chick lit

walking back to happiness

Jag plutar (nästan) varje gång numera. Det kanske är dags att göra slut med chick lit-böckerna? Men det är svårt. De har fyllt en funktion i så många år. Nåt lätt, gulligt, lite roligt och förutsägbart. Jag vet vad jag får. Det är lite som rökt lax på julbordet, sällan fantastiskt men ändå oftast heeeelt OK (årets julaftonsbesvikelse är dock att den rökta laxen som jag köpte hem och trodde att jag skulle njuta av visade sig vara gummiaktigt smaklös och bara vidrig. också.)

walkingbackto

Juliet’s been in hiding. From her family, from her life, but most of all from the fact that Ben’s not around anymore.

Her mother Diane has run out of advice. But then she insists Juliet look after her elderly Labrador and it becomes apparent that Coco the dog might actually be the one who can rescue her daughter. Especially when it leads to her walking dogs for a few other locals too, including a spaniel, Damson, who belongs to a very attractive man…

Before she knows it, Juliet realises she has somehow become the town’s unofficial pet-sitter. A job which makes her privy to the lives and secrets of everyone whose animals she’s caring for. But as her first winter alone approaches, she finally begins to wonder if it’s time to face up to her own secrets? To start rebuilding her own life? And maybe – just maybe – to fall in love again?

HUR kunde jag tänka att en sörjande änkas små små kliv tillbaka till (kärleks-)livet skulle roa mig i den här formen? Inte ens hundar eller renovering av hus räddade upp det här för mig. Lucy Dillon har lyckats roa mig förut (samma lilla stad, delvis samma hundar i små biroller), men nu är det kanske dags att vila från henne. Detta var min tredje Dillon, och jag har tyckt mindre och mindre om böckerna.

Mina avlagda engelska chicklittare gör åtmistone succé i byteshyllan på jobbet! Den här boken var billig, det var värt att chansa… och det var fint glitter på omslaget.

Nu går jag vidare med helsvensk medelklassangst istället! Moa Herngren är bra på sånt.


Första jullovsdagen – man blir vederbörligen uppläxad

Jullov. SOM jag har längtat. Efter en väldigt stressig jobbhöst (äh, vad säger jag? hela det senaste dryga året, sen mamma dog, har varit kaos på lite olika vis, både inuti och utanpå) så har jag räknat ner till mina lediga dagar, och i år blir de MÅNGA. Har en hel del semester att ta ut som jag ändå inte får spara sen, så trots att jag normalt inte brukar uppskatta svensk hemmavinterledighet speciellt mycket så kommer de väl till pass i år, för här ska det bli viloläger i två veckor nu! Den sjunde januari börjar jag jobba igen, men det är då det. Tills dess ska jag ju ha vräkt i mig så mycket kaffe och så många böcker att jag är fit for fight igen.

Den otroliga tröttheten manifesteras i det första bokvalet. Astor skäms, kanske inte så mycket över bokvalet per se (han är rätt o-med-i-matchen på sånt, han fattar inte riktigt att chick-lit är bad taste i många läger) som över min vråååååltaskiga logik.

121221a

Walking Back to Happiness”?? Hur TÄNKER du matte? LÄSER du om nån brittisk änka som luras att börja leva igen medelst hundpromenader och grannens kompis? LÄSER DU OM DET? HUNDAR? JAG står här. JAG. Ta en ORDENTLIG titt på mig, denna enorma pälspåse fylld av HAPPINESS, kolla nu riktigt noga för jag är WALKING ALL OVER THIS BOOK.

Man kan säga mycket, men diskret är han inte.

121221b

Vi kommer fram till en medelväg. Jag gör i ordning en balja kaffe. Katten resignerar. Med tom blick tänker han att ”ja, vatusan, den där pastelliga skitboken är ju på över fyrahundra sidor så då sitter hon åtminstone still, man kan kliva upp i knät och få lite kli i nacken”.

(japp, det blev lite av den förnumstigt präktiga lightversionen av bloggkattsutmaningen av detta. ingen sprit, bara clementiner.)


Bild

kan han engelska? :-0

image


det är kontrasterna som gör det – Christmas at Cupcake Café

Från skräckkaos på Finlandsfärja och döda satanister i Berlin till snöflingor, hjärta och smärta i London och New York. Jag kommer lite att tänka på Frank Andersson när han vid ett tillfälle sa att ”***** ska ha sitt” (ja, om ni inte minns så får ni gissa), och lite så känns det varje gång jag sveper i mig några hundra sidor chicklit.

Jag vet inte vilken kroppsdel som har begäret, det är vare sig hjärnan eller min anatomiska motsvarighet till Franks… öh, kisstofs, men något i mig vill ha simpelt, gärna London eller New York (här fick jag båda) kryddat med lite av mitt det där gamla favorittemat med någon som startar upp en business med allt vad det innebär och, ja. Kärlekshistorierna är alltid av KRAFTIGT underordnad betydelse. Vänskapsförhållandena (förvisso snudd på lika klyschiga för det mesta) är oftast roligare.

Issy Randall, proud owner of The Cupcake Cafe, is in love and couldn’t be happier. Her new business is thriving and she is surrounded by close friends, even if her cupcake colleagues Pearl and Caroline don’t seem quite as upbeat about the upcoming season of snow and merriment.

But when her boyfriend Austin is scouted for a possible move to New York, Issy is forced to face up to the prospect of a long-distance romance. And when the Christmas rush at the cafe – with its increased demand for her delectable creations – begins to take its toll, Issy has to decide what she holds most dear.

This December, Issy will have to rely on all her reserves of courage, good nature and cinnamon, to make sure everyone has a merry Christmas, one way or another…

(javisst – det är en fortsättning på den här boken!)

I slutet av boken bjussar fru Colgan på det första kapitlet från NÄSTA bok, och den ska handla om *trumvirvel* en kvinna i en chokladshop i Paris, eller nåt sånt. Ja, men ni ser! MÅNGFALD! Och så gnäller folk på att zombies är enkelspåriga, va?

Jenny Colgan hör till de alldeles OK chicklitförfattarna för det mesta, men jag tror att jag överdoserade lite på Issy nu när jag återvände (i JULETID dessutom, jag som inte direkt älskar julen) till hennes lilla nuttiga muffins-kafé i Stoke Newington. Tomma kalorier! Som att vräka i sig en extrastor påse skumtomtar utan att ens hinna känna hur de smakar (ja, för vatusan, det vet jag redan: sött). Den här boken går raka vägen till byteshyllan på jobbet. Jag hoppas att den finner en ny ägare som förmår att uppskatta den mer.


Bye bye, Berit!

Unni Drougge har kommit fram till sin tredje och sista bok i trilogin om Berit Hård. Berit är Berit, en tuff brud i måttligt lyxig förpackning (hon är en förträfflig kvinna, men just klädsmaken kanske inte är den bästa). Vass, smart, kul. Jag kommer att sakna henne!

I Fällan är det skönhetsindustrin som får sig en känga. Unni har en fantastisk förmåga att väva in aktuella personer och händelser i böckerna om Berit.

