feminism

In Transit

IMG_5174

IMG_5176

IMG_5177

En av alla mina pågående handväskböcker just nu har några år på nacken – Märta Tikkanens Män kan inte våldtas. Det kan tyckas brutalt att njuta god mat med en så tung bok, men ibland är det alldeles så det ska och måste ske.

Jag testade Transit (krypavstånd från Rosenthaler Platz) förra helgen och blev inte besviken. Som nån sorts asiatiska fusion-tapas – du kan beställa många smårätter eller en stor – bra utbud vare sig du vill ha vego eller kött. Inte jättebilligt (med Berlinmått mätt) men gott. Lite rörig miljö, men snyggt ställe. Jag gillade det även om det nog inte kommer att bli något nytt stamställe.

Annonser

jag läsäter mig genom Berlin – del 538475634587, denna gång med Ida Bäckman som sällskap

Förra söndagen var en strååålande höstdag (gott om såna här just nu, det är jag ganska glad över) och jag ägnade mig åt min favoritgrej: traskade runt stan med en bok i väskan. Jag hade tänkt att jag skulle unna mig både fika och utemat, men i slutändan stod jag mig så länge på fikat att jag traskade runt runt runt och lagade mat hemma istället.

Häng med!

150927a

Dagens första depåstopp gjorde jag på Princess Cheesecake på Tucholskystr i Mitte. Jag har varit sugen på att fika där länge, men det har alltid varit helt fullknökat förut – äntligen fick jag plats. Ooooh, utbudet, helt fantastiskt. Åt en toffe-tårta som var gudomlig, och allt är ekologiskt. Mysig liten gata, lite gömd, och bra spanläge! Hit kommer jag att återvända.

Efter fikat tog jag en låååång solig promenad i Mitte, Fhain och Prenzlberg. Med en bok i väskan har man sällan tråkigt i den här stan. Att helt sonika traska runt och glo på folk och leta gatukonst, sen sätta sig ner på random fik och äta och dricka läsandes en bra bok, det är ett av de bästa sätten att njuta Berlin om du frågar mig.

150927b

150927c

150927d

150927e

150927f


Fallna kvinnor

krookodahlgren

När Suzann och jag var på Bokmässan för två år sen så lyssnade vi på Caroline Krook och Eva F Dahlgren när de talade om Evas då nyutkomna bok Fallna kvinnor. Inte hade jag väl tänkt att det skulle behöva gå två år innan jag läste den boken! Nu är det förvisso ett på vissa vis tidlöst stycke kvinnohistoria som skildras, så det spelade väl inte nån större roll när jag läste boken. Huvudsaken är ATT jag läste.

Eva började gräva i Sveriges smutsiga historia i samband med arbetet med Farfar var rasbiolog, men hon blev inte färdig när hon gav ut den boken. Det fanns fortfarande bilder kvar, kvinnoblickar som satte sig i minnet. Ja, du behöver antagligen bara se kvinnan på omslaget för att relatera. Jag förstår åtminstone precis hur hon kände. Eva började läsa brev, journaler och bläddrade i rasbiologens gamla fotoalbum. Anstalten i Landskrona, där hamnade många utsatta kvinnor. De hade varit prostituerade, lösaktiga, pilska eller helt enkelt hemlösa. Intagna för lösdriveri. Diagnosticerade som undermåliga, både fysiskt och prykiskt. I Landskrona skulle de få arbeta bort sina syndiga lustar och fackas in i ledet på rätt sätt.

Allt var inte kolsvart. I boken anas en vilja – på vissa håll – att hjälpa, samt ett ifrågasättande från delar av samhället: varför var det så få som fick ett ”normalt” liv efter vistelsen på anstalten? Var det så att man kunde hamna där på rätt luddiga grunder och en var man VERKLIGEN brännmärkt och dömt? Oh yes. Så var det.

Tung läsning, men aldrig svårläst. Eva levandegör kvinnoöden och det blir till en kombination av historielektion, dramatisering (ett utbroderande av en del av de öden som tonar fram i brev och journaler) och reflektion över hennes egna tankar och känslor under processen. Det lär kosta att skriva en sån här bok. Jag är glad att Dahlgren tar den kostnaden. Sånt här behöver vi läsa, ser ni, när vi ondgör oss över vad andra länder gör och har gjort.


serendipity

150826

Jag råkade instagramma något fånigt om en viss liten katts fäbless för att använda Fallna kvinnor som huvudkudde (samt något om min egen bristande ork att försöka leva upp till devisen ”Good girls go to heaven, bad girls go to Berlin”) men jag ska försöka att inte gräva mer i den sortens dåliga humor. För nu.

