hitta jobb. Än är det tjusigt att ses en intensiv helg då och då, men när höstmörkret kommer hoppas jag ha honom här.

image

Så, veckan som gick var fylld av fler trötta och lite ledsna stunder än tidigare, därför är jag extra glad att jag tog mig ut på en kvällspromenad istället för att bara glo tomt i luften och sen svimma av. Det blev en nästan två timmar lång promenad på både gamla och nya gator. Hittade en mysig gata med massor av trevliga barer och matställen. Ännu ett tapasplejs att testa när K kommer nästa gång. Den tidigare hettan förvandlades till något mer lagom. Svalorna hojtade. Det var riktigt fint och mitt i den massiva tröttheten smög sig glädje tillbaka igen.

Vilken stad jag bor i, alltså. Här. Jag bor här. På riktigt.


Nästa handväskbok

…allt enligt principen ”vilt blandat”. Minsann, HVH serverar en rejäl skvätt Berlin också. Nästa resa dit blir – kanske – om tre veckor. Trots att det bara är en kortkort jobbresa så hoppas jag faktiskt att den blir av. Min kropp när ett ständigt Berlinlängt nu.

130715