cover-art

ännu mer planering

Ingen kan påstå att fröken Sexualupplyserskan och jag är smala i våra synsätt. Åtminstone inte ALLTID.

Vi ska på bokmässeäventyr tillsammans i fleeera daaagar (första gången som jag är där mer än bara över en dag! det kändes så underbart boknördigt att ansöka om semester för att åka till BOKMÄSSAN!) och i dag anlände ett smarrigt Jolly-Roger-tejpat paket med seminarieprogram samt en läsutmaning:

…vi ska läsa varsin Kittybok, på fullt vuxenallvar, och diskutera. Jag tror att året var 197x senast jag läste en Kittybok, så det ska bli JÄTTEKUL.

Bara av en slump så fick jag min första KLITTY-bok av samma fröken Sexualupplysare för många år sen. Det har blivit en hel bunt Klittyböcker avverkade efter det. Vulgosmartunderbart.

Seminarieprogrammet vållar bekymmer. Nu sitter vi på varsin kammare, med pennan i högsta hugg, och markerar vad vi vill lyssna på. Jag har tredubbel täckning på de flesta slottar – 😦 (positivt att det finns intressanta grejor. negativt att inte kunna klona sig i tre delar) – gissar att det ser ungefär likadant ut för fröken Sexualupplysare. Ser fram emot träff inom snar framtid. Vi bör synka våra program. Nu är vi såna att vi unnar varandra att få välja OLIKA ibland (det var därför jag älskade att åka på bokkollo med Lia och Suzann, och enbart därför jag kan tänka mig att hänga med dem heeela bokmässan också. gemenskap med självständiga inslag, för den som önskar, när den så önskar.) men större delen av tiden befinner vi oss nog på samma seminarier (…som vi sen ska analysera sönder över en varsin strawberry daiquiri på kvällen).

PS om någon vill sponsra oss med mässbiljetter så är vi så slampiga att vi säger JAAAA TACK utan att blinka. Vi är inte bokhoror, men bokslampor. ungefär.

Annonser

cinco de mayo

Aaaaaaargh, nu har jag halkat efter igen, jag har massor av lästa böcker som förtjänar att skrivas om men solen skiner och skräphögarna i trädgården har lockat mer än bloggande, tro det eller ej.

Nu när jag har er på tråden så vill jag i alla fall promota Avståndet mellan, en samling noveller som liksom hänger ihop med varandra. För det är en kollektivroman. Om kollektivtrafik, eller snarare om resenärerna. Den lilla snygga boken samlar ett stort antal kända och mindre kända författare, och den är ett utmärkt sätt att få upp ögonen för skribenter som man tidigare kan ha missat.

I brev, tankegångar, betraktelser – ja, t o m via en incidentrapport – får vi små skärvor ur många olika människors liv. Det är snyggt så snyggt och något jag absolut vill ha mer av.

Jodå. Den innehåller lite lite tågnörderi också.

Väntan på ett rån. Och en kille på hembesök. En förälskad fabriksarbetare. En incidentrapport. En gatupoet. Kaffesump. Ett telefonsamtal. En betraktare. Stora plastkassar fulla med tyg. En konsertcellist i Drömmandet. En docka. Fri vilja. En ofödd. En möhippa. En bror, en syster, en pappa. Ett brev hem. En smutsfläck. (Och en jacka.) En backpacker i främmande land. Köpa säng. Ett av dom patetiska sönderskurna indiekidsen som Henric de la Cour pratat om? Juliàn. Efter olyckan. Prostatacancer. Två flugor på en kebab. Den som väver världen. En hämnare utklädd till mumie. En skräckfylld IT-krasch. Två månar.


Drömbokh… eh, DRÖMBOKEN! eller ”varför en del bokomslag förtjänar fullbredd”

(vill ha!)

