chick lit

Vivien’s Heavenly Ice Cream Shop

vivienglassNej men se så det blev – det blev ännu en gullenuttig chicklittare modell ”byta liv helt, fightas fightas fightas but all well that ends well”.

Två på raken. Har jag blivit galen?
Nej, inte mer än vanligt, men det är mycket som snurrar i skallen nu och simpel simpel verklighetsflykt enligt konceptet ”allt kastas upp och ner och ingenting blir som man trott men ooooooj det ordnar sig ändå” är vad jag har velat ha.

Den andra varianten vore väl att plöja PA, ”allt går åt helvete PÅ RIKTIGT och det kanske vore synd att säga att det ordnar sig, men…” – många skulle säga att den varianten vore ännu listigare att ägna sig åt. Jag kan till och med hålla med. Fast nu har jag inte varit sugen på PA. Punkt.

Enter Vivien’s Heavenly Ice Cream Shop. Två systrar ärver en glassbar i Brighton från sin älskade farmor. Farmodern har varit sjukare än någon i familjen har insett, så när de kliver in i butiken är den aaaaaningens mer nergången än de trodde. Och kundkretsen är inte direkt ymnig, butiken ligger lite i ”fel” del av Brighton. Fixa, repa, dona. Lära sig göra egen glass. Försöka hitta en kundkrets. Försöka laga trasig familj. Försöka hantera relationer. Ja, där har ni plotten i korta ordalag.

Jag är vansinnigt förtjust (no shit, Sherlock) i ”starta-ny-verksamhet”-stories men detta är tyvärr ingen av de bättre jag har läst. STORT plus i kanten dock för
1) Brighton (jag har aldrig varit där men det finns på listan)
2) FLORENS (oooooh, FINNS PÅ LISTAN, ”vi MÅSTE åka till Florens” gastade jag till min förskräckte italienske gode vän i lördags).

Minus för gaaaaaaanska platta karaktärer och aningens för tillrättalagt slut. Jo, vi som läser sånt här kanske vill att det ska sluta lyckligt, men den här boken kör tyvärr ner i pekoraldiket. Big time. Eller så är jag bara bitter 😉

Annonser

En dålig bild av en bra helg

image

En nuttig bok och Stefanos ljuvliga katt. En filt och en påse lakritsdumle. Mer behövs inte.


Neil the Puffin II

summeratlittleNä, jag vet. Boken heter inte alls Neil the Puffin II, men nu är Neil en favorit och då blir det likförbaskat så jag tänker. Ja, jag behövde en boklig snuttetrasa. Ja, jag älskade att återvända till Cornwall. Och, jag tycker om att läsa om nån som bakar. Om VAD hon bakar. Ja, jag faller för den omöjliga, opraktiska men ändå myyyyyysiga idén att köpa och bo i en fyr. På en halvö. I havet.

Det känns märkligt att jag läste Neil the Puffin I när jag höll på att flytta till den här lägenheten. Det känns som en evighet sen – ja, både flytten och boken. Tänk hur jag trodde att allt skulle bli då. Och hur det (inte) blev.

Att byta liv, hörni. Snacka om att jag har gjort det. Snacka om att det är bekväm verklighetsflykt att läsa om nån annan som gör det. Nån som har det tufft. Och detta (ja, boken, inte mitt liv ;)) är safe safe chick lit, så jag spoilar nog inte ens när jag avslöjar att Allt Ordnar Sig. Ooooh vad jag behövde läsa om det nu. Älskar’t.


Escape to Cornwall

image

Roliga saker i klump blir också till stress. Lägenhetsbyte parat med deadlinepress på jobbet parat med tusen osäkerheter (fyllde jag i rätt nu när jag försökte byta adress hos Vattenfall? Varför får jag inte igång girokontot? Varföööööör finns bara infon på tyska? Det där sista snörpte jag lite extra på munnen åt när jag äntligen fick röstkortet och såg den lååååånga listan med information på alla möjliga språk). Att fatta rätt i såna kontakter är nåt helt annat än att glädjetolka Rammsteins galna texter eller nästan förstå en skönlitterär text.

Igår kånkade jag grejor till nya lägenheten, den ligger 700 meter bort så det där med att flytta per apostlahäst är mest som ett bra träningspass. Idag skulle jag fortsätta, men sunkade ihop med en bok. En snuttetrasa.  Byta-liv-eskapism igen.

