botns16

Hustrun 

Mitt nionde #botns16-kryss blir Meg Wolitzers Hustrun. Det blev ett litet rejs för att fylla den här rutan (eh, OK, mellan den här och Love, Nina som också är en av många halvlästa böcker i högen vid sängen), men Wolitzer ”vann”. Boken ska bli film, regi Björn Runge, hustrun själv spelas av Glenn Close. Oh, hon känns perfekt.

Hustrun. Hustrun heter Joan och är gift med Joe. Joe Castleman, a big American writer. En kulturman! Nu har Joe vunnit ett prestigefyllt pris så Joan och Joe är på väg till Helsingfors för att delta i den högtidliga ceremonin. Joan är 64 år och har funnits för Joe i MÅNGA år. Hon har curlat och stått ut med ständig otrohet. Så sitter hon där i förstaklassätet på en flight med destination Vanda och får NOG. Hon tänker lämna Joe. Hon vill dock vänta tills prisceremonin är över innan hon levererar beskedet.

”Starta i en händelse!” var ledorden i en kurs jag deltog i för många år sedan. Wolitzer startar just där, i händelsen, beslutet. Sedan tar hos oss tillbaka. Vi följer den begåvade studenten Joan som möter Joe – föreläsare, wannabeförfattare som ännu inte slagit igenom – och hur deras relation också startar i otrohet, ty Joe är gift med en annan kvinna när han och Joan börjar ligga med varandra. Hon blir hans musa, och titeln wannabeförfattare byts mot författare till Författare, med stort F.

Wolitzer är skarp, snyggt språk, snygga sarkasmer. Det händer egentligen inte så mycket, historien liksom sover räv i nästan 200 sidor, så: BAM! Grejor händer, slag i slag. Somligt hade vi anat (det klassiska greppet, läsaren får ana något för att känna sig lite lite smart och därmed behålla intresset trots brist på fyrverkerier), annat överraskade åtminstone mig. Snyggt och intressant. Hög poäng för exekveringen, men ändå tycker jag inte om boken. Korrektion: jag hittar ingen karaktär att tycka om. Inte ens Joan, riktigt. Ändå: mycket mycket läsvärt. Bra bokklubbsbok. Tänker mig att jag t ex vill höra vad Suzann och Camilla tycker om det här. (Suz, den är din om 1,5 vecka om du vill ha den)

Den här boken låg som en glad överraskning i brevlådan en dag – jag deltog i Bokmässans utlottning av boken och jag vann! Hurra! Du som är i krokarna kan lyssna på henne i Göteborg den 23 september.

Annonser

Eligible 

ibland måste man vara kreativ, när man har ont om biologisk familj som kan tipsa refererar man helt enkelt till sina bokliga systrar!

“It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife.”

Känner du igen citatet? Ja, Jane Austen, Pride and Prejudice.

Curtis Sittenfeld har INTE valt att använda just den här öppningen i sin Eligible, men det kommer en liten löst tolkad blinkning till citatet på slutet, i koppling till en sexleksak. På sitt vis speglar det stämningen i boken, hennes lek med ramhistorien och hur hon anpassat den till en satir över livet idag.

Familjen Bennet – de flesta av dem – lever nu i Cincinnati. Jane och Liz har slitit sig loss och flyttat till New York, men de återvänder till hemstaden när fadern drabbas av sjukdom. Liz, miss fix it all, upptäcker många saker som behöver åtgärdas. Den bortskämda familjen lever långt långt över sina tillgångar och sjukhusräkningarna kan inte betalas. ÄNNU större anledning då för mamma Bennet att anse att hennes döttrar behöver rädda situationen genom att göra sig lämpliga och åtråvärda för giftermål med Rika Män!

In susar Chip Bingley, här (motvillig) läkare med fagert utseende och ett förflutet som hjärtekrossare i Bachelor-ripoffen ”Eligible”. Med sig har Chip den trulige Darcy, en förment torr och allt annat än motvillig (gentemot yrket, vill säga) hjärnkirurg. Sen brakar det lös.

”— They didn’t get married to spite you guys. They’re in love.”