Den före detta vagabonden Ivan och den italienska arvtagerskan Francesca öppnar en minst sagt ovanlig bokhandel, där deras litterära drömmar kan få fritt spelrum. De gör uppror mot bästsäljarhysterin genom att bara erbjuda bra romaner: ett stort antal litterära mästerverk har valts ut av en topphemlig kommitté bestående av likasinnade litteraturkännare. Till Ivans och Francescas förvåning visar sig drömbokhandeln bli en succé. Men då börjar också problemen. De utsätts för anonyma hot och giftiga kommentarer om bokhandeln på internet, men när tre av de åtta medlemmarna i den hemliga urvalskommittén blir attackerade, bestämmer de sig för att kontakta polisen. En efter en faller de olycksbådande pusselbitarna på plats och det blir alltmer tydligt att Ivans och Francescas drömmar kommer att bemötas med småaktighet, avundsjuka och våld.

(Drömbokhandeln, Laurence Cossé, sköna Sekwa Förlag)


torkat blod är brunt (det är choklad också) men påsken måste vara färskt blodig. också.

Jag har ju lagt upp ett antal chokladiga gottebilder för monsterdiggare (och för all del alla andra också), men monsterdiggare tarvar BLOD också.

Kläggigt.

Sån’t som får en att tänka ”ouch”.

Tom Bakers The boy who kicked pigs kallas kultklassiker när jag läser om den i efterhand, och antingen så är det en väldigt generös benämning eller så har jag nollkoll, för jag hade aldrig ens hört talas om den innan blicken föll på den i ”folk som köpte x köpte y också, det borde du också göra”-fältet på amazon. Jaa, för detta var ännu en få-ihop-till-25-pund-bok.

Den sparkande pojken heter Robert Caligari och är minst sagt sjuk i huvudet. Genom-ond.

Att sparka spargrisar är väl ganska harmlöst (även om en av sparkarna resulterar i att en polis får hjärnskakning, och lite annat), men sparkandet eskalerar och Robert utvecklar ett genuint hat gentemot mänskligheten. Fortfarande intet nytt under solen. Psykopater har vi sett förr.

Däremot har vi sällan sett så blodiga följder av en liten liten pil som sänds iväg i ett hästarsel. Massivt! En massmördare med stil. Straffet… straffet. Det är när straffet kommer som jag säger ”ouch” och för första gången (detta kallas ändå skräck!) ryser.

Det har sagts ”Grotesque and depraved and above all very funny” och ja, den är sjuk. Och rolig. Och vansinnigt knäpp. Jag såg att boken någonstansminnsintevar kallades BARNBOK, och oj – ja, vill man lära barnen en osedvanligt tuff läxa så, ja visst (straffet. STRAFFET!). Annars, njäe va. Spar den här boken några år, trots de roliga illustrationerna (kudos till David Roberts). Det är en liten tunn bok som du läser i ett nafs, den är helt sjuk och känns emellanåt tveksamt genomtänkt i all sin galenskap, men är man på rätt humör så är den alldeles perfekt.

…och vad den åsikten säger om mig vill jag inte ens fundera på. He. Glad påsk!


…but is he really a wallflower?

Stephen Chbosky. The perks of being a wallflower. Ännu en berömd coming-of-age-roman avklarad.

”Standing on the fringes of life offers a unique perspective. But there comes a time to see what it looks like from the dance floor.

This is the story of what it’s like to grow up in high school. More intimate than a diary, Charlie’s letters are singular and unique, hilarious and devastating. We may not know where he lives. We may not know to whom he is writing.

All we know is the world he shares. Caught between trying to live his life and trying to run from it puts him on a strange course through uncharted territory.

The world of first dates and mixed tapes, family dramas and new friends. The world of sex, drugs, and The Rocky Horror Picture Show, ” when all one requires is that perfect song on that perfect drive to feel infinite.”

Jag försöker minnas om jag läste någon liknande modern klassiker som fjortis (nej, jag läste inte Räddaren i nöden, jag var nog över 30 innan jag kom på att jag borde läsa den), men minnet sviker mig. Minns ni vad ”vi” läste på vår tid? Läste ni nån sån här bok alldeles precis när ni behövde det som mest?