INGET kommer någonsin att toppa Bluffen (är jag ond? men den lille mannen med de korta armarna kan vara så otrooooligt irriterande, så han kan faktiskt få ta en del fiktiva mordförsök medelst penna), men Kissie och Troilius (som väl har bytt namn numera, minns inte till vad) dyker upp i den smarriga historien om dyra behandlingar och en kraftigt expanderande skönhetsbransch.

Trots att Berit lyckades langa in Guldspaden för sitt knäck om Lotuz av Love så sitter hon risigt till igen: nu gör hon skitprogrammet Raka Puckar med taskig budget för den kassa kanalen TV Plus.

Som vanligt har hon en dryg chef som jävlas med henne. När chefen – mannen med isterbuken – petar henne i det grandiost ymniga sidfläsket och påpekar att det kanske dags att göra något om skönhetsbranschen suckar hon, men ger motvilligt med sig. Hon ger sig ut på reportagerunda bland skönhetssalongerna. Hon inser mycket snart att om man inte visste vad man borde ha komplex för förut så får man snabbt veta det när man ger sig in på en skönhetsklinik.

Som tur är så nappar hon inte på det generösa erbjudandet från Visagé (sic!) om att – naturligtvis mot ett säljande reportage – få ett nytt babyface med hjälp av mirakelapparaten som lasrar bort åren i ett nafs. En kort tid efter att Berit tackat nej så får Kissie – nybliven mamma, minsann! – ansiktet förvandlat till köttfärs med hjälp av precis samma apparat, på samma klinik. Klinikchefen hittas lasrad till döds och Kissies bebis kidnappas och mitt i det står… ja, det vet ni redan: Berit.

Gangsterpolaren Ted visar sig vara inblandad i företaget som säljer den stekiga (pun intended) mirakellasern, och när vindarna börjar vina är det Berit som mycket motvilligt får åka till Thailand för att försöka rädda upp situationen åt honom. Ond bråd död, slemmiga läkare, en olämplig tatuering och… KÄRLEK? Är det möjligt? Jo, men kanske. Berit är förutsägbart skitkul, men i alla andra avseenden fullständigt oförutsägbar. Jag är nöjd med slutet (utom i ett djuriskt avseende… uhuhu), men hoppas att Unni har rätt när hon säger att nu ska Berit få vila ett tag – fast det betyder ändå inte att hon nödvändigtvis är ute ur spelet för alltid.

Det där med att ge sig på Kissie? Hon blir inte så bashad som man kanske kan tro. Jag misstänker dessutom att hon tänker att all PR är bra PR och mest känner sig hedrad över att ha en av huvudrollerna i boken.

Unni Drougge är Sveriges roligaste författare om du frågar mig. Jag älskar hennes sarkasm, självironi och förmåga att alltid våga skriva om det andra bara skvallrar om. När jag började läsa ”Jag, jag, jag” på nittiotalet så gapade jag förvånat i en halvtimme, sen var jag fast. Fällan är inte lika omedelbar som Bluffen, men det blir klart godkänt. Unni hade mig 1994, och hon har mig än (jag höll på att skriva ”she’s got me by the balls”, men… jo, ta mig tusan!)

Som vanligt hoppas jag att hon redan skriver på något nytt. Skriv Unni. Skriv!


”…har JAG beställt det här?”

Är det bara jag som ställer mig frågan i rubriken ibland? Jag kan bli riktig paff vissa gånger när det kommer ett SMS om att jag har fått paket från amazon. Jag är snål och kör super saver delivery (i e gratis frakt), då väntar de ofta in böcker med längre leveranstid och skickar allt på en gång. Helt OK. På samma vis snålar jag ofta och förbokar saker när de har bra pris – så ja, det händer att det tar flera månader mellan beställning och leverans. Inte tusan kan jag komma ihåg allt 😉

Man kan bli riktigt nyfiken när det kommer en STOR låda. Nu var den inte så tung, men oj vad stor den var. Hälften var brunt papper för att fylla upp kartongen visade det sig. Jahaja.

Illasinnade rykten låter gälla att kattägande boktokar ARRANGERAR bilder med sina fyrbeningar. I vårt hushåll behövs inte det. Med fyra katter är det snudd på svårt att befinna sig någonstans UTAN att en katt också är där. Gamla tant Iriis är dessutom redan en rutinerad bokbloggarkatt som vet att ingen bokbild är så bra att den inte kan förbättras lite till genom att hon deltar i den. Det tog inte många sekunder efter att jag hade satt lådan på bordet innan hon hoppade upp och åmade sig mot den.

Men har JAG beställt detta? På riktigt? En massa chicklit? Nu får Jonny vatten på sin kvarn.

OK, en stund senare minns jag hur det var. Jag ville absolut ha S J Bolton, jag ville absolut ha fraktfritt (man måste beställa för minst 25 pund) och de hade nån tokdrive på chick lit. Ergo – det slank med som utfyllnad. Inte mig emot. Jag är så trött att jag behöver nåt lättsmält. Vad jag INTE hade räknat med var att det skulle vara såna där gigaaaaaantiska pocketböcker som man knappt orkar lyfta (vad är grejen med det, liksom? det är ofta så med engelska pocket. stora. pocket, hör ni, pocket. FICKA. pocketböcker ska vara små och lätta. ju.) så frågan är om de ens får agera lättsmält sällskap i Grekland. Jaja, vi får se.

Marian Keyes har tacklat av betänkligt, men hon har pausat romanskrivandet några år (jag tror att hon gav ut en muffinsbok senast…?!) och jag tänkte ge henne en sista chans.

Ja, den HÄR boken kan jag med säkerhet både minnas och erkänna att jag har beställt. Jag blev riktigt förtjust i S J Boltons Nu ser du mig som jag läste för några veckor sedan. Jag noterade att det redan hade kommit en uppföljare, och vem var väl jag att försöka motstå den frestelsen? Man är blott en simpel biblioholist. So sue me.


Sadie Walker is Stranded

Det var Feuerzeug som sa det först. C-ORDET. Chick-lit. Boken var ”Allison Hewitt is Trapped” och jag hade inte ens tänkt på den så innan hon öppnade mina ögon. Nu behöver ju inte det vara FEL, det lite snällt chicklittiga angreppssättet var snarast vägen in i några mig närstående zombiemotsträviga själars hjärtan, och alla sätt att få folk att läsa zombieböcker är ju bra. Kanske.

Jag kan säga det med en gång: om vi ska kalla Allison chick-lit så är uppföljaren Sadie Walker is Stranded tooooook-chick-lit. Grundidén är möjligen god (jag är inte den som är den när det gäller hårt liv på öde ö, speciellt inte med zombie-twist, men Sadie ältar blå blå ögon in absurdum. jag vill ha bloooooood! inte snutteputt!). Allison nämns faktiskt i boken – Allison är Sadies idol och förebild. Tyvärr är det alldeles för lite WWAD (What Would Allison Do) över Sadies agerande.

MONTHS AGO THE WORLD ENDED…

…when an unknown virus spread throughout North America and then the world, killing millions of people. However, that is where the horror only started. The dead began to rise and when they rose they had an insatiable appetite for the living. A new hell had been unleashed on earth and the fight for survival had just begun.