Sverige är ett litet land, Uppsala är en liten stad och genren medicinsk historia (gärna med kvinnoinriktning) är en liten genre, men ändå måste jag le. Jag läser min Dahlgren, tänker på Karin Johannisson och hennes författarskap (stor favorit!) och strax 1) läser jag om Johannissons kommande bok Den sårade divan i Femina 2) dyker bokmässesamtal mellan Johannisson och Dahlgren upp i Fallna kvinnor.

———————

Så – Den sårade divan:

Vad är galenskap? Eller, rättare sagt, hur ser den kvinnliga galenskapen ut? Vi känner till diagnoser som hysteri, schizofreni och paranoia, men vet mindre om hur dessa diagnoser kan användas av patienterna själva, som roller eller masker. I Den sårade divan undersöker Karin Johannisson växelspelet mellan individ och sjukidentitet, en identitet patienten själv kan ta över, forma och använda. Man kan underordna sig den – eller ta makten över den.
Titeln syftar på Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Till skillnad från de flesta kvinnor med psykiatrisk diagnos under 1900-talets första hälft behåller de sin professionella identitet livet igenom. Det gäller också när de är som djupast inne i det sjuka, intagna på sinnessjukhus. Alla tre vistas, kortare eller längre tid, på Beckomberga, ett dårhus, en città dolorosa, inbäddad i en park av imaginär frid.
De är födda ungefär samtidigt, och de drabbas alla av stor ångest. Den blir en central del av deras jag och förs in i olika diagnoser. Allt de därefter gör kommer att betraktas genom detta sjukdomsfilter. Deras eget förhållande till sjukidentiteten är ambivalent. De hanterar den både passivt och aktivt och behåller i varierande grad ett slags egenmakt över den.
De är sårade divor, men på olika sätt.

Måste ha! Måste läsa! Måste få bo kvar i bokhyllan. Och mer om Beckomberga? Ja, serendipity. Bästa sorten.

Besked av INTE bästa sorten är dock en annan artikel som påstår att Karin ser Den sårade divan som sin sista bok. Jooo, man kanske kan få pensionera sig som författare vid 71, men rent egoistiskt vill jag ha mer. Johannissons författarskap och tankar äger en kvalitet som jag uppskattar. Vi får väl se. Med lite tur hinner hon ändra sig.


De förklädda flickorna i Kabul – bacha posh

bachaposh

Min sista ljudpendlingsbok före semestern blev Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul. Först blev jag så förvirrad – uppläsaren sa ”i översättning av Ann Marie Ljungberg” och jag höjde på ögonbrynen. Översättning? Men så är det, Jenny är svensk men lever i New York och den här boken har mycket viktigt att säga en internationell publik, så jag skulle vilja påstå att det var ett utomordentligt smart drag att skriva den på engelska och sedan översätta den. Jenny arbetar då och då för New York Times, hon berättade om fenomenet ”bacha posh”, det slog ner som en bomb och sen var stenen i rullning. Som sagt, klart att hon skulle skriva den på engelska!

Låt mig först säga att den här boken skulle nog ha passerat mig spårlöst förbi ganska länge om inte för mig tunga namn (Maggan och Hanna :)) hade talat om den.

Jag läser normalt väldigt få böcker ”av den här typen” (ooooh, där kliver jag ut på ett minerat fält) – hur ska jag förklara? Det finns så mycket känslosam och välment litteratur, men som inte alltid är så väl underbyggd. Nån gör en enstaka resa och tror sig sen veta allt, plockar lite referenser (som passar syftet, men inte de referenser som inte passar in i bilden författaren önskar servera) och skriver. Så kunde det iallafall vara förr, på den tiden när jag söööög i mig sån här litteratur. Det kanske gick hem då? Nu kanske alla har högre krav och välresearchade böcker som den Jenny just givit oss är resultatet? Men nu ska jag inte spinna iväg i svårbevisade teorier, då är jag ju platt intet bättre än de där böckerna jag brukade reta mig så på förr.

Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.

De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.

När jag skrev och pratade om den här boken medan jag lyssnade nämnde jag ofta Terese Cristianssons sommarprogram som också handlar mycket om Afghanistan. Jenny refererar dessutom till Terese på några ställen i boken. Du behöver lyssna på Terese. Gör, om du inte redan gjort det!

Det här är en fruktansvärd bok på många vis. Det är ingen slump att både FN och UNICEF vid upprepade tillfällen yttrat att landet är ett av de värsta/det värsta landet för kvinnor i världen. Jag känner att det finns länder som Kongo-Kinshasa som nog konkurrerar rätt bra om den titeln, men den regionen än ännu inte lika omskriven.

