feminism

Skymningsflickan – och nu är det slut :(

Under påsklovet lyssnade jag färdigt på de sista återstående olyssnade Katarina Wennstam-böckerna. Jag började ju mitt i serien, lyssnade sen ”i rätt ordning” fram till Skymningsflickan innan jag gick tillbaka och började om från början med Smuts.

Det är intressant att se hur Wennstam har utvecklat sin förmåga att skriva Människor (ja, med stort M) under seriens gång. Smuts hade en engagerande plott, det kretsar kring sexköp och trafficking och filosoferar mycket pedagogiskt om hur en torsk kan se ut hur som helst (estetiskt såväl som socialt), många bra grejor MEN karaktärerna kändes lite platta och stereotypa. Där tycker jag definitivt att hon har utvecklats i en intressant riktning, bok för bok.

Skymningsflickan var också en viktig bok (alla hennes böcker är viktiga, så det var på vissa vis en fånig och onödig formulering, men icke desto mindre) om hur fullständigt vedervärdigt det kan vara att rätt och slätt vara tonåring. Speciellt när vuxna inte går att lita på. Trots det engagerande ämnet (vill inte spoila) var det märkligt nog den bok i serien som det tog mig längst tid att komma in i, att fångas av. Normalt säger det ”swooooosh” och så blir random Wennstammare en drog så snart jag börjat lyssna.

”Vad har hänt med flickan som kommissarie Charlotta Lugn träffar på i skymningen? Hon som skriker nätterna igenom, hon som skär sig och inte verkar vilja leva. Vem tror på den som ljuger ibland? Vem tror på Molly?
Charlotta Lugn, som går hemma sjukskriven, och advokat Shirin Sundin gör det. De bestämmer sig för att ta reda på vad som har hänt Molly. Det är dags för flickan att få upprättelse.
Samtidigt är det någon som riktar hot mot en gymnasieskola. Allvarliga, dödliga hot. Mardrömmen om en massaker i en svensk skola skulle kunna bli verklighet.
Kort därefter hittas en elev mördad på skolans toalett. Jakten på gärningsmannen leder polisen åt flera håll och ett av spåren tycks peka tillbaka på Molly, och hennes döda väninna Miranda. ”

Det känns jättetomt nu! Jag blev så van vid att höra Rapaport och Kovacs (båda utmärkta uppläsare) när jag är ute och far att jag rent av började söka på dem som inläsare istället för att söka efter intressanta författare.

Jag har börjat lyssna på massor av böcker sen jag lyssnade färdigt på Skymningsflickan, men nästan ingen bok har fått nåd att följa mig på färden i mycket mer än en halvtimme. Sen – väck! Just nu (när jag lyckas få sittplats) kör jag Duolingo på tåget istället. När jag går lyssnar jag på en ganska bra bok (mer om den när jag är klar med den), men inget jag hittat hittills kan riktigt fylla hålet efter Wennstam. Det var den där underbara kombinationen av smart debatt, trevliga (och otrevliga – men åtminstone engagerande) karaktärer OCH skickliga inläsare som gjorde det hela så oemotståndligt. Jag tror jag skrivit det förut, men Wennstams böcker är så lätta att ta sig in i utan att på minsta vis vara triviala. Perfekt för en trött och stressad själ.

I-landsproblem. Men jag hoppas sannerligen att hon skriver på något nytt. NU.

 

Annonser

Vem sa att romantiken är död?

Följande misslyckade utbildningsinsats avbryts härmed. 

(Detta är i n t e från en enbart-hookup-site. Det är på en sida där jag efterlyser nya kompisar av alla kön. Och att vi är grannar innebär att vi bor i samma stadsdel ihop med ungefär 160000 – ja, hundrasextio tusen – andra invånare)

Jag kan oftast stava till aquaintance också. Åtminstone är jag inte är lika less som jag var när jag skrev.

  
Vissa fredagskvällar är det bäst att bara gå och lägga sig tidigt ihop med en bra bok. Lullade runt och njöt min ljuvliga (förutom en del invånare då 😬) stad i fyyyyyra timmar efter jobbet igår. Bra grund för god sömn.

   
    
   


åh åh åh tjeeeeejer…

Dagens bästa citat kommer från Mary Wollstonecraft:

”I do not wish women to have power over men; but over themselves”

 

Mary var inte tappad bakom en vagn, och det var inte hennes dotter heller. Vilka kvinnor! Mary d y är mest känd för att ha skrivit Frankenstein, en av mina bästa böcker någonsin. I mina bokhyllor bor både mor och dotter. Såklart.