Sadie Walker is one of the survivors in this new world. Living in north Seattle behind barrier that keep the living in and the dead out, she trying to get back to a normal life, while raising her eight-year-old nephew, if anyone even knows what ”normal” is anymore. Then everything goes sideways when Shane is kidnapped by a group of black market thieves and they bring down a crucial barrier in the city while trying to escape, and flood the city with the walking dead.

After rescuing her nephew, Sadie and Shane escape Seattle on the last remaining boat, along with other survivors. However, now they must face the complete chaos of a world filled with flesh eating zombies and humans who are playing with a whole new rule book when it comes to survival in their journey to find a new place that they can call home.

Jag är grymt besviken, och inte bara över bristen på blod. Det som är bokens lilla ”clou”, det lilla mysteriet, är trist! Knappt godkänt. Men OK: om Madeleine Roux skriver en bok till så köper jag den. Jag kan inte hitta information om att hon har någon på gång, men jo – en chans till får hon om det blir aktuellt.

PS Läs Feuerzeug. Alltid, men speciellt detta.


The (Im)Perfect Girlfriend

…så var det där där med andra boken. Igen. Jag blev mycket glatt överraskad av 50 sätt att träffa den rätte (trots att jag inte gillade titeln), så jag hade riktigt höga förväntningar på uppföljaren också.

”We kissed until it became necessary to stop so that we could breathe, by which time my lips were so swollen it looked like I’d been pleasuring a brillo pad. We grinned at each other again and I felt the urge to utter something brilliantly intellectual. ‘Have I mentioned that I’m hopelessly in love with you?’.

Actress Sarah Sargeant has finally landed the perfect boyfriend. But as she leaves London for LA, Sarah finds herself morphing from the perfect girlfriend, baby voicing ‘i love you’s, into a nutty one who throws phones and screams a lot. Where did it all go wrong? Was it the photo of a semi-naked ex-girlfriend doing a downward dog she found in her boyfriend’s filofax? Or maybe it’s the steamy sex scene she films with the handsomest man in the world, ever.”

Första boken om Sarah fick mig att skratta rakt ut, den var så sjuk. Andra boken? Njäääääe. Väldigt glest mellan gapskratten. På något vis kändes det som om Holmes halkade ner till alla-andra-chicklittare-nivån med uppföljaren. Det kanske är självmål att tala om klyschor i denna genre, men det är lite vääääl fantastiska saker som först går i lås, sen går åt helvete. Och så blir det rätt bra igen. Ja, ni vet.

Holmes är ändå bra nog att få en chans till. Jag behöver tydligen några doser brittisk brutta, och har hennes tredje bok i min ägo också. Den handlar dock inte om Sarah, men det kanske bara är bra – hon är eventuellt ”urmjölkad” nu ändå.

The (Im)Perfect Girlfriend är en bok som går till byteshyllan – Karin får första tjing om hon vill ha den.

Nu tvättar jag hjärnan med Kallocain. Den känns helt rätt att läsa efter Moskva…!


100 titlar jag hellre hade valt

Femtio sätt att träffa den rätte” – nej, det är ingen självhjälpsbok. Det är en rätt trist titel på en jäkligt kul bok som jag nog aldrig hade köpt om inte någon-men-nej-jag-minns-inte-vem berättat hur otroligt kul den var.

”Sarah Sargeant, skådespelerska/servitris, har varit singel i tre år och har inte haft sex på 351 dagar. Torkan är så extrem att Bob Geldof nog hade arrangerat en välgörenhetsgala bara han vetat om det.

De senaste fem månaderna har hon samlat mod till att bjuda ut den tunnhåriga bartendern med ölmage nere på stampuben, men när hon får till svar att han hellre stannar hemma och ser Narnia på dvd svär hon på att aldrig ha något med det motsatta könet att göra igen. Hennes familj och vänner tycker annorlunda.

De anmäler henne till en dokusåpa (som hon visserligen inte vill vara med i, men rackarns vad det svider när hon inte blir uttagen), övertalar henne att gå på speed-dejting och att starta en blogg. Helt plötsligt upptäcker Sarah att hon har ett uppdrag att utforska femtio sätt att hitta den rätte.”

Jag veeeeeet! Det låter som en trött upprepning av allt annat. RIKTIGT trött. Men ändå är det något med den ovanligt groteska humorn (här spars det inte på ekivoka uttryck ska jag säga ;)) som får mig att skratta rakt ut ganska många gånger när jag läser. Den fyller de flesta chicklitklyschorna och några till, jag avskyr romantiska komedier men fan så roligt detta är. Jag vill att fler ska få skratta. Frågan är bara vem jag ska pracka på den här boken (innan jag läste den tänkte jag att den skulle gå raka vägen till byteshyllan på jobbet, men nu när jag torkat en del av skrattårarna så vill jag rikta garvet åt specifika håll. E kanske? Eller Karin J? Anette?).

Nåja, vi får se var den landar. Jag är åtminstone glad över att ha blivit så glatt överraskad, och det är inte det sämsta.

Härnäst? Jag tuggar bl a triffider. Och Tengners skandalrapporter från 80-talets alla back-stage-fester. Och Rickard Engfors. Och Black Orchid. Sargassohavet. Ja, vilt blandat, allting vunnet, ni vet.


Påskgodis

Påsken var i sanning en katastrof rent näringsmässigt. Eller, jag åt attans mycket god och bra mat (lax, lax, ägg, räkor, lax) men shiiiiiiit så mycket godis det blev också. Jag tror att jag slog nytt rekord, på det dåliga sättet.

För att riktigt spä på diabetesvarningen så LÄSTE jag om godis också. Gullenuttigt engelskt godis.

Gullig Londontjej (titelns Rosie Hopkins) flyttar temporärt till landet (Derbyshire) för att hysta in en bitter och sjuk gammelmoster på hemmet. För att få råd att hysta in denna gammelmoster på ett BRA ålderdomshem måste gulliga-tjejen-Rosie polera upp och få fart på gammelmosters godisbutik som visar sig ha dammat ihop fullständigt efter att ha fört en tynande tillvaro i många år.

Kvar i London stannar Rosies sambo Gerard och ”möjligheter” till ett antal trista undersköterskevikariat. Rosie förutsätter att hon ska komma att sakna både London och Gerard men HELT överraskande så inser hon efter några veckor att hon vare sig saknar stan eller snubben (det kunde vi aldrig ana). Den bittra gammelmostern är såklart under ytan en humoristisk kvinna med ett hjärta av guld.

Jodå. Detta var del 2489 i serien ”Siv älskar att läsa om folk som startar nya liv, speciellt om det nya livet involverar det där med att få fart på en lite lagomt mysig men inte helt självklart lönsam butik/verksamhet”. Den var inte fantastisk, men frånsett en riktigt RIKTIGT pinsam sexscen (bokens enda) så var det inte speciellt dåligt heller.

Det var extra kul att läsa om en by utanför Derby eftersom min chef och de flesta av mina kolleger jobbar i Derby (men nä, jag har aldrig varit där), och en del av dem bor just i såna här små byar med lustiga vanor och ovanor (det mest absurda sker i kollegan Bobs by där de varje år utövar traditionen ”toss the monkey” som involverar den atletiska övningen att kasta en leksaksapa över taket till den lokala puben – detta till minne av jakten på den rika feta by-lordens babian som dödade en liten fattig unge för cirka 200 år sen…!).