Ändå är den inte tung att ta in, den är inte ”svår”. Det är bra! Jag vet inte när pocketupplagan kommer, men jag hoppas att den slår ner i den svenska folksjälen och att många många köper ett eget ex. Det är inte bara kvinnor. Inte bara Afghanistan. Det är politik och sociologi, feminism och referenser tillbaka till Lerner, Butler och Kinsey. Orden rör vid något i dig men boken är ändå mycket saklig. Make no mistake, Jenny får fram att män också lider av strukturerna och att långt från alla män vill finna sig i det som sker.

Jag tycker också om hur hon lyfter frågan (utan att själv servera tvärsäkra svar) om hur omvärlden bäst kan hjälpa Afghanistan. VAR börjar man gräva? Det var en fråga jag ofta snubblade över när jag jobbade på ett kvinnoboende för drygt tio år sen. En persisk kollega sa ”ni svenskar vill så gärna hjälpa, men ni måste förstå att det som står högt på er agenda kanske inte är det som står högst på de här kvinnornas agenda.”. Burka är t ex ofta omdebatterat i väst, och det kan tyckas vara ett förfärligt övergrepp att tvinga folk att klä sig på ett visst vis, men flera kvinnor i boken säger ”oh, jag tar gärna på mig den om det betyder att jag kan göra det, det och det”. Och det vi i väst behöver förstå är att detta ”det, det och det” kanske är en BÄTTRE ände att börja i än att dra i kläderna. När ett förtryck (av både kvinnor och män, även om det är jävligast för kvinnor) är så djupt djupt rotat – i vilken ände börjar man dra? Hjärnan krullar sig.

Jag vänder mig mot några få saker. Dels en del uttalanden om hur kvinnlig sexualitet setts genom tiderna (det känns inte komplett och det som kommer ut känns lite enkelriktat), dels en del storögda (nåja, det är jag som hör storögdheten) konstateranden att fenomenet flickor/kvinnor som klär sig som män finns utanför landets gränser också. Oh, det finns/har väl funnits väl globalt? Är det en nyhet? Dessutom av ungefär samma anledningar som i Afghanistan? Jag kanske prenumererar på uppdateringar av ett särskilt slag, men i min fejjanfeed förekommer ofta bilder från förr och nu – kvinnor som på ett eller annat sätt antagit en manlig identitet för att kunna göra det de brinner för, eller för att överleva alls (punkt). Samtidigt så serveras många referenser för den som vill gräva vidare – så i en del kapitel kommer storögdheten in, i andra talas det om historiska kvinnor som antagit manligt genus. Förvirrande, men kanske mest för att jag lyssnar. Hade jag haft ett läsex att kunna bläddra fram och tillbaka i så kanske det hade klarnat. Svårigheten med att jag just lyssnar är dessutom att ag gör det när jag åker eller går till och från jobbet – att ta sig genom centrala Berlin innebär onekligen att fokus stundtals måste ligga på annat än det man hör i lurarna och då är det lätt att missa eller missuppfatta saker.

Summa summarum: det var en mycket bra bok som väckte många tankar. Jag hade aldrig hört talas om Jenny Nordberg förut, men nu åker hon upp på bevakningslistan. Det är helt klart en journalist och författare att hålla ögonen på.

————

Well, skämskudde de luxe på mig! Jag HAR ju läst Nordberg förut, dessutom läst och GILLAT. Jenny och Nuri Kino skrev Välgörarna tillsammans. ÅÅÅÅH, varför kom det aldrig någon fortsättning på den?


grafisk antropologi eller plain jäkla folkbildning på ren svenska

Helena påminde mig. Hon instagrammade en bild om böcker att ge bort. Tror jag.

”Ah, den där HAR jag ju, HUR kan Kunskapens frukt ha fått förbli oskuldsfullt oöppnad och oläst sedan oktober?” Beats me.

”Att ha den oläst känns lite som att ha en fin present att öppna” sa jag varpå Helena replikerade (ja, andemeningen) ”tro mig, det är det”. Ungefär.

150701a

Sagt och gjort. Jag tog boken ur hyllan och öppnade den ömsint, särade försiktigt kronbladen åt… (eh förlåt, jag parallelläser Fanny Hill och det gör underliga saker med språkbruket ska jag säga).

Omstart: Jag tog fram boken, noterade igen att Suzann sett till att få den signerad till mig (TACK! LIV HAR TAGIT I MIN BOK! MED KROPPEN!) och började läsa. Älskade, men svepläste ändå inte. Jag vet inte hur många instabilder jag postat med 1) mitt köksbord 2) mat/dryck 3) den här boken, men det är många. Det ska tas som en komplimang.

