film

50 nyanser av…

Jag har tyvärr några väninnor som har snöat in totalt på ”50 nyanser av…”-böckerna. Jag har fortfarande inte läst dem och det beror verkligen inte på att jag skulle vara ointresserad av kink, mer på en kombo av ”usch, jag har hört att de är pinsamt pinsamt skrivna” samt den inre motvallare som får mig att skygga eller åtminstone kraftigt försena inmundigande av en hel del hype (den motvallaren gör att jag kan vara den sista i bekantskapskretsen som inte sett filmen Titanic heller).

BDSM-utövare ute i verkligheten stönar över den här serien, och inte direkt av behag (det kan vara bäst att förtydliga det). Suzann förklarar varför.

Varför jag skriver ”tyvärr” om väninnorna? Tja. Jag önskar dem bättre erotik, helt enkelt. Erotik som inte ÄNNU mer befäster det där med liten fattig och oerfaren flicka som sveps bort av stor, erfaren och rik man.

Annonser

kom igen alla havsmonster

komigenalla

Mako Mori bor i mitt hår!


två vandringar i dödsskuggans dal

Gårdagsunderhållningen var ganska mörk, och då syftar jag inte ens på vad somliga tyckte om melodifestivalen. Det blev tema Dödsskuggans dal x 2.

shadowwalkFörst ut var Max Brooks (nåja, det är ett ganska stort gäng som ligger bakom Shadow Walk, men han lyfts fram mest). Hans zombieana har förlänat honom en lätt helgonstatus här hemma så instinkten att beställa allt han gör finns där än, trots att Closure Limited fick glorian att halka lite snett.

Marvel. Science fiction, pang-pang. Ett antal registrerade paranormala händelser kring en plats i Irak – en plats som inte borde kunna existera – väcker nyfikenhet hos underrättelsetjänster jorden runt. Flera länder är intresserade, men USA vill mest. Quelle surprise. Platsen tycks vara en källa till obegränsad energi, men frågan är om det är sunt att söka den energin ens i en värld där energigivande naturtillgångar håller på att ta slut.

En präst, några vetenskapsmän och en bunt veteraner tar sig dit för att undersöka saken. Kriget är det minsta problemet – det här gänget möter värre fasor än ”bara” krig. All in på monsterkontot!

Högt tempo, lite för högt för mig, jag hade hellre sett att boken varit lite längre och mindre komprimerad. Den är VÄLDIGT snyggt tecknad, men ibland blir layouten lite förvirrande. Det finns ett kvinnligt alibi (sorry, men det är så det känns) i form av en smart forskare, men VARFÖR måste just hennes rustning se ut som något strumpebandshållaraktigt i skrevhöjd? Ibland är denna genre så trött så trött.

På frågan om det kan/borde bli film av detta svarade Max Brooks själv att han ansåg att det vore svårt att göra film av det här på grund av det höga tempot och just det där med all in på monsterkontot. Jag, som bl a såg Pacific Rim på väg hem från Vietnam, förstår inte riktigt hur han tänker där, men OK.

apocalypsenow

Vietnamkriget var väl också en vandring i dödsskuggans dal för många. Förlorade de inte liv och/eller lem så förlorade de vettet. När vi kom hem köpte K Apocalypse now i nyutgåva, och igår såg vi den ”nya” (nåja, 2001) reduxen. Jag satt på mitt vanliga nördaktiga vis och följde tilläggen scen för scen, men jag kan inte påstå att det känns som om så hemskt många av de där tillagda minuterna bidrar med så speciellt värdefulla detaljer. Det är en mycket bra film, absurd, intressant, knäpp, otäck och galen – och anekdoterna om allt som hände runt filminspelningen känns precis lika absurda som filmen i sig.

Just nu förbannar jag min lättja igen, vi har bott här i tre år men jag har fortfarande inte bokstavssorterat skönlitteraturen. Jag är nämligen ganska säker på att vi ska ha Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1899 i gömmorna. Coppola flyttade historien i tid och rum, från ett kolonialiserat Kongo till ett Vietnam i brinnande inbördeskrig, det var väl ett tidens tecken så gott som något i slutet av 1970-talet. Det var ett elegant grepp, men originalhistorien i sig är minst lika intressant.