Lagomt trevlig påskläsning, men ingen keeper. Denna godisbok går till byteshyllan på jobbet.

PS boken innehåller ett par godisrecept också, men inget jag blev sugen på att göra


var går gränsen för chick-lit?

Frågan är alldeles ärlig och ickeironisk. Den har slagit mig många många gånger. Har den relevans? Jo, det beror på vem du frågar. Många skyr allt chicklittande som pesten, så en boks framgång kan sannerligen avgöras ganska snabbt beroende på vilken genre-stämpel den behäftas med. I rättvisans namn så är det garanterat så att termen chicklit drar TILL sig läsare också, men sällan av den creddiga typen. Nå, det är en annan diskussion.

Författarens kön, spelar det roll? Det tror jag. Vad tror du?

”Doug har träffat sitt livs kärlek, och förlorat henne. Knappt trettio år gammal är han en deprimerad, alkoholiserad änkling. Han vill helst vara ifred men motarbetas av sin tvillingsyster, sin tonåriga styvson och stans alla singelkvinnor.”

Jonathan Troppers bok tangerar i mitt tycke det som ofta kallas chick lit. Känslor, humor, tragik, misslyckade dejter, ett galet bröllop, oväntade nya vänner/familjemedlemmar… ja, Konsten att tala med en änkling hade garanterat hetat chick lit om Jenny Colgan eller Jane Fallon hade skrivit den.

Doug skriver krönikor, främst om saknaden efter hustrun, och alla dååååånar. Kvinnorna vill slita kläderna av honom (och lyckas ibland) och männen hummar och dunkar honom i ryggen. Addera märklig men naturligtvis intressant familj inklusive sjuk kirurgpappa och alkad mamma. Katjing! Bestseller!

Den ÄR fin. Jag vare sig gråter eller skrattar högt när jag läser (det kunde man annars förvänta sig att göra om man ska tro en del av de mer översvallande recensionerna) men den är alldeles alldeles tillräckligt bra för att jag inte ska sura över sömnlöshet.

Den har ett ganska trevligt språk, översättningen är helt OK även om jag misstänker att det är en bok som jag ÄNNU hellre hade läst på engelska. Den har legat i vill-ha-korgen på amazon MÅNGA gånger, men jag hann aldrig beställa den (man kanske inte kan tro det när man läser om mitt bokmissbruk, men många böcker ligger i önskelistan i MÅNADER innan jag kommer mig för att beställa dem) innan jag slutligen fick den i gåva på svenska. Gillade du Nick Hornby back in the days så är detta absolut något för dig. Cirka tre boktoksflin av fem möjliga.

Gilla Böcker förlag kände jag inte till sen tidigare. Ännu en svensk uppstickare – I like!


jag är mer en saltlakritstjej. och CHOKLAD!

Denna mörka dystopi utspelar sig i Zimbabwe i en nära framtid och…

Nej, OK då. Ni vet, jag var jättejättesjuk igår och är lite (mycket) bättre i dag. Det var alldeles lagom att orka lyfta och läsa Jenny Colgans Meet me at the cupcake café. Yes, yet another chick lit.

Saker jag gillar: London, historier om folk som startar eget, alternativt fiffar upp en existerande verksamhet från en tynande tillvaro till något som blommar och – ja, London. London, London och London. Det är FÖRRÄDISKT att så många chicklittare utspelas i denna underbara stad.

Saker jag inte gillar: ljusrosa omslag, samma kärlekshistoria om och om igen, smörkräm.

Jaha, säger ni, vad har smörkräm med saken att göra? JO, det är den som räddar mig från att gnaga på knogarna när jag läser. Var den som räddade, heter det ju. Jag AVSKYR smörkräm, och Issy (ej att förväxla med queen Izzy, min katt) gör såna dära vääääldigt fnuliga och gulliga muffins med smörkrämstopping. Det är det som är hennes affärsidé. Tur att hon köper en bra kaffemaskin åtminstone, så att jag slipper kräkas. Issys mjuka kakor är alltid fjäderlätta, dessutom.

Fel fel FEL. På café äter man
1) något med choklad i
2) något TUNGT och kletigt

Det ultimata hittills, och då har jag fikat på ganska underliga ställen i världen, är tryffelmoffamoffachokladkakan som de har på vissa Starbucks i Berlin.


(favorit i repris)

Åter till Jenny Colgan. Hon är safe, man vet vad man får. Extraplus för Stoke Newington, Notting Hill är SÅÅÅÅÅ gjort. Massor av muffins- och kakrecept. Inga som tilltalar mig, som tur är. Jag köpte den billigt och hade en trevlig stund när jag läste. Den fyllde sitt syfte. Lite som Marabou mjölkchoklad. Den var inte som tryffelsuperduperkakan, men inte heller som en fem veckor gammal mandelkubb som man måste äta utan att få dricka nåt till.

Marabou mjölkchoklad it is.

PS den kan få hänga med till Syninge om nån vill ärva den av mig till helgen? först till kvarn….!

PPS Uh, vad den handlar om? Jamen gissa! Issy dejtar en stilig gris som dessutom är den gris som säger upp henne från jobbet, panik panik vad ska hon gööööra, men så är det Perfekta Lokalen som hon ALLTID har beundrat ledig och hupp, hon går i sin älskade morfars fotspår och BAKAR. Enter snällsöt bankman. Enter stilig gris igen. Enter kärlekstrassel. Enter svårigheter att få affärerna att gå ihop. Enter oväntad (men för oss smarta läsare såklart jätteväntad) vänskap. Enter jäkligt väntat slut.

PPPS Jag älskar mandelkubb, men de ska vara färska och jag MÅSTE få kaffe till.


man cold

”Men s*tan så du ser ut” sa fem (av varandra oberoende) personer till mig på jobbet i går morse. Variationen var ”du ser förj*lig ut” (tack. TACK.)

Fast jag gjorde ju det. Det var en väldig tur att vi hade tid med sotarnisse typ mitt på dagen (med sin vanliga precision angav han eventuell ankomsttid inom ett tretimmarsintervall, men man får väl vara glad för att det inte var ”nån gång mellan 7-16”), för jag hann en väldig massa på tre timmars jobb (TROTS att jag såg så jävlig ut alltså, fast det underlättade snarast eftersom jag då fick jobba ifred istället för att agera sällskapsdam) innan vi for hem och jag BOMBADE. Min gryende halvförkylning hade utvecklats till en fully blown mansförkylning (killarna på jobbet OK:ade den diagnosen, trots att jag bara är kvinna).

Försvagad av förkylningen började jag läsa ännu en chick lit (naturligtvis för att ta tillbaka kvinnligheten och därmed kontrollen över virusarna). Denna gång är det en Jenny Colgan som var ute till extraextrasuperbilligt pris på amazon, och it-faktorn består ännu en gång av att någon startar en liten butik – eller ja, ett mysigt café, preciiiiis sånt som jag vill ha, i Stoke Newington dessutom, mys mys myyyyys – och huuuur ska det gå? Kärleken är så otroligt jäkla sekundär för mig i alla de här böckerna. Kan man inte få börja-om-på-nytt-och-starta-eget-storyn utan pseudoromanser?