Och till dem som undrar varför jag postar det här citatet idag, när vi västerländska kvinnor äääääär så jämställda, vill jag bara säga tack å hej å somna om, vakna igen imorgon med lite klarare ögon. Fantastiskt det där med hur vissa människors ”feministiska” uppvaknande kom samtidigt som (och enbart för att) de trodde att de kunde använda oss kvinnor för att piska upp hat mot islam. Igen. Trötta idioter.

Jag skulle ljuga om jag påstod att det var med kvinnodagen i åtanke – men de senaste dagarnas läsning och lyssning har handlat om kvinnor, kvinnor, kvinnor. Männen har haft viktiga biroller, stundtals förfärliga dito, men kvinnor. K-v-i-n-n-o-r.

oksanenutrensningJag åkte till Estland, Sovjet och Berlin (!) med Sofi Oksanen när jag lyssnade på boken Utrensning. Det var sannerligen en berörande och omskakande resa. Början av nittiotalet, Berlinmuren föll ganska alldeles nyss och det förändrade Europa på många vis. På goda vis. På mindre goda vis (jo, faktiskt, det finns nog en del som ser det så).

Aliide lever ensam på sin gård, men plötsligt en dag finner hon en ung kvinna, Zara, avsvimmad utanför huset. Aliide är misstänksam (är flickan en tjuv? ett lockbete? vem är hon?) men tar in den unga kvinnan. Sakta men säkert tråcklas deras respektive liv upp. Båda har hemligheter. Båda har haft det svårt. Båda har tagit felaktiga beslut.

Droger, trafficking, svartsjuka, familjeförräderier… försoning? VILKEN resa. Jag har skyggat för den här boken, jag förstod att den var tung, jag var redo nu. Fantastisk.

Ännu en gång vill jag inte bara prisa en fantastisk författare (jag BUGAR! vilket språk! vilken… vilken fantastisk historielektion!), jag vill också skicka en uppskattande applåd till den utmärkta uppläsaren Gunilla Nyroos.

misstagimoskva.jpgJag återvände österut, Simone de Beauvoir tog mig också med på en resa: Misstag i Moskva.

Kortroman eller långnovell, välj själv, men det var en riktig liten pärla. Det är omöjligt för mig att inte lyssna in Simone och Paul i paret André och Nicole – ibland har jag undrat hur hon (Simone alltså men för den delen Nicole också) stod ut med denne självupptagne man (hon? HON? min IKON!) men OK, jag förstår, lite.

Misstag i Moskva utspelas i mitten av sextiotalet, ett gift par åker till Moskva och… ja, vad gör de? Samtalar för lite? Blir besvikna. Blir trötta. Känner ålderdomen krypa på.  Nicole betraktar ofta maken lite ömt och distanserat, tänker om och talar till honom som vore han ett litet barn. Blir trots detta besviken då han liksom ett barn småljuger för att slippa ta eventuella bråk när sanningen riskerar att bli obekväm.

Ljuvligt språk, en smart smart smart historia (frågar du mig så var inte Sartre den mest lysande filosofen i den familjen) som nog kan servera en igenkänningsfaktor för alla som någon gång haft en relation som blivit lite trött, finfin översättning – som sagt: en riktig pärla som inte bara påminde mig om MINA junikvällar i Moskva utan dessutom fick mig att längta tillbaka till Paris! Åh, vem följer med? Kaffe, vin, böcker, promenader och långa sessioner med penna och block vid små bord på trottoaren! Vill!

PS. Omslaget! Kärlek!

(jag hälsade f ö på bl a Simone sommaren 2014, Cimetière de Montparnasse är underskattad!)

Det är dessutom min namnsdag idag.

Emotser hyllningar i kommentarsfältet. Tack på förhand  :-*


Att få vara besvärlig 

Jag är mitt i en gigantisk lojalitetskonflikt. Jag har läst och älskat Kerstin Thorvall i många år. Det är en fantastisk blast from the past att kunna höra henne själv läsa upp Det mest förbjudna från 1976, men saken är den att uppläsningen stundtals får mig att avsky henne. Jag vill inte avsky henne.

Hon är en hjälte på så många vis.

När hon är briljant är hon B R I L J A N T. Och vass. Och så jäkla rolig.

Denna inläsning gjordes långt innan ljudböcker började booma (1987), så för oss lite bortskämda nytillkomna ljudboksläsa…lyssnare störs upplevelsen en smula av prasslande papper, stakande, underliga pauser, stundtals snabbt snabbt snabbt tal. Thorvall är ofta forcerad, gränsande till MANISK. Hon ropar och skriker så att jag hoppar till ibland, så att folk runt mig på tåget (detta var en av alla mina kära pendlarböcker) tittar till på mig för att de plötsliga ropen läcker ut ur hörlurarna. Jag tror att en nutida producent skulle se till att jämna ut ljudnivån lite.