”Joseph Conrad has acknowledged that Heart of Darkness is in part based on his own experiences during his travels in Africa. At the age of 31, he was appointed by a Belgian trading company to serve as the captain of a steamer on the Congo River in 1890. Conrad, who was born in Poland and later settled in England, had eagerly anticipated the voyage, having decided to become a sailor at an early age. While sailing up the Congo river from one station to another, the captain became ill, and Conrad assumed command of the boat and guided the ship to the trading company’s innermost station. He reportedly became disillusioned with Imperialism after witnessing the cruelty and corruption perpetrated by the European companies in the area, and the novella’s main narrator, Charlie Marlow, is believed to have been based upon him.”

Boken har varit analyserad, kritiserad och diskuterad, och det med rätta. Det som skrevs med aldrig så goda avsikter för mer än 100 år sedan, i en annan kontext, framstår lätt som bigott och rasistiskt i dag. Det betyder inte att den inte ska läsas. Men diskussionen, den är ovärderlig.


Boktjuven – straight out of Görliwood

Jag var alldeles säker på att jag hade skrivit om Markus Zusaks bok Boktjuven här, men nu när jag söker kan jag inte finna något. Det kan ha varit på den förra bloggplattformen, den som lade ner och där allt raderades innan jag hann hänga med och kopiera ner allt. Strunt samma. Jag läste och tyckte om. Sen har jag inte tänkt så mycket mer på det. Nog anade jag att det måste bli film av en sån historia, men jag visste inte att den är på gång nu.

Satt och chattade med f d chefen idag (jo, vi jobbchattar, men vi lyckas alltid halka in på annat också). Han jobbar normalt i Hennigsdorf i utkanten av Berlin, men under våren och sommaren pendlade han till en av våra andra fabriker i lilla Görlitz (ungefär tre timmars tågresa sydöst om Berlin). Jag fick följa med till Görlitz för att vara med på en bunt möten en dag i slutet av mars, det kommer jag sent att glömma. De flesta anser att det är lite misär att förvisas dit på jobb ett tag, liten håla, inte alls lika coolt som Berlin, men trots att det var en svinkall och fuktigt slaskig senvinterdag så blev jag förtrollad. ”Hit vill jag återvända”. Vi får se, K och jag pratar om att ta en sväng med bilen i de trakterna till sommaren. Görlitz, Dresden, Bautzen – många vackra små städer på liten yta.

görl1här byggde de tåg för länge sedan – ”vår” fabrik finns numera någon kilometer längre bort på samma gata, men härinne gick jag runt en lång stund. fin stämning.

Görlitz undslapp bombningarna under andra världskriget, så där finns gott om tämligen unika miljöer. Det är fortfarande en ganska fattig del av f d Östtyskland så stan erbjuder gott om urbexmöjligheter för den som gillar övergivna platser och förfallna hus. Annat är upprustat och skimrar, sagolikt vackra gränder och hus med tinnar och torn. Allt detta har gjort stan till ett populärt tillhåll för filmmakare. Görliwood.

Aaaaaaanyway: exchefen frågade om jag har sett Die Bücherdiebin. Huh? Ahaaaaaa! Filmatiseringen av Boktjuven! Han berättade att många scener (bl a ett för handlingen mycket centralt bokbål) hade spelats in i Görlitz just när han var där och att det var absurda veckor. Tågstationen – den annars ljuvliga – var fullhängd med med flaggor. DE flaggorna.

görl2
den fantastiska tågstationen. den var som tur var INTE prydd av naziflaggor när jag var där. skåda fackverken utomhus. skåda taket, lamporna – ja, allting inomhus. uuuuuuujujuj. jag var i himmelriket.

görl4

Han berättade hur han vaknade av stöveltramp och folk som vrålade nazistiska slagord några av nätterna. Hans hotell låg nära inspelningsplatsen. Innerstan drällde av män iklädda naziuniform.