Jag funderar också på om jag verkligen hade tyckt att den här boken hade gett tröst, hopp och mod i barm runt 1984 när jag kände mig som allra mest sugkass (nej, alltså, just den här boken var inte ens skriven då, men någon liknande bok alternativt att jag vore en fjortis som kände mig sugkass NU).

Njä. Tveksamt. För Charlie blir ju plötsligt-rent-av-ganska-SNABBT cool (fast det kanske är det hoppet – att trots allt plötsligt bli cool – som man ska få när man läser) och får både hångla och hänga med på roliga fester och… ja, så där. Jag misstänker att den här boken kanske hade fått mig att känna mig ÄNNU mer misslyckad om jag hade läst den på den tiden när jag också förtvivlat ville få hångla med nån snygg. När jag ville få VARA snygg. Eller åtminstone lite cool. Eller SEDD.

Det jag MINNS – apropå det där med att hitta den perfekta låten när man är ute och åker bil med en vän – är hur coola E (se där, jag HADE ju en cool kompis. tråkigt nog fick jag ändå hångla alldeles för sällan ;)) och jag åkte runt och lyssnade på Billy Idol under många långa sommarnätter. E fick körkort tidigt och fick låna familjens sköna Merca nästan så ofta som hon ville. Alldeles just då var allt finfint. En stund.

Nåja, nu ska vi inte gräva i min gamla tonårsangst. Bortsett från det jag just skrev så är det en mycket bra bok (nej, ingen femma, men en fin fyra) och extrabonusen är att det förekommer en del musik- OCH boknörderi och det gillas alltid. Den här boken kunde absolut funka som e-bok komplett med soundtrack och allt (i min lite utbyggda e-boksvärld, där man får mer än bara texten).

Bokens clou är att den berättas i brevform. Charlie skriver brev till någon (vem?). Jag glömmer mycket snart bort att det ”bara” är brev, alltihop. Det är bara ett väldigt väldigt bra sätt att få ta del av hans liv. Historien flyter fint och det är ett utomordentligt fint sätt att få krypa in under skinnet på Charlie.

The perks of being a wallflower nämns ofta som ett tips till den som har läst och älskat Mark Haddons historia om hunden i natten i… äh, ni vet (jag glömmer alltid den exakta titeln). Ja. Tja. Jo. Den kommer INTE upp till samma nivå som hunden i natten ELLER Extremely loud and incredibly close (eller vad nu DEN heter – extremely close?), men för all del. Lite åt det hållet är den nog.

”Extremely…” har blivit film, och The perks of being a wallflower är också på gång. Litterära historier om och med unga och udda nördar kanske går en ny vår till mötes på filmfronten? Det är en bra trend i så fall.

Ännu mer bonus: Omslaget. Jag kan titta på det LÄNGE.


att resa i tanken är aldrig fel…

…att göra det med hjälp av ljuuuuuuvliga bilder är ännu bättre. Åh, det var en ren slump att jag fick upptäcka Miroslav Saseks reseböcker för barn. Ja, för barn och för vuxna som älskar vackra bilder. Och vackra städer. Och roliga bildtexter.

(um, nu när jag tänker efter: finns det folk som inte älskar sånt?)

Det är Stället som har slagit till igen. Bok-oulet-paradiset i Sigma, Västerås.

Jag hade lyckats hålla mig därifrån i flera dagar när kollegan Anette ropade på mig. ”Kom och kolla!”. Med sig hade hon Miroslav Saseks böcker om Rom och Paris. Jag bläddrade och ni vet hur det sägs: ”you had me at hello” – ja, han fick mig på första bilden. Böckerna producerades under sent femtiotal och tidigt sextiotal, så jaaaa, stilen är helt rätt. Mad Men goes travelling.

30 kronor styck kostade de. Ännu har jag bara hittat just Paris och Rom, men jag vill ha böckerna om London och New York också (…märkligt nog så är det LÅNGT från de roligaste eller snyggaste bilderna de har lagt upp på den där hemsidan, men bildgoogla på Miroslav Sasek så ska du få se på grejor…!). MINST.