Extrabonus: massor av muffinsrecept. Uj uj uj. Jag är inte sugen på att baka, men bara att LÄSA dem är halv matpornografi.

PS den som känner en svag doft av sexism har kanske rätt. eller så är jag bara väldigt självironisk. det händer. jorå.

PPS VET ni! Kristoffer kom hem med en stor chokladkaka till mig i dag. Han hade kanske fått en hint mailledes, men ändå. Det är långt från någon garanti.


djupt därnere i gullegullträsket

Jag är lite paff själv över alla chick littare som slinker med på läslistan just nu, men jag antar att något inom mig söker hemtam trygghet och måttligt omskakande input. Inte vet jag. Å andra sidan så ÄR zombieana, populärvetenskap och tågnörderi OCKSÅ normalt hemtamt och tryggt för mig, så den förklaringen håller inte riktigt heller.

Nåväl. Nu är det så här.

Vad lockade i Lucy Dillons ”The Secret of Happy Ever After” då? Ja, inte var det de sköna personligheterna (som ärligt talat är rätt jäkla dötrista och mallat förutsägbara). Inte heller baaara det fakum att den ploppade upp och var skamlöst billig på amazon.

Det som drog var faktiskt det otroligt lockande (nästan lika spännande som det där med att bygga upp ett nytt liv efter apokalypsen och egentligen inte helt olikt) konceptet med en frustrerad f d hemmamamma som tar över en konkurshotad liten bokhandel i en likaledes liten engelsk håla och huuuur ska det gåååå?

(ja, gissa hörni!)

Kvinnan – vars namn jag har glömt redan en vecka efter att jag läst ut boken (det säger något, va?) – älskar precis som jag barn- och ungdomslitteratur, och för alla oss som dyrkar C S Lewis, Edith Nesbit och L M Montgomery så är detta en skön walk down memory lane.

Relationerna? Ointressanta.

Bokhandeln? LJUVLIG. DET koncepetet tangerar mina egna galna drömmar som aldrig kommer bli annat än drömmar för det där håller faktiskt bara i en nuttenuttig roman (jag läser en tokvrålhimlacynisk sarkastisk bok som driver med självhjälpslitteratur nu, det hörs nästan va?) och det vet faktiskt ALLA (speciellt alla som driver försöker driva en butik som INTE sorterar in under Akademibokhandeln eller Bokia).

Med tvekan godkänt. Jag erkänner flat out att jag ÄLSKADE Dillons bok om hundar och krossade hjärtan, men detta (trots att storyn utspelas i samma lilla håla och Rachel dyker upp i en liten liten hundrelaterad biroll) var inte alls lika bra. Nä. Så det så.


dags att (kanske) äta humble pie…!

Jahaja, ja. Nu är det upp till bevis.

När folk ylar över att är de tveksamma/rädda för att försöka läsa böcker på engelska så bräker jag att ”nähähäääääe, DEEEEET ska du inte vara, man vänjer sig jättesnabbt!”.

Jag var duktig på tyska en gång i tiden. I Kina kom en del av det tillbaka (! ja, det där lät förmodligen inte helt logiskt, men jag satt som ensam svensk omgiven av en bunt tyskar och då var det bara att anpassa sig), ännu lite har kommit när jag varit i Berlin. Jag har läst en del på tyska webforum. Nästa steg ÄR onekligen att läsa något litet skönlitterärt på tyska också – det har jag tänkt länge. Uff.

Nu gjorde Bokmoster slag i saken. Jag pep lite svävande om att ”man kanske kan börja med nån simpel chick lit…!?” och tänkte att jag skulle klara mig (!) tills nästa Berlinresa, men si i dag låg ett paket i brevlådan. Bokmonste… förlåt, BOKMOSTER, den rara, hade skickat en kåserisamling till mig! Kåserier är onekligen jäkligt bra att börja med. Man kan ta det pö om pö utan att behöva försöka komma ihåg handling och sammanhang.

Jodå. Det ska nog funka, det här. TACK Sussi!


Guldet blev till sand

Uhuuuuhuuuuhuuuuu. Min älskade Miracle on Regent Street höll INTE hela vägen.

Först föll jag STENHÅRT, en kvinna som i hemlighet förändrar både sitt och andras liv, en kvinna med rolig och säker smak för vintage-stil, snart jul (VARFÖR älskar jag att läsa om det när jag snudd på avskyr julen ”live”?) i en av världens bästa städer, ett risigt varuhus som kanske kanske kan räddas med lite list yada yada. Kul. Småputtrigt.

Men så fick jag spunk på att Evie bara var så jäkla flat och självutplånande. Det jag trodde var en mysfemma blev till en simpel OK-då-bara-för-att-det-är-London-trea. Frågan är om det var boken eller jag som förändrades under resans gång?

…men omslaget är fortfarande gulligt. GULLIGT.

Och vad läser jag nu? En Lucy Dillon. Set in England. Om en singelkvinna. OCH en affär. Det är en bokhandel denna gång, ber jag att få påpeka. Många fina barnboksreferenser. Micket micket bjaaaa, fortfarande (på sidan 307 av 492), men det hindrar ju inte att sur-Sivan hinner titta fram igen innan boken är slut 😉


One Fifth Avenue

Läser jag baaaara chick lit nu? Ja, frågan är onekligen befogad om man ser till bokdagboken på sistone. Svaret är dock NEJ, men jag har en hög lästa böcker som inte är faaaaantastiska, men som jag ändå vill skriva om, inte minst för min egen ”arkivering”. Detta är en av dem.

Den här boken var ett Londonfynd, den stod lite sorgligt övergiven och alldeles ensam i en hylla på Book Warehouse. ”Take me home, feed me” kved den och betraktade mig med bedjande hundvalpsögon (öööh, nåja. nej, jag skulle aldrig projicera). En inbunden utgåva för £3.99, det kunde det vara värt. På något vis så samlar jag ändå på Candace Bushnells New York-skildringar.

Jag älskar TV-serien Sex and the City, det är ingen nyhet, men de flesta av Bushnells böcker har känts lite sådär. Jag kommer inte riktigt på varför, men inser i den här boken att det är lite så att Bushnell är fantastisk på att skriva New York, och SITUATIONER, men den samlade helheten brister lite. Carrie-dagböckerna (OK, fjortisböcker men jag gillar ju såna), som är det senaste hon skrivit, tycker jag ganska mycket om och One Fifth Avenue känns också som ett steg i rätt riktning.

Konceptet att en byggnad snudd på har huvudrollen är också trevligt, allra helst när det är ett drömhus i en stil som man själv har ooooooh:at och aaaaaah:at över när man har passerat. Jag är inget big fan av 5th avenue shoppingmässigt (Gucci och company är inte min kopp te), men jag blir ändå fascinerad av pulsen och kan aldrig låta bli att undra vilka liv de lever, de som har råd att bo där (om så bara i ett kyffe).

”One Fifth Avenue, the Art Deco beauty towering over Manhattan’s hippest neighbourhood, is a one-of-a-kind address, the sort of building you have to earn your way into – one way or another. For the women in Candace Bushnell’s stellar new novel, One Fifth Avenue is at the heart of the lives they’ve carefully established, or hope to establish.