Mr Bennet smiled wryly. ”I suppose they are, ” he said. ”But that’s a condition that’s acute and not chronic.”

Och OH så jag älskar det. ”Förälskelse är ett tillstånd som är akut, inte kroniskt.”

Det var en bok att längta hem till (hem? varför prompt hem? jo, som så många nyutgivna böcker på engelska kom denna – i alla fall i min butik – i gigantiskt, tungt och otympligt format som jag var för lat för att bära med mig i väskan) och jag kände seriös separationsångest när den var utläst.

Det finns såklart mycket att reta sig på, beroende på hur man läser. Boken är fortfarande fylld av ytliga, bortskämda och rika människor. Det är lysande satir, en svart skrattspegel. Den har fått blandad kritik och medelbetyget på goodreads just nu är förvånande lågt. För mig var det en solklar femma.

 


alla snubbar vill ju vara katt?

tobeacatMitt fjärde kryss i botns16-bingon blev Matt Haigs To be a cat. ”Middlegrade book, ages 8-12” hette rutan. Jo, jag tycker nog att den kvalar in.

To be a cat är en fin, lite halvsvart (snudd på Roald-Dahl-esque) saga om barns sorg, utanförskap och om nödvändigheten i att acceptera sig själv vare sig man är vuxen eller barn. Tunga ämnen (det är typiskt Matt Haig, han kan konsten att skriva om det tunga på ett vackert och i slutänden positivt vis), men ämnen som funkar fint med och för barn också.

Jag kan tänka mig att det här är en trevlig kapitelbok att läsa tillsammans, om barnen är i lägre änden av skalan (åtta), å andra sidan så tror jag att man som vuxen glömmer hur tunga böcker man själv läste som barn. Alla som läst Lindgren vet ju att både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta är väl så tunga. Jag klämde båda när jag var åtta (pappa var bekymrad, minns jag, men han ville inte stoppa min läshunger och lät mig läsa) och reagerade inte dåligt på något vis alls.

Barney har det tufft i skolan. Han känner sig misslyckad och ful.  Lägg därtill att hans föräldrar relativt nyss har genomgått en skilsmässa och att han nu inte  har någon som helst kontakt med sin pappa. Pappan är som bortblåst. Omöjlig att hitta.

Huvudläraren på skolan är vidrig och när han en dag måste ta hem en Arg Lapp från henne till sin mamma kommer tanken – oh, to be a cat. Livet som katt, det måste vara enkelt och skönt. Katter är coola. Nu vet Barney kanske inte JÄTTEMYCKET om katter, de har hund hemma, men ändå. To be a cat!

Så blir allt konstigt. Världen blir så stor och Barney blir så liten. Hårig. Han är HÅRIG.

OJ. Han har blivit en katt. Väl som katt inser han att livet är allt annat än enkelt. Han har nämligen blivit en katt hemma hos skolans mobbarkung, en av hans värsta plågoandar. Det är farligt. Han lär sig fler saker också, saker som inga vuxna kan tänkas tro på, ens om han hade kunnat göra annat än att jama fram vad han vet. Det är tur att han, trots sin känsla av att vara ensammast i världen, faktiskt har en sann vän.

Går det ens att bli människa igen?

Matt Haig har skrivit en barnbok, men det är en barnbok av den där typen som vi vuxna också kan ha mycket nöje av. Den är allt annat än trivial. ”Jag vill läsa ALLT av Matt Haig” utbrast jag för några veckor sedan – det gäller än. Några av hans böcker finns på svenska, men den här har jag ännu inte hittat.

För mig är han en typisk originalspråkare, eftersom jag älskar just hur han använder orden. Det finns många bra översättare, men Matt vill jag läsa/lyssna på på engelska. Extra bonus för fin uppläsare (Chris Pawlo). Ännu en anledning att gilla Storytel – de har både svenska och engelska böcker. Om de nu bara kunde börja servera lite tyska också…!