Grejen med den här boken är nämligen att den belyser det som så många i övrigt lärde fullständigt missar i rådande debatt (jag tycker att det reaktionära vinner mer och mer mark igen) – att jaaaa, vi är biologi, men TOLKNINGEN av denna biologi har svängt fram och tillbaka, fram och tillbaka, genom århundradena. Jag stångar pannan halvt blodig ibland när jag försöker få en del av de där ”i övrigt lärda” människorna att förstå att det vi tror att vi vet inte alldeles nödvändigt går mot mer och mer ”rätt”. Miljö, lobby, rådande trender – allt gör att faktiskt kunskap ibland skyms och glöms till förmån för något som rent för stunden passar bättre. Kvinnlig kropp och sexualitet har genom århundra… tusendena varit en fullständigt galen tummelplats för folk som velat tolka, bestämma, rota och utrota.

VI ÄR BIOLOGI I EN SOCIAL KONTEXT

(och Liv är så pedagogisk att jag inte fattar hur någon kan läsa den här boken och fortfarande inte förstå det, fast de som skulle behöva förstå skulle aldrig få för sig att läsa boken)

knskpnsfrktegentligen känns det meningslöst att bryta ut en ruta av alla, jag vill bryta ut ungefär VARENDA ruta och visa men, äääh, det är lättare att du köper hela boken om du inte redan har den, just den här rutan postade jag för att den tidens tankesätt går rätt stick i stäv med senare tiders grej, ”män är kåta, kvinnor vill dricka örtte och tala känslor”

Det som skiljer Strömquist från de otaliga tyckare som presenterar sanningar på fejjan (och exempelvis i en del ”socialkonservativa” riksdagspartier…) är att hon tillhandahåller källhänvisningar. OTALIGA såna. OOOH detta glömda ord 😉 Detta glömda BRUK! Jag vill sätta den här boken i handen på mina mer förstockade bekanta och säga ”LÄS, och om du inte tror mig, eller Liv, läsa VIDARE! Kolla KÄLLORNAAAA!”.

Jag har läst det mesta förut, men inte samlat på det här snygga, effektiva och INTRESSANTA sättet. Du kommer skratta. Rynka pannan. Bli glad. Förbannad. Antingen läser du boken som förströelse/underhålling/”vanlig” bok, rakt av, eller så behåller du den nära som uppslagsverk, som inspiration till vidare letande – kanske rent av rota mer i källorna?

Full pott. En riktig favoritbok. Klockren. Liv och jag står inte alltid speciellt nära varandra rent partipolitiskt (och jag älskar inte alla hennes böcker som den här, men sen när gillar man per automatik allt en författare gör?), men när det kommer till den delen av samtid och politik som rör kunskapens frukt? All in.

—————-

Tycker du att jag var odrägligt vaginocentrisk nu? Ojämlik? Fitti…feminaziztisk? (sic!) SAKNAS DET FALLOSFOKUS?

Oh, si det går att råda bot på. Du kanske vill läsa Efter eget huvud – penisens kulturhistoria? Den svenska utgåvan är nog slutsåld, men du kan hitta den på bokbörsen eller på biblioteket. Misstänker jag.

(jag har svaga minnen av att jag gillade den också)


nu är jag otacksam igen

Den delas friskt och lyckligt, Frank Kaisers krönika om varför kvinnor över 40 är bäst. Själv är han… mycket äldre? Många av mina medmänniskor känner sig alltså grymt hedrade av att en sjuttioåring föredrar kvinnor över 40 istället för att som en del av sina pinsamma jämnåriga bara ha ögon för ”22-åriga servitriser” (se där, servitris ja, vi trycker till dem lite också medan vi håller på). Den manliga blicken, nån SER oss, uppskattar oss, nu måste vi deeeela och hylla något som är… klyschor, självklarheter eller inte ens upp till någon annan att bedöma.

Vi är värdiga. Vi ställer inte till med scener (på OPERAN!!).

Most older women cook well. They care about cleanliness. They’re generous with praise, often undeserved.

Are you fucking serious? Ja, jag lagar görgod mat. ÄNTLIGEN nån som uppskattar det och ser det som mitt VÄRDE!

Jo, jag vet att det är generationsklyftor och kulturskillnader, men att så många av mina jämnåriga svenska kompisar delar detta som vore han sänd av Gud, det gör mig förbryllad och sorgsen.

Jag avskyr generaliseringar. T o m när de ska hylla eller ”styrka” gruppen jag tillhör. Tänker lite på snubben som orsakade en shistorm i Sverige nyss, hans kommentar om att han inte ville ge (oombedda) komplimanger till de snyggsnygga tjejerna, nä, det var de mellansnygga till fulsnygga han ville glädja! TACK, vännen! (not)