There is Schiffer Diamond, a forty-something actress busily proving that women of style are truly ageless. There is spoiled, self-assured Lola, who is determined to launch herself into society and the arms of the right man by clawing a way into the building. Annalisa is the wife of a hedge fund manager and reluctant socialite, while bitter Mindy is married to an under-published writer and has been the family breadwinner for too long. And then there is Enid, the glamorous grande dame and gossip columnist, who has lived at One Fifth Avenue for decades, and sees everything there is to see from her penthouse view.”

Längtar jag efter nästa Bushnell? Ja, det gör jag. Jag är i ett läge där jag drömmer många drömmar om andra platser och New York är en av dem. Bushnell erbjuder verklighetsflykt med en bitsk humor som jag tycker om.

Om man aldrig har läst en chick lit (ja, jag tittar bl a på dig Anna) men trots allt är lite skräckblandat nyfiken så är detta en ganska snäll bok att börja med. Nu kan man ju knappast säga att det är en måste-genre, men ibland kan det ju vara intressant att fraternisera en smula med det man är tveksam till – om inte annat så för att befästa sina misstankar 😉


hmf

Min sambo retstickan sa nåt om att ”jaaaaa, det är såna böcker ni läser i den där bokklubben va?” (han syftar på en visst mörk bokklubb för snobbiga monsterdiggare som jag är alldeles skit-tok-gör-jätte-bamselycklig över att ha blivit upptagen i ;)) men jag låter mig inte provoceras ty den ljufvliga chick-lit jag läser nu skäms jag inte det MINSTA över. Den är wunderbar!

Snart jul, vintagekläder, London. Smarr smarr smarr.

Det är då man bara får TA det där med att vår planerade nyårskväll framför öppna spisen sket sig (ja, vi kan väl sitta där – men inte elda ty nån pippifuggel har byggt bo i skorstenen så det ryker in, och det rensar vi INTE ikväll tackarsåmycket).

PS ja, kolla, den är ju tokbillig! detta var ÄNNU ett spontanköp alltså, och den är värd varenda öre.

PPS jag köpte Cat Valente [bokklubbsbok] också, och så tokhåller jag tummar för att bokpratet blir nån gång när jag kan ta mig till huvudstaden


en sista doft av semestern…

…steg upp från min sista halvlästa semesterbok. Tio grader ute i dag (jo, violerna blommar än ;)), det påminde lite om vilken kväll som helst i El Gouna, förutom att det blåser mindre här när nu fröken Dagmar väl hade somnat om igen. Dags att avsluta den där boken då. Den fick följa med hem till Sverige i utbyte mot ”Hundraåringen” och de andra skatterna som jag lämnade efter mig i gymmet/biblioteket på hotellet.

”When it comes to genes life’s a lottery…As Abi would the first to know. She has spent her life in the shadow of her stunningly beautiful, glamorous older sister Cleo. Headhunted as model when she was sixteen, Cleo has been all but lost to Abi for the last twenty years, with only a fleeting visit or brief email to connect them. So when Abi is invited to spend the summer in Cleo’s large London home with her sister’s perfect family, she can’t bring herself to say no. Despite serious misgivings. Maybe Cleo is finally as keen as Abi to regain the closeness they shared in their youth?

But Abi is in for a shock. Soon she is left caring for her two young, bored and very spoilt nieces and handsome, unhappy brother-in-law – while Cleo plainly has other things on her mind. As Abi moves into her sister’s life, a cuckoo in the nest, she wrestles with uncomfortable feelings. Could having beauty, wealth and fame lead to more unhappiness than not having them?

Who in the family really is the ugly sister?

Tadaaaaa! Ja, ni känner förmodligen också en svag doft av klyschor. Polariserade personligheter. Ganska förutsägbara skeenden. Men si det GÖR inte så mycket. Det gör inte ens så himla mycket att den förväntade fnissfesten (Fallon brukar vara vass och sarkastisk på ett sätt som jag uppskattar väldigt mycket) uteblir – ty det är LONDON. London igen. Jag har Londonabstinens. Jag vill SNIFFA London. Äta. Shoppa. Jag är desperat. Jag svullar t o m chick lit vars handling jag hade kunnat beskriva redan på sida 39, ungefär.

HJÄÄÄÄÄLP!

PS uppgifterna om att Aaronovitchs tredje bok om Peter Grant (se Rivers of London en bit ner) har London Underground i en av huvudrollerna fick mig snudd på att börja dreggla tidigare i dag. Jag behöver verkligen verkligen hitta en billig resa på sas.se…


bokdagbok Egypten, 3-17/12 2011

Egypten var väldigt kallt och blåsigt (”välkommen till Alaska” – ja, fast på engelska då – sa en av snubbarna nere på stan till oss första kvällen… det var dubbla tröjor, halsduk och jacka som gällde när man skulle jaga kvällsmat, det hade inte blåst så mycket på över hundra år [men kite-surfarna var VÄLDIGT glada!]) men låg man i lä och struntade i att bada så fungerade det väääääldigt bra som läsplats! Hotellet hade två egna kameler (!) som strövade förbi med jämna mellanrum. ”Swosh swosh” sa det när de gled förbi med sina underbara barbapapa-tassar.

Jag hade – för en gångs skull – INTE tagit med något jätteöverflöd av böcker, så jag blev attans glad över att finna att hotellet hade ställt in ett antal bokhyllor i gymmet (!). Det mesta var på franska, ryska och tyska, men det fanns nog många svenska och engelska böcker för att jag skulle överleva och hitta en del riktigt sköna fynd. Lämnade kvar en del av mina böcker till hugade spekulanter. Boktokar, unite – alla som älskar att läsa vet ju hur eländigt det är att vara boklös.

Anna Bovallers ”Svärmaren”, inte hennes bästa men ganska OK. Denna fick bo kvar i El Gouna och var faktiskt borta redan dagen efter att jag ställt den i gymme… eh, biblioteket.

Blåsigt men solsäkert. Havet höll temperaturen 17 grader, fick vi veta av ett gäng dalmasar som tagit med termometer (typiskt svenskt? :)). Detta var det coolaste men också det kallaste lässtället, en smal landtunga mellan hav och lagun. Nydelig.

Den här boken hade jag ENORMA förväntningar på…

…jag kämpade i ett par dagar men, nej, den var inte alls vad jag trodde. Inte dålig, men bara alldeles fel just då. Jag hade hoppats på något svartare, mörkare, mer Metro 2033-2034. Gav upp efter 300 (!) sidor, men återupptar den med stor sannolikhet senare. Nån gång.

(här njuter jag av bok och mojito inne i Hurghadas marina, det var så kallt och blåsigt att vi skippade stranden helt denna dag)

Men den HÄR då? Jo, alldeles OK, men inte i närheten lika fantastisk som ”Bleeding Heart Square”. Hade jag HELT misslyckats med urvalet denna gång?

Nej, det hade jag INTE, för denna lilla rookiepärla var oväntat fantastisk. Nördig, mysig – ja, fantastisk. Både K och jag älskade den, och köpte ett ex i julklapp till Ks boktokiga moster. Det är ett gott betyg.

