byteshyllan

byteshylleblurbar på postitlapp

image

Vilken bok tror du att det är? Bokbiten-Carina har redan knäckt det på Instagram.

Många nöjda bokbytare på jobbet idag, det var skoj! Jag lämnade nio böcker och fick en tunnelbanethriller tillbaka. Jag skulle ju inte komma tillbaka med någon bok, men den här speciallevererades från en av kollegornas sambo och verkar vara ett riktigt fynd.

Hur har din bokbytardag varit?

Annonser

on a mission

image

Jag har smugit runt och dekorerat dörrarna på jobbet. En rulle tejp och några A3:or ingår kanske inte i zombiejägarens normala vapenarsenal, men ombyte förnöjer.


The justice of this hits me like a tin of Spam in a swinging sock

youhadmeathelloJag veeeeet vad jag har sagt om chick lit, men vi har inte RIKTIGT gjort slut, vi har bara en paus från varandra. När La Camilla på Mind the Book (Camilla Gloriana, the Queen of Anglomania) skriver bra om You had me at hello – då blir man sugen. Addera Manchesterfaktorn: Cold Feet gav mig en hint om att jag kanske borde ge något annat än London en chans. Nu har inte staden Manchester i sig någon speciellt framträdande roll i just den här boken, men ändå. Det var värt ett försök.

Polare sen college, det blev aldrig något då – det var alltid alltid iiiilite fel tajming mellan Ben och Rachel. När Rachel så äntligen dumpar den karl som jag inte kan fatta att hon varit tillsammans med i tretton år så får hon veta att Ben har flyttat tillbaka till Manchester. De har inte setts på tio år, det slutade inte direkt toppenbra senast de sågs – men *katjing*, hon ”råkar” träffa honom på bibblan och han är sååååå attraktiv än. Attraktiv och GIFT. Damn.

Mhairi McFarlane är ganska rolig och det är en riktigt rar historia. Utgången är förvisso inte helt svårförutsägbar, det är inte stor litteraur, men det är min bästa chick lit på länge (jag vet, jag vet – du sitter där med rynkad panna och tänker att ”bästa chick lit på länge? det säger väl ingenting”) men jag ville ha en fix och jag fick den. Punkt. Extraplus för en bunt riktigt sköna oneliners. Det är ingen keeper, den går till byteshyllan på jobbet. Gott så.


hot stuff i byteshyllan

Nån gång i början av sommaren skulle jag ta mig nånstans med tåg (minnet minnet) och jag insåg att jag inte ens hade nån påbörjad bok med mig i väskan. Utbudet i kiosken var inte jättestort, men jag plockade åt mig Keith Richards självbiografi ”Livet”.

Jo, den var ganska OK under den där resan, men den blev liggande och motivationen att läsa ut den var inte speciellt hög jämfört med övrigt innehåll i borde-läsa-ut-högen, så i dag landade den i bytesbokhyllan på jobbet.

SCHLOooooOOORRRRP sa det. Det tog nog inte ens tio minuter innan den försvann (…vilket jag har koll på för att jag ställde dit den precis när jag kom strax före åtta, gick till min plats för att hänga av mig, starta datorn och hämta kaffekoppen – när jag sen gick för att hämta kaffe var den redan borta). Keith Richards, Linus Thorvalds och Andreas Ekströms bok om Google är alltså mina största succébidrag hittills.


ÄNTLIGEN!

Det tog tid, men NU har nån lagt beslag på Drop Dead Gorgeous – en inte alltigenom usel zombieskröna – som har stått alldeles övergiven och glänst förgäves i byteshyllan på jobbet. Jag vill NATURLIGTVIS dra ner kollegerna i zombieträsket så att vi kan plaska där tillsammans i en stor glad hög. Om inte annat så för att jag helt egoistiskt vill att de också ska börja köpa och sen ställa dit zombieböcker *host*

Den enkla och lätta vägen ner i träsket är ju annars Max Brooks, men när det gäller World War Z är jag snålare. Den ger jag INTE bort. Inte en chans.


Ziiii preciousssssss…

Bilden är suddig och tafflig (hell, vi får ju inte ens ta in en kamera på jobbet egentligen!), men här är den: byteshyllan. Drygt fem månader efter grundandet finns en hylla med engelska böcker, en hylla kriminalromaner, två hyllor ”allt möjligt”, en hylla facklitteratur och en hylla med självbiografier. En del tidsskrifter, en bunt DVD:er och så stackars Eldkvarnskivan då. Man kanske borde ta dit mer musik. Och en ungdomsbok! Barnböckerna försvinner så snart man sätter dit dem (…och kom nu inte med några skämt om simpla ingenjörer och vår intelecktälla nivå bara för det ;)).


DNF på väg till byteshyllan

Ibland inträffar det absurda. Man får tips om en finfin bok. Människor vars smak man ofta delar älskar den. Man köper den. Den: ”Love Virtually”, Daniel Glattauer.

Den fick följa med mig till Berlin (jaja, det hela utspelas i Tyskland om än icke i just Berlin), jag läste den på hotellrum och på mysiga fik sent på kvällen efter jobbet. Härligt språk. Fyndig idé.

Ändå känner jag i magen att detta är på väg någonstans dit det blir jobbigt [att läsa], jag bläddrar till slutet och beslutar mig för att nej, den här resan vill jag inte läsa mer om. Jag vet inte vad som tog – tar – åt mig, men detta blir en DNF (Did Not Finish) som går till byteshyllan på jobbet så att någon mindre konstig eller åtminstone ologisk människa än jag kan få njuta av den. För den är BRA. Den är förmodligen inte mindre ”jobbig” än andra böcker som jag läser ut trots att de förmodligen inte ens är hälften så bra, men så blev det nu och det är ju till en kommande läsares fromma. En bok till byteshyllan är aldrig förslösad.

Undrar just om den är på väg till Sverige, förresten? Den känns som något som Pia Printz skulle kunna göra något bra av!

It begins by chance: Leo receives emails in error from an unknown woman called Emmi. Being polite he replies, and Emmi writes back.

A few brief exchanges are all it takes to spark a mutual interest in each other, and soon Emmi and Leo are sharing their innermost secrets and longings.

The erotic tension simmers, and it seems only a matter of time before they will meet in person. But they keep putting off the moment – the prospect both unsettles and excites them. And, after all, Emmi is happily married. Will their feelings for each other survive the test of a real-life encounter?