…it was frightening to have all the Nazi flags hanging around in Görlitz.

Han är bara två år äldre än jag, så han var lika lite en del av det som hände som någon av oss – men jag tror att det bor en liten skräck i många tyskar än. Även om de tar avstånd från allt som hände och vet att arvssynd är bullshit så gör det nog något i många av dem som vi inte riktigt kan sätta oss in i. Jag har pratat rätt mycket med mina jämnåriga tyska kollegor om just det.

Skådespelarna tycks ha känt lite samma sak:

The cast and crew were taken aback by the effect of transforming Görlitz into the site of a Nazi rally. “You’re not prepared for how overwhelming it is to show up on a train platform and see nothing but swastikas lining everything,” Watson says. “It’s quite a formidable experience.” It had a similar effect on Geoffrey Rush (Hans Huberman). “We went to Görlitz for the rally, and the Nazi imagery is terribly overwhelming,” the Oscar-winner says. “You could see how the German extras were in turmoil over having, for some of them, to relive a scene like this.”

(Watson är Emily Watson. De har fått ihop en fin skara skådespelare.)

Nästa gång vill jag se denna vackra stad i sommarskrud, men först tänker jag se filmen!

görl3

görl5

görl6


Åh Ender… varför ska din skapare vara så dum?

Jag är kraftigt insyltad i HBT-världen och blir alldeles matt över Orson Scott Cards åsikter. Jag kände inte till hans åsikter när jag först förälskade mig i historien om Ender. Jag läste Ender’s Game julen 2000 och det var en riktig nostalgistund att läsa om den och en massa annat i min gamla bokdagbok i kväll (jag har inte riktigt vågat göra det förut, de flesta av oss hinner kraftigt ändra både litterär smak och syn på livet på 13 år och jag minns knappt vem jag var då). Min text om boken är kortfattad men milt sagt lyrisk och historien har stannat i tanken sedan dess. Klart jag vill se filmen. Jag VILL! Men vill jag sponsra författaren?

Socialist-Simon sammanfattar det bra. Där konstateras också att bara genom att vi just skrev om detta, att det surras om filmen, så får Card publicitet oavsett hur mycket (eller lite) royalties han får.

Jag vet inte. Jag vet fortfarande inte. Hur tänker du?

PS JAAAA, bokdagboken ser förfärlig ut – en hemma-html:ad sida gjord 1999 – vad TROR ni? Av nån anledning har den blå bakgrundsfärgen försvunnit också (eller så fixar inte min eldräv den).

PPS Roligt att finna var en lyrisk text om Hanne Vibeke Holst. Det var alltså då jag hittade henne!


a walk down memory lane

En vän postade en recension av filmen Lånaren Arrietty på Facebook, och det klack till i mig.
Arrietty! Lånarna! Mary Norton! Hur har jag kunnat glömma hjältinnan från en (alldeles för kort) bokserie som jag älskade i så många år?

regressionJag formligen dyrkade böckerna om Lånarna och läste dem igen och igen och igen. Det gick så långt att jag medvetet råkade tappa, ”glömma” och gömma saker som de kunde tänkas ha nytta av. För de fanns, klart att de FANNS!

Åh, barndomen och dess starka tro på saker. Jag är nästan ännu mer nostalgisk över den känslan än över böckerna i sig… vad som var så fantastiskt med Lånarna? Jo, men det var väl uppfinningsrikedomen. De var små minihumanoider och de använde våra saker på helt nya sätt. En trådrulle blev ett fint bord (eller om en ska tro bilden: en pall). En tekanna blev en farkost.

Jag hade aldrig fina (eller snarare dyra) Lundbymöbler i mitt dockskåp, men de prylar jag hade (inklusive trådrullebord :)) ställde jag nogsamt i ordning med en gnagande längtan efter att en lånarfamilj skulle se potentialen och flytta in.

Jag älskar termen ”regression i jagets tjänst” och överväger faktiskt att köpa några av Nortons böcker till mig själv som hösttröst. Jag brukade samla på mig nyutgåvor av böcker från barndomen för att kunna ge till mina kommande barn – de där barnen som sedan aldrig kom – men det finns ju andra barn att vårda och skola in i kärleken till böcker. Gissa om min guddotter har en enorm boksamling redan som fyraåring?