Darm mit Charme

 

Den första månaden i Berlin, innan jag hittade min första lägenhet, bodde jag på ett ganska trist hotell på Prenzlauer Allee. Hotellet hade dock en fördel: en rar indie-bokhandel i bottenplanet. Den var tyvärr aldrig öppen när jag var ledig (vådan av en dryg timmes pendling enkel resa parat med långa arbetsdagar), men jag njööööt av skyltfönstret.

Och där VAR den, den tyska snackisen våren 2014: Giulia Enders Darm mit Charme. Bara titeln – woooohoooo, en tarm med charm! – var fantastisk i sig, men du kan ju ana att en medicinnörd som jag blev sugen på innehållet också. Jag vågade dock inte ge mig på den på tyska.

Sedan kom den ut på engelska. Jag köpte den genast. IVRIG! Meeeeen som så ofta med min läsning kom något annat emellan. Och ännu något.

BOTNS-brickan är bra, den påminner om gammal TBR. Nu blev jag sugen. Nu gjorde jag. Jag gjorde en kombo: använde den som pendlingslyssning på svenska och läste/tittade på bilder i pappersboken på engelska.

Tarmens charm är mycket större än du kunde ana, misstänker jag. Jag kan mycket om anatomin i sig, minns en hel del av cellbiologin också, men JISSES så mycket ny forskning som har kommit bara de senaste åren, otroligt intressant forskning dessutom. Den som avfärdarna tarmarna som bara varandes något som bryter ner mat och dryck och stundtals låter illa har missuppfattat något. Fascinerande!

För mig blev det hela lite svart humor också. Giulia lyckades verkligen höja min uppskattning för mina tarmar, så när jag vaknade mitt i natten med en väldigt kurrande mage tänkte jag först ”åh tunntarmen du lilla/långa raring, så flitigt du städar!” (tunntarmen är magens noggrannaste städfanatiker) men några minuter senare insåg jag att det inte bara var normalstädning det var frågan om. Det var starten på två dagar av löpande till toaletten. Jag äter fortfarande mest knäckebröd och bifidusyoghurt. Så kan det gå.

Tack tarmarna. Tack Giulia. Hon förmedlar massor av kunskap på ett intresseväckande och lättsamt sätt, det som är bra är den gedigna litteraturlistan i slutet av boken – du kan lätt hitta mer information. OCH nu undrar jag såklart vad ÄNNU mer som upptäckts sedan boken skrevs…!

 


The Vegetarian

  
Det var Ela i min berlinska bokklubb som nämnde den först: Han Kangs The Vegetarian. Ingen mer än jag (förutom Ela) ville läsa den, jag var också tveksam, men är glad att jag gjorde det som resultat av ett spontaninköp en sen fredagskväll på Dussmann (bokhandel öppen till midnatt, härligt härligt men farligt farligt).

Yeong-Hye och hennes man lever i ett stillsamt och opassionerat äktenskap. Den dåliga känslan i magen kommer redan efter någon sida, när jag läser om hur de träffades. Mannen tänker att han valde henne för att hon inte direkt var nåt märkvärdigt, men hon gör åtminstone inte en massa väsen av sig. Att fördelen med att de aldrig varit förälskade är att man inte saknar förälskelsen sen, efter några år, när det ändå blir tråkigt. Ändå kommer hon att göra honom besviken.  Hon får mardrömmar om kött. Om att äta döda djur. Hon blir vegetarian. Detta är dramatiskt i den här familjen, och hennes vägran att lyda och äta kött blir inledningen till en mardröm av den typ som man inte bara har när man sover.

Våld, våldtäkter, svek. 

Boken har tre delar. Kvinnan Yeong-Hye står i centrum i den första. Sedan hennes svåger. Slutligen hennes syster. 

Den första delen får mig att tänka på koreanska skräckfilmer. Många tänker japanskt om skräck, men jag har alltid tyckt att de koreanska filmerna är snudd på värre. Andra delen kallas av många ”erotisk”. Jo, där förekommer samlag, men allt är så svart. Det enda sensuella är målade blommor. Den tredje delen knäcker mig, snudd på.

Våld från andra, våld mot andra, våld mot sig själv.