Var vi möjligen sist av alla i hela Sverige om att läsa den här då? Jag vet inte HUR länge den har legat oläst, men när en bok blir så otroligt upphaussad törs jag nästan inte läsa den. Den lät på förhand lite väl mycket klämkäck buskis för min smek, men den var ju smårolig. Stark trea.

(denna fick också bo kvar i El Gouna, och försvann också ganska snabbt från hyllan)

Herr Koontz femte del om Frankenstein då? Tja. Ja. Njä. Jag var plötsligt sugen på CHICK-LIT! TACK alla engelsktalande våp ( 😉 ) som hade lämnat godsaker som jag kunde låna.

Jenny Colgan är ett säkert kort. Inte fantastisk, men en trevlig stund. Det tog en dag på stranden att läsa den, sen var den tillbaka i lånehyllan.

DETTA var en oväntat kul bok, måste jag säga. Jag har skytt den som pesten förut, jag trodde att den bara var ”mushy mushy” och mittendelen (i Indien) var väl aningens… ja, lite väl flummig, men resten var ganska kul. Elizabeth Gilbert har skön humor, jag blev glad när jag kom ihåg att jag har en oläst bok av henne (Stern Men) här hemma..

Yes yes yes YES! Tess Gerritsen visade sig vara ett storfynd. Författande läkare med känsla för sjyssta kriminalromaner i sjukhusmiljö. Jag kommer att leta upp ungefär varenda bok jag kan hitta av henne i fortsättningen.

…och till sist Jane Fallons senaste. Inte lika rolig som de jag har läst av henne förut, men inte tokig alls. Har halva boken kvar (det råkade komma annat emellan), men kommer helt klart att läsa ut den.

Så var det. Det blev en del läst, trots att vi faktiskt FICK en dag i Kairo och två i Luxor (då blev det inte mycket läst). Inte den bästa semestern någonsin, men väldigt väldigt skön och välbehövlig på sitt vis.

God jul!


Vadå tröstshoppa? Vadå verklighetsflykt?

Av en ren slump – öööööh – så är det TRE olika bokpaket på väg hem till mig alldeles nu. Jag har fått ”nu har vi skickat grejorna”-mail för alla tre. Hoppsan då. Brevbäraren kommer att hata mig, om han/hon inte redan gör det. Jag har varit sparsam och ängslig sedan mamma dog (det är massor massor som kostar dyra pengar innan bouppteckningen är klar) men nu är det bouppteckning i överorgon och begravning på fredag och hur konstigt det kanske kan låta så har jag börjat slappna av lite med ekonomipaniken. Jag klarar ju det här. Två av paketen betalades med födelsedagspresentkortet från K, och det tredje – med 10 böcker för drygt 400 spänn – ska jag nog också klara utan att börja samla tomburkar.

———————————

Mitt i allt så trillade det in ett mail från bibblan om att jag kunde få hämta Sofi Fahrmans senaste bok ”Elsas hemlighet”, det var min tur att få låna den nu. Åh, så passande den INTE kändes, men vilken skön verklighetsflykt den till slut ändå blev.

”Efter ett par år som moderedaktör på Bladet med rapportering från modeveckor, Elegancegalor och bröllop får Elsa ovälkomna nyheter: Bladet måste säga upp ett stort antal medarbetare och hon är en av dem. Beskedet kommer som en fullständig chock och Elsa blir mer rådvill än någonsin – vad ska hon ta sig till?

Som tur är finns pojkvännen sedan ett par år tillbaka, Hugo, vid hennes sida. Han är inte bara en av Sveriges mest uppskattade modeskapare utan också Elsas stora kärlek. En hamn i stormen, den hon kan luta sig mot när det blåser hårt runt henne. Med hjälp av Hugo och sina närmsta lägger Elsa upp en plan för sin framtida karriär. Men ska Elsa få det hon vill ha? Och ska Hugo få reda på hennes stora hemlighet?
Följ med till modemagasinet Elegance, exotiska platser som Miami, Verbier och New York, och den bästa sommaren i Elsas liv.”

New York, shopping, party, sex, New York, intriger, Jonas Hallberg, New York. Jag kommer alltid att älska London mycket mycket mer än New York (jaja, Elsa kvistar iväg en snabbis till London också, men det går inte att jämföra med den veritabla New York-reklam som samtliga Elsa-böcker trots allt utgör), men jag är inne i en period nu då jag älskar att läsa om och titta på (eh… jag har nyss klämt Gossip Girl säsong 4 på DVD *harkel*) NEW YORK.

Sex, party och dyr shopping – ja det är långt från grå novemberdimma, minnesblad från Cancerfonden och begravningsförberedelser. Jag behövde nog det. ”Elsas hemlighet” är inte stor litteratur (men Sofi har känsla för en kul historia, så om nån bara vågade peta mer i det stundtals rätt kassa språket kunde hon lätt bli Sveriges glamourboksdrottning, bye bye Denise Rudberg) och själva hemligheten i sig är för mig rätt löjeväckande (vad är DET att behöva hålla hemligt?? what? nej, VAD heligheten är tänker jag inte skriva om här) men i övrigt är det en alldeles alldeles OK underhållningsbok.

Jag minns inte exakt vad jag tyckte om de två första böckerna om Elsa, men något inom mig säger att det här är den bästa hittills, och jag hoppas faktiskt att Sofi fortsätter att skriva sånt här, när nu trilogin om Elsa är over and done with.


kontraster? jajamensan!

Det blir ofta vilt blandat när man står där på biblioteket. Hyllan med nyutkomna böcker kan få en att grabba tag i publikationer som man aldrig annars skulle ha lagt tassarna på. ”Man” och ”en” i all ära – jag menar egentligen JAG. Mig. Fast jag tror att ganska många är likadana.

I love it.

Under en sömnlös natt den gångna helgen så betade jag av Carolina Gynning och Birgitta Stribe (yes, båda på en natt – det är inga tunga och svårlästa böcker direkt). Carolina känner väl de flesta till, men Birgitta är relativt ny som romanförfattare, hon är (frilans-)journalist i grunden.

Böckerna har på sitt vis ett likartat tema – att skapa ett nytt liv efter någons död. Att skapa om sig själv. Framgång, men med bieffekter av inte i alla avseenden enkel karaktär. Skenbart lika alltså, men också – naturligtvis – så olika. Perfekt komboläsning med andra ord.

Att Laura och Vanessa är enäggstvillingar är obegripligt. Inte nog med att Vanessa är en strålande skönhet medan Laura ser ganska alldaglig ut, Vanessa äger och styr över Glory, Sveriges mest framgångsrika magasin, medan Laura guidar besökare på Moderna Museet i Stockholm.

Julen 2004 reser tvillingarna och deras föräldrar till Thailand för att fira pappans 60-årsdag. När föräldrarna dör och Vanessa försvinner under tsunamin, faller det sig nästan naturligt för Laura att ta sin systers plats. Efter alla år i skuggan av den fantastiska Vanessa, kan Laura äntligen stiga fram som den framgångsrika kvinna hon skulle ha varit. Om bara inte hemligheten drabbat henne.