Som tur är så finns de till fullpris på både amazon och adlibris om min magiska butik för en gångs skull skulle fallera.

Sasek skrev allt som allt 18 böcker i serien ”This is…”. Man borde ha dem alltihop, även om en del titlar lockar mer än andra. Jag vill rent av köpa TVÅ av varje, en att bläddra i och en att slakta för att göra massor massor av små underbara tavlor av. Favoritplatser i snygg tolkning, det är bästa sortens food for thought.

Som extrabonus så är han en jäkel på att teckna katter också, och han smyger in dem både här och var. Katter, tåg och tunnelbana. Det är han extra bra på.

Fem tummar upp. Jag älskar detta! GRATTIS Tukan Förlag som ger ut böckerna igen – hoppas hoppas att det blir en succé. Jag återvänder till Sigma så snart som möjligt, de här böckerna ska jag samla på hög. Bättre gåvor till barn (både såna som är 6 år och såna som är 36, 46, 56 år… ja, ni hajar, ALLA som har känsla för BRA saker) är svåra att hitta.


Förkunnaren

(vadå? känns det som om jag tokuppdaterar nu när jag äntligen har både tid och frid att göra det? jodå, precis så är det.)

SOM jag längtade efter den: Förkunnaren, Unni Drougges andra bok om den sköna journalisten Berit Hård.

Berit, kvinnan som alltid alldeles magiskt hamnar mitt i smeten, mitt i kleten, men som också alltid med list och Svea rikes skönaste oneliners tar sig ur det allra mesta.

I denna den andra boken är det delar av den nutida självhjälps- och healing-trenden (eller snarare dess utövare) som håller på att ta livet (!) av henne. Man behöver inte direkt vara jätteinne i Sveriges skvallerkretsar för att ana Mi… eh, di Le… eh, Bodstr… öh, ja, en misshandelsanklagad popstar, en snorrik självhjälpskvinna och en exminister med kvinnotycke bakom en del av Unnis karaktärer. Hon gör det med ett par ton humor och dinglar detaljer framför näsan på en på ett sätt som kan få t o m den mest skvallerointresserade att undra vad som är sant och vad som är kryddat.

”En folkkär artist som predikar om kärlek och förståelse men bränner Koranen. En högt uppsatt socialdemokratisk politiker som jagar väljare men inte kan hålla fingrarna i styr. En självhjälpsbransch som hyllar lyckan men där allt bara handlar om pengar.

Den här gången har Berit Hård, dekadent och överviktig skandaljournalist, hamnat i en riktig soppa. Efter att ha hoppat av arbetsförmedlingscoachens kramkurs får hon i uppdrag av konsultbyrån Lyckan att skriva ett stort personporträtt på artisten Lotuz af Love. Byrån Lyckan ägs av Stina, före detta tjackhora som efter succén med sin självbiografi är en populär lyckoguru. Plötsligt befinner sig Berit mitt i chakraträsket på ett ashram i Indien tillsammans med Lotuz och hans mystiska fästmö, och snart har hon dragits in i en rafflande historia som trots allt prat om kärlek och respekt handlar om det gamla vanliga: sex, pengar, makt och våld.”

Jag är så glad att Massolit har tagit vara på Unni Drougge! Jag har en tendens att höja hennes skrivande till skyarna, men hur kan jag INTE göra det? Jag brukar skryta med att jag talar flytande sarkastiska. Unni, hon kan ge LEKTIONER i ämnet. Hennes förmåga att ta snackisar och vrida om dem i en Drouggesk twist är sällsynt skön, och jag kommer inte riktigt på någon annan svensk författare som gör det hon gör.

Extrabonus också för de nya, mycket vassare, omslagen. ”Don’t judge a book by its cover”, jojo, men de nya omslagen HOPPAR fram ur hyllan och doftar av de sköna skrönor som de ÄR, dessa roliga böcker om Berit. Förkunnaren kommer aldrig upp till samma höjder som Bluffen, men det är good enough. Skriv mer, Unni. Snabbtsnabbtsnabbt.