”Fantastiskt exekverat, men v i l k e n feel-bad! Uuuuhuhu!” skrev jag i botns16-gruppen på fejjan. Inte så tjusigt och analyserande, men mycket sant. För mig var det en arbetsseger att orka läsa hela boken. Boken är skenbart tunn, sparsmakad, men innehåller m y c k e t (jag vet, klyschvarning på den meningen, men den är sann).

Jag har ju jobbat lite här och var i världen, men månaderna i Sydkorea 1999 var märkliga och skrämmande, det är ohotat mitt mest främmande land hittills i livet. Ett rikt land, på ytan toppmodernt, men så patriarkalt och hierarkiskt. Jag skulle kunna skriva en hel berättelse i sig om det, men det får vänta tills jag har tillgång till dator. Det var naturligtvis omöjligt att INTE läsa med de glasögonen på, men Han Kang berättar i en podcast (tack C för tipset!) att hon vill skriva om våld i VÄRLDEN, i människan – inte specifikt om Sydkorea. Hon berättar om hur människor i andra länder hittar sina egna referenser till våldet och förtrycket i boken.

En mycket välskriven bok. Den här historien kommer jag att tänka på länge.


Första krysset – tack Mhairi!

  

Min dator håller på att dö (den stänger av sig själv utan förvarning bara några minuter efter att jag startat den och den är så uråldrig att reparation inte riktigt lönar sig) och jag hoppas att jag står ut med att vänta till slutet av juli med att köpa en ny. Jag ska till Sverige då och kalla mig kinkig men jag föredrar fortfarande svenskt tangentbord också fysiskt (på jobbet har jag ett kanadensiskt – ! – men har mjukvaruställt om till svenskt, det är ändå irriterande ibland).

Sålunda är jag hänvisad till mobilbloggande. Tålamod till det har jag ibland. Oftast inte.

Mitt första botns16-kryss fick jag iallafall för att jag tog mig igenom Who’s that girl – 500 sidor och lite till.

Mhairis fjärde bok var nog den trögaste hittills  att ta sig igenom. Jag skrev om Lisa Jewell för några dagar sedan, att hon skriver mindre och mindre chicklittigt, Mhairi är färskare och ännu kvar i det yngre, mer vildeskapistiska och tokroliga. Precis vad jag söker ibland, men egentligen inte nu. Utan London (huvudpersonen tvingas för en tid flytta till ursprungsstaden Nottingham) och med liiiiite för fantastiska skeenden blir det godkänt, men inte mycket mer.

Edie, 36, arbetar som copywriter i London. En kollega, Jack, har flirtat med henne lääääänge. De har blivit mycket nära vänner och Edie har berättat saker för honom som ingen annan i London fått veta. Kruxet är att Jack har en annan kvinna, som också jobbar på samma kontor. En dag inser Edie att Jack ska gifta sig med denna kvinna, tvärt emot vad han tidigare sagt.

Fine. Det är bara det att han drar undan Edie under bröllopsfesten. Han kysser henne. De blir ertappade och gissa vem som får skulden? Den moderna tidens häxprocess tar vid. Edie flyr till hemstaden för att spökskriva en biografi åt en av landets up and coming manliga skådespelare. Och sen va…

Familjehemligheter en masse, strul hit och dit, oväntade vänskaper och väntade (för oss läsare) svek. Mentalt lätt men fysiskt tungt (stor tjock inbunden bok är sällan en bra idé om man vill lustläsa). Tja.

Jag fick mitt kryss. Nu får vi se när jag fixar nästa. Jag har otroooooligt många bra böcker på vänt, men det blir mest bara littslattar. Påbörjar, lägger undan. Repeat. Nåja. ”Plötsligt händer det”, ni vet. Ljudböcker är lättare att avsluta eftersom jag tillbringar minst två timmar om dagen (ännu mer de dagar då jag promenerar hem) varje vardag med att ta mig till och från jobbet med sagda ljudböcker i öronen. Nu räknas ljudböcker OCKSÅ in i min botns16-utmaning, men jag är ännu inte lika skicklig på att hitta bra alternativ där och det är ju egeeeeeentligen de fysiska bokhögarna som behöver reduceras. Lyxbekymmer!