Hennes imitation av Vanessa är nästintill perfekt men det finns de som misstänker att allt inte står rätt till. Och vad är det egentligen för affärer Vanessa varit inblandad i? När märkliga människor från det förflutna dyker upp tvingas Laura inse att hon inte vet allt om sin perfekta tvillingsyster. Långt därifrån. Hennes bedrägeri börjar bli farligt för henne själv, men nu är det för sent att dra sig ur. Nu finns ingen återvändo.

Vad alla (nåja, men de som läser) undrar: jaha, exakt hur många av de här grejorna är självbiografiska? Det snurrar många rykten om CG och hennes tidigare äventyr i Paris och på Rivieran. Call-girl med grava drogproblem är det rykte som återkommer oftast. Lauras/Vanessas pojkvän har inte så få likheter med CGs ex Mattias Trotzig. (en rolig ”cameo” är när CG låter en av sina huvudpersoner intervjua den där bröligt stökiga blonda och storbystade skånska tjejen som var med i Big Brother :))

I don’t care. Egentligen. Men visst får skandaldelen av hjärnan en del smarr att tugga i sig.

”Den är bättre än jag trodde” läser jag lite överallt när det gäller ”Laura, flickan från havet”. Ja. Jo. Det är inte alldeles uruselt, alls. En del knäppa fel (nej, det var INTE Duran Duran som gjorde ”The Sun Always Shines on TV”, och låter man sin huvudperson strössla sitt språk med engelska uttryck så ska den som redigerar se till så att de åtminstone är i NÄRHETEN av att vara rättstavade) men i övrigt klart snasksmarrig chic-lit kryddad med maffia och död. Idén ”skaffa sig ett nytt liv efter Thailands-tsunamin” är inte ny, men den ger chanser till vilda livsöden och CG nyttjar konceptet till fullo.

Från Manolos till Birkenstock: över till ”Endera dan” av Birgitta Stribe. På adlibris kallas genren tant-lit – jag föredrar att kalla det hela för Birken-chic.

Britt-Marie är femtio plus, minst. Hon väntar fortfarande på att livet ska börja.

Endera dan ska Britt-Marie åka jorden runt, kanske kommer hon till Danmark. Endera dan ska Britt-Marie skriva en bok, under tiden skriver hon krönikor i ett kattmagasin, om Sessan som är påhittad (man måste ju försörja sig, säger Britt-Marie).

Endera dan ska Britt-Marie ha röda remsandaler, men tyvärr tillverkas de inte för knöliga hallux valgus-fötter.

Hon bor i den lilla staden Stingslinge med sin man Leffe som arbetar i en sportbutik och är maniskt intresserad av maratonlöpning. Från soffan.

När Britt-Marie en dag, av en slump, går med i ”Kvartisjuklubben, den lokala hundklubben, verkar det som endera dan faktiskt är på väg.

Jaaa. Jahaja. Nu undrar vi: HUR mycket av Britt-Marie är Stribe själv (frustrerad frilans etc) och framförallt: VEM är den kvinnliga akademiledamoten med de fula fötterna?

(den som läser boken hajar)

Endera dan är på vissa vis precis som Laura – en alldeles OK sommarnatts-bok, om än inte fantastisk. Cred till Stribe är att skrivfelen är något färre. Hon hamnar i samma liga som Katarina Mazetti och Karin Brunk-Holmqvist och det är alls inget dåligt sällskap.

PS jag har själv hallux valgus på ena foten men vägrar att kalla min knöl för FUL. Det är en anatomisk avvikelse, inte alltid helt bekväm, men FUL? Nope, jag vägrar…!


Stockholm Rosé

Stockholm Rosé. Stureplan-å-shopping – lite Rudbergskt, misstänkte jag. Vägrade länge. Njä njä, knappast värt att spendera energi och tid på? Så läste jag någonstans-men-minns-inte-var att den var så förbaskat kul, och då var den ursäktad. Jag bokade den på bibblan – man kan ju alltid snabbreturnera det som visar sig vara skräp – och skrattade mig sedan halvt fördärvad medan jag läste. I en tid då man annars känner aningens kräkkänslor mot allt Stureplanigt så är den här en dystopisk stekar-komedi av klass. Kissie borde läsa den, fast den kanske är för svår.

”Du tar dig igenom det här, Desdemona. Ända sedan vi förväxlade din mammas aborttid med bilbesiktningen så har du inte gjort något annat än överlevt. Slår man upp överlevare i en ordbok så hittar man en bild av dig.”

26-åriga Desdemona ”Destiny” Ohlsson blir lämnad av sin pojkvän Ludwig på det som skulle ha varit deras förlovningsfest. Medan Ludwig istället roar sig i Dubai tillsammans med den 19-åriga dykinstruktören Bambi sitter Destiny ensam i den nyinköpta våningen som går i kaffekulörer och funderar ut en plan i sex steg för att få Ludwig tillbaka. Tillsammans med vännerna Daphne, Tessan och Tessans lillasyster parerar hon bakfylleångest, åldersnoja och begynnande livsleda med flärd, förmiddagscocktails och champagne samtidigt som hon gör allt i sin makt för att omvandla sex-stegs-systemet till praktik.

Men en tablettmissbrukande glamourmodell som återvänder från Los Angeles, ogifta gifta män med klotformade presenter och Destinys pappas pojkvän (som anser att hon bör anpassa sin livsstil efter sin ekonomi) riskerar att komplicera, inte bara Destinys framfart, utan även hela sex-stegs-systemet.

Stockholm rosé är en rolig och fräck roman om en livskris. Och om skor.

Tack Sophia Wolf Lösnitz. Skriv gärna mer! Rudberg och alla de andra är så attans distanserade nu, det är så här det ska göras. Smarrigt, sarkastiskt och skitkul. De flesta av oss lantisar är ganska stekarskeptiska, men förpackat på det här viset så är det alldeles alldeles ljufvligt. Jag skulle inte köpa den inbunden, men detta borde bli en pocketsuccé.

Omslaget? Cassandra Rhodins blasébrudar är underbara, även om stilen kanske påminner aningens mycket om Watkins mästerverk.


Ziegesars sämsta, so far

Jag blev sugen på lite aka-porr, och när jag då såg att kvinnan bakom mina mest skämsiga MEN härliga guilty pleasures (Cecily von Ziegesar, Gossip Girl-böckerna/TV-serien) hade skrivit en vuxenbok så köpte jag den.

Vuxenbok? Huvudet Siv, huvudet. Aka-porr = skolmiljö, förvisso oftast college/universitet, men ändå. Nu finns det ju författare som skriver otroligt fina böcker i dessa miljöer UTAN att det känns fjortisaktigt (Laurie Halse Anderson, Curtis Sittenfeld etc) att läsa dem, men ”Med berömd godkänd” är tyvärr INTE en av dessa böcker. Den var seg, seg, seg, seg, senhändealltingpåengång och uj uj uj. *Flomp!* (så ordnade sig naturligtvis typnästanallt och alla – inklusive den blyge rödhårige killen – fick kn*lla, det verkade vara viktigast att alla fick det eller så är jag bara elak och bitter)

Nej, tacka vet jag hennes out-in-the-open-fjortis-böcker. De är både roligare och bättre. Påminn mig om det när jag sitter där och funderar på om jag ska läsa NÄSTA bok hon skriver… 😉