Men Kerstin kan ju sin text, ÄR sin text. Historien om Anna är självbiografisk. Ibland undrar jag varför hon ens bryr sig om att kalla huvudpersonen Anna. Jag kanske får lära mig mer om det om jag äntligen läser Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart som står i en av mina väntehyllor. Mina väntehyllor som är GULD värda.

Thorvall är not for the fainthearted. Anna knullar, skriker, bråkar, är otrogen, hatar, gör fel, VILL göra fel, vill göra rätt.

Repeat.

Kvinnlig bekännelselitteratur var så nytt, detta chockade människor när boken kom 1976. Folk rasade, men köpte och läste boken. Bekännelselitteratur i allmänhet är mer normalt idag, men ni minns väl Carina Rydberg och hur folk skällde ut några av hennes böcker på nittiotalet? Det är oundvikligt, fortfarande år 2016, att inte fundera över spelreglerna mellan kvinnor och män. Män hyllas, gullas med (jag blir alldeles paff när jag ser normalt vettiga kvinnor runt mig få något mjukt och hungrigt i blicken när de t ex talar t om en person som Persbrandt. och Knausgård, nån? Ulf Lundell?), för samma saker som fortfarande i viss mån skandaliserar kvinnor. Det är inte rättvist. Världen är inte rättvis.

Kerstin var nog inte heller rättvis. Hennes mamma får stryk. MYCKET stryk. Pappan dog när Kerstin var elva. Han var psykiskt sjuk (bipolär?) och det är lätt att tänka sig hur ”enkelt” det var för Kerstins mamma att vara den tråkiga som försökte hålla allt samman.

Jag relaterar till min egen mamma. Pappa var kul ibland när han var full (men oftast var han INTE kul när han var full), lovade saker vitt och brett (klart jag skulle få börja spela piano! klart jag skulle FÅ ett piano! klart vi skulle skaffa det, det och det.) och så blev mamma den tråkiga som var tvungen att säga nej, den som tvingades hålla fast vid nån sorts reality check. Min pappa dog när jag var tolv. Då var jag stor nog att redan ha börjat genomskåda pappa, att börja förstå min mamma.

Kerstin kritiserar sin mamma, men svär sig samtidigt fri från den kritik hon får av sin egen familj när hon behandlar DEM som skit. Självinsikt – not always so much. Hon gör bara det hon måste för att överleva.

(Det gjorde väl hennes mamma också)

Men människa. Kerstin var människa. Må den som är fri från skuld kasta första stenen. Det lär bli tyst om folk lever upp till det. Inte ett ljud torde höras av stenar som slår i marken…

Jag har själv, precis som Kerstin, hamnat i en försenad pubertet (se ovan, jag blev vuxen snabbt när jag var tolv, jag förvandlades till en liten tant i den stund vi fick veta att pappa skulle dö) – aningens komiskt att den senkomna puberteten inträdde ihop med klimakteriet, men det är nog inte helt ovanligt – och även om jag inte lever lika vilt som Kerstin så gör jag också saker som jag inte borde (om du hade frågat min mamma medan hon levde ;)). Jag kallar mig Schlampe mit Moral (jag måste nog snart läsa den boken) och har mycket mycket kul.

Jag tackar Kerstin för all igenkänningsfaktor hon OCKSÅ serverar. För ett brett, häftigt och aldrig aldrig tråkigt konstnärsskap.

KUL bonus: TV-serien Det mest förbjudna har premiär till påsk. HOPPAS att den går att se även från Tyskland!

hur piffigt det blev med bok, svart katt och hans skära bästis på deras favoritfilt i läshörnet – ja, ni ser ju


You say bokrea?

i say ”hittade iallafall en Sveland på rea!”, men jag köpte inte (velar fortfarande om huruvida det var dumt eller inte). Jag har 1) läst den 2) ont om plats 3) massor av andra böcker att läsa.

Meeeeen. Jag behöver ju läsa tyska också. Damn! Livet, choices choices! (Måste jag infoga ironilampa här? nej va?)

  


jag soffreser

På fejjan och instagram njuter jag just nu bilder från Tasmanien, Thailand, Barcelona och Österrike. Drömmer om egna kommande resor (två inbokade under 2016, om än inte riiiiktigt lika långväga och exotiska!). Och så har jag ljudboksrest, från Nigeria till Finland. Eller från livet som kvinna till livet som mumintroll. Nu är det inte samma lika att vara kvinna i Nigeria, London, New York eller Berlin, men en del ganska grundläggande upptäckter går genom alla kulturer fortfarande. Och att vara mumintroll? Oh, det är min vardag 😉

Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie var från början ett TED-talk och är sålunda en ganska kort och kärnfull text, runt 40 minuter bara. Jag lyssnade på den uppläst av Katarina Wennstam. I tryckt form delas den ut till alla andraringare i gymnasiet. Det är bra! För oss redan frälsta är texten tämligen basic, men ändå väl värd att lyssna på.

Första gången författaren Chimamanda Ngozi Adichie blir kallad feminist är hon fjorton år. ”Det var inte någon komplimang. Det hörde jag på tonen – det var en ton som hade passat ett yttrande som: ‘Du är ju för terrorism.'” Istället för att värja sig mot ordet bestämmer sig Chimamanda Ngozi Adichie för att göra det till sitt, och strunta i omgivningens invändningar om att alla feminister är olyckliga och ogifta manshatare, att feminism är något i grunden oafrikanskt och att riktiga feminister inte bär läppglans.

Julens bästa bokliga upplevelse hittills fick jag tack vare Tove Jansson, jag är så glad att Scylla påminde och att boken bara fanns där, redo att lyssnas på – omedelbar behovsuppfyllnad igen.

Trollvinter. Jag föll inte för mumintrollen som barn. Det var nog för blekt och subtilt för mig då. Jag ville ha Narnia och Katla, flygande drakar och talande mumier. Bokliga fyrverkerier! Men nu är det ju så att Janssons böcker har lager, så många lager, och NU njuter jag dem. Böckerna. Lagren.

Om att vakna mitt i vintern när hela familjen sover sin vintersömn. Om att inte kunna somna om och om att tro att man är ensammast i världen, i stort sett utan familj (även om mumintrollets familj ju ska vakna igen så småningom). Om att upptäcka, bit för bit, att så inte är fallet. Om att hitta oväntade vänner. Om att ta hand om varelser som kommer över bergen för att det är kallt och det inte finns mat där de bor annars. Ja, man kanske tömmer hela mammas syltförråd men det är ingen katastrof. Man kan koka mer sylt. Om att vara väldigt väldigt introvert och försöka lära sig att hantera en Hemul så extrovert att man för en stund tror att man MÅSTE åka skidor för att den övertygande Hemulen säger så, men att till slut lära sig ett förhållningssätt till det också. Om integritet. 1957 eller 2015, det är egalt. Vilken fantastisk historia.

Ännu en kort lyssning, bara lite över tre timmar, och fint läst av Mark Levengood.


Män kan inte våldtas

pyjamasotikkanen

Män kan inte våldtas har 40 år på nacken nu, ändå känns den inte på minsta vis daterad eller omodern. Det är snudd på deprimerande att inse hur mycket som INTE har ändrats vad gäller attityder och könsroller – MEN, tack gode gud, numera inser även rättsväsendet att även män kan våldtas, även om de flesta förmodligen fortfarande tänker sig en man som förövare även i det fallet.

”Stå i bredd.

Tovas honnörsord som hon brukar ta till när hon ska förklara hur hon tycker mänskor ska ha det med varann.

Inte undertrycka och förneka hos varandra och sej själv. Aldrig foga sej och trivas i sin brunn med locket på. Veta vad man vill och göra det.

Vara rädd som fan och tala om det ändå.”

Tova Randers, bibliotekarie och tvåbarnsmamma, går av stundens ingivelse in på en dansrestaurang för att fira sin födelsedag. Hon äter grillbiff, hon dansar med en man, hon följer med honom hem.

Och blir våldtagen.

Tova Randers bestämmer sig för att hämnas. Hon ska våldta mannen, och sedan anmäla sig till polisen.

Tikkanens klassiker är lättläst trots det tunga ämnet, ändå kunde jag inte sträckläsa. Den fanns med i väskan, den låg vid huvudkudden – den lästes på restauranger och fik såväl som hemma i soffan iklädd pyjamas med en katt i knät. Den funkade överallt.

Extra bonus som jag inte ens tänkte på när jag började läsa: HELSINGFORS! Gatunamn och stadsdelar, jag njöt av att läsa om denna fina stad och ”såg” den igen med aprilresan i färskt minne. Jag är så glad att Suzann fyndade denna bok till mig, den var kurslitteratur på en högskolekurs som jag unnade mig för snart tio år sedan och när fjorton Billysar skulle reduceras till fem och en halv när ag flyttade till Berlin var den en SJÄLVKLAR keeper.