Alla stories om att byta liv betyder inte att gå till lyx. I Little Beach Street Bakery är det tvärtom. Engelskt yuppiepar har det knackigt, den gemensamma firman kursar och de flyttar isär. Polly får inget nytt jobb och det lilla hon har kvar att leva på räcker inte till någon fräsch lägenhet.  Dela, i hennes ålder? Njä. Så finner hon ett sunkigt gryt ute vid kusten i en liten märklig stad, deltid ö, deltid halvö. Jo. Vid högvatten är det båt som gäller, den lilla vägen ut till staden är ofarbar stora delar av dygnet. Polly räknar inte direkt med att vare sig hitta jobb eller att bli bofast.  Hon vill mest unna sig några veckors stilla ro, och i den lilla lägenheten har hon råd att bo ett tag även om hon inte har någon inkomst.

Till att börja med är det fruktansvärt ensamt.  Hennes första kompis blir en liten lunnefågelunge och sen… rullar det på. Boktiteln spräcker den stooooora överraskningen förstås 😉

Det är vare sig nytt eller innovativt, men det är mysigt. Jag gråter när jag läser.  Det gör jag mycket sällan.  Nu kan stress och fet huvudvärk påverka tårkanalerna, jag ser en liten pekoralvarningslampa blinka i ögonvrån, men det gör inget alls. Jag behövde den här ynklostunden. Den mysiga ynklostunden.  .


Dagens läsplats #1

image

Första läsplatsen för dagen blir en solstol vid Spree, i  Monbijou Park. K har shoppingfyndat lite, men en ljuvlig sommardag är ju aningens bortslösad med att bara göda Mammon så vi passar på att få en stund på en av favoritplatserna också. Det är för en gångs skull INTE kallt och regnigt när K är här så nu jäklar ska vi passa på och HETSSITTA här när vi kan 😉

Är paff över min Lucy Dillon. Det är en bok att längta till, så har jag inte känt för den här typen av bok på många år.


The Boot Camp

image

Chick lit om military training – kan det vara nåt? Jovars. Kate Harrison gör det ganska bra.

En nästan allt igenom mjuk och  kvinnlig miljö (nåja, tränarna är ”naturligtvis” män) på lyxigt hotell i vacker brittisk natur. Fast hotellet kanske inte ÄR så fräscht.  Och det kanske är lite dumt att den inte alltför välorganiserade ägaren inte haft råd att betala gasräkningen. Det är ändå köldknäpp, mitt i vintern.

Nej, det är inte mycket som blir som förväntat för det dussin kvinnor som samlas för att få blodsmak i munnen tillsammans, ändå ordnar sig det mesta till slut på olika vis – det är ju ändå feelgood-lit vi snackar om. Den genren kan som alla vet stundtals vara så sockrigt gullenuttig att en klöks, men jag tycker att Harrison levererar. ALLA är inte där för att skaffa sig en kropp som ska behaga män. Jag har en del invändningar om hur stora träningsresultat som kan uppnås på sex dagar, men: bygones! I genren ”nytt liv” duger denna bootcamp fint.

Och nu ska jag själv ut och motionera.  Den här stan gör underverk för formen. MIN fysiska och mentala bootcamp. 


Men hoppla. En DNF.

image

Jo. Jag tänkte ju att jag behövde nåt snällt och harmlöst.  Gulligt. Nicholas Barreaus En engelsman i Paris såg lovande ut. Kärlek och Paris med en rejäl skvätt förvecklingar i bokförlagsmiljö (!), men det funkar inte. T-r-å-k-i-g-t. Jag är på tok för oromantisk för sånt här.

Jag gav den drygt 100 sidor men nu ger jag upp. Den får gå till byteshyllan i Sverige (jobbar i Västerås på skärtorsdagen) för jag är inte helt säker på att bokträdet på Sredzkistraße är redo för chick lit på svenska än. Å andra sidan så skulle det vara så illans kul att ställa dit nåt och se om och när det försvinner.  Å TREDJE sidan så hör jag svenska överallt i stan. Otroligt mycket svenskar här. Å fjärde sidan: trädet är mycket nedgånget och ska en gå efter skicket på det mesta som står där nu så är det inte många som bryr sig om det längre.  Schade!