Och det viktigaste barnet att vårda, vilket är det om inte barnet inuti en själv? En billig samlingsvolym om Lånarna är på väg hem till mig i detta nu. Det tog som vanligt ungefär fem minuter från tanke till handling i detta fallet.

Om jag mot förmodan skulle börja känna mig för vuxen/mogen för att njuta av boken så har jag en bunt tvåspråkiga barn i min närhet som kan tänkas få ta över den, men chansen är nog inte stor.


Det där med noveller igen

ojuraMin vän S arbetar i den magiska litteraturvärlden, hon har känsliga tentakler inriktade på kvalitet så i mig har hon alltid ett lydigt lyssnande öra. S har bland annat tipsat om Stina Stoors novell Ojura, så den fick följa med hem från Bokmässan. ”Ett måste för den som har rötterna norröver” sa min mästertipsare, och jag kan bara hålla med.

Jag kom faktiskt hem med sex noveller ur Novellix utgivning. Det är lite som plockgodis (minus karies och obesitas!). Nappa åt dig ett gäng och njut! De kanske borde säljas per hekto?

Jag har under några tråkigt sömnstörda nätter parat Stina Stoor med Jersilds Författarnas himmel (metaboktok de luxe IGEN, men slutet kom aningens för abrupt för min novellotränade hjärna) och Fitzgeralds sällsamma historia om Benjamin Button (nej, jag har inte sett filmen. borde jag?) och det är just den blandningen som är så fin!

Jag filosoferade ju om noveller i allmänhet (och om MIX förlag i synnerhet) redan för en vecka sedan. Föga anade jag då att diskussionen skulle blomma upp igen, lite här och var och överallt, tack vare Munro och Nobelpriset.

Jag hör fortfarande många säga att de inte gillar noveller. ”När det är som bäst tar det slut”. Det var min ståndpunkt i många år också, när något var bra ville jag ha så mycket som möjligt av det, när jag var runt tjugo hävdade jag rent av att jag föredrog böcker som var minst 600 sidor (japp, jag satte just gränsen 600 – numera oklart varför, men tjockleken var ett av mina urvalskriterier och Richard Adams tegelstenar om Bekla stod högt upp på favoritlistan!) långa, men jag har ändrat åsikt en smula. Det går inte att välja, jag vill ha båda! Romaner och noveller i en salig blandning måste vara det optimala. När jag sover dåligt har jag dessutom en koncentrationsförmåga som varar ungefär tio minuter i taget, det talar också för noveller vid sängen just nu.

(bonus: de väger ingenting. alla som har klättrande husdjur – ”men OJ, rev jag just NER den där. som sagt: oj, VERKLIGEN” – och bokhögar vid/ovanför kudden förstår vad jag menar.)

Jag är själv relativt ny som novellälskare, det var egentligen Merete Mazzarella som riktigt fick in mig på novellvägen för tio år sedan – jag läste en fantastisk litteraturkurs kopplad till läkarutbildningen i Uppsala (joho ni! den som tror att naturvetenskapen enbart är kall och klinisk behöver revidera åsikten, igen) och Meretes utsökta urval innefattade bland annat en fantastisk novell hämtad ur Ninnis Holmqvists samling Kostym. Ninni är min svenska novellfavorit (om än lite ojämn ibland), hon är också en av de där som jag unnar mer uppmärksamhet än hon får. Eller snarare fick, hon har inte gett ut något nytt på alldeles för lång tid. Men livet som författare är sällan rättvist. Det är mycket mer än bara talang och flit som krävs.

Nu har jag vräkt kärlek över novellformatet, men Ninnis ALLRA bästa skapelse är faktiskt romanen Enhet. Jag är glad att den finns som e-bok nu. Upptäck den! GÖR! Somliga antyder en besvärande likhet med filmen The Island, men jag ser det snarare som ”om du gillar den ena, testa gärna en andra också”. Det är inte någon